Kapitel 2

På kunskapens väg – och till Amerika

Jag hade en fin skoltid. Min första lärare hade det lustfyllda namnet Bojan Himmelman. Hon var en blid, tålmodig ängel som ingöt läslust och upptäckarglädje hos en från början överaktiv och oregerlig sjuåring. En sträng men rättvis folkskollärare, Nils Westerberg, tog över i tredje och fjärde årets pojkklass i Kålltorpsskolan. Jag fick bra betyg och kom in på Göteborgs anrika läroverk, Hvitfeldtska, hösten 1951. Jag var den ende i vårt kvarter som kom in på Hvitfeldtska det året. Det var inte enbart populärt. Motsättningarna mellan läroverksbarn och folkskolebarn, ”siskor och böss”, var starka. Jag fick ofta gömma min nya skolmössa i väskan på väg hem.

Den första tiden på Hvitfeldtska cyklade jag från Kålltorp till skolan. Sedan flyttade familjen till en tvårummare i ett nybyggt hyreshus på Guldheden och jag kunde gå nedför backen genom Landala till skolan.

Jan Kenneth Eliasson från arbetarkvarteren i Kålltorp blev väl mottagen på Hvitfeldtska. Kanske berodde det på att jag spelade fotboll och handboll ganska bra. Jag spelade ett tag i GAIS pojklag, till och med vid allsvenska förmatcher på Gamla Ullevi, och spelade handboll i Redbergslids juniorlag, ”de vita eleganterna”. Det skapade viss respekt även på Hvitfeldtska.

Men jag vill inte förneka den känsla av underlägsenhet jag trots allt kände under denna tid. Att räcka upp handen som

11-åring och begära sänkt terminsavgift kändes förödmjukande. Jag hade heller inte vare sig råd eller lust att köpa den populära engelska duffelrocken som mina kamrater hade. Det dröjde också innan jag gick med mina klasskamrater till Paleys eleganta konditori på Kungsportsavenyn efter skolan på lördagar.

Jag var den ende som hade namnet Kenneth i klassen. Jan är mitt första namn men hemma och i Kålltorp och senare i USA kallades jag Kenneth. I våra kvarter hade många av oss engelska eller amerikanska namn – Benny, Glenn, Kent, Tommy, Roger och Ronny. Jag frågade en gång pappa varför så många av oss hade namn från England eller USA. Pappa påminde först om att jag fötts i början av andra världskriget och efter nazisternas invasion av Norge och Danmark. ”Du ska vara glad att du inte heter Adolf.” Mamma hade en annan, mindre politisk, förklaring. ”Men kommer du inte ihåg hur mycket vi tyckte om de amerikanska filmerna på den tiden?”

Hursomhelst var dessa namn ett tecken på klasstillhörighet. Det har beskrivits på ett finstämt och för mig berörande sätt av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i den självbiografiska boken Mitt förnamn är Ronny. Jag läste den i ett sträck, nästan furiöst, när den kom ut. Detta var ju min egen uppväxt. Han beskrev träffande känslan av varm gemenskap och stolthet över vårt ursprung men också av utanförskap och främlingskap inför världen utanför våra kvarter.

Jag fick en nära vän under min konfirmationstid. Bengt Nilsson bodde på Guldheden nära Sahlgrenska sjukhuset, där hans pappa var hög chef. Vi höll ihop som ler och långhalm och betraktades som barn i huset av våra föräldrar. Det var med sorg jag såg Bengt lämna Göteborg för att börja på Solbacka internat i Sörmland i 15-årsåldern.

När han kom hem över helgerna tillsammans med sina göteborgska studiekamrater bjöds jag med på deras fester i Örgrytevillor eller våningar i stan. Där träffade jag ungdomar från en helt annan samhällsklass. Bengt och hans Solbackavän

Björn Paijkull såg till att jag blev väl mottagen och kände mig välkommen överallt. På en sådan fest träffade jag Anna Brunius, som snart blev min första flickvän. Hon och hennes syster Karin bjöd hem Bengt och mig till sina föräldrar, Greta och Sverker Brunius, i deras villa i Örgryte.

Den värme och generositet som familjen Brunius utstrålade blev för mig inspirerande och utvecklande. Pappa Sverker introducerade mig till segling och båtliv i Marstrand, mamma Greta till konsten. Göteborgsmålaren Olle Skagerfors var en av hennes favoriter vilket hon förde över på mig. Bengt och jag tillbringade helger på familjen Brunius säteri Hunnersta i Småland. Där lärde jag mig äta nässelsoppa och att som stadsbo känna skogens livgivande kraft under långa promenader.

Jag glömmer heller inte att Bengt och jag långseglade i en liten J 10-båt, knappt 15 år gamla, från Stenungsund till Mollösund, Marstrand, Smögen, Florön och Fjällbacka. Vi kände oss som Sigfrid Siwertz Mälarpirater, när vi drog upp makrill i båten till middagsmat eller somnade i sovsäckarna på däck.

Hela livet har jag hållit kontakt med Bengt och Anna, alltmer medveten om hur mycket de betytt med sin vänskap och sitt stöd. Bengt och jag försökte göra om långseglingen men kom inte så långt. Han hälsade på oss i New York med sin son Björn. Kerstin och jag besökte familjen Brunius på Hunnersta och vi blev grannar med Anna och hennes familj på Marstrand några somrar. Anna drabbades av en allvarlig muskelsjukdom och lämnade livet alltför tidigt. Året innan hon dog hann vi ha en härlig kväll på Rondo på Liseberg vid en härlig föreställning med Tomas Ledin.

Skolarbetet på Hvitfeldtska gick bra – trots att jag en gång av en lärare orättvist beskylldes för fusk i matematik. Det blev chockartat och lämnade spår hos en 12-åring som av sina föräldrar präglats av hårda krav på sanning och ärlighet. Ett annat minne som aldrig lämnar mig är en lärare som i skolbespisningen tvingade mig att äta upp en portion makaronipudding av betongliknande konsistens. Värst och oförglömligt var när han inför mina kamrater sade: ”Nu ska du äta upp, du som inte ens betalt för maten.” Dåförtiden kostade skollunchen några kronor men några av oss fick gröna lappar som berättigade till fri lunch grundat på föräldrarnas inkomst. När jag senare i livet tänker på drivkrafter för rättvisa tror jag att händelser som denna betyder mer än ideologiska analyser.

Jag valde så småningom latinlinjen för mina gymnasiestudier. Jag var besatt av ord och språk och hade skickliga och inspirerande lärare. Svenska språket och litteraturen var ett favoritämne men också engelska, tyska, franska, spanska och latin. Jag insåg senare hur privilegierad jag var på Hvitfeldtska och hur mycket jag har mina lärare och denna utbildning att tacka för.

Samhällsintresset var ganska svagt bland gymnasisterna i början av min gymnasietid. Religion och filosofi var de ämnen som diskuterades mest, både innanför och utanför skolan. Ett tag var jag vice ordförande i Kristliga gymnasistförbundet (KGF) i Göteborg. Flera av mina klasskamrater blev präster. En av dem, Jan Arvid Hellström, blev sedermera biskop i Växjö, en annan, Bengt Inghammar, domprost i Göteborg, en tredje, Anders Westerberg, radikal studentpräst i Lund. Mitt religiösa intresse hade väckts av min konfirmationspräst, Per-Olof Sjögren, som så småningom blev domprost i Göteborg. Han var djupt engagerande i tros- och livsåskådningsfrågor i just den fas av mitt liv då jag var som mest mottaglig och sökande. Men till slut trängde omvärlden in även i Hvitfeldtskas klassrum och korridorer. 1956 inträffade Suezkrisen och den sovjetiska inmarschen i Ungern. Båda dessa händelser diskuterades också hemma vid köksbordet. Detta blev för mig något av en vändpunkt och ett uppvaknande. Jag hade visserligen som 12–13-åring läst om Koreakriget men denna gång var jag äldre och det som hände i Mellanöstern och Ungern rörde en nerv hos mig. Det handlade antagligen om en reaktion mot våld och övermakt, stormaktsspel och förtryck av frihetslängtan.

Jag läste därefter alltmer om internationell politik och världens tillstånd. Jag lyssnade så mycket jag kunde tillsammans med pappa på nyheterna på radio. Tv fanns ännu inte. Jag ändrade min anmälan att läsa klassisk grekiska till spanska i tredje ring. Jag övertalade också pappa och mamma att gå med på ett avbrott på Hvitfeldtska så att jag skulle kunna söka ett stipendium för ett års studier på high school i USA. Mamma var orolig och tveksam men pappa tyckte det var bra att jag ville se världen. Han ville kanske också att jag sekulariserades i USA efter tiden med kyrkoherde Sjögren och Kristliga gymnasistförbundet.

Jag fick stipendiet från American Field Service (AFS) tillsammans med ett tiotal andra gymnasister från Västsverige.

Vi fick inte välja delstater eller familjer i USA. AFS gjorde fördelningen och jag hamnade hos familjen Hebble i Decatur, Indiana.

Det var ett stort steg att lämna Göteborg och gymnasiestudierna på 1950-talet. Det blev ett äventyr och en avgörande tid för mitt internationella vägval. ***

Göteborgs-Posten uppmärksammade när vi USA-stipendiater från Göteborg tog tåget mot Rotterdam i slutet av juli 1957. På perrongen vinkade släkten av mig – mina föräldrar, min bror och mina farföräldrar. Mamma rörd och tårfylld. I

Rotterdam gick vi ombord på M/S Arosa Sky, en nedgången atlantångare ägd av Holland America Line. Den förliste för övrigt några år senare i Sydkinesiska sjön.

Vi var cirka 800 utbytesstudenter från 22 länder ombord.

Vädret var lugnt och samvaron glad och inspirerande. Glädjen grumlades av ett galopperande utbrott av asiatiska influensan som spred sig från några turkiska ungdomar till uppemot 400 andra ungdomar ombord. Det var en allvarlig form av influensa. Sjukmottagningen blev snabbt överfull. En grekisk pojke dog efter några dagars hög feber.

När vi närmade oss amerikanska östkusten fick fartyget ett radiomeddelande om att Arosa Sky, ”the Asian Flu Ship”, skulle ankra utanför West Manhattan och sättas i karantän innan vi studenter spreds över hela USA. Min minnesbild är att vår karantän bara blev några dagar lång, uppenbarligen alltför kort. Journalister och fotografer kom därefter ombord iförda munskydd när de intervjuade oss. Jag var sjuk men stod på benen, vilket min betydligt mer drabbade svenske vän, Lars Stålberg, knappt gjorde. Tv-kameran surrade när reportern frågade honom: ”So, you had the flu too?” Lasse böjde snabbt det engelska verbet ”fly” (flew, flown) och svarade: ”No, I did not fly – I took the boat.” Slut på intervjun.

Så spreds vi över USA tillsammans med vår asiatiska influensa. Jag åkte buss över Pennsylvania mot Mellanvästern tillsammans med en grupp skakiga stipendiater. Jag har senare läst att Arosa Skys unga passagerare var den huvudsakliga spridningskällan av Asian Flu i USA 1957–1958. För egen del smittade jag några dagar efter ankomsten min värdfamiljs son som var stjärna i skolans fotbollslag. På någon vecka hade halva laget insjuknat. Detta förhindrade mig från att möjligen bli en framgångsrik ”punter” och ”kicker” i ett amerikanskt fotbollslag.

Ändå blev jag varmt mottagen i Decatur, en liten stad mitt på slätten i Indiana med en ekonomi uppbyggd på sojabönor.

Min värdfamilj var Harry och Mildred Hebble och sönerna Harry Jr och John. Stadens Rotaryklubb var min sponsor och Doc Hebble, som var optiker, hade erbjudit sig att ta emot mig. Jag var den förste studenten från AFS på min high school.

Kontrasten var stor till Hvitfeldtskas gossläroverk i Göteborg. Det blev mycket idrott och socialt umgänge utanför skolschemat. En del ämnen var nya, till exempel Driver’s Education (körkortsålder 16 år) och Speech. I detta ämne, eller Public Speaking som det också kallas, hade jag som lärare Dr Dean Dorwin, en högutbildad humanist med stort intresse för världen utanför Decatur, där han av okänd anledning hamnat.

Det blev min lycka: Dean Dorwin tog sig an mig som professor Higgins tog hand om Eliza i My Fair Lady. För honom blev det en professionell utmaning att lära denne utländske elev göra presentationer och hålla tal. Övningarna var intensiva och varierade. ”Du är president Lincoln – tala till de utmattade soldaterna efter segern i Gettysburg – tre minuter.” Efter en rejäl ansträngning kallades jag upp igen. ”Bra, du är fortfarande Lincoln men nu har nordsidan förlorat slaget – tre minuter”, sade Dorwin obevekligt.

Till slut blev jag tvåa i en regional Speech Contest efter ett tal med titeln ”What can I do”, där jag inte överraskande manade till engagemang för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Senare i livet har jag haft stor nytta och glädje av att ha träffat min professor Higgins. Någon gång i talarstolen i FN:s generalförsamling fick jag en skarp flash tillbaka från Decatur, Indiana, och såg framför mig Dr Dorwin, vänlig, krävande, uppmuntrande i att ständigt värna ordet.

Harry Hebble var ordförande för demokratiska partiet i Adams County i Indiana. Han älskade att analysera och diskutera politik. Han hade en prenumeration på New York Times söndagsnummer som kom hem till oss i Decatur på tisdagar. Jag läste denna tidning, som vägde mer än ett kilo, från första till sista sidan (vilket jag fortfarande gör med dagens tunnare version av denna förträffliga tidning, som varannan vardag landar i vår brevlåda).

Där läste jag våren 1958 om senator John F. Kennedy från Massachusetts, som hade börjat sin kampanj för att ersätta gene- ral Dwight Eisenhower som USA:s president vid valet 1960. Jag läste några artiklar om honom och utdrag ur hans tal och blev entusiastisk. Eisenhowerperioden var för mig, efter Koreakriget och före Vietnam, en stilla-flyter-Don-period i USA. Det fanns hos många en längtan efter nya mål och uppgifter, ”a New Frontier”, inte bara i USA utan också utanför landets gränser.

Harry Hebble var en av organisatörerna av Jefferson-Jackson Dinner, en stor manifestation för demokratiska partiet i många amerikanska delstater, inklusive Indiana. Hans favorit som huvudtalare var den populäre senatorn Estes Kefauver från Tennessee. Jag dristade mig att föreslå Kennedys namn.

Pappa Hebble sade först nej (”en östkustaristokrat som talar engelska med samma accent som du”) men lovade att bjuda in Kennedy om Kefauver inte var tillgänglig. ”Vilket han naturligtvis kommer att vara”, tillade han.

Så blev det inte. Hebble övertalade sina demokratkolleger att bjuda in Kennedy till manifestationen i Indianapolis våren 1958. Jag, 17 år gammal, följde med i familjens Studebaker, iklädd kakibyxor, sportskjorta och med crew-cutfrisyr. På middagen med flera hundra betalande gäster (”100 dollar a plate”) hälsades Kennedy välkommen med ord som jag aldrig kommer att glömma.

”Välkommen till Indiana, senator Kennedy. Men en sak vill vi göra fullständigt klart. Ni hade aldrig varit här om det inte vore för en svensk utbytesstudent som är med oss här ikväll.” Jag kallades fram till honnörsbordet, hade en kort pratstund med Kennedy, som skrev en hälsning på inbjudningskortet (som jag fortfarande har kvar) med texten ”Hope you enjoy your stay, John Kennedy”.

Jag berättade senare i New York historien för Kennedys legendariske talskrivare, Ted Sorensen, som faktiskt kom ihåg mötet i Indianapolis 30 år tidigare. Han hade varit med i Kennedys delegation och hade skrivit delar av hans tal – vilket hans hustru Gillian efter Ted Sorensens död skickade till mig.