9789100119652

KJN1sabon.indd 2

2010-02-24 12:52:26

Till alla som jag har svikit.

Till alla som har svikit mig.

KJN1sabon.indd 5

2010-02-24 12:52:26

KJN1sabon.indd 6

2010-02-24 12:52:26

KARL JOHAN NILSSON I

Skönheten sitter på utsidan, säger jag mig, högt och tydligt, medan fulheten alltid har utmärkt sig genom att den bränner ända in i märgen. Jag har ännu inte gått upp ur sängen. Regnet öser ner utanför fönstret och jag kan för mitt inre se hur mitt älskade fosterland än en gång gör sig redo att ta upp striden för det evigt goda.

Det är mycket enkelt att skriva en bra bok, säger jag mig, rakt ut i halvmörkret, i riktning mot den avstängda televisions­ apparaten, min värsta fiende sedan decennier, det är bara att föreställa sig lycksaliga recensioner eller en ofantlig upplage­ siffra och sedan räkna baklänges. Alltid baklänges, säger jag mig, man skall alltid röra sig baklänges, det är därför det verkar som om jag redan befinner mig i slutet, när jag i själva verket knappt har börjat.

All min tid går baklänges, i sin jakt mot nollpunkten, i enlig­ het med den tidssymmetriska Newtonska fysiken, och alla dess efterföljare, nästan alla, säger jag mig, belåten med att äntligen ha funnit den enkla förklaringen till att mina tankar alltid har verkat så förvridna. Lätt gick det också, noterar jag belåtet. Förbluffande lätt. Jag söker efter lampknappen och en naken glödlampa i taket börjar brinna med ett knäpp. Skenet är skoningslöst. Jag måste göra listor över alla mina fiender, över allting som motarbetar mig, säger jag mig, jag måste utplåna mina tankar. Herregud, jag är så rädd för att dö! Jag rotar i högarna av linjerade anteckningsblock, väljer ett som är halvfullt och skakar fram bläcket i en Staedtler fineliner och skriver: 7

KJN1sabon.indd 7

2010-02-24 12:52:26

De närmast anhöriga är mig på spåren, jag känner det på mig.

Det är aldrig för sent att få en olycklig barndom, säger jag mig.

Jag har läst en hel bok om det, minns jag, lika plötsligt som överraskande, för vansinnesdåden bakom psykologin har av många anledningar alltid intresserat mig.

Det handlar om att inte låta sig identifieras. Att aldrig låta sig definieras.

Man ser ett barn, tänker jag, ett enda barn, skrattande eller gråtande, jag vet inte, i ett omöblerat rum, och man tror att man känner det barnets belägenhet, säger jag mig, dess känslor och tankar – jag trevar efter snusdosan på pallen bredvid sängen – och man inbillar sig att man har genomskådat denna outvecklade lilla varelses känsloliv och upplevelser, själv outvecklad och liten, men inom ett barn utspelar sig en odefinierad värld i det fördolda, en värld som den vuxne aldrig mer kan förstå och uppleva. Jag måste lära mig att leka! Än en gång återvänder jag alltså till barndomslandet. Den svenska skräplitteraturens sandlåda.

Min barndomstid …

Men är det verkligen mig själv jag skriver om? avbryter jag mig.

Kanske är det någon annan som har smugit sig in. En främling. En främling utan namn och ansikte. Och vem är det i så fall som skri­ ver om mig? Och med vilken rätt skriver jag om mig själv? Med vilken rätt skriver man om sig själv, förutom för självutplåning och en oformulerad önskan att uppgå i den stora gemenskapen?

Vad jag önskar att jag varken hade namn eller ansikte!

Jag kommer aldrig att få veta svaren på mina frågor, för själva svaren kommer att bli obegripliga, lika obegripliga som frå­ gorna, säger jag mig, som alla frågor jag ställer mig.

Jag återvänder alltså, som så många gånger alldeles efter 8

KJN1sabon.indd 8

2010-02-24 12:52:26

uppvaknandet, redan innan jag har klivit upp ur sängen, till de falnande skuggbildernas domäner.

Min barndomstid – jag tar prövande orden i min mun, för det gäller att framskrida med största möjliga försiktighet när det gäller ett så delikat ämne som barndomstiden – började i en hyreslägenhet med fyra inbördes helt olika rum. En typisk Nässjölägenhet, sades det ofta. Jag stryker genast under det för att inte glömma. Fyra inbördes till funktion och utseende helt och hållet olika rum, fortsätter jag min påbörjade tankegång, av vilka jag bara hade tillträde till ett fåtal, tänker jag, eftersom de övriga två eller tre, samt köket – som av någon anledning aldrig räknas som ett rum i dagens bostadsannonser – var låsta, och jag naturligtvis aldrig hade anförtrotts någon nyckel, prövar jag mig fram, vilket skulle visa sig sakna betydelse, eftersom det när jag väl, i fullständig hemlighet, lyckades lägga beslag på en nyckel inte tog lång tid, kanske bara minuter, innan jag hade slarvat bort den, eller svalt den, säger jag mig.

Hur många gånger har jag inte gått igenom detta! hinner jag tänka innan jag hastar vidare.

Jag kan än idag vakna mitt i natten, uppfylld av undran inför vad som dolde sig bakom hyreslägenhetens låsta och tillbommade dörrar, dessa vattentäta skott.

Jag misstänker att mamma och pappa hade varsitt rum, allt annat är omöjligt att föreställa sig, eftersom moderskapet, liksom faderskapet, kräver ett eget rum, samt ett för mitt syskon.

Men var det en syster eller en bror?

Frågorna utan svar hopar sig omedelbart.

Och var detta syskon äldre eller yngre än jag själv? Hade dessa personer förresten tillträde till varandras rum? Och hur såg deras överenskommelser ut? tänker jag i den annalkande gryningens gråa ljus.

Jag glömde nästan bort att allting började någon helt annanstans.

I mitt söndertummade pass, som jag (som en sista) (säkerhetsåt9

KJN1sabon.indd 9

2010-02-24 12:52:26

gärd) alltid förvarar under huvudkudden (och som är det yttersta beviset) (på att jag är svensk medborgare) (och medlem i den Europeiska unionen) står det tydligt under punkt sex: ”Födelseort: Karlstad”. Jag kan ärligt talat inte minnas någonting av det, och för varje år som går tycks det mig alltmer osannolikt och avlägset. Skulle jag, som alltid har betraktat mig som statslös, landskapslös och hemlös vara en värmlänning, Sveriges spanjorer? Det är inte det att jag förnekar att jag föddes i Karlstad, solens förlovade stad, men jag kan inte på fullt allvar påstå att jag någonsin har känt mig hemma med att vandra omkring på Karlstads kör- och gångbanor, i Karlstads parkmiljöer eller parkeringshus i min lika ofrivilliga som oombedda flykt från Karlstads sociala myndigheters äckligt hjälpande, utsträckta händer.

Det står också, under punkt fem i mitt pass, att jag är en man.

Allting kan diskuteras. En man född på lasarettet i Karlstad, vid Klarälvens strand, präglad av Gruvlyckan, Våxnäs och Rud, för att bara ta tre exempel, fyra med Herrhagen, fyra stadsdels­ exempel från Karlstad, av vilka jag inte kan minnas ett enda, utom Rud, och Gruvlyckan, vagt, från denna min födelsestad, säger jag mig.

Vilket djävla skämt!

Frågan är vad jag förlorade där i Karlstad, solens och sol­ skenets stad, vad Karlstad egentligen kostade mig, säger jag mig.

Karlstad är, enligt min åsikt, en av de svenska städer som kräver den största tributen av sina invånare, säger jag mig, och som ger tillbaka allra minst. En stad i konflikt med det sunda förnuftet.

Karlstad är en skoningslös stad. En halvnorsk vändplats. En stad helt utan minnen. En stad som mina föräldrar lämnade innan jag hade hunnit samla mig tillräckligt för att reda ut eller ens fragmentariskt minnas mina sinnesintryck.

För mig börjar därför livet i en hyreslägenhet på Rådhusgatan i Nässjö, på toppen av det sydsvenska höglandet, gott och väl trehundra meter över havet, säger jag mig. Jag lägger in en rejäl pris Generalsnus. Först finns ingenting. Sedan finns en hyreslägenhet i Nässjö. Så börjar det för mig. Jag öppnar ögonen och befinner mig i en hyreslägenhet på Rådhusgatan i Nässjö.

I denna hyreslägenhet, i detta mitt barndomshem, låg jag för 10

KJN1sabon.indd 10

2010-02-24 12:52:27

det mesta raklång på rygg på min sovplats, minns jag. Jag hade inte mycket att klaga på. Jag som alltid har älskat att klaga. Inte för att jag klappade i händerna av lycka heller, säger jag mig, men det var alltid rent och snyggt och rummet doftade tryggt av klorin.

Jag låg oftast på min anvisade sovplats, eller alldeles i närheten, minns jag, som en hund, och kröp sällan omkring i själva rummet, för det fanns egentligen ingenting att upptäcka där som jag inte kunde se från sovplatsen – inga möbler till exempel – och den vanan har jag behållit livet igenom. Jag menar att undvika möbler. Jag påstår inte att jag har lyckats särskilt väl.

Ibland blev jag nyfiken på vad som fanns under sängen. Är minnet av detta rum endast en representation av mitt inre, ett mentalt runkbås? måste jag ändå fråga mig nu, eftersom jag inte, under några omständigheter, när jag väl har kommit så här långt, i själva verket längre än någonsin tidigare, vill förbise några möjligheter.

Men vilka andra delar har i så fall redan gått förlorade och förvrängts till oigenkännlighet genom min hjärnas och mitt undermedvetnas ständiga förädling? frågar jag mig, och bestäm­ mer mig för att fortsätta som om ingenting hade hänt, så som man varje dag måste fortsätta som om ingenting hade hänt.

Mitt undermedvetna är ett svart hål, säger jag mig, och jag har alltid befunnit mig just bortom händelsehorisonten.

Där nere i mörkret har tiden saktat in, för att slutligen helt ha stannat, kanske går den också baklänges, och fasansfulla fantasier materialiseras under trycket av den massiva gravitation, vars upphov är mitt sjuka huvuds oerhörda förstörelsekraft.

Inte illa, sade jag mig. Inte alls illa pinkat, av en första­ gångspinkare. Ge det bästa ni har, hela tiden, det är mitt råd i alla lägen, tveka inte att dela med er av era prunkande blomster till de vissna.

Jag vet förresten när människor ljuger. En del av mig vet det i alla fall. Jag är en levande lögndetektor. Redan från början drogs jag in i det här livet, dess lögner och dess villkor mot min uttryckliga vilja, och redan från början genomskådade jag lögnerna, och allt 11

KJN1sabon.indd 11

2010-02-24 12:52:27

som sedan dess sker och har skett och kommer att ske, sker i strid med min uttryckliga vilja.

Jag tar en paus i skrivandet, går bort till fönstret och tittar ner.

Min vän Beglert, själv på flykt någonstans i Kambodjas eller Laos tropiska djungler, har haft den goda smaken att låna ut sin lägenhet till mig. Låna och låna, förresten …

Jag har knappt varit här i elva dygn och erinrar mig gång på gång Beglerts ord över den knastriga telefonlinjen: man kan ta en människa ut ur Nässjö, men man kan aldrig ta Nässjö ut ur en människa. Kanske har han äntligen blivit lycklig, tänkte jag.

Han skulle skaffa sig en tempeltatuering, berättade han, skulle följaktligen helt enkelt sätta sig längst bak i kön av rättrogna och tvätta ryggen på den som sitter framför och samtidigt få sin rygg tvättad av den bakom.

Varför åkte jag hit igen? frågar jag mig. Varför återvända?

Varför gång på gång ställa upp på detta bedrägliga system av tjänster och gentjänster, hållhakar och utpressningsverksamhet?

Det känns som om jag har levat i flera hundra år.

Finns det någonting att stjäla så gör jag det.

Jag kan inte ha varit många månader när jag för första gången kikade upp i taket i mitt rum i hyreslägenheten med mina förundrade, klarblå ögon, säger jag mig, och bort mot fönstret och tapeterna i den bestämda avsikten att genomföra en första okulär besiktning av närmiljön.

Jag kände mig genast ganska välkommen i mitt barndomshem, säger jag mig, även om jag levde i konstant skräck för den plötsliga spädbarnsdöden, den död som jag på senare år har kommit att betrakta som den mest barmhärtiga av alla sätt att dö på.

Kanske just genom dess oåtkomlighet.

Varför åtrår man det mest som man aldrig kan få?

Jag måste ändå tillstå att jag tyckte mycket om tapeterna i mitt boningsrum, trots att mönstren och färgerna, mönstren och färgerna på dessa omtyckta tapeter, enligt min enkla mening var tämligen genomsnittliga, ja, rent av slätstrukna. Spädbarn, har jag lagt märke till, tilltalas mycket sällan av olika nyanser av grått.

12

KJN1sabon.indd 12

2010-02-24 12:52:27

Mitt täcke däremot var dockrosa.

Jag älskade det täcket av hela mitt hjärta, jag som nästan aldrig älskade någonting. Någonting levande menar jag. Medan min kärlek till tingen alltid har varit gränslös. Gränslös och obesvarad.

Jag brukade knöla ihop täcket nere vid fotändan när ursinnet kom över mig eller metodiskt tugga på det tills det var sjöblött.

När det var ljust i rummet kunde jag skönja ett konstnärligt alster, ett konstverk, borta på väggen, men den tittade jag i egentlig mening inte på förrän tre till tre och en halv månad senare, väggen menar jag.

De hade förstås hängt upp det där för att muntra upp mig.

Konstverket. Resultatet skulle, inte helt överraskande, visa sig bli det motsatta.

På dagen fylldes rummet dessutom av ett simmigt ljus som gjorde konturerna oskarpa och av den anledningen var det mycket svårt för mig att urskilja någonting alls.

Min barndom är så avlägsen att den inte längre är min.

Senare såg jag ganska mycket med ögonen på det där konstnärliga alstret, och jag måste hålla med om att även om det rörde upp mina känslor, och nära på försatte mig i affekt och obalans, en inverkan mina känslor alltid har haft på mig, så tyckte jag ändå att det var relativt förtjusande, trots att jag inte hade någon huvudsaklig kunskap om vad det föreställde. I alla fall ingen mätbar kunskap. Det finns särskilda instrument för sådant. Känsliga instrument.

Jag kunde ju så få ord också, säger jag mig, även om jag ofta tvivlar på att jag kan fler nu. Jag har hur som helst aldrig betraktat dessa ord som mina egna. Dessutom är mitt enkla svar, i Pierre Joseph Proudhons efterföljd, att egendom är stöld.

Jag var senare mycket intresserad av konstverkets längd i förhållande till bredden och de geometriska formernas brist på och förhållande till fulländningen som ouppnåeligt ideal. Det där sista måste vara en efterkonstruktion. Förresten var jag alltid mer hågad för spleen än ideal. Jag ägnade timmar åt allt detta fruktlösa ältande. Övrig tid lade jag på empiriska studier som verkade vederlägga 13

KJN1sabon.indd 13

2010-02-24 12:52:27

allting som jag fram till dessa studiers påbörjan hade föreställt mig.

Det retade mig ändå att detta konstnärliga alster hängde där och den känslan har ofta återkommit genom livet.

De närmast anhöriga störde mig som vanligt. Jag kunde följa deras strategiska förflyttningar i huset, för min hörsel var verkligen utmärkt, och jag lyssnade till deras dova röster, deras ångestfyllda utrop som trängde igenom väggarna och deras rasslande nyckelknippor när de slussade sig fram i lägenheten. Två till fyra gånger per dygn öppnade de dessutom, opåkallat och helt utan förvarning, dörren till mitt boningsrum.

Där stod de sedan och tittade kärleksfullt på mig med sina tårfyllda ögon och sin villkorslösa, villkorade kärlek. Jag anklagar dem inte. De ville bara visa sin goda vilja. Det räcker i dagens samhälle. Att bara visa upp den. Jag tycker nog att det är lite skrytsamt.

Kärleken har annars alltid varit mycket svår vad mig beträffar och har alltid visat sig iförd de mest obehagliga förklädnader. Den har så att säga alltid dykt upp som en oförutsedd utgift (i likhet med mat) (och hyra).

Jag gjorde en del förtvivlade försök att tillmötesgå den, kärleken, och även att kringgå den, det kan inte längre förnekas, men varje gång slutade det bara med att jag åter, med allt större kraft, slungades ut i oreda och förryckthet.

Du tycker inte om mig längre, har båda mina föräldrar, obero­ ende av varandra, vid olika tillfällen sagt till mig. Sedan dess har jag hört det från otaliga människor. Det gjorde mig alltid otröstligt ledsen och jag grät.

Så gott som dagligen ville de närmast anhöriga ta på mig eller stoppa saker i min mun, säger jag mig. Jag förtärde endast havregryn med vatten. Samt fräscht smörgåsmargarin mosat med socker. Jag har alltid varit en riktig gottegris. Fast det fick jag förstås bara vid särskilt högtidliga tillfällen, såsom bemärkelseoch namnsdagar. Samt begravningar. Alla dessa avsked! Det var också vid den här tiden som jag skaffade mig vanan att tugga på 14

KJN1sabon.indd 14

2010-02-24 12:52:27

dagstidningspapper. En riktigt trevlig vana. Dagstidningspapper som genom denna orala halvfabrikatsförädling förvandlades till en formbar massa som jag sedan skulpterade till små klumpar, klumpar som jag sedan tänkte på som figurer, figurer som jag kastade upp i taket, där de i min fantasi fick möta sin skapare, fast det gjorde de ju i egentlig mening inte förrän de föll ner igen, vilket de, förr eller senare, alltid gjorde. Jag kunde utan vidare lägga flera arbetsdagar på att färdigställa en sådan figur, och sedan helt oförskräckt umgås med den i timmar, eller till och med en hel eftermiddag, innan jag ansåg att det var tid att stöta den ifrån mig, som ett oönskat barn.

Under min vandring i barndomslandet var jag annars mycket snäll. Jag vågar påstå att jag var i det närmaste fullständigt harmlös i mitt allmänna framträdande. Jag låg ingen till last.

Jag grät aldrig (medan jag nu) (som vuxen) (kan gråta i dagar).

Jag bad aldrig om hjälp, eftersom det inte fanns någon hjälp att få. Ändå envisades omgivningen med att tortera mig. Jag lärde mig inte att gå förrän i fyra- femårsåldern och då endast genom att, i en mycket skickligt genomförd skenmanöver, stödja mig mot väggarna, mitt barndomshems grå väggar, eftersom jag inte, för allt smör i Småland, ville ge intryck av att kunna gå obehindrat. Även mycket små barn vet instinktivt hur beroende de är av sin omgivning, om så bara för att överleva. De närmast anhöriga talade senare ofta om denna min första tid i överdrivet berömmande ordalag.

Jag reagerade tyst och till synes utan brådska på allting. Jag var sparsam med orden. Det lilla jag ändå sade var väl utvalt och noggrant övertänkt i timmar. Mutist heter det. Enligt vissa. Jag var en slipad komplottmakare redan som spädbarn och ansågs konstigt nog pålitlig, när jag i själva verket var fullständigt opålitlig. Redan i tvåårsåldern hade jag förlorat alla lojaliteter, de medfödda lojaliteterna menar jag, till min omgivning. Man är dock dömd att älska sina föräldrar.

Tråkigt nog förtappade jag mig ganska snart i drömmerier och började leva ut och utforska olika suspekta tankelekar, vilket blev den oskyldiga inledningen till min utökade olycka. Drömmandet, 15

KJN1sabon.indd 15

2010-02-24 12:52:27

liksom all hjärnverksamhet överhuvudtaget, säger jag mig, retade gallfeber på mina närmast anhöriga.

Han har slagit in på kretinismens väg! hörde jag en kväll mina närmast anhöriga klaga.

Rent juridiskt hade de säkert rätten på sin sida. Juridik har alltid haft en framskjuten roll i min familjs mellanhavanden, även om jag har svårt att föreställa mig en samling människor med mindre kunskap om juridik i allmänhet, och den svenska lagen i synnerhet, än denna familj. Ändå har de juridiska orden och termerna utövat en oemotståndlig lockelse på mina närmast anhöriga, eftersom dessa ord och termer verkade lova att de skulle kunna få någonting uträttat utan att behöva anstränga sig.

Juridiken var deras svarta magi.

Under ett av sina familjemöten, fick jag många år senare av en ren slump veta, anförde de med hjälp av en redlöst berusad advokat casus belli mot mig. Resten är historia.

Jag låg alltså där på min sovplats, som en hund, med ansiktet rakt fram, trots att riktningar i strikt mening inte existerar – eller gör de det? – allting annat var ogenomförbart för mig, och log lyckligt ovetande, säger jag mig, om livets kassaflöden, språkets kryphål och det andliga skräckvälde, den despotiska tyranni som väntade på mig.

Det tog mig mycket lång tid att komma till mina sinnens fulla bruk, men den mänskliga hjärnan är, som ni säkert vet, på gott och ont, obeskrivligt skicklig i förmågan att kompensera sina brister.

Jag var inte särskilt nöjd med de villkor som erbjudits mig.

Särskilt tyngdlagen upplevde jag som besvärande. Det hade passat mig, som handen i handsken, att viktlöst flyta omkring och ostört studera livet på planeten Tellus.

Hjärnan kan, som ni säkert känner till, visa sig fullständigt obildbar när det gäller de mest basala färdigheter och samtidigt memorera jättelika landskap av till synes betydelselösa tecken och logiska system.

Den mänskliga hjärnan kan ligga tryggt invaggad i fullständig uppgivenhet i åratal för att sedan, helt oväntat, sända ut blixtar av ursinnig arbetslust och epileptisk eufori.

16

KJN1sabon.indd 16

2010-02-24 12:52:27

För mig har det alltid varit så.

Först förstår jag ingenting, sedan förstår jag plötsligt allting, säger jag mig, och förstår jag inte i ett slag allting så förstår jag inte heller någonsin någonting.

Sedan förlorar jag allting.

Det är som ett slags uppenbarelser som kommer till mig. Jag kallar det för mina episoder. Praktiskt taget från en dag till en annan lärde jag mig att läsa, räkna, skriva och så vidare.

De närmast anhöriga kom ofta och störde mig när jag var liten.

Det är så jag minns det. De kammade mig bland annat. Ni får ta det för vad det är. Håret tycktes omöjligt att reda ut.

Det är diffusa minnesbilder av det inträffade jag erbjuder er, som rättsombuden säger, från ett opålitligt vittne som tidigare inte har dragit sig för att ljuga inför rätten, tror jag att de sade senast jag hade oturen att träffa dem.

Fast det var inte bara otur.

De baddade mig i varken kallt eller varmt vatten. De fotograferade mig mot olika idylliska bakgrunder eller hjälplöst liggande på billiga tyger, alltid i småbyxorna, eller helt enkelt naken och till ytterlighet vanhedrad. Folk gör vad som helst för att förfalska det närvarande eller helt enkelt fotografera det, med avsikten att skapa ändlösa banor av falska minnen.

Sedan drog sig de närmast anhöriga tillbaka för sina dämpade överläggningar vid andra sidan av rummet.

Minst två av de församlades ansikten var helt nya för mig.

Jag fick åka i en bil till ett sjukhus. Det tyckte jag var bra.

Jag har alltid älskat motorer, härliga motorer, hemimotorer, som Chryslerkoncernens berömda 426:a, elefantmotorn, eller inte alltid, men länge, flera år – den sötaktiga doften av nitrometan och bränt gummi, det helvetiska oväsendet, djävulens röster och allt det där. Det duggregnade. Jag bars in på starka armar. Då fanns ännu hoppet. Hoppet! mina vänner. Vad gullig han är, sade sjukhusets deltidsanställda kvinnor och kelade med mig. Jag gick villigt i fällan.

Läkarna samlades runt mig med sina kalla händer och atonala mansröster. Jag hörde avlägsen musik från patienternas terapirum. Rytmer har alltid förtrollat mig, särskilt om takten 17

KJN1sabon.indd 17

2010-02-24 12:52:27

haltar och med jämna mellanrum faller sönder i sporadiska icke-rytmer bara för att ögonblicket efteråt återuppstå. Jag var även mycket förtjust i de spöklika tonerna från en thereminvox i arbete.

Bara de inte tar mig på huvudet, tänkte jag. Men det gjorde de. Naturligtvis. De måste ha läst mina tankar som en bok. Det är så jag har fått återberättat för mig, tusentals, om inte miljoner gånger.

Oavbrutet tog de mig på huvudet. På sidorna av huvudet.

Uppe på hjässan. Och så tittade de på mig med ögonen. Jag var knappt åttio centimeter lång. Bara obetydligt mindre än en kejsarpingvin.

Min fontanell har fortfarande inte vuxit ihop, vilket är högst anmärkningsvärt, då mitt skallben är otroligt tjockt överallt annars.

Jag kallar vem som helst för min vän.

Mina närmast anhöriga höll sig på behörigt avstånd. Jag såg dem under dessa dagar, under dessa regniga, råkalla dagar, ofta i andra änden av rummet. De grät två till tre timmar om dagen.

Jag var sprickfärdig av stolthet.

Efter att jag befunnit mig i ett boningsrum på sjukhuset under två veckor, tre dagar och cirka en och en halv timme fick jag lov att åka hem igen. Jag vet inte varför och jag tror inte längre att jag någonsin kommer att få veta. Jag som just hade börjat vänja mig.

Nåväl. Mitt liv har varit fullt av avvänjningar.

När jag hade tagit mod till mig och skulle gå fram till mina närmast anhöriga, ryggade de tillbaka. Jag skall villigt erkänna att jag blev djupt rörd över denna oförmodade omtanke, för var det någonting som jag avskydde mer än att bli vidrörd så var det att behöva vidröra andra.

Som barn undrade jag aldrig var de närmast anhöriga uppehöll sig när de inte befann sig i min absoluta närhet. Inte en enda gång kan jag minnas att jag inom mig själv formulerade frågan.

Var är de?

Jag hade alltid en känsla av att de pratat sig samman innan de 18

KJN1sabon.indd 18

2010-02-24 12:52:27

kom in till mig. Man skall lita på sin intuition.

De samlades tyst runt sängen som inför ett lik på parad. Ett och annat inövat kärleksord utslungades prövande. Jag tror att jag lyckades dölja vad jag tänkte. Men säker kan man aldrig vara. Jag måste ha varit gott och väl en meter lång då. Man växer så det knakar i den åldern. Jag blev obeskrivligt lycklig när de gick ut ur bostadsrummet och stängde dörren från utsidan, så obeskrivligt lycklig att jag nästan genast glömde bort dem. Om de sedan släckte lampan efter sig var jag rent lycksalig. Det betydde oftast att den mörkare delen av dygnet infann sig.

Jag har för övrigt alltid föredragit natten, även om den alltid har överrumplat mig med sitt plötsliga uppdykande och har lämnat mig hjälplöst famlande mitt i ett rum, en skog eller i utkanten av någon stor stad.

På natten inträffade mina allra finaste ögonblick och morgondagens bakrus kändes avlägset. På natten blev jag aldrig tillsagd. Älskade natt! Dagen erbjöd aldrig något riktigt konkurrenskraftigt alternativ för mig. Dagen var alltid mitt andrahandsval.

På natten kunde jag sortera mina fakta och utföra mina hemliga mätningar och lodningar av samvetets djup. Jag kunde ju inte veta att de skulle bli resultatlösa.

Allting tycktes mig bottenlöst och gränslöst.

Jag låg och stirrade med blinda ögon ut i mörkret. Allt är ett, tänkte jag. Även här smög sig alltså Baruch Spinoza in. Som om jag någonsin begripit någonting av Baruch Spinoza och hans obegripliga dubbelaspektteori. Det var där, i detta ingenmansland, som jag upplevde mina första trevande och med tiden alltmer våldsamma möten med det manliga könslivet.

Tillåt mig att precisera.

Jag övade upp finmotoriken.

Nej, det gjorde jag inte.

Jag brukade för det mesta under oerhörd ansträngning trycka in tre eller fyra fingrar i stjärten och dunka med knytnäven i närheten av penis glansus tills det svartnade för ögonen och gick för mig med ett gallskrik. Äntligen kunde jag fly in i den totala fantasin!

Ibland ville jag inte sluta vråla, men då kom de närmast anhö19

KJN1sabon.indd 19

2010-02-24 12:52:27

riga springande. Så det slutade jag med. Hade jag väl börjat skrika fanns det ingenting som kunde hejda mig. Skriket måste fullbordas.

De närmast anhöriga tittade på mig med ögonen och det framträdde i vanlig ordning gråt.

Jag kunde annars drömma ganska obehindrat på nätterna.

Våldsamma drömmar om ond, bråd död och självrannsakan värdiga ett litet odöpt människobarn. Jag var säker på att demoner hade tagit mig i besittning. Jag bad till djävulen och talade baklänges.

De borde ha anlitat en exorcist.

En liten detalj bara. Det låg alltid plast under lakanet i min sovmöbel. Polystyrenplast. Jag förstod inte varför det alltid låg polystyrenplastmaterial i min sängmöbel, och jag tyckte, och tycker fortfarande, säger jag mig, att det är ett otyg att lägga polystyrenplast under lakanen på någons sovplats.

Efteråt är det omöjligt att säga vilket som kom först: pissandet eller plasten.

Jag hävdade senare alltid att polystyrenplastmaterialet och dess enerverande prasslande för mig framstått som en inbjudan eller en påstötning, ja, rent av ett påbud.

Som barn förstår man inte bättre.

De närmast anhöriga vidhöll envist att plasten från början placerats där på grund av blodet.

Då tyckte jag bättre om att ha en mörk, ogenomtränglig filt över huvudet. Lämpligen av ull eller något annat trevligt naturmaterial.

Så fort jag hörde de närmast anhöriga närma sig utanför dörren och kvittra sitt bedårande lilla Karl Johan! drog jag upp en mörk, ogenomtränglig filt över huvudet.

Jag sjöng små melodier.

Gärna någonting ur Schumanns Kreisleriana. Men den är svår. Mycket svår! Jag höll mig därför mestadels till Bachs tilltalande koraler. De lindrade verkligen. Även vissa av fugorna.

Det var ofrånkomligt. Ich ruf’ zu dir, Herr Jesu Christ! mässade jag med händerna för öronen, melodin menar jag, eftersom Bach uppenbarligen hade glömt att skriva någon text. Det är 20

KJN1sabon.indd 20

2010-02-24 12:52:27

inte menat som en anklagelse. Det måste ha låtit fasansfullt om någon lyssnade. Men låter det verkligen om ingen lyssnar? funderade jag.

Mozart hatade jag mer än någonting annat.

Jag hoppades att han skulle dö ung.

Jag gick under många år inte ut utan att ha min mörka och ogenomträngliga filt över huvudet. Jag fick nästan inte ner någon luft i andningsorganen och måste gå helt utan brådska. Ända upp i tioårsåldern hade jag en mörk, ogenomtränglig filt över huvudet. Det är jag nästan helt säker på. Fast mot slutet bara när jag var ensam. Annars blev alla kvinnopersoner ängsliga och jag kunde bli tillsagd. Eller lagförd.

För det var ju också i tioårsåldern, säger jag mig, som jag på allvar började intressera mig för kvinnopersoner, för vissa kvinnopersoner, ett intresse som hållit i sig, även om jag har lyckats tygla mina begär intill utplåningens gräns. Jag har alltid varit sexuellt frustrerad. Jag vet inte varifrån detta intresse kom, säger jag mig ofta, det måste nästan ha varit medfött.

Om jag bara kunde få ta dem på brösten, brukade jag tänka.

Då skulle de förstå vem Karl Johan Nilsson är. Kärlekens fullärde hantverkare. Jag skulle ha kunnat knåda och bearbeta dessa bröst i timmar. Fast de skulle säkert förr eller senare ha tittat på mig med ögonen. Eller ha tagit mig på huvudet. Eller storgråtit så att mascaran började rinna, någonting som jag aldrig har uppfattat som särskilt dekorativt. Jag har aldrig njutit av att iaktta människor som lider, även om jag alltid avundats dem som gör det.

Det gör livet så mycket enklare. Senare märkte jag att kvinnor undantagslöst blev förälskade i mig. Jag menar att jag fick det påpekat för mig.

Nu när jag står här vid fönstret och ser ner på staden där allt detta utspelade sig, tänker jag också på alla olyckliga förälskel­ ser jag upplevt här. Det finns också en pågående berättelse som tilldrar sig samtidigt som allt det andra. En berättelse om det tomma huset, den tomma lägenheten och den öde staden. Det ödelagda livet. Där kan jag gå och komma och förstöra som 21

KJN1sabon.indd 21

2010-02-24 12:52:27

jag vill. En berättelse om alla mina fiender. Om självutplåning.

Vid vägs ände återstår bara paradoxer. Jag tänker tillbaka. Det skulle bli så mycket värre. De kan inte skada mig längre, den punkten har jag för länge sedan passerat. Jag ser tillbaka på alla förälskelser jag aldrig vågade besvara eller förmedla. Oförklar­ liga och olyckliga förälskelser i flickor med namn som Malin, Jeanette, Jenny, Anni, Linda, Hanna, Anna, Eva och liknande.

Nu kan jag inte längre bli förälskad. Bara logiskt kalkylerande.

Fast utan logik. Jag skämdes för att det påpekades att jag såg så bra ut. Jag har alltid hatat ansikten som vanligen anses vackra.

De påminner mig om reklam och skit. Jag visste ju att skönheten kommer inifrån. Där var jag ful som stryk. Och nu har jag äntligen blivit rakt igenom ful. På alla sätt ful. Precis som sagans otacksamma prinsessa.

Förälskelserna blev ännu en stor tragedi i mitt liv, eftersom jag aldrig lärde mig att besvara dessa förälskelser med annat än misstänksamhet, psykiskt våld och tigande, även om jag, på grund av den höga och omedelbara verkningsgraden, alltid har föredragit fysiskt våld, både att ge och få, medan det i praktiken kan ta åratal av ihärdig envishet att erövra och bryta ner någon psykiskt.

Fram till det att jag var åtta år och tre månader drömde jag ofta en i många stycken oklar mardröm om träskodans. Även sabeldans förekom.

Jag gnisslade alltid tänder.

Sovplatsen i mitt rum stod under alla dessa år, under alla dessa för mig så svåra år, utmed den kalla innerväggen. Jag menar den som vetter mot en yttervägg. En bärande vägg. Det är en vacker tanke. På ena sidan väggen: jag. På andra sidan: universum och dess knappt mätbara spår av mänsklig aktivitet.

Jag blev med tiden tvungen att ligga hopkrupen för att inte, med kraften hos det levande och obönhörligt växande, pressas mot spjälorna. Sedan fick jag en riktig säng.

22

KJN1sabon.indd 22

2010-02-24 12:52:27

För enkelhetens skull kallar jag det för en säng.

Jag brukade ligga med ryggen mot innerväggen och dra fram och tillbaka med hälen på ett särskilt sätt. Det var signalsubstanserna som djävlades med mig. De hade älskat att få ge min sjukdom ett namn. Det sjöd i huvudet. Allting gick tillbaka in i sig självt. Ögonen, öronen, näsan och munnen lade sig ovanpå varandra med allt det andra. Jag har alltid varit extremt känslig för beröring. Särskilt på bröstvårtorna. Och runt ollonkransen.

Men även på huden. Att duscha kunde för mig kännas som att stå naken i en hagelstorm. Jag kunde hålla på med hälarna i timmar.

Jag förstörde den oskattbara tapeten. Det blev till slut ett hål i väggen som måste ha varit omkring åtta centimeter brett, femtio centimeter långt och slutligen fem centimeter djupt.

Min berättelse har fått nog, tänkte jag i morse så snart jag rest mig ur sängen. Så nog som en berättelse kan få. Nog av berät­ telse. Nog av lögner. Nog av allt. Nog av nog. Jag vandrade omkring i de tomma rummen. Låt oss sluta här, med bibehållen värdighet, intalade jag mig och torkade tårarna. Jag har gjort vad jag skulle. Dags att gå till sängs igen. Den här berättelsen är tillräckligt bra som den är nu, tänkte jag, och det är hög tid att världens folk får ta del av den. Den är fullt utvecklad och skäligt fördjupad, sade jag mig, och redo att överlämnas i marknadens osynliga hand. Den är beskrivande utan att gå in på verkligt besvärande och pinsamma detaljer, fortsatte jag, och samtidigt lämnar den ändå fältet öppet för förklenande spekulationer, konstaterade jag, inte utan anledning.

Och den viker inte en tum.

Handlingen är förvisso generande för sitt offer och en aning manipulativ och den manar till det lägsta hos sina läsare, men det är precis så mina läsare vill ha det, om jag hade haft några, snyftade jag.

Det som händer när man skriver är ändå bara att man till sist kräks. Då vet man att man är färdig. Torka munnen. Kontakta förlaget.

23

KJN1sabon.indd 23

2010-02-24 12:52:27

Redan som en mycket ung började jag sörja mina närmast anhöriga. Jag kan lika gärna säga som det var. Jag spred rykten. Jag ljög. Fiktion är en stor del av alla människors liv, även om de inte inser det. Jag uppövade en oerhörd skicklighet. Jag talade utan att tala. Är dina föräldrar verkligen döda? frågade min kompis. Ja, jag hade en kompis. I alla fall om man får tro de andrahandskällor jag lyckats snoka upp. Jag lurade även i honom att jag hade sockersjukan, som jag föredrog att kalla det. Jag hade länge drömt om att få diabetes (typ 1). Att det sedan räckte att få syn på injektionsverktyg för att jag nästan skulle tuppa av gjorde det hela bara märkligare. Kompisen tittade ut i köket där mamma och pappa stod och gjorde fula tecken med händerna och ansiktet till varandra. Det var som om vi inte kunde höra hur de skrek. Dom rör ju på sig, sade min kompis glatt överraskad, som om han trodde sig förmedla Jesu återkomst, vilket rent allmänt anses vara det största som kan hända i trakterna runt Nässjö. När världen verkar som mest stabil är den i själva verket som närmast sin upplösning och undergång, förklarade jag. Min så kallade kompis förstod ingenting.

Jag uppfattade mig själv tidigt som en person utan historia.

Men inte bara det förflutna skall för alltid vara förborgat för mig, utan säkert också framtiden och med stor sannolikhet det nuvarande, tänker jag nu.

Senare fick jag en dagmamma. Hon var döpt efter en av årets månader. Jag kan bara inte minnas vilken. September? Februari?

April? Nu har du fått en dagmamma, sade de närmast anhöriga, men jag hade aldrig upplevelsen av verkligt ägande. Hon stod borta i dörren, utom räckhåll, och trodde att hon var osynlig.

Mycket obehagligt!

Fröken i skolan förstod redan från början att jag var ett underbarn. Hon tittade deltagande på mig med ögonen innan jag fick gå till rektorn. Hon hade så vackra ögon! Dessutom var hon ogift.

Det var innan blygseln, osäkerheten och skammen kom över mig i grundskolans sjunde eller åttonde årskurs. Kanske ännu senare.

24

KJN1sabon.indd 24

2010-02-24 12:52:27

Jag överöste henne med min bedårande charm och komplimanger, en masse, men hon var en kall kvinna under sitt undersköna yttre.

Kall och härsklysten. Det hade ingenting med att hon var kvinna att göra. Det är mycket vanliga egenskaper hos alla människor.

Jag såg på henne framför allt som människa. Djälva äckel! viskade hon till mig. Jag tror hon gillade vårt lilla arrangemang, även om vi ofta drog åt olika håll. När jag fick veta att hon var ordförande i lottakåren svalnade dock mitt intresse genast och jag märkte att jag inte längre kunde få upp den under skolbänken.

Till en början var jag mycket exhibitionistisk. Till och med rolig.

Mina klasskamrater tyckte mycket om mig. Särskilt kuken och röven som jag utan anmodan visade upp på rasterna. Precis som en SJ-biljett. Jag hade finess. Inte alls den vanliga grabbig­heten.

Men jag var en annan. Innerst inne var jag uppfylld av ensamhet och trots och ett livslångt allvar. Och då nämner jag inte ens min ständiga ångest, som vid den här tiden med full kraft började göra sig gällande. Som en levande död stapplade jag omkring i skolbyggnadernas allmänna utrymmen och ryckte i låsta dörrar.

Den svenska skolan vet verkligen hur man tar livslusten från de intet ont anande barnen och ungdomarna. Jag skall ta livet av alla mina fiender. De andra eleverna tyckte av allt att döma att jag var rolig, ett faktum jag inte var sen att utnyttja. Men de gav sig aldrig på mig. Tvärtom. Det var alltid jag som började. Och när jag talade samlades de i små klungor, på behörigt avstånd, för att lyssna till vad jag hade att förtälja. De log storögt. Och jag log. Smärtan lät mig vara underlig. Senare blev jag våldsam. Jag menar våldsam mot mig själv. Jag har mycket sällan varit farlig för andra, även om jag gärna låtit dem tro det. Sedan teg jag. Jag hade ingenting mer att säga. Men jag log alltid. Ett påklistrat leende som inte lurade någon, men ändå godtogs.

Barnen är vår framtid hör man jämt och ständigt. Det är det som är felet. De existerar inte i sin egen rätt. Bara som en poten­ tiellt berikande upplevelse för vuxna, en påminnelse, ett vagt minne. Mina barn skall alla få finnas, helt legitimt, i sig själva, säger jag mig, som måltavlor för den gränslösa innerlighet jag burit inom mig i decennier.

25

KJN1sabon.indd 25

2010-02-24 12:52:27

Lögnerna kom till mig med modersmjölken. Jag fick ingenting berättat för mig. Jag fick lista ut allting själv. Det ljögs ständigt för mig och jag fick dra mina egna slutsatser genom uteslutning och pusslande. Det hade, som ni förstår, sina fördelar. Jag blir till exempel aldrig arg eller besviken om någon ljuger för mig eller sviker sina löften. Jag förutsätter helt enkelt från början att de far med osanning och svek, och denna uppfattning behåller jag sedan som en möjlig eventualitet ända till slutet, vad de än säger och gör. Jag kan aldrig tillåta mig att helt och hållet lita på en annan människa.

En överväldigande majoritet av människorna i Sverige lever i en verklighet där de när som helst kan bli i grunden ifrågasatta och fråntagna sitt existensberättigande, sade jag mig. Det har redan skett. Det är i själva verket det de vill, säger jag mig.

De har frånsagt sig sina rättigheter frivilligt och gett upp utan motstånd. Jag var besatt av tanken under flera år på gymnasiet.

Varför skall vi nöja oss med det här? frågade jag mig varje gång jag såg mig omkring. Varje dag, ansåg jag, ljugs det oavbrutet om hur Sverige ser ut, hur Sverige styrs, vilka lagar Sverige följer, vem som betalar för Sverige. SVERIGE FINNS INTE, tänker jag. Inte i den meningen som vi vanligen menar när vi talar om Sverige. JAG FINNS INTE, vrålade jag rakt ut i den småländska skogen, fylld av förgrämda granar. Detta är ett annat land. Allting är någonting annat.

En zombie, eller gengångare, är en kropp utan själ, förklarade jag på den kristna skolföreningens möte, medan ett spöke, fortsatte jag, eller en vålnad, är en själ utan kropp. Det var ingenting de hade bett om att få höra. Jag hade själv begärt ordet, som så många gånger både förr och senare. Jag ångrade mig nästan genast. Han uppfinner hjulet igen, hörde jag någon i de utstöttas gemenskap säga. Jag levde mitt liv med övertygelsen att jag bara kunde bli respekterad genom att bli tragisk. Genom att förstöra mitt liv. Det var det som var det verkligt tragiska.

Ingen kommer att leva mina drömmar när jag är borta, tänkte jag ofta senare. Jag har alltid tyckt så enormt synd om mig själv.

26

KJN1sabon.indd 26

2010-02-24 12:52:27

Mina intressen och så vidare. Och för första gången förnam jag ett gnagande tvivel. Hur skall jag kunna sitta en sommar vid havet igen? tänkte jag. Detta är oacceptabelt. Ingen kommer att sakna att lukta, ta på och hålla om mig. Ingen kommer att ta på sig mina gamla kläder för att bli som jag, om så endast för att flyktigt minnas mina bakvända och aviga rörelser. Ingen låter mitt pojkrum stå kvar. Man kommer att anlita hantverkare för att fylla igen hålen i väggarna och måla över fläckarna från blodet, pisset, skiten och sperman. Det var ett faktum jag kunde gotta mig åt innan jag skulle somna. Ett nymålat, tomt rum. En naken glödlampa. Tystnad. Fast jag somnade naturligtvis inte.

Ingen kommer att återberätta de tokroliga incidenterna eller pinsamheterna som i stundens allvar bleknar till rörande historier, tänkte jag. Ingen förlåter. Ingen ångrar det som blev osagt. Ingen kommer att försöka stjäla min kraft, den kraft som jag varje dag inför mig själv undrar om jag skall ställa i det godas tjänst eller för att göra ont och brottsligt. Ingen kommer att utkasta förbannelser, tänkte jag. Jag kunde ju inte veta. Ingen kommer att kasta sig på min kista i förtvivlad gråt. Ingen kommer att spotta på min grav. Ingen kommer att raka av mina mustascher – eller överskägget som danskarna säger – som danskarna ännu denna dag envisas med att säga – för att komma åt kassaskåps­ koden som jag låtit tatuera på läppen, för ingen skulle komma att läsa det självhögtidliga avskedsbrevet där detta mitt sista lilla fåniga spratt avslöjades. Begravningsförrättaren skulle kanske att med stigande otålighet sitta en stund efter arbetet med min kropp när allt är över. Han fingrar lite på mina ärr och mina iskalla blomkålsöron och ler lite åt hur livet kan fara fram med en stackars idiot. Sedan ringer kanske mobilen med sin nya, uppiggande ringsignal – det här börjar bli riktigt långsökt – och vederbörande får sin efterlängtade ursäkt att lämna rummet, för man kan ju inte prata i mobil framför ett lik på parad. Inte ens om man är enda besökaren. Sådant lär de ut på begravningsförrättarutbildningen. (Ja, älskling, jag är på jobbet.) (Hihihi.) (Nä, jag vet inte.) (Hihihi.) (Det skulle du gilla, va?) Och han går, tänkte jag. Går för att aldrig mer komma tillbaka.

27

KJN1sabon.indd 27

2010-02-24 12:52:28