Kapitel 1

Så började det

Det är två bilder som dyker upp i sinnet när jag söker efter mina tidigaste barndomsminnen.

Den första är en upplevelse av smärta. Jag är tre år gammal, snart fyra, på besök sommaren 1943 med mamma och pappa på Brännö i Göteborgs skärgård. Jag kommer ihåg en brant backe och bråk med barn om en fyrhjulig träkärra. Kärran kom i rullning när jag satte mig i den. Kärran välte och for iväg med mig under sig. Jag kan känna den skarpa smärtförnimmelsen från blödande knän och armbågar när jag skriver detta.

Den andra minnesbilden är larm om tyskt flyg över Göteborg 1944. Mamma tar mitt i natten på sig en hjälm och hastar ner med mig till tvättstugan i källaren. Där sitter alla grannar i huset, allvarliga och tysta oändligt länge, tyckte jag. Pappa var inte där. Han vaktade som värnpliktig soldat kraftverket i Porjus vid Luleälven nära Jokkmokk, förstod jag senare.

Mina första tio år i livet bodde jag i en enrummare på Solrosgatan 5A i Kålltorp, östra Göteborg. Den låg i ett trevånings hyreshus byggt i fyrkant med ett hundratal lägenheter kring en gård som var vedförråd och plats för lek, slagsmål, musikanter och knivslipare.

På husets utsida låg Åke Johanssons fiskaffär där mamma sena eftermiddagar ofta fick gratis eller billig fisk. Åke sålde bara dagsfärsk fisk. Det fanns också en mjölkaffär, en tobaksaffär och ett kafé. I närheten låg ett villaområde, en fotbollsplan och Härlanda fängelse, en imposant och skrämmande byggnad. Spårvagnen till centrum i Göteborg hade en hållplats i närheten. Kålltorpsskolan låg också nära liksom skogsområden som sedermera blev stora förorter.

Detta var min värld med mamma Karin och pappa John. När jag var fyra och ett halvt år föddes min bror Roger. Senare i livet, när jag var över 40 år gammal, fick vi reda på att vi hade två halvbröder från pappas första förhållande vid alltför ung ålder. Pappa hade förskjutits av flickans föräldrar sedan hon två gånger blivit med barn med pappa. Pappa hade bestämt sig för att hålla detta för sig själv och mamma. Sedan Roger och jag som vuxna blivit medvetna om vår större syskonkrets träffade vi ofta våra halvbröder Göte och Kent Tranberg och deras familjer. Även pappa John fick uppleva familjeåterföreningen och träffa sina nu medelålders söner. Det var starka upplevelser för oss alla.

Roger och jag hade en trygg och harmonisk uppväxt med föräldrar som överförde sina egna drömmar och outtalade förväntningar om en bättre framtid på sina söner. John och Karin hade träffats och blivit förälskade på en strumpfabrik i Mölndal och sedan arbetat tillsammans på SKF i Göteborg. Mamma var avsynare av kullager – i avsaknad av dagens mätinstrument. Senare blev hon hemsömmerska och arbetade för

Spirellas korsettfabrik. Under somrarna hade hon kiosk på Asperö i Göteborgs skärgård. Hon var något av en vardagens entreprenör.

Pappa var vice ordförande för Metallfacket på SKF. Så småningom förlyfte han sig på tunga kullager, började arbeta på en bensinstation och ”upptäcktes” där av ”Banankungen”, Folke Andersson. Han anställde pappa på sitt företag Transfrukt, som efter kriget importerade bananer från Ecuador i Sydamerika. Jag glömmer aldrig en nattlig lossning av gulnande bananer från ett lastfartyg i Frihamnen. Det var bråttom. Bananerna kunde bli bruna under transporten ut i Sverige.

Jag fick äta hur mycket bananer som helst som nyfiken och hungrig åttaåring. Jag kräktes som en katt. Det blev första och sista gången jag åt bananer.

Jag lärde mig läsa tidigt och slukade allt som fanns att tillgå hemma – tidningar, texter på påsar och burkar och så småningom böcker i den lilla bokhylla vi hade i hallen i vår lägenhet. Där fanns Tidens lexikon från 1942 på 3195 tunna sidor med liten text. Jag har fortfarande kvar den i bokhyllan hemma i Näsbypark.

Det var i bokhyllan i Kålltorp jag började samla ord på bekostnad av förlorad sömn vid läsning med ficklampa under täcket på kvällarna. Där fanns Karl Mays indianböcker som pappa samlat för mig. Där fanns också böcker av Ivar LoJohansson, Jan Fridegård, Moa och Harry Martinson, Jack London och Sinclair Lewis. Jag läste en del av dessa och började låna böcker på bibliotek eller bytte böcker med likasinnade. Läsningen blev tidigt en egen spännande värld för mig.

Ett minne är särskilt skarpt. Efter kriget kom bilderna från Hitlers och nazismens koncentrationsläger ut i världspressen. Pappa hade köpt ett nummer av tidningen Se med fotografier av döda, döende, utsvultna eller tomögda fångar som släpades ut ur Buchenwald och Auschwitz av allierade soldater. Pappa lyfte upp mig i knät – jag var fem år gammal – och visade och förklarade bilderna. Mamma protesterade: ”Jonne, du kan inte visa pojken dessa ruskiga foton. Dom kan fastna hos honom för livet.” ”Det är just det som är meningen”, svarade pappa.

Jag kommer inte ihåg min egen reaktion. Men minnesbilden från detta ögonblick har ofta återkommit när jag mött våldets, fanatismens, fascismens och diktaturens framfart i världen.

Med tiden blev jag alltmer intresserad av mina föräldrars bakgrund och uppväxt.

Pappa John föddes 1912 och växte upp på Lindholmen på Hisingen i Göteborg. Farfar Johan var stuveriarbetare i hamnen. Släkten kom från bruken i Dalsland och Värmland, sannolikt valloner från Belgien eller Frankrike från början. Min farfarsfar hade kommit till Göteborg från Gustafsfors bruk i Dalsland där arbetsvillkoren hade varit hårda och slitsamma. Gustaf Fröding har givit just dessa bruksarbetare i Gustafsfors en röst. ”De giva oss slagg för malm och spark för vårt släp och slit, de tröska oss ut som halm och läska oss sen med sprit.”

Pappa föddes i farfar Johans första äktenskap med Hulda Sjögren, som dog i spanska sjukan 1918, bara trettiofem år gammal. Pappa skulle då fylla sex år. Farfar gifte om sig med Signe och så småningom fanns det sex barn inalles i familjen i den lilla lägenheten på Lindholmsberget och senare i Olskroken i Göteborg.

Pappa hade läshuvud. Hans lärare ville att han skulle läsa vidare efter sjunde klass. Men det tyckte inte farfar – familjen måste försörjas av de äldsta sönerna. Pappas bildningslängtan fanns med honom hela livet. Jag såg honom ständigt sitta vid köksbordet med sina Hermodsbrev i olika ämnen. Motvilligt tillät han mig under min skoltid hjälpa honom med engelskan. Han hade fått hand om hela försäljningen på Transfrukt och kommit i kontakt med folk från andra länder. Han var stolt över mina skolresultat men varnade mig för övermod och fartblindhet i livet. ”Kom ihåg att du har lånta fjädrar.” Det var ett uttryck från Karl Mays indianböcker, ett uttryck som upprepades av pappa när jag för första gången blev utnämnd till ambassadör.

Så småningom gick det inte så bra för Transfrukt. Pappa lämnade fruktbranschen och började köra taxi. Det dröjde inte länge förrän han blev ordförande för Transports avdelning 3 i Göteborg. Efter ytterligare en tid tog han och några kolleger initiativet att facket skulle köpa Amanda Lundbergs taxiföretag med ett tiotal bilar. Pappa var mycket stolt över detta projekt som utvidgade fackets roll och inflytande. Jag kommer ihåg glada besök på hans anspråkslösa kontor på Östra Hamngatan nära hamnen och på det rökiga men trivsamma kaféet på undervåningen där chaufförerna samlades dygnet runt.

När jag berättar för våra barn om mamma Karins uppväxt i ett litet torp i Alafors, Älvsåkers församling i norra Halland, har de svårt att föreställa sig att Sverige för mindre än hundra år sedan kunde vara så fattigt och så hårt och slitsamt för utsatta människor.

Karin växte upp med fyra syskon och en fosterbror. Pappa Johan var järnvägsarbetare, hennes mor Klara kämpade med sjukdomar och en elakartad växande tumör i hjärnan. Hon blev med åren alltmer förvirrad och oberäknelig. Hennes huvudvärk var outhärdlig. Till slut ”tappade hon förståndet”. Mamma berättade när jag blev lite äldre att mormor Klara ibland hade bundits fast under nätterna med läderremmar i sin säng. Hon fick aldrig någon verklig vård och dog när Karin var 13 år gammal. Karin fick då ta över hushållet och uppfostran av sina yngre syskon. Någon skolgång därefter var inte att tala om. Mamma berättade för mig senare i livet att hon kanske fick 4–5 års skolgång, ofta bara varannan dag.

Min morfar Johan var stark och godhjärtad, har mamma berättat. Själv fick jag aldrig träffa honom eller min mormor. De dog innan jag föddes. Morfar försvann klockan fem på morgonen till järnvägen och kom hem till kvällen då flaskan blev hans tröst när barnen somnat. Tragedierna kom slag i slag. Mammas lillebror John fick jobb på Hammargrens fyrverkerifabrik nära Kungsbacka. Där omkom han i en fruktansvärd explosion 1933.

Knappast något fanns kvar av John att begrava. Älsklingssystern

Anna drabbades som 16-åring av tuberkulos. Hon placerades

1938 på Varbergs sanatorium där hon avled under svåra smärtor tre år senare. Mamma berättade ofta kärleksfullt om moster

Anna, som dog ett halvår efter min födsel.

Många år senare fick jag en stark påminnelse om hennes liv och död.

Den 6 juni 2011 höll jag nationaldagstalet i Varberg. Arrangörerna hade bokat in mig på det exklusiva Kusthotellet i ett stort rum med havsutsikt. Efter talet och middag med värdarna promenerade jag längs vattnet till hotellet i solnedgången. På avstånd såg jag den mäktiga hotellbyggnaden. Jag frågade i receptionen vad den använts till från början. ”Men vet du inte – det var Varbergs sanatorium”, blev svaret. ”Bakom hotellet ligger förresten en kyrkogård med barn och unga som dog här i tbc.” Under halva natten läste jag en bok om byggnadens historia som sanatorium. Jag förstod att moster Anna dött i en korridor alldeles i närheten av mitt luxuösa rum.

Nästa morgon gick jag till kyrkogården och försökte läsa alla namn på de enkla gravkorsen. Kanske skulle jag finna moster Anna Linnea Nilssons grav? Jag visste inte var hon var begraven. Jag letade förgäves men mötte på vägen ut Varbergslegendaren Rolandh Nilsson som hade lyssnat på mitt tal föregående kväll. Han lovade ta reda på mer eftersom han hade tillgång till sanatoriets arkiv.

Efter några veckor meddelade Rolandh att Annas kropp våren 1941 hade förts till Gällinge kyrkogård cirka tre mil från Varberg och lagts i hennes morföräldrars grav, men utan gravsten. Jag kontaktade då kyrkogårdsförvaltningen i Gällinge och bad att få sätta upp en sten tillsammans med min bror Roger. Det fick vi göra trots att det skedde mer än 70 år efter Annas död. Rolandh hjälpte mig att sätta upp gravstenen med texten: Kort i Livet, Länge i Minne.

Det blev starka upplevelser när jag för några år sedan besökte graven i Gällinge tillsammans med vår dotter Emilie och vårt barnbarn Agnes och berättade för dem om Annas öde och mamma Karins uppväxt.