9789100122829

I_Jakten paĚŠ en mordare_ver2.indd 6

09-03-09 13.01.11

Personer

Per-Åke Åkesson, kriminalkommissarie vid Kristianstads polisdistrikt och operativ chef. Började som utredare av vålds- och stöldbrott efter tjugo år som ordningspolis i Stockholm och hemstaden Kristianstad.

Hoppade i början av 60-talet av en förberedande kurs till socialhögskolan och sökte jobb som polis i Malmö. Nekades på grund av sin bristande längd – 177 centimeter – men blev istället antagen i Stockholm.

Monica Olhed, kriminalinspektör. Utredare och förhörsledare

som arbetat mycket med sexualbrott. Hade Kristianstad som andrahandsval efter hemdistriktet Örebro när hon gick ut från polisskolan.

Göran Persson, kriminalinspektör. Utredare och förhörsledare.

Gick från trafikpolis till utredare via ett år som kriminaltekniker.

Sven-Birger Helm, kriminalinspektör. Utredare och förhörs­

ledare från trakten kring Hässleholm. Intresserad av bilar och motorer och ville egentligen bli mc-polis, men blev istället utredare och började arbeta med grova rån, bedrägerier och stöldkupper.

7

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 7

09-03-09 13.01.11

Olle Toll, kriminalinspektör. Utredare och förhörsledare. Äldst

i den ursprungliga gruppen med erfarenhet från stöld- och våldsrotlarna på kriminalavdelningen i Kristianstad.

Tonny Andersson, kriminalinspektör. Tekniker och senare chef

över tekniska roteln. Även han med bakgrund som trafik­ polis.

Claes Svensson, polisassistent. Ordningspolis/spanare med or-

dinarie placering i Broby, ett samhälle med 3 000 invånare.

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 8

09-03-09 13.01.11

Fyndplatser 23

BLEKINGE

Broby

Bjärnum 24

Hässleholm

KRISTIANSTAD LÄN

Tyringe

Odersberga Vinslöv E22 23

Bassköp

SKÅNE

Kristianstad Träne

Höör

Åhus

E22

Hörby

kt

en

Tollarp

nö

bu

Huaröd

Ha

MALMÖHUS LÄN

9

Sjöbo

Tomelilla

Simrishamn 11

Borrby

Ystad 20 km

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 9

09-03-09 13.01.12

I_Jakten paĚŠ en mordare_ver2.indd 10

09-03-09 13.01.12

Anonymt brev till polisen i Eslöv Datum: 890927 Poststämplat i Kristianstad 890926 Tre ark från skrivblock, A5, med påklistrad text av tidningspapper. Fanns ett djurhår på ett av arken. ”mordet på helen och janika varför?” ”Jo den jävla ensamHETEN och mobbad på jobbet AV Tjejerna” ”Ruvar på Hämd”

11

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 11

09-03-09 13.01.12

I_Jakten paĚŠ en mordare_ver2.indd 12

09-03-09 13.01.12

Kapitel ett 18 december 1991–22 mars 1992

Pernilla låg med knäna mot undersidan av handskfacket. Fötterna var hopträngda och ryggen vilade mot kanten till passagerarstolens sittdyna. Det gick fort. Sjuttioskylten susade förbi i över hundra, utan att föraren verkade veta vart han var på väg. Pernillas blick var fäst någonstans på det ljusgrå innertaket. Insidan av strupen stirrade på föraren. Delvis utom synhåll från förarsätet sträckte sig såret flera decimeter vidare över kinden upp till högerögat.

Bilen stannade under ett plåttak i utkanten av en liten by utmed riksväg 21. En hundralapp matades in i automaten. Plast från en svart sopsäck stack upp i sidofönstret. Inga människor stod på macken och såg, ingen kamera registrerade det blonda, lätt rödaktiga håret, ingen skymtade den stressade mannen med pumphandtaget.

Ut på vägen igen. Någon kilometer till vänster, nedanför åkrarna, kom lokaltåget från Hässleholm. Till höger fanns bara enstaka hus som lyste upp den tidiga decemberkvällen, de flesta på grusvägsavstånd till det nästan ensamma fordonet ute på vägen. Några träddungar svepte förbi utan att föraren märkte dem. Han fixerade blicken på asfalten.

Pernilla rörde sig inte. Inga andningsljud, inget mer väsande.

Inget gurgel likt det som hörts när hennes muskler gett upp.

* * * 13

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 13

09-03-09 13.01.12

Passexpeditionen var som vanligt inför storhelgerna överhopad med sistaminutare. Den var öppen både dagen därpå och på lilljulafton, men antingen gick resorna redan i helgen, eller så ville folk låta bli att bege sig in till stan så där dagarna före julafton. Teneriffa, Lanzarote, spanska solkusten, en och annan till Egypten. Det var visst många som var beredda att betala 2 500 för att komma ifrån en skånsk slaskjul.

Expeditionen var också enda stället i polishuset där det rörde på sig. På krim en våning upp hade aktiviteten sjunkit gradvis under hela veckan. I morgon fredag vid den här tiden skulle den vara ungefär så låg den kunde bli utan att någon skulle missta dagen för en söndag. Ingen tog tag i något nytt. Man bara rensade skrivborden, arbetade undan det som måste göras. Det som inte var gjort nu skulle inte bli gjort de närmaste tre veckorna heller. Troligtvis inte förrän om fyra, tidigast. Så brukade det vara. Åklagarnas utredningsåtgärder fick snällt vänta. Det skulle ändå inte gå att få tag i någon att boka in för ett förhör. Varenda misstänkt eller vittne satt förmodligen hemma hos någon farmor i ett bortglömt hus i skogen. Fanns det ens telefon var väl telefonledningarna nedblåsta så här års. Ingen större idé med de som skulle hämtas med tvång heller. Alltid kom det fram något i förhöret som måste kollas, vilket semestertiderna effektivt satte stopp för.

Per-Åke Åkesson kom tillbaka efter lunch och såg ut över sitt skrivbord, som sedan ett halvår var ett chefsskrivbord.

Inte för att det såg så mycket annorlunda ut. Lite fler högar, fler rapporter som inte rörde pågående utredningar. Mer papper helt enkelt. Det mesta var under kontroll. Natten hade varit lugn. Ett rattfyllo som vinglat fram på E22:an mellan Linderöd och Tollarp satt kvar nere i arresten. Några villainbrott. Ytterligare en gripen under natten, en man som spöat upp sin hustru. Det var det vanliga, inget som Per-Åke Åkesson behövde engagera sig i. Det var sådant som han portio14

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 14

09-03-09 13.01.12

nerade ut till rotelcheferna som sedan fick besluta vem som skulle jobba med vad. Inga anmälningar om grova brott som krävde att han tog några svårare beslut om huruvida det skulle gå till spaningsroteln eller våldet. Eller om han rent av skulle behöva sätta ihop en särskild grupp från alla rotlarna för att kunna lösa brottet.

På det hela taget hade 1991 varit ett bra första halvår som chef. Eller ”biträdande chef med operativt ansvar över Kristianstads polisdistrikt” som det formellt stod i arbetsbeskrivningen. I praktiken betydde det att han skulle ha överblick över alla utredningar, fördela vardagsutredningarna och själv leda spaningarna i de svårare fallen. Han hade länge funderat på hur cheferna jobbade, haft synpunkter på hur arbetet leddes och hur man skulle kunna göra det både roligare och effektivare. Per-Åke Åkesson var 48 år, född och uppvuxen i Nordostskåne och hade 26 år i kåren med tidigare arbetsledande uppdrag. Ändå kom det som något av en överraskning att han fick jobbet. Flera kände sig bättre lämpade. Han hade trots allt bara drygt sju år som kriminalpolis bakom sig och hade aldrig varit rotelchef. Som Rune Rumander till exempel. Chefen över våldsroteln hade förgäves överklagat polisstyrelsens utnämning. Nu, ett halvår senare, kände Per-Åke Åkesson att han satt på rätt plats. Han hade fått utredarnas förtroende, och de långa passen på uppemot 12 timmar gick an. Nu väntade nästan tre veckors sammanhängande ledighet över helgerna.

Tanken bröts av Bo Emilsson, spanaren.

– Du Pelle, har du tid lite? Du kan väl kolla på den här.

Per-Åke Åkesson rullade ut stolen, sträckte sig mot dörren och tog emot två maskinskrivna ark.

– Det låg inne på span, i dagens inkommande, fortsatte Emilsson. Det är en tjej som är anmäld försvunnen. Den är bara två timmar gammal, men jag tycker det verkar lite märkligt.

15

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 15

09-03-09 13.01.12

Per-Åke Åkesson, från 1991 operativ chef över kriminalavdelningen i Kristianstad.

– Okej?

– Hon ska bara ha sprungit iväg, säger hennes kille. De är rätt unga, hon bara 17, han 22, men bor mitt ute i skogen för sig själva.

Per-Åke Åkesson läste. Han kände stället väl. Bassköp låg knappt tio kilometer från hustruns föräldragård, som han och hustrun nu bodde intill med sina två döttrar.

– Kom in. Sätt dig, vinkade Per-Åke Åkesson åt spanaren som stod kvar i dörröppningen.

Han ögnade igenom den dryga sidan som skrivits ner utifrån de uppgifter som lämnats av pojkvännen, en Filip Åström.

– Mm … nä visst. Jag håller med, det är märkligt. Hon ska bara ha sprungit ut så där från huset, utan att det egentligen har hänt något innan. Så mycket till gräl låter det inte som att det har varit, utifrån vad han säger i anmälan. Bra att du kom in.

16

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 16

09-03-09 13.01.13

Spanaren satt kvar och Per-Åke Åkesson vred något på stolen och läste igenom anmälan en gång till. ”Åström har omtalat att hans sambo, Pernilla Johansson, försvann från deras gemensamma bostad på Bassköpsvägen vid 18.10-tiden på onsdagen och att hon sedan dess inte hörts av eller synts till. Han är orolig för henne och utesluter inte att hon kan ha gjort sig något illa. Hon var mycket upprörd strax innan hon lämnade bostaden. Åström och Johansson har varit förlovade i ca 2 år och bott tillsammans 1 1/2 år i villa på Bassköpsvägen. De har inga barn. Däremot påstår hon att hon skulle vara gravid sedan uppskattningsvis 8 veckor. Åström uppger vidare, att sambon är anställd som djurskötare på Brogård i Gärds Köpinge hos lantbrukare Bengt Larsson. Vid 16.00-tiden körde Åström dit och hämtade henne. Han brukar köra henne dit och sedan hämta henne efter arbetets slut.

Han tyckte att ’pupillen stod stilla i ögonen’ på henne. Hon luktade inte alkohol, men verkade lite trött och borta. Han vet att hon för tillfället tar penicillin för förkylning. På hemvägen blev hon arg och satt och sparkade samt uppgav, att ’varför ska allt hända mig’. Hemkomna bad hon emellertid om förlåtelse för sitt uppträdande i bilen. De till och med ’älskade’ med varandra. Plötsligt ringde telefonen och den uppringande ville tala med Pernilla. Han ville först inte uppge sitt namn, men så småningom talade han om vem han var. Det var en arbetskamrat, som heter Mårten. Hon pratade med denne ett tag.

När han frågade ut henne om vad Mårten ville, blev hon irriterad. Hon uppgav då, att Mårten skulle komma dit, samma kväll, och hämta hennes möbler och köra dem till hennes föräldrar i Fjälkinge. Flyttningen kom helt oförberett för honom, även om hon tidigare sagt att hon skulle flytta.

Hon blev ’som galen’, sa att hon inte ville se honom mera ’och inte ungen heller’. Hon tog på sig en jacka och rusade ut 17

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 17

09-03-09 13.01.13

ur huset. Hon tillade, att var det så att hon mötte Mårten eller Stig, så skulle hon åka med dem. Han försökte inte hindra henne att lämna villan. Han tyckte inte det var lönt, eftersom hon var så hysterisk. Istället höll han sig undan. Han trodde dessutom att hon skulle komma tillbaka.

Efter ca 10 minuter, högst, tog han bilen och körde för att leta efter henne. Han såg henne inte. Däremot, när han kom tillbaka, konstaterade han att någon besökt villan. Senare fick han besked om att det var Mårten och Stig som hade varit där.

Ingen av dem hade sett Pernilla. Åström har dessutom kontrollerat om hennes föräldrar var hemma. Det visade sig att de åkt till Tyskland och ska komma hem den 19/12 på kvällen. Vidare har Åström ringt bekanta till Pernilla samt till hennes arbetsgivare. Ingen säger sig ha sett till henne. Åström säger avslutningsvis, att Pernilla har sagt till honom, att det skulle vara skönt att dö bara för att slippa honom. Det har hänt ett par gånger.

SIGNALEMENT: Åström uppger, att Pernilla är ca 160 cm lång, smärt, har lite rödaktigt hår (det är färgat), bruna ögon, lätt fräknig samt har friska tänder. En av framtänderna har växt snett. På ovanläppen har hon en tapp som syns tydligt när hon putar med munnen. Vid försvinnandet hade hon en grön Tenson-jacka på sig, blå jeans samt gymnastikskor, vita och röda. Vidare bar hon ett guldhalsband med kors. Hon hade inga leghandlingar på sig. Plånboken finns hemma.”

* * * Först hade Pernilla tyckt att det nästan var pinsamt. Filip hängde egentligen med 18-årige brorsan Jonas, som var två år yngre än han. Men när Jonas tog honom med hem till gården försökte han alltid vara nära henne, frågade hur det var och 18

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 18

09-03-09 13.01.13

vad hon höll på med och sådant. Han försökte flirta med henne samtidigt som han snackade killsnack med brorsan. Och han var så envis. Han kom körande och hängde vid hennes pappas gård i Nymö där hon sommarjobbade. Men visst var han söt, tyckte hon. Och charmig. Kom med blommor och små presenter. Hon testade honom. Sa att han kunde få komma och hämta henne och köra henne till Nymö någon morgon.

Hon frågade mest på skämt, skulle vara på gården redan halv sex, men han hade skrutit om sina tidiga ålfisketurer. När hon sedan ringde en morgon klockan fem så kom han med sin svarta BMW på bara några minuter.

Filip hade egen lägenhet i Fjälkinge där han hade en massa fester. Han hade tydligen varit sambo med någon också, som var lite äldre än Pernilla. Men nu var det henne han gillade.

Hon var bara fjorton och ett halvt, men Filip tyckte om henne, det fattade hon. Han kom körande ut till konfirmationslägret i Åhus varje dag för att få träffa henne.

En kväll på lägret när hon smugit ut till honom gav han henne ett guldhjärta. Sedan var de tillsammans.

* * * Ett snack med vakthavande hade gett lite mer. Filip Åström hade ringt första gången vid 01-tiden. Polisassistent Åke Arvidsson, som hade vakten, hade pratat med honom. Filip hade sagt att Pernilla var med barn, att de blivit ovänner och att hon sedan försvunnit iväg hemifrån. Filip berättade också att Pernilla varit i kontakt med två killar innan hon försvann, hennes arbetskamrater. Han var uppriven, men polisassistent Arvidsson hade gjort sitt bästa för att lugna honom. De kom överens om att han skulle avvakta med att göra någon anmälan.

Vid sextiden ringde han igen. Han grät, och återigen pratade han om de två arbetskamraterna. Filip Åström sa att de hade betett sig misstänkt, han hade ringt dem men de ville inte prata 19

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 19

09-03-09 13.01.13

med honom. Och när han sa att han tänkte anmäla Pernilla försvunnen gav de båda beskedet att de tänkte neka till att ha varit hemma hos Filip och Pernilla. Men Filip Åström var nästan säker på att de varit hemma hos honom, någon hade ställt ett bilhjul utanför dörren. Arvidsson hade föreslagit att Filip skulle kolla med Pernillas arbetsgivare vid halv åtta, när hon skulle börja jobba, och sedan återkomma till polisen om hon inte dykt upp på sin arbetsplats.

Och Filip Åström ringde. Han sa ungefär samma sak som han skulle berätta i den formella anmälan drygt två timmar senare.

Nu, efter förhör med Pernillas föräldrar och bror, rullade tre av polisens civila tjänstebilar ut från Kristianstad, längs riksväg 21 från slätten upp mot den mer skogiga Nävlingeåsen några få mil bort. Några spanare, kriminalare och vanliga ordningspoliser var med, hastigt utvalda och hopplockade av PerÅke Åkesson. Han hade tyckt som spanaren Emilsson, det var något som inte stämde, detta var inget vanligt försvinnande.

Inte en tonåring som rusat iväg hemifrån, inte en hustru som stuckit iväg för den där nye mannen på jobbet.

Olle Toll höll med. Han körde den ena tjänstebilen, en yngre kollega satt bredvid. Nog var det något som inte stämde med den där anmälan. Toll hade visserligen inte haft mycket med våldsbrott och relationshistorier att göra tidigare, men pratat med folk hade han gjort i evinnerlighet på stöldroteln där han egentligen hörde hemma. Bankrånare, inbrotts­tjuvar, dynamitarder – på sitt sätt var de väl så svåra att förhöra. De var kalla, beräknande typer som såg sina brott som ett yrke. Som inte knäcktes av att förhörsledaren spelade på känslor, vädjade till brottslingens empati för något brottsoffer. Vem skulle det vara förresten? Banken? Den varianten gick inte med de förhärdade och, erkände Toll för sig själv, rätt yrkesskickliga brottslingarna. Men han hade ändå lyckats knäcka några av dem. Långa förhör var ofta vägen till ett 20

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 20

09-03-09 13.01.13

erkännande. Då insåg brottslingarna att det i alla fall inte var förhörsledaren som tänkte ge sig, skulle det här ta slut så var det upp till brottslingen. En del tröttnade bara, blev fysiskt och psykiskt utmattade och gav upp. Andra försade sig när Toll återvände till en detalj för femtioelfte gången, men från ett annat håll i förhörsberättelsen.

Per-Åke Åkesson hade alltid gillat denna systematik och uthållighet hos sin 13 år äldre kollega. Men han visste att Toll skulle få blickar i nacken från andra krimmare när han valdes före utredare på våldsroteln.

Bassköp var knappt en by. Bara en slingrig grusväg med ett femtontal hus i ett skogigt område mellan två parallella asfalts­ leder. Lite märkvärdigt med två ungdomar som har köpt sig en liten gård, tyckte Olle Toll. Inte direkt den erfarenhet han hade av dagens ungdomar, som hellre lade pengar på en resa, eller på att flytta någonstans för att plugga. Eller på bilar åtminstone. Vad skulle en 17-åring och en 22-åring med ett eget hus med lada och uthus? Olle Toll parkerade intill den silvriga Volvo 244 som han antog var Filip Åströms.

Fler patruller var på väg mot det unga parets hus för att förhöra grannar och bekanta. En hundförare sökte redan längs med vägrenen på båda sidor av Bassköpsvägen utanför gården.

Två andra hundpatruller letade lite planlöst igenom det närmaste området kring huset, en lada mitt emot boningshuset, ett uthus, en kaninbur. Bara ett av grannhusen syntes från tomten. En bit in i skogen skymtade ett ödehus.

Gården var kanske inte så märkvärdig, konstaterade Olle Toll när han fick sig en närmare titt. Ladan var mest ett rangligt träskal fullt med bråte. Uthuset var i bättre skick, men fullproppat med prylar. Boningshusets träpanel hade definitivt sett sina bästa dagar. Taket såg däremot nylagt ut. Olle Toll såg sig om. Inte mycket till trädgård. Grejer låg och drällde på gräsmattan – två plasthinkar, ett rep, en spade, två bilhjul.

Men ändå, det var mycket pengar för en 22-åring och 17-åring.

21

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 21

09-03-09 13.01.13

Först 250 000 för huset och sedan nästan lika mycket till för att få det beboeligt.

Innanför den rödmålade dörren såg det inte mycket bättre ut. Olle Toll blev insläppt från baksidan, genom tvättstugan.

Golvet var skitigt, men annars såg det ut som en vanlig tvättstuga. Lite skor under vasken, mest damskor. Ett par ridstövlar, en hink med verktyg, ren tvätt på bänken. Tubsockor, kalsonger och trosor. Några t-shirts och tröjor. Tryck med Mickey Mouse och ”Åhus -89”.

Filip Åström verkade samlad. Inga rödgråtna ögon, blicken fast. Hans föräldrar reste sig ur soffgruppen när poliserna kom in, Toll tog i hand och uppskattade deras ålder till omkring 60.

På väggen ovanför tresitssoffan, mitt emot tv:n, satt en uppstoppad uggla. Han förklarade att de behövde vara ensamma med Filip när de höll förhöret och föräldrarna Birgitta och Ingemar gjorde sig klara att åka hem.

Toll tittade in till vänster, in i husets andra rum, som var ungefär lika litet som vardagsrummet. Mer av ett hobbyrum, med skrivbord, en massa tidningar – serier, några nummer av Kristianstadsbladet, jakttidningar, en reservdelskatalog för bilar. Här och var låg enstaka hagelpatroner: på skrivbordet, i bokhyllan, på golvet. Bössan satt fastlåst på väggen. Överst i vapenstället satt ett kulgevär med kikarsikte. Den tredje platsen var tom.

– Jag tittar runt lite, ursäktade sig Toll till föräldrarna som stod i tvättstugan, på väg ut, och tog sedan trappan upp till vindsvåningen.

Bara halva vinden var inredd, i den lilla hallen intill sovrummet låg byggmaterial. Kanske var planen att fortsätta renovera resten senare. Sovrummet var i akut behov av en städomgång, tyckte Toll. Kläder och tidningar låg spridda på golvet. Han hade många slipsar för att vara arbetare, den unge Åström. Han räknade till fyra röda och en svart, alla i skinn.

22

I_Jakten på en mordare_ver2.indd 22

09-03-09 13.01.13