9789100125660

del ett

Du verkade så äkta

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 9

2010-10-05 14:37:22

Lehane_En mÜrk välsignelse_9789100.indd 10

2010-10-05 14:37:22

1

en solig och för årstiden ovanligt varm eftermiddag i början av december gick Brandon Trescott ut från spat på Chatham Bars Inn på Cape Cod och klev in i en taxi. En irriterande lång rad gripanden för rattfylleri hade kostat honom rätten att framföra motorfordon i Massachusetts de närmaste trettiotre månaderna, så han tog alltid taxi. Den tjugofemårige Brandon hade haft gott om fonderade medel redan från barnsben. Hans mamma var domare på hög nivå och hans far en lokal mediemogul. Det vore fel att påstå att han var ett helt vanligt svin till rikemansson. Han var ovanligt svinaktig. När delstaten väl tog ifrån honom hans körkort hade han hunnit gripas fyra gånger för rattfylleri. De första två gångerna hade bortförklarats med vårdslöshet i trafiken, tredje gången hade han fått en allvarlig varning, men fjärde gången hade någon annan än Brandon, som själv undkommit utan en skråma, blivit skadad.

Den här vintereftermiddagen, när temperaturen låg på knappt fyra grader, var Brandon iförd en designernedfläckad och designer­ urblekt munktröja som kostade ungefär 900 dollar över en vit sil-

11

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 11

2010-10-05 14:37:23

keströja vars krage tyngdes ner av ett par solglasögon för 600 dollar.

Hans säckiga byxor hade små revor i sig som hälsningar från den nioåriga indonesiska som fått uselt betalt för att åstadkomma dem.

Han hade på sig flippfloppsandaler i december, och ståtade med en bekymmerslös kalufs blont surfarhår som hade den förtjusande vanan att helt apropå falla ner över ögonen på honom.

Efter att ha druckit sig redlös en kväll på Crown Royal hade han voltat med sin Dodge Viper när han åkte tillbaka från Foxwoods med sin flickvän som passagerare. Hon hade bara varit hans flickvän i två veckor, men det var osannolikt att hon alls skulle bli någons flickvän igen. Hon hette Ashten Mayles och hade befunnit sig i ett ihållande vegetativt tillstånd ända sedan biltaket tryckts ihop mot hennes hjässa. En av de sista handlingar hon hade försökt utföra medan hon fortfarande kunde använda armar och ben var att försöka ta ifrån Brandon bilnycklarna på kasinots parkeringsplats. Enligt flera vittnen hade Brandon belönat hennes omsorg med att snärta iväg en tänd cigarrett mot henne.

I vad som möjligen var Brandons första kontakt med en faktisk konsekvens av sitt handlande hade Ashtens föräldrar, som inte var förmögna men hade goda politiska kontakter, bestämt sig för att göra allt i sin makt för att förvissa sig om att Brandon skulle få betala för sitt misstag. Härav åtalet för rattfylleri och grov vårdslöshet samt framkallande av fara för annan. Brandon tillbringade hela rättegången med att se chockad och moraliskt kränkt ut över att någon hade fräckheten att avkräva honom personligt ansvar. I slutändan fälldes han och avtjänade fyra månaders husarrest. I ett riktigt trevligt hus.

Under det därpå följande civila målet avslöjades det att Bran-

12

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 12

2010-10-05 14:37:23

don med sina fonderade medel redan från barnsben egentligen inte hade några fonderade medel. Han hade ingen bil, inget hus. Så vitt någon kunde bedöma ägde han inte så mycket som en iPod. Ingenting stod i hans namn. En gång i tiden hade en hel del stått i hans namn men av en slump hade han skrivit över allting till sina föräldrar en dag före bilolyckan. Det var just det där med före som gjorde alla förbannade, men ingen kunde bevisa motsatsen. När juryn i civilmålet utdömde ett skadestånd som uppgick till sju och en halv miljon dollar till familjen Mayles, visade Brandon Trescott upp sina tomma fickor och ryckte på axlarna.

Jag hade en förteckning på allt som Brandon en gång i tiden ägt och nu var rättsligt förhindrad att använda. Enligt domstolen innebar användande av sagda föremål inte bara misstanke om ägande utan faktiskt ägande. Familjen Trescott överklagade domstolens definition av »ägande«, men massmedierna gjorde slarvsylta av Brandon och eftersom allmänhetens ramaskri var högt nog för att leda fartyg in till land i nattdimma fogade familjen sig till sist i beslutet.

Dagen därpå, i en underbar dra åt helvete-gest riktad både mot familjen Mayles och de högljudda rösterna från pöbeln, köpte Layton och Susan Trescott en bostadsrätt åt sin son i Harwich Port eftersom Mayles advokater inte hade tänkt på att inkludera framtida inkomster eller framtida tillhörigheter i uppgörelsen. Och det var till Harwich Port som jag följde efter Brandon tidigt en december­ eftermiddag.

Bostadsrätten stank av mögel och utspillt öl i mattan och mat som fått stå kvar i diskhon på intorkade tallrikar. Jag visste detta eftersom jag hade varit där två gånger och installerat mikrofoner

13

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 13

2010-10-05 14:37:23

och länsat hans dator på lösenord och i största allmänhet ägnat mig åt alla andra otrevliga saker som kunder betalar furstligt för så att de kan låtsas att de inte har en aning om vad killar som jag sysslar med. Jag hade gått igenom de få papper jag hade hittat och inte upptäckt några bankkonton som vi inte kände till eller några aktieinnehav som inte hade anmälts. Jag tog mig in i hans dator och hittade i stort sett samma sak – ingenting förutom hans självgoda självrättfärdiganden inför före detta studiekamrater och en patetisk, aldrig ivägsänd epistel späckad med felstavningar till en insändarsida. Han besökte en massa porrsajter och en massa spelsajter och han läste varenda artikel som någonsin skrivits om honom.

När taxin släppte av honom plockade jag fram min digitala bandspelare ur handskfacket. Dagen då jag hade brutit mig in hemma hos honom och tagit mig in i hans dator hade jag placerat en sändare i samma storlek som ett korn havssalt under hans tevemöbel och en i hans sovrum. Jag lyssnade till hur han gav ifrån sig en rad låga stön medan han förberedde sig för duschen, sedan hörde jag hur han duschade, torkade sig, tog på sig rena kläder, hällde upp en drink, knäppte på sin platteve, valde någon själsdödande realityshow om dumma människor och slog sig ner i soffan för att klia sig.

Jag slog mig på kinderna ett par gånger för att hålla mig vaken och bläddrade igenom tidningen på bilsätet. Ytterligare en uppgång i arbetslösheten påstods vara på väg. En hund hade räddat sina ägare från en eldsvåda i Randolph trots att han just fått höften opererad och de två bakbenen var fastbundna i en hundrullstol. Traktens ryske maffiachef hade åtalats för rattfylleri efter att han strandat med sin Porsche på Tinean Beach vid högvatten.

Bruins hade vunnit i en idrott som gjorde mig sömnig bara jag

14

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 14

2010-10-05 14:37:23

tittade på den, och en tredje basspelare från ett lag i Major League med en 60 centimeter tjock nacke hade reagerat med självrättfärdig vrede när han tillfrågats om sitt förmenta användande av anabola steroider.

Brandons mobil ringde. Han talade med en kille som han kallade för »kompis« gång på gång. De talade om World of Warcraft och Fallout 4 på PS2 och Lil Wayne och TI och om en tjej de kände från gymmet som på sin Facebooksida nämnde hur mycket extra hon tränade på sin Wii Fit trots att hon, typ, bodde mittemot en park, och jag tittade ut genom fönstret och kände mig gammal. Det var en känsla jag haft en hel del på senaste tiden, men det kändes inte alls sorgligt. För om det var så tjugoåringarna tillbringade sina tjugo år nuförtiden, kunde de få ha sina tjugo år. Sina trettio år också. Jag lutade sätet bakåt och slöt ögonen. Efter en stund rundade Brandon och hans kompis av samtalet: »Okej, kompis, ta det lugnt.« »Du också, kompis, ta det riktigt lugnt.« »Jo, kompis.« »Vad då?« »Nä, det var inget. Jag glömde bort det.« »Vad då?« »Det minns jag inte.« »Fattar.« »Ja.« »Okej.« »Okej.« Och så lade de på.

Jag letade efter skäl för att inte sätta en pistol mot huvudet och

15

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 15

2010-10-05 14:37:23

trycka av. Jag hittade två eller tre dussin med en gång, men jag var ändå inte riktigt övertygad om att jag stod ut med att lyssna på särskilt många samtal till mellan Brandon och någon av hans kompisar.

Dominique var en helt annan sak. Dominique var en lyxprostituerad som hade kommit in i Brandons liv tio dagar tidigare via Facebook. Den första kvällen hade de skickat meddelanden till varandra i två timmar. Därefter hade de pratat på Skype med varandra tre gånger. Dominique hade varit fullt påklädd men samtidigt ytterst ingående beskrivit vad som skulle hända om (a) hon någonsin värdigades ligga med honom och (b) han ordnade fram den avsevärda summa pengar som krävdes för att det skulle inträffa. För två dagar sedan hade de utväxlat mobilnummer. Och, Gud välsigne henne, hon ringde ungefär en halv minut efter att han knäppt bort samtalet med sin kompis. Förresten var det så här fanskapet svarade i telefon: Brandon: Tala med mig.

(På allvar. Och ändå fortsatte folk att höra av sig till honom.)

Dominique: Hej. Brandon: Å, hej. Wow. Hej! Är du i närheten?

Dominique: Snart.

Brandon: Men kom hit då.

Dominique: Du glömmer tydligen bort att vi har skypat. Jag skulle inte ligga med dig hemma hos dig om jag så hade på mig en skyddsdräkt.

Brandon: Så nu har du äntligen börjat tänka på att ligga med mig. Jag har aldrig träffat en hora som själv bestämt vem hon ska ligga med.

16

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 16

2010-10-05 14:37:23

Dominique: Har du någonsin träffat någon som ser ut som jag?

Brandon: Nej. Och du är typ lika gammal som min mamma.

Och ändå. Fan, du är den snyggaste bruden jag någonsin…

Dominique: Vad gulligt. Och låt oss klargöra en sak – jag är inte en hora. Jag är en tjänsteleverantör specialiserad på det sinnliga området.

Brandon: Jag fattar inte ens vad det betyder.

Dominique: Vilket inte förvånar mig det minsta. Nu vill jag att du löser in en obligation eller en check eller hur du nu får tag på kontanter. Sedan kan vi träffas.

Brandon: När?

Dominique: Nu. Brandon: Nu som i nu?

Dominique: Nu som i nu. Jag är i stan i eftermiddag och bara i eftermiddag. Jag tänker inte träffa dig på något hotell, så du får hitta något annat ställe, och jag är inte den som väntar.

Brandon: Men om det vore ett riktigt tjusigt hotell?

Dominique: Nu lägger jag på.

Brandon: Det tänker du inte alls göra…

Hon lade på.

Brandon svor. Han kastade fjärrkontrollen i en vägg. Han sparkade till något. Han sade: »Som om hon skulle vara den enda lyxhora du träffat? Vet du vad, kompis? Du kan köpa tio stycken som hon. Och lite kokain. Stick till Vegas.« Ja, han kallade faktiskt sig själv för kompis.

Mobilen ringde. Han måste ha kastat iväg den tillsammans med

17

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 17

2010-10-05 14:37:23

fjärrkontrollen eftersom signalen lät avlägsen och jag hörde hur han krånglade sig genom rummet för att komma fram till den. När han väl hittade mobilen slutade den ringa. »Fan!« Det var ett högt skrik. Om jag inte haft rutan uppvevad skulle jag ha hört honom från bilen.

Det dröjde ytterligare en halv minut innan han började be. »Hörrudu, kompis, jag vet att jag gjort en del dumma grejer, men om du får henne att ringa upp igen, lovar jag att gå till kyrkan och lägga en rejäl summa i en av de där korgarna. Och jag lovar att bättra mig. Bara du ordnar så att hon ringer tillbaka, kompis.« Ja, han kallade faktiskt Gud för kompis.

Två gånger.

Ringsignalen hann inte mer än rapa till innan han svarade. »Ja?« »Du har bara en chans.« »Jag fattar.« »Ge mig en adress.« »Skit. Jag…« »Okej, jag lägger på…« »Marlborough Street 773, mellan Dartmouth och Exeter.« »Vilken lägenhet?« »Ingen lägenhet. Jag äger hela skiten.« »Jag är där om en och en halv timme.« »Jag kan inte få tag på en taxi så snabbt här, och rusningstiden börjar strax.« »Då får du väl flyga. Vi ses om en och en halv timme. Om du är så mycket som en minut för sen är jag borta.«

18

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 18

2010-10-05 14:37:23

Bilen var en Aston Martin DB9 från 2009. Pris 200 000. Dollar. När Brandon körde ut med den från garaget två radhus bort bockade jag av den på förteckningen som låg på sätet bredvid mig. Dessutom tog jag fem foton av honom där han satt bakom ratten och väntade på att trafiken skulle glesna så att han kunde svänga ut på gatan.

Han tryckte ner gaspedalen som om han stod i begrepp att bege sig ut på en expedition till Vintergatan, och jag brydde mig inte ens om att följa efter honom. Som han kryssade fram och tillbaka mellan filerna skulle till och med en person med Brandons köttfärsliknande hjärna lägga märke till att jag skuggade honom. För övrigt behövde jag inte följa efter honom – jag visste exakt vart han var på väg och kunde en genväg.

Han kom fram åttionio minuter efter telefonsamtalet. Han rusade uppför trappan och stack in en nyckel i dörren, och jag fångade alltihop med kameran. Han sprang uppför trapphuset, och jag klev in bakom honom. Jag följde efter honom på drygt fyra meters avstånd, och han var så upphetsad att det dröjde drygt två minuter innan han lade märke till mig. Han öppnade kylskåpet i köket på andra våningen och vände sig om när jag tog ett par bilder av honom. Sedan raglade han bakåt mot det höga fönstret bakom sig. »Vem fan är du?« »Det kvittar faktiskt«, sade jag. »Är du en paparazzi?« »Varför skulle en paparazzi bry sig om dig?« Jag tog ett par bilder till.

Han lutade sig bakåt för att titta närmare på mig. Han fattade mod och rädslan för att en främling dykt upp i hans kök ersattes av

19

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 19

2010-10-05 14:37:23

riskbedömning. »Du är inte särskilt stor.« Han lade sitt surfarhuvud på sned. »Jag skulle kunna sparka ut dig härifrån utan problem.« »Jag är inte särskilt stor«, instämde jag, » men du skulle definitivt inte klara av att sparka ut mig härifrån.« Jag sänkte kameran. »På allvar. Titta bara in i mina ögon.« Han gjorde det. »Förstår du vad jag menar?« Han nickade lätt.

Jag hakade fast kameran över axeln och vinkade till honom. »Jag ska ändå gå min väg. Och du, ta det lugnt, och försök undvika att hjärnskada ännu flera människor.« »Vad ska du göra med de där bilderna?« Jag sade orden som krossade mitt hjärta. »Egentligen ingenting.« Han såg förvirrad ut, vilket inte var särskilt ovanligt för honom. »Du arbetar för familjen Mayles, eller hur?« Mitt hjärta gick sönder lite till. »Nej. Det gör jag inte.« Jag suckade. »Jag arbetar för Duhamel-Standiford.« »En advokatbyrå?« Jag ruskade på huvudet. »Säkerhet. Utredningar.« Han stirrade på mig med öppen mun och avsmalnade ögon. »Det var dina föräldrar som anlitade oss, din dumfan. De drog slutsatsen att du förr eller senare skulle göra något fullständigt sinnesslött just för att du är sinnesslö, Brandon. Den här lilla ­incidenten i dag bör bekräfta alla deras farhågor.« »Jag är inte sinnesslö«, sade han. »Jag har läst på Boston College.« I stället för en lång rad slagfärdiga svar genomfors jag av en rysning av utmattning.

20

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 20

2010-10-05 14:37:23

Detta var mitt liv nuförtiden. Detta.

Jag gick ut ur köket. »Lycka till, Brandon.« Halvvägs nerför trappan stannade jag. »Jo, förresten, Dominique kommer inte.« Jag vände mig om mot trappavsatsen högre upp och lutade armbågen mot räcket. »Och dessutom heter hon inte Dominique.« Hans flippfloppsandaler klafsade till som en blöt kyss när han korsade brädgolvet och dök upp i dörröppningen ovanför mig. »Hur vet du det?« »För att hon arbetar för mig, din satans idiot.«

21

Lehane_En mörk välsignelse_9789100.indd 21

2010-10-05 14:37:23