Prolog

Lördagen den 30 juni 2012 landade jag på Newarks flygplats utanför New York. Det var tredje gången jag återvände till New York för en FN-tjänst. Jag möttes av en bil från FN med säkerhetsvakter. Efter Lincoln Tunnel under Hudson River slog storstaden emot mig med full kraft. Bullret, dofterna, färgerna i en av världens mest fascinerande städer, lockande och skrämmande på samma gång. Aldrig tyst, alltid levande. Hemma och välkomnande, och ändå främmande och exotisk.

Min nya lägenhet i Dag Hammarskjold Tower låg i hörnan av Second Avenue och 48th Street, nära FN. I dessa kvarter hade jag bott och arbetat tidigare. Jag ställde ner väskorna i våningen och strosade sedan i den heta eftermiddagssolen runt mina gamla kvarter. Jodå, den ryske skomakaren var kvar, liksom den koreanska familjen i kemtvätten och mexikanerna i vår Deli, speceriaffären. ”Welcome back, Sir”. Kvartersgemenskapen i New York är en protest mot storstadens anonymitet.

På söndagen gick jag ner till First Avenue och insöp stämningen kring FN-skrapan med sina 38 våningar där sekretariatet huserar, och de låga, elegant böjda byggnaderna med generalförsamlingen och säkerhetsrådet. De byggdes samman på

1950-talet till en vacker tidlös helhet av en arkitektgrupp under ledning av Oscar Niemeyer från Brasilien. Jag såg från gatan skulpturen Single Form av Barbara Hepworth, nära konstnärsvän till Hammarskjöld, och Carl Fredrik Reuterswärds fredssymbol, Non-Violence, en revolver med knut, FN:s mest fotograferade konstföremål.

Min jet-lag tog ut sin rätt i värmen. Jag somnade tidigt på söndagskvällen och vaknade till en magisk soluppgång i rött, gult och lila över East River.

Vid ingången till FN-högkvarteret i New York väntade på måndagsmorgonen min livvakt från min tid som ordförande i generalförsamlingen, Sergeant Lynden Bourne från Guyana. Detta var min första dag i tjänst som vice generalsekreterare i FN. Bourne visade vägen till mitt kontor, där mina nya medarbetare välkomnade mig.

Efter en stund blev jag ensam i rummet. Jag gick fram till det stora fönstret och tittade ut över East River. ”Här står jag, 47 år sedan jag steg in på UD i Arvfurstens Palats i Stockholm med mina drömmar och tankar om en resa i världen och diplomatin”, tänkte jag. Stationerna passerade snabbt revy: Paris, Bonn, Washington, Zimbabwe, New York. Men också scener från krig i Iran, Irak, Balkan, Nagorno-Karabach, Darfur och bilder av nöd i Somalia, Myanmar och MoÇambique. I de flesta av dessa krisområden hade jag representerat FN och olika generalsekreterare.

Och nu är jag åter här i detta FN med alla sina möjligheter och alla sina aspirationer och ambitioner. Men också med sina begränsningar, besvikelser och frustrationer, funderade jag.

Är jag beredd på nästan fem intensiva år i denna position i denna fas av livet, tänkte jag vidare. Borta från Kerstin och familjen och med detta ansvar i denna svåra tid?

Jag såg ut över East River och fick plötsligt en association, en flash-back, till min hemstad Göteborg. Liknade inte floden Göta älv? Påminde inte den stora skyskrapan på andra sidan East River om toppen på Masthuggskyrkan? Liknade inte broarna över East River Älvsborgsbron? Och kunde inte Roosevelt Island faktiskt vara Älvsborgs fästning?

Det blev en kort men stark upplevelse av bilder från det förflutna och min barndom som flöt samman med nuet och tankar om en okänd och osäker väg framåt. I utsikten över floden utanför FN förenades brokiga erfarenheter i världen med kraften från minnen från uppväxten i Göteborg, från mina föräldrars drömmar och förväntningar och från mina förhoppningar att få påverka och att på något sätt bidra till att göra tillvaron lite bättre för andra människor.

Det knackade på dörren.

Ett första viktigt möte väntade med generalsekreterare Ban Ki-moon. Ämnet var kriget i Syrien. Särskilda sändebudet

Kofi Annan hade återvänt till New York efter ett viktigt möte i Genève med parterna i konflikten. En möjlig öppning för fred hade tydligen kunnat skönjas …