Innehåll Introduktion · 6 Karl den store i Spanien 778 · 6 De franska hjältesångerna · 8 Rolandssången · 9 Oxfordhandskriften · 10 Rolandssången som konstverk · 11 Laissen · 12 Baligantepisoden · 14 Översättningar · 15 Moderna nordiska språk · 15 Denna översättning · 16 VERSORDNING OCH UTTAL · 17 DET OFÖRKLARADE AOI · 18 Rolandssången (La Chanson de Roland) · 19 I. Förräderiet, v 1–702 · 20 II. Roncevaux, v 703–2396 · 64 III. Karls hämnd, v 2397–2608 · 168 IV. Baligant, v 2609–3704 · 182 V. Rättegången, v 3705–4002 · 250 Laissebeskrivning med kommentar · 271 Appendix · 320 De andra handskrifterna · 320
Rolandssången_CS4.indd 5
2009-12-01 15.39
Introduktion Karl den store i Spanien 778 År 732 slog den frankiske härföraren Karl Martell tillbaka morerna vid staden Poitiers i mellersta Frankland. (»Morer« var européernas beteckning på de islamiska folk som hade börjat invadera Iberiska halvön på 710-talet; de flesta var araber.) År 768 tillträdde brödraparet Karl och Karloman den frankiska tronen efter sin far Pippin den lille. Morerna höll sig kvar söder om Pyrenéerna. Karloman dog redan år 771. Karl (748–814) rådde nu över ett område som omfattade stora delar av det nuvarande Frankrike och betydande områden därutöver. Ganska tidigt meriterade han sig för epitetet »den store«. Iberiska halvön låg till stor del under morernas styre. (Se karta sid 319.) I viktigare städer regerade »guvernörer« eller »ståthållare« (wali). Dessa var underordnade ståthållaren i Córdoba i södra Spanien, som i sin tur stod till svars inför kalifen i Bagdad. (Damaskus var islams huvudort 661–750, Bagdad 750–1258.) Denna religiösa och politiska ordning förutsatte förstås att åtminstone ståthållarna delade uppfattning med kalifen i Bagdad. Men år 756 förklarade sig Abd ar-Rahman i Córdoba ensidigt oberoende av Bagdad och placerade sig på så sätt självrådigt på kalifens nivå, låt vara att det var först 929 som en av hans efterträdare verkligen gjorde anspråk på kaliftiteln. Eftersom en del ståthållare i nordöstra Spanien förblev lojala mot Bagdad, skickade Abd ar-Rahman år 774 en här under en general Thalaba mot dem. En viss al-Arabi härskade i de katalanska städerna Barcelona och Gerona. Han och hans kollega al-Ansari besegrade Thalaba, tog honom till fånga och förskansade sig i Zaragoza. På våren 777 reste al-Arabi och några andra Bagdadtrogna dignitärer till Paderborn i Westfalen för att överlägga med Karl den store, som just hade besegrat sachsarna. Araberna föreslog Karl att skicka en här till Spanien och försäkrade honom att det skulle bli lätt att inta Zaragoza i Aragonien. Man kan föreställa sig att Karl här såg en god möjlighet att förstärka sin sydgräns genom att lägga ett buffertområde (ett »gränsområde«, une marche) under sig strax söder om Pyrenéerna. Detta buffertområde skulle komma 6
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 6
2009-12-01 15.39
väl till pass om Abd ar-Rahman beslutade sig för att försöka tränga norrut, vilket många befarade. Karl den store hade flera lyckade fälttåg bakom sig. Vid det här laget började han kanske rent av betrakta sig som kristenhetens försvarare: han hade besegrat akvitanierna och langobarderna och underkuvat de fruktade sachsarna. Han fick Thalaba som gisslan, vilket bidrog till att stärka hans uppfattning att upprorsstämningen i norra Spanien var något att räkna med. Han beslöt sända två stora härar till Spanien. De skulle gå över Pyrenéerna på skilda ställen och förenas i närheten av Zaragoza, en taktik som Karl hade använt i andra invasioner. Karl beskrev sina planer för påven Hadrianus I (772–795), som till svar önskade att Herrens ängel skulle leda Karl och göra honom segerrik mot muslimerna, eftersom dessa ju var fiender till Gud. Påven ville alltså karakterisera expeditionen till Spanien som ett led i försvaret av den kristna tron mot islam. Vid påsk år 778 satte sig Karl i spetsen för den ena hären. Flera forskare anser att denna här gick över Pyrenéerna vid Ibañeta och Roncevaux (spanska: Roncesvalles). Hären trängde ner i Navarra, ett självständigt kristet område. De ledande i Navarra hade ingenting emot att släppa fram den frankiska styrkan. De saracenska ståthållarna erbjöd Karl gisslan för att markera sin trohet och stärka Karl i hans uppfattning att han befann sig bland allierade. Ståthållaren i Huesca i Aragonien erbjöd Karl sin son och sin bror som gisslan. Detsamma gjorde al-Arabi, som på detta sätt infriade de löften han hade gett Karl i Paderborn. Efter att ha gått över floden Ebro, troligen vid Tudela, kom den första frankiska hären till Zaragoza i slutet av maj 778. Den andra frankiska hären gick över Pyrenéerna vid Le Perthús, passerade Gerona, Barcelona, Lérida och Huesca och förenade sig med den första frankiska hären utanför Zaragoza. Sedan våren 777 hade al-Ansari övergett sin allians med al-Arabi, gått över till Abd ar-Rahman och gjort sig till ståthållare i Zaragoza, där han hade försatt sig i stridsberedskap. Karl kunde alltså inte räkna med någon promenadseger, och han hade inte utrustning för att belägra en muromgärdad stad. Han lät tillfångata al-Arabi och beslöt sig för att avsluta det riskabla spanska företaget och återtåga. al-Arabi skall enligt vissa uppgifter ha fritagits av sina söner medan den frankiska hären ännu befann sig i Navarra.
Rolandssången_CS4.indd 7
I N T R O D U K T I O N
7
2009-12-01 15.39
De båda frankiska härarna tog den väg norrut som Karls styrka hade använt söderut till Spanien. Det som sedan hände berättas ungefär femtio år senare av Karls »historiker« Einhard (som också går under namnet Eginhard[us]): Men vid övergången av de höga Pyrenéerna fick han [Karl] tillfälle att erfara baskernas förrädiska sinnelag. Ty när hären till följd av de trånga bergspassen var tvungen att gå i en långt utdragen kolonn, hade baskerna lagt sig i bakhåll på toppen av ett berg, där de många djupa skogarna gör terrängen mycket väl lämpad för att lägga försåt. De kastade sig ner över den sista delen av trossen och den eftertrupp som gick i slutet av tåget för att ge de framförvarande skydd, jagade ner dem i dalen därunder, inledde strid och nedgjorde dem till sista man. Sedan de lagt beslag på trossen, spreds de mycket snabbt åt alla håll i skydd av den tilltagande skymningen. Vid detta tillfälle hade baskerna en fördel av sin lätta beväpning och terrängens beskaffenhet, medan frankerna hamnade i ett fullständigt underläge under baskerna därför att de missgynnades av sin tunga beväpning i den för dem olämpliga terrängen. I denna strid dödades den kunglige hovmästaren Ekkhard, paladinen Anselm, markgreven Roland av Bretagne och många andra. Det visade sig vara omöjligt att utkräva omedelbar hämnd, eftersom fienden försvann spårlöst efter fullbordad handling, så att det inte ens ryktesvis fanns något som antydde vart de tagit vägen. (Einhard, Vita Karoli Magni [Karl den stores liv, kapitel 9, s 43–44]. Översättning Birger Bergh. Historiska media, 2004; Roland nämns inte i alla bevarade versioner av Einhards text.)
Detta inträffade den 15 augusti 778, möjligen på den väg som från Roncevaux/Roncesvalles går upp mot Ibañeta längs sidan på berget Guirizu, då härens huvudstyrka redan var på väg nerför berget på den frankiska sidan och inte kunde få underrättelser om den katastrof som hade drabbat eftertruppen. Huruvida det i verkligheten var basker – som ju var kristna – som överföll eftertruppen är en omstridd fråga. I Rolandssången är det hur som helst tal om »saracener«, ett samlingsbegrepp för muslimska folk oavsett etnicitet.
De franska hjältesångerna Ett referat som det ovanstående av vad som tilldrog sig åren 777 och 778 skulle nästan kunna vara en redogörelse för innehållet i en chanson de geste (pluralis: chansons de geste), en hjältesång, en sång om bedrifter. Rolandssången är en sådan chanson de geste I likhet med den antika hjältediktningen utgår den medeltida från 8
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 8
2009-12-01 15.39
historiska händelser och övergår i dikt. Politiska händelser – som t ex det ovan nämnda överfallet på den frankiska eftertruppen – blev ämne för berättelser, som efterhand kom att utbroderas med allehanda överdrifter och fritt uppfunna inslag och personer. Men liksom berättelserna kunde ha en historisk kärna, kunde de också ha historiska personer som aktörer. För Rolandssångens del gäller detta naturligtvis först och främst Karl den store, medan ett fåtal andra av sångens huvudpersoner, som Ganelon, Turpin och Holger Dansk, med större eller mindre säkerhet har kunnat föras tillbaka till historiska förebilder. Men även i dessa fall bär personerna legendens prägel och har omgestaltats efter diktarens egna syften. Ytterligare andra, som Roland och Olivier, är snarast att betrakta som förkroppsligade idéer, i Rolands fall »Tapperheten« (fortitudo) och i Oliviers »Klokheten« (sapientia), de två egenskaper som kännetecknade det antika hjälteidealet, även om Rolands måttlösa övermod (hybris) inte ryms i detta. Den medeltida litteraturens historiker brukar ibland hävda att hjältesånger ställdes samman av trouvères (trubadurer) och framfördes av jongleurs (jonglörer, som både kunde jonglera och recitera/gestalta långa texter), en kategoriindelning som säkert varken var glasklar eller absolut. Vissa av dem som framförde hjältesångerna kunde ge eftertryck åt sin tolkning med hjälp av ett instrument, ofta en vielle (en enkel violin). Vissa chansons de geste kan ha haft något slags melodislinga, men ingen noterad tonsättning har återfunnits. Det finns ett enda fragment om 661 vers av en chanson de geste på åttastavingar från första hälften av 1100-talet. Åttastavingen blev versromanens särskilda meter från slutet av 1100-talet. Alexandriner (parvis rimmade tolvstavingar) kom att användas i många genrer, och ett antal chansons de geste överfördes senare under medeltiden från assonerade tiostavingar till alexandriner. Sångerna handlade ofta men inte uteslutande om motsättningarna mellan kristna och muslimer. Genren kom så småningom att omfatta ett hundratal verk om allt från 661 till 18 000 vers.
Rolandssången Rolandssången är den äldsta bevarade hjältesången. Den finns i nio handskrifter, som sinsemellan varierar betydligt. Den bästa av dessa är också den äldsta, Oxfordhandskriften, från första hälften av 1100-talet (Digby 23 i Bodleian Library, Oxford). Utgåvor och översättningar, analyser och kommentarer har avlöst
Rolandssången_CS4.indd 9
I N T R O D U K T I O N
9
2009-12-01 15.39
varandra sedan den för första gången gavs ut i tryck år 1837. Men olika Rolandsversioner hade börjat översättas redan på handskriftsstadiet: till tyska redan under 1100-talet, till norska omkring 1250, osv. Sången är det första större verket på ett språk som kan kallas franska. Den uppvisar anglonormandiskt språkbruk från tiden kring år 1100. Särskilt efter Frankrikes nederlag i det tysk-franska kriget 1870–1871 kom sången att spela en betydande roll för den franska nationalkänslan.
Oxfordhandskriften Oxfordhandskriften var känd i trängre lärda kretsar redan i slutet av 1700-talet. I början av 1830-talet fick en viss Francisque Michel (1809– 1887) den franske kulturministerns uppdrag att studera den. 1837 gav Michel ut den första tryckta versionen, »editio princeps»: La Chanson de Roland ou de Roncevaux (Sången om Roland eller om Roncevaux). Oxfordhandskriften är en s k jonglörhandskrift, vilket innebär att den är anspråkslöst utformad i ett format som gjorde att den var lätt för jonglören att ha med på resor, ett slags medeltida pocketbok (12 x 17,5 cm). Mera välbärgade personer kunde beställa illuminerade verk i stort format med vackert utformade initialer och andra illustrationer. Så är t ex den enda bevarade handskriften av det fornengelska eposet Beowulf utformad. Till skillnad från flertalet chansons de geste är Rolandssången – i Oxfordhandskriftens version – signerad i den sista versen, som i föreliggande översättning lyder: Här slutar hävden [la geste] som [que] Turoldus gjort till vers [declinet]. Denna översättning gör inga anspråk på korrekthet, och många mera sannolika tolkningar, som t ex »som Turoldus bearbetat«, har måst förkastas av metriska och estetiska skäl. Bortsett från att det ord (la geste) som här återges med »hävden«, med syftning på en annan text, lika gärna skulle kunna översättas med »sången«, med syftning på den föreliggande, och att ordet que lika gärna kan vara konjunktion – »eftersom, ty« – som relativpronomen, ligger den huvudsakliga svårigheten i verbet declinet (eg presens men här översatt med perfektum, eftersom sammanhanget kräver en fullbordad handling) i den andra halvversen. Den här valda tolkningen är endast en i en lång rad sammanhangsbestämda gissningar som gör »Turoldus« till författare, översättare, uttolkare, versifikatör, recitatör, avskrivare, redaktör, osv. En översättning med en helt avvikande men fullt möjlig tolkning av declinet (»Här slutar sången, eftersom Turoldus hälsa 1 0
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 10
2009-12-01 15.39
vacklar») har inte vunnit gehör. Den oundvikliga slutsatsen måste bli att denna vers i sig aldrig kan ge svar på frågan om »Turoldus« roll i Rolandssången. I försöken att identifiera denne Turoldus med en historisk person figurerar framför allt två prästmän. Den ene är en Turoldus som var son eller brorson till Vilhelm Erövrarens halvbror Odo, biskop i Bayeux. Den andre är Turoldus av Envermeu, som år 1097 efterträdde Odo. Vilken som helst av dem kan ha haft med sången att göra, men detta är rena spekulationer. »Författarskap« är för övrigt inget bra begrepp i sammanhanget. Att påstå att Rolandssången är ett verk av en viss författare är lika orimligt som att utpeka en författare till Rödluvan eller Snövit. Däremot kan naturligtvis en version av sången vara tydligt präglad av en speciell redaktör. Turoldus var förmodligen just bearbetare och redaktör.
Rolandssången som konstverk Inte alla men många chansons de geste är liksom Rolandssången skrivna på vokalrimmade tiostavingar (assonerade décasyllabes). Versraderna är ordnade i s k laisser, versgrupper av varierande längd, som i originalet hålls ihop av samma assonans, vilket innebär att den sista betonade vokalen i varje versrad är identisk. Ordet laisse är förmodligen bildat på verbet laisser (låta [vara], släppa lös), men det finns ingen tillfredsställande förklaring till hur det har kommit att användas som benämning på en grupp assonerade versrader. På andra språk återges ordet »laisse« ofta med »tirad«. Varje rad består av två hemistiker (halvverser): första halvvers: 4 (5) stavelser cesur eller diaeresis (rytmisk paus vid bestämt ordslut i [upp]läsning; en äkta cesur infaller inne i en versfot; om pausen inträder mellan två versfötter kallas den diaeresis) andra halvvers: 6 (7) stavelser. Siffran inom parentes anger s k kvinnlig cesur/kvinnligt versslut, alltså en överskjutande obetonad stavelse som inte »räknas«. Versraden skall ha minst fyra tryck, det sista i raden särskilt starkt. Oxfordhandskriften presenterar ett flerhundraårigt legendariskt och litterärt material om händelserna i Roncevaux. Den är mästerligt disponerad på ett enkelt, naturligt och värdigt språk. Rolandssångens stilistiskt sett mest framträdande drag är den s k parataxen, som innebär att verserna i huvudsak radas upp efter varandra
Rolandssången_CS4.indd 11
I N T R O D U K T I O N
11
2009-12-01 15.39
utan sammanbindande konjunktioner och adverb, det flitiga bruket av fasta formuleringar (formler) och förekomsten av s k similära och parallella laisser (se nedan).
Laissen Laissen är Rolandssångens berättande enhet. Alltefter berättelsens krav omfattar den allt från 5 till 35 vers. Så får t ex bemärkta franker och saracener längre laisser än mindre bemärkta i de många envigen. Minnesstödjande upprepningar är nödvändiga för alla berättare som skall framföra sin text muntligt eller låta den framföras muntligt av någon annan. Sådana underlättar också för publiken att följa med i framställningen. Till upprepningarna kan man räkna de ovan nämnda på varandra följande laisserna med likartat innehåll, dvs de similära och parallella laisserna. I de similära laisserna upprepas med ändrade ordalydelser och växlande assonans samma handling eller yttrande av samma person eller personer. De bildar grupper om två eller tre.
två similär a laisser Laisse 5–6 80–81 129–130 146–147 206–207
Vers 62–88 1017–1038 1702–1721 1952–1977 2881–2908
40–42 83–85 133–135 171–173 174–176 208–210
520–562 1049–1081 1753–1795 2296–2354 2355–2396 2909–2944
Ämne Marsilje avslutar sitt rådslag Olivier får se de förföljande saracenerna Roland tänker blåsa i olifanten Oliviers död Karl vaknar ur sin svimning vid Roncevaux
tre similär a laisser
1 2
Marsilje häpnar över Karl den store Olivier ber Roland blåsa i sin olifant Roland blåser i sin olifant Roland försöker slå sönder Durendal Rolands död Karls dödsklagan över Roland
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 12
2009-12-01 15.39
Parallella laisser är på varandra följande laisser som med växlande assonans berättar om likartade handlingar utförda av olika aktörer.
par allella laisser Laisse 48–49
Vers 617–633
69–78 93–108 114–126 142–155 217–225 233–235
860–994 1188–1395 1483–1668 1890–2098 3014–3095 3214–3261
Ämne Hedna dignitärer ger gåvor till Ganelon (Valdabrun, Climborin) De saracenska ledarna presenteras De 16 envig som inleder den första striden De 9 envig som inleder den andra striden De 9 envig som inleder den tredje striden Joceran och Naimon formerar 10 kårer Dapamort och Torleu formerar 30 kårer
Det kan tilläggas att de ovanstående tabellerna inte är avsedda att vara uttömmande och att kommentatorerna definierar begreppen på olika sätt och därför inte alltid är eniga om huruvida laisserna i en grupp är similära eller parallella. Laissernas inledningsverser är stereotypt utformade och kan i stort sett sammanfattas i ett fåtal grupper. Vida vanligast är att laissernas huvudpersoner, antingen en individ eller ett kollektiv, introduceras med yttranden, handlingar, utseendebeskrivning eller uppgifter om karaktärsdrag. I övrigt kan laisseinledningarna med få undantag kategoriseras som tidsangivelser, väderleksuppgifter och platsbeskrivningar, vilka senare någon gång rent av kan betecknas som naturlyriska. En särskilt viktig typ av inledningsvers erinrar slutligen om att det mitt under alla envig också pågår en allmän strid. Särskilt anmärkningsvärda bland de betydligt mindre stereotypa laissesluten är de kollektiva uttalanden som likt ett slags körer avslutar många laisser som kommentarer till något som just har utspelat sig, kärnfulla sentens- eller ordspråksliknande formuleringar och framför allt de s k antecipatoriska eller föregripande verser som på ett poetiskt verkningsfullt sätt förebådar kommande olyckor. Ett särskilt slags laisseslut och laisseinledning föreligger vidare i de s k sammanlänkade laisser där den sista versen i en laisse i mer eller mindre liknande form upprepas i början av den följande. När den episka versen så småningom börjar ersättas med alexandriner har laissen som enhet i berättelsen inte längre någon funktion, och
Rolandssången_CS4.indd 13
I N T R O D U K T I O N
13
2009-12-01 15.39
versen blir rapsodisk (i denna bemärkelse skrivs termen ofta »rhapsodisk«, med exakt transkribering av det grekiska ordet) eller stikisk, dvs oindelad eller ostrofisk. Trots att laisseformen inte är särskilt väl lämpad att återge en lång historia är sångens händelseförlopp förvånansvärt väl sammanhållet, låt vara att det här och var förekommer inadvertenser eller ouppmärksamhetsfel, varav det mest påtagliga väl är det oförklarliga uppdykandet av bayrare, alemanner och andra folk i Karls här i Baligantepisoden (om denna, se nedan). Men av ett episkt diktverk har man inte rätt att begära samma exakthet som av en modern historisk roman med prosan som ett mera lätthanterligt och flexibelt uttrycksmedel.
Baligantepisoden Omkring 1880 började olika forskare ifrågasätta den ca tusen vers långa Baligantepisoden. Den finns i Oxfordhandskriften och de andra handskrifterna (se Appendix), utom Lyon, men den saknas i flera ickefranska versioner, som en översättning till medelwalesiska, den provensalska Ronsasvals och den fornnorska Karlamagnús saga. Den antyds dock i en senmedeltida översättning till nederländska. Nota Emilianense (ca 1070) är en kort marginalanteckning i en handskrift i annat ämne i klostret San Millán de la Cogolla. Den ger en sammanfattning av Rolandslegenden utan att nämna Baligant. Den tyske prästen Konrads Ruolandes liet från 1170-talet är en egen dikt som med egen stil och egen metrik på ett eller annat sätt behandlar i stort sett allt som förekommer i Oxfordhandskriften. Det är bara Konrads dikt som redovisar det innehåll som Oxfordhandskriften behandlar i v 3682–4002. Flera forskare har med olika argument försökt bortförklara Baligant episoden som ett senare tillägg till den ursprungliga Rolandssången. Förutom att påvisa smärre skillnader i språkbruk och andra avvikelser har man tänkt sig att episoden har tillkommit under trycket av de hårdnande motsättningarna mellan kristendomen och islam under senare delen av 1000-talet. Ett annat argument har varit att Karls tredje förebådande dröm (v 2525–2554), som av de flesta kommentatorer anses nödvändiggöra en skildring av ännu en kraftmätning, i stället har föranlett en okänd skald att tillfoga en avgörande drabbning som trots drömmen inte förekom i den ursprungliga dikten. Äkthet och ursprunglighet är över huvud taget olämpliga begrepp när det gäller nedärvda anonyma diktverk, och debatten om Baligantepisoden kan numera betraktas som avslutad. Oavsett upphov, tillkomsttid 1 4
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 14
2009-12-01 15.39
och språkliga och andra avvikelser är även detta avsnitt mestadels accepterat som en integrerande del av sången. Det låter sig rent av sägas att det utgör en nödvändig och följdriktig höjdpunkt i ett förlopp som med utgångspunkt från slaget vid Roncevaux via Karls hämnd till sist kulminerar i en avgörande slutuppgörelse mellan tidens främsta politiska och religiösa rivaler i Europa och Mellanöstern, kristendomen och islam.
Översättningar Det finns säkert hundra översättningar till moderna europeiska språk av Rolandssången. De flesta av dem syftar snarare till filologisk exakthet eller pedagogisk ordagrannhet än till att förmedla en diktupplevelse. Märkligt nog tycks detta gälla de flesta översättningarna till modern franska. Men det finns också översättningar med litterära ambitioner på assonerad vers, blankvers och annan jambisk vers av varierande längd, t ex: till tyska Wilhelm Hertz (1861); till italienska Renzo Lo Cascio (1985); till engelska Dorothy Sayers (1937), Patricia Terry (1965), Robert Harrison (1970); till spanska Luis Cortés Vázquez (1975), Ángel Crespo (1983), Juan Victorio (1983); till katalanska Joan Jubany (1984); till ryska den med orätt förbisedde J. Korneev (1964). Av särskilt intresse är naturligtvis översättningarna till vårt eget och andra nordiska språk.
Moderna nordiska språk Moderna skandinaver kan läsa sången, eller delar av den, i olika översättningar: Svenska Hugo af Schultén (1887), blankvers Johan Vising (1898), femfotad jambisk vers med assonanser Frans G. Bengtsson (1929), femfotad jambisk vers med ett intrikat och ständigt växlande rimschema Jens Nordenhök (2009), rytmisk prosa, hela sången Danska O. P. Ritto (1897), tiostavig daktylisk vers med assonanser Uffe Harder (1965), prosa arrangerad som vers, hela sången Nynorska Johs. A. Dale (1934), femfotad jambisk vers med assonanser Norskt riksmål Helge Nordahl (1985), blankvers, hela sången
Rolandssången_CS4.indd 15
I N T R O D U K T I O N
15
2009-12-01 15.39
Schultén, Ritto och Dale utesluter den ovan nämnda Baligantepisoden, alltså ungefär en fjärdedel (v 2609–3657). Vising ger prover ur hela sången, ca tvåtusen vers. Bengtsson översätter v 1–2396, dvs till och med Rolands död. Schulténs, Visings och Bengtssons på många sätt hedervärda översättningar måste betecknas som helt föråldrade, framför allt på grund av den onaturliga syntax som har framtvingats av de valda versformerna. Gamla mästerverk klarar ofta av att åldras, men översättningarna av dem behöver då och då göras om, eftersom målspråket ständigt utvecklas.
Denna översättning Detta är den första metriska översättningen någonsin av hela Rolandssången till svenska. Den följer huvudsakligen, men inte slaviskt, Oxfordhandskriften. Den vänder sig inte till specialister, och därför har forskarnamn, boktitlar och hänvisningar till uppsatser i mestadels svåråtkomliga tidskrifter medvetet undvikits i kommentaren, som dessutom endast tar upp ett fåtal av de filologiska problem som oundvikligen vidlåder ursprungligen muntligt framförda och handskriftligt vidareförda verk. Versen är här utformad på följande sätt: första halvvers (hemistik): två eller tre jamber, t ex: den tappre Roland (2), Marsiljes systerson (3) cesur eller diaeresis (för dessa begrepp, se s 11) andra halvvers: tre eller fyra jamber, efter diaeresis, t ex: som han drev fram med käpp (3), din fråga är för oförsynt (4) andra halvvers: tre eller fyra jamber, efter äkta cesur, t ex: när jag bad dig om det (3), döda honom med min lans (4) Detta självgjorda versmått, som har framtagits under arbetets gång, har bedömts som bättre skickat att återge originalets enkla och okonstlade språk, dess uttryckssätt och innehåll än något av de tänkbara konventionella versmått som prövats. Assonanser – som hur som helst inte fungerar som poetiskt stilmedel i svenskan – och även enkla rim medför obönhörligt en oacceptabel rådbråkning av syntaxen. Av metriska och andra skäl kännetecknas översättningen av framför allt följande friheter: inte minst till följd av assonansens bortfall har parataxen måst upphävas med hjälp av konjunktioner och adverb fornfranskans komplicerade tempusbruk har i stor utsträckning negligerats 1 6
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 16
2009-12-01 15.39
vid behov har särskilt adjektiv som bedömts som oviktiga i sammanhanget uteslutits eller tillagts (så kan t ex »en skarp lans« bli »en lans« och »en lans« bli »en skarp lans») metriskt oanvändbara formler ersätts vid behov med synonyma formler från andra ställen i texten (så kan t ex »kejsaren« utbytas mot »kung Karl den store« osv) en obetydlig men genomgående frihet är att originalets tituleringar behandlas fritt, så att särskilt grevetiteln av metriska skäl än bortfaller, än tillskrivs otitulerade personer ett fåtal ställen har översatts efter någon av de andra versionerna. De ofta förekommande orden »baron« och »vasall« används i en annan betydelse än den moderna: »baron« är ingen adlig titel vare sig i den franska texten eller i översättningen utan används alltid i den ungefärliga grundbetydelsen »stridbar man»; i den franska texten tycks »vasall« aldrig ha den feodala betydelsen »läntagare« utan sammanfattar i sig alla goda egenskaper som tillkommer en ädling, särskilt mod, alltså »modig man«, »tapper krigare«. När ordet på ett fåtal ställen i översättningen används i den feodala betydelsen, framgår detta av sammanhanget. Det förtjänar också att påpekas att upphävandet av parataxen genom tillfogande av temporalt och logiskt klargörande konjunktioner och adverb oundvikligen medför tolkningar som inte nödvändigtvis är de rätta. En annan källa till feltolkning är slutligen att Oxfordhandskriftens enda interpunktion är punkttecken efter vissa rader, varför utgivare och översättare tvingas interpunktera efter eget skön, något som i förening med parataxen kan ge upphov till signifikant skiljaktiga tolkningar. (För ett utomordentligt exempel på detta, se kommentaren till v 2095–2097.) Interpunktion är interpretation.
Versordning och uttal I två partier i Oxfordhandskriften (O) är vers- och laisseordningen särskilt omdiskuterad: v 280–330 och 1467–1670. Denna översättning följer O för v 280–330 och anger ett förslag till en annan versordning med kursiva siffror till höger om texten. För v 1467–1670, laisse 113–126, ansluter sig översättningen däremot till en nu allmän utgivarpraxis och avviker från Oxfordhandskriften. Versnumren i detta parti står på vanlig plats och är kursiverade. Oxfordhandskriftens versnummer står i rak stil till höger om texten. De många främmande namnen i texten är ofta konstiga men inte svåruttalade. Med undantag för namnen Roland och Holger Dansk, som
Rolandssången_CS4.indd 17
I N T R O D U K T I O N
17
2009-12-01 15.39
uttalas på svenskt sätt, har de frankiska person- och ortnamnen huvudtrycket på den sista stavelsen. I namn som Roncevaux, Halteclere, Ganelon, Joceran, Guineman m fl är det mellersta e ett hörbart ö-ljud, ungefär som slut-e i det svenska ordet »pojke«. Hur man skall uttala de saracenska person- och ortnamnen framgår av sångens rytm.
Det oförklar ade aoi I Oxfordhandskriften återkommer bokstavskombinationen Aoi 181 gånger (se t ex handskriftsutdraget på s 20: längst ut till höger i den näst sista raden). Som i detta fall står den oftast men inte alltid vid den sista versraden i en laisse. Den minst osannolika förklaringen till bokstävernas innebörd är att Aoi skulle vara något slags anvisning till den som gestaltade eller reciterade sången. Aoi hör till Oxfordhandskriften och anförs i anslutning till gängse bruk, trots att ingen kan ange dess innebörd. Stockholm–Storvreta i september 2009 Leif Duprez Gunnar Carlstedt
Rolandssången_CS4.indd 18
2009-12-01 15.39
RolandssĂĽngen (La Chanson de Roland)
RolandssaĚŠngen_CS4.indd 19
2009-12-01 15.39
i
Förräderiet
Carles li reis, nostre emperere magnes, Set anz tuz pleins ad estét en Espaigne, Tresqu’en la mer cunquist la tere altaigne, N’i ad castel ki devant lui remaigne, Mur ne citét n’i est remés a fraindre, Fors Sarraguce, ki est en une muntaigne; Li reis Marsilie la tient ki Deu nen aimet, Mahumet sert e Apollin recleimet; Ne·s poet guarder que mals ne l’i ateignet. Aoi Li reis Marsilie esteit en Sarraguce,
Rolandssången_CS4.indd 20
2009-12-01 15.39
1
5
Nu har kung Karl, vår store kejsare och herre, sju hela långa år befunnit sig i krig i Spanien och underlagt sig det höga landet ner till havet. Där finns ej borg, som håller stånd mot honom, och ingen stad, som återstår att ödelägga, förutom Zaragoza, som ligger uppe på en höjd. Där är Marsilje kung: han älskar inte Herren Gud, utan Muhammed, och ber Apollin om beskydd. Han kan ej hindra att ofärd drabbar honom där. Aoi 2
10
15
Marsilje, kungen, befinner sig i Zaragoza. Där har han gått till skuggan i en trädgård och sträcker ut sig på en blågrå marmorhäll, och runt omkring står mer än tjugo tusen man. Han vänder sig till sina hertigar och grevar: »Baroner, herrar, hör här vad ont vi hotas av:
i . förräderiet
Rolandssången_CS4.indd 21
21
2009-12-01 15.39
20
Kung Karl den store av sköna, ljuva Frankland har kommit hit för att i grund förgöra oss. Jag har ej här, som kan ta strid mot honom, ej sådant folk, som kan slå hans på flykten. Så råd mig nu, som mina lärda, kloka män, och rädda mig från död och skamlig nesa!« Men ingen hedning ger ett enda ord till svar, förutom Blancandrin från citadellet i Valfunde. 3
2 2
25
30
Grev Blancandrin var bland de hednas slugaste, i kraft av mod en mäkta duglig riddersman och snar att råda när hans herre krävde hjälp. Han sade nu: »Bekymra dig ej mer, min kung, nej, erbjud Karl, den övermodige och stolte, lojala tjänster och huld och trogen vänskap och lova honom tusen hökar som har ruggat, sju hundrade kameler, björnar, apor, lejon, hundar och fyra hundra klövjebördor guld och silver
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 22
2009-12-01 15.39
35
40
45
samt femti kärror, så han kan forsla hem det: det räcker gott att gälda allt hans legofolk. I detta land har han nu krigat länge nog, och därför bör han vända åter hem till Aachen. På Mikaelidagen skall du följa efter honom och ta emot de kristnas lag och lära. I huld och tro skall du bli hans vasall och sända gisslan, om han begär att få det, säg tio eller tjugo, så att han inte misstror dig. Ja, låt oss sända våra egna hustrurs söner: jag sänder min, om än det blir till säker död. Långt bättre är att dessa mister huvudet än att vi alla förlorar makt och jordagods och så blir nödda att gå med tiggarstaven.« Aoi 4 Han sade vidare: »Jag svär vid denna högra hand och vid mitt skägg, som breder ut sig över bröstet, att du helt snart skall se de franske bryta upp i . förräderiet
Rolandssången_CS4.indd 23
23
2009-12-01 15.39
50
55
60
och ge sig av till sköna, ljuva Frankland, och när envar är där han har sitt hemvist är Karl den store i Aachen i sitt slottskapell. På Mikaelidagen firar han en kyrklig högtid, och dagen kommer när vår tidsfrist löper ut, men ifrån oss får han ej höra minsta knyst. Kung Karl är stolt och mycket hårt hans hjärta: han låter säkert hugga halsen av vår gisslan! Men bättre är att dessa mister huvudet än att vi alla förlorar sköna, ljusa Spanien och underkastas prövningar och vedermödor.« De hedna säger: »Du kan mycket väl ha rätt.« 5
65
2 4
Marsilje, kungen, har förklarat rådet slutat och kallar till sig grev Clarin från Balaguet, Estamarin och Eudropin, hans like, grev Priamun och Guarlan med skägget, grev Machiner och grev Maheu, hans farbror,
ROLANDSSÅNGEN
Rolandssången_CS4.indd 24
2009-12-01 15.39