RYMMARE OCH FASTTAGARE

Så tar de honom igen, i Lund, sommaren 1921. Han har nyss fyllt sjutton år. I Lund vill han titta på domkyrkan och polisen tar honom för tiggeri. Han erkänner direkt: tigga eller svälta är hans vardag. Sömn får han hitta i halmstackar och ladugårdar. Det var åratal sedan han hade något hem. Hade han haft fem kronor på sig skulle han ha sluppit varnas för lösdriveri. Han äger bara tre.

Som liten berövas han allt, tvingas flytta runt från ett främmande hem till ett annat, trampa runt i sockenungens träskor. Han lever i urvuxna kläder – ett tillvarons ensamkommande flyktingbarn, för alltid i exil från sin sönderslagna familj. Hans far är död, hans mor skriver konstiga brev ett världshav bort.

Hans liv har sin särskilda plats. Nedanför underläget.

Rymma kan han redan, bättre än de flesta. Han har lärt sig att tigga, att tjuvåka med tågens godsvagnar. Han eldar fartygspannor och färdas världen runt under däck i lastångare, vimmelkantig av hettan från pannan, en världsnomad utan mål. Så är han författare, den som skriver sådant som ingen annan kan göra efter. Hans hungriga ögon minns. Han skriver världshav där exotiska fåglar cirklar, han minns hur hans barndom kändes under stjärnan Ingenting, ser naturens minsta skiftning. Sedan kommer den längsta färden, den genom rymden mot utslocknandet. Och så åren av talande och tigande – i kostym på väg landet runt för att tala till människor som vill höra på honom för att få uppleva honom men som inte vill lyssna till hans budskap.

Charmen, det var vad alla nämnde när han skulle beskrivas – också Moa, hans första hustru, hon som till sist kallade honom en fjant. Charmen stod som ett sken omkring honom, glittrade i hans vågiga lugg och hans lysande leende. Utstrålningen var så stark att få märkte självkänslan bakom den, även om några såg den osäkerhet han lärt sig i barndomen. Som vuxen liknade han en liten pojke som ville alla väl. Och många ville ta hand om honom.

När han redan är gisslad av ålderdomens sjukdomar kommer den största dagen. Men den hade fått stryk på förhand – slagen i knävecken med ett brännbollsträ, sparkad in i inälvorna, nerpissad i en gränd bakom Stortorget. Trycksvärtan hånskrattade att de som vågade belöna honom var de skyldiga. Rovsteklarna och fjärilen.

Den största dagen kommer. Och Sekreteraren talar.