DEN ÖVERGIVNE POJKEN

(1904–1911)

Harry Mart INS o N föddes inte den 6 maj 1904 i Nyteboda, vid nordöstra delen av sjön Immeln några kilometer väster om Olofström i Blekinge. Den pojke som föddes där och då hette Harry Edmund Olofsson. Efternamnet ”Martinson” började han troligen nyttja först i fjortonårsåldern, men för enkelhetens skull använder jag genomgående detta redan härifrån.1 Vem han blev är viktigare än den han en gång var.

Harry hade fyra äldre systrar, födda 1896–1900, och en pojke var efterlängtad – särskilt av pappan. Hemmet hade sociala pretentioner, men äktenskapet var olyckligt, främst på grund av pappans alkoholism och fysiska våldsamhet. I sina självbiografiska skildringar skulle Harry närmast idyllisera de första barndomsåren. I verkligheten skadade de honom för många år framöver.

Hans barndomsår omgavs länge av myter, inte minst fabricerade av honom själv. En del av händelserna har genom åren återberättats och omformats närmast som bygdelegender. Att genomskåda dem har krävt historisk finess och källkritiskt tålamod hos tidigare forskare.

Harry Martinsons mamma hette Bengta Svensdotter (1876–1946).

Hon var född utom äktenskapet som dotter till Hanna Månsdotter och äldste sonen i Brogården i Holje (nuvarande Olofström), där Hanna var piga. Bengtas pappa hette Sven Jönsson och öknamnet Svenna-Bengta följde henne i socknen. Hon växte upp på ett torp hos sina morföräldrar och efter konfirmationen hade hon olika arbeten, innan hon som ar- tonårig blev anställd som hushållerska hos en man som just hade startat en handelsbod i Nyteboda. Bengta var känd för sin skönhet och ansågs vara socknens vackraste kvinna – så vacker att ovanligt många män drogs till kyrkan om hon bevistade en gudstjänst. Hon hade mörkt hår, mörkblå ögon och strålande, vit hy. Som gift var hon mycket mån om sitt utseende, ständigt med nylagt hår, expert på att använda locktång, ansiktskrämer och puder. Som vuxen mindes Harry henne som fåfäng –en uppfattning som dock kan ha präglats av pappans svartsjuka.2

Harrys pappa hette Martin Olofsson (1868–1911). Han växte upp på ett torp i Dönaberga, väster om södra delen av sjön Immeln på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Martins pappa arbetade upp jordbruket och kunde snart titulera sig ”hemmansägare”. När Martin var nitton år gammal utvandrade han till u S a – sannolikt följde han med sin äldre bror Jöns när denne åter gick till sjöss. Han återvände till Sverige 1893. Uppgifterna om hans sex år utomlands är osäkra, men mycket tyder på att han tillbringade en stor del av dem som ridande fåraherde i New South Wales i Australien (sannolikt efter en tid i u S a ). Vid hemkomsten var han full av berättelser om slagsmål i hamnar och pistolstrider där han hade dödat många fiender. Han påstod sig också ha varit sjökapten, vilket sannolikt var en lögn (även om den fastnade hos Harry). Martin talade också ogärna om sina sjöresor, men desto hellre om olika hamnslagsmål. Många minns hans nästan skräckinjagande fysik: han var lång, blond och enormt stark, en duktig simmare och skytt. Han har också beskrivits som vacker, med vita och jämna tänder och frisk hy – på bygden lär han ha varit känd som ”den siste vikingen”. Återkomsten till Sverige föranleddes av att han skulle kvittera ut ett arv efter modern Bengta Månsdotter, som hade avlidit 1891 (pappan dog redan 1876). Helst hade han velat återvända till Australien, men övertalades i stället att öppna en handelsbod i Nyteboda.3

Som piga anställde han Anna, dotter till båtföraren Sven Jonsson, och de förlovade sig snart. Men förlovningen slogs upp när Martin mötte den vackra Bengta Svensdotter, som snart ersatte Anna som hans hushållerska och fästmö. Kronologin visar hur händelserna utvecklade sig. Bengta flyttade till Jämshögs församling i november

1894, den 21 juli 1895 lyste det för första gången mellan Martin och henne, och den 9 september gifte de sig. Knappt fem månader senare, den 1 februari 1895, föddes deras första barn, Edit, som alltså bör ha varit koncipierad knappt två månader innan paret tog ut lysning.

Åtminstone för Bengta var äktenskapet ingenting annat än ett nödvändigt ont. Sommaren 1895 sade hon att hennes förlovningsring egentligen borde ligga på sjöbottnen. Repliken fälldes vid ett ominöst tillfälle – Bengta var ute och rodde med en väninna, och Martin Olofsson väsnades på stranden och krävde att Bengta omedelbart skulle komma iland. Martin var starkt svartsjuk och ville kontrollera Bengta in i minsta detalj. Snart hade han döpt om henne till Betty. Han ville inte att hon skulle ha samma fula namn som hans mor, och det fanns förresten också en visa om ”Skön Betty” som han tyckte om att sjunga.4

Ytterligare tre döttrar föddes inom några år, Clara Eugenia (1897), Blenda Elvira (1899) och Ragnhild Aurora (1900). Och sedan kom Harry, den av Martin efterlängtade sonen. Under graviditeten ska Martin ha hotat att slå ihjäl Betty om det blev en flicka.5

Som make visade Martin Olofsson sig alltså vara en katastrof. Bettys halvsyster Hilda Svensson – som arbetade i familjen – minns honom som opålitlig, lynnig och skrämmande. Pingsthelgen 1900 blev han plötsligt arg och slet sönder spetsinsättningen på en av Bettys klänningar. Hon skickade iväg Hilda med barnen och smet ut en annan väg. En annan gång hotade han att slå en ko med en kätting, jagade ifatt Betty och drog henne i håret från sjön upp till huset där han siktade på henne med en revolver. När äldsta dottern bönade för mamman vred Martin om näsan på henne. Ännu en annan gång bjöd han in tre vägarbetare för att äta och supa: Martin kastade en av dem utför trappan och det krävdes sexton spannar vatten för att få liv i den misshandlade besökaren.

Samtidigt minns Hilda Svensson också ett hem där makarna ville ha det välordnat och fint. De hade pigor anställda för att sköta hushållet, barnen hade vackra kläder, inklusive något så ovanligt som underkläder med spetsar. Varje lördag kväll skulle barnen bada och få nystrukna kläder. När Martin kom med båten från Kristianstad förväntades Betty och barnen möta finklädda på bryggan.

Allt i hemmet skedde på Martins villkor. Betty fick stå i butiken, medan Martin var ute på resor som innefattade affärsuppgörelser, supande och slagsmål. När han var hemma skulle huset vara tyst eftersom han ville läsa tidningar och böcker. Genom huset var det tvärdrag för att han skulle kunna höra suset från sjön.6 Visst kan uppgifterna tolkas som att Martin hade en dragning till en stilla, intellektuell tillvaro och hälsosam frisk luft. Mer sannolikt är dock att han försökte bota en ursinnig baksmälla.

I andras minnen av Martin framstår han som den felande länken mellan en sockenkverulant och en gorilla. Han var självisk, högljudd, svartsjuk och misshandlade hustrun. Han drack för mycket och blev aggressiv under ruset, viftade med skjutvapen, misshandlade utan urskiljning. En särskild fejd upprätthöll han med båtföraren Sven Jonsson, far till hans första fästmö Anna och den som framförde Framåt, den ångbåt som trafikerade Immeln. Martin gjorde en poäng av att trakassera Sven Jonsson – enligt en uppgift berodde hans ilska på att Jonsson misskötte transporter till butiken, en underlåtenhet som var en hämnd för den uppslagna förlovningen med Anna. År 1899 dömdes Martin för misshandel sedan han berusad och försenad hade gått ombord på Framåt och efter en tillsägelse om att han borde passa tiden bättre hade anfallit sin ärkefiende och ryckt loss en bit av hans helskägg. I samband med detta rättsfall dömdes han till tre månaders fängelse för misshandel av en polisman. Två år senare dömdes Martin till böter sedan han under svordomar hade försökt hindra båtföraren från att styra Framåt. Och några månader senare hotade han (åter starkt berusad) att ta livet av Jonsson, för vilket han stämdes till tings. Martin upprepade hotelserna i olika sammanhang, uppsökte båtförarens gård där han kastade sten och avlossade skott genom fönstret till arbetsrummet. Eftersom vittnen saknades kunde han dock svära sig fri och blev frikänd.

Från 1903 gick hans liv helt överstyr. När en konkurrent öppnade en handelsbod i Rörvik (nära Nyteboda) gick Martin dit beväpnad med en femkilosvikt som han kastade mot handlaren, varefter han bröt sönder ett dörrhandtag. Han var också känd i bygden för att utan anledning slita upp dörrarna hemma hos folk. Hans drickande började skena, och en försämrad ekonomi ledde till fler stämningar. Ofta uteblev han från tingsrätten, ibland på grund av fylleri (en gång blev han häktad på väg till rättegången). I februari 1904 begärde han sig i konkurs. Det skedde alltså tre månader innan Harry föddes.7

Varför Betty inte hade lämnat äktenskapet är sorgligt nog knappast någon gåta. Att skilja sig – med ett eller flera barn – var en besvärlig och stigmatiserande process, men ännu värre var rimligen det fysiska hotet från maken. Ingenting tydde på annat än att han skulle förfölja henne vart hon än flyttade, beredd till vilken sorts övervåld som helst.

Murarna i det fängelse som äktenskapet utgjorde för henne byggdes av klassiska inslag i äktenskaplig hustrumisshandel: hans hotelser och fysiska överlägsenhet, hennes brist på alternativ och hennes omsorg om barnen.

För Martin var saken självklar, åtminstone utåt: ingenting var hans fel och allt var hustruns skuld. I en inlaga skrev han senare att han före sitt äktenskap aldrig hade druckit rusdrycker men eftersom äktenskapet blivit olyckligt sedan ”sökte att dränka min sorg och förtvivlan i glaset”, vilket dock tyvärr hade medfört att han ”i rusigt tillstånd råkade ut för allehanda tråkigheter”.8 Tanken följer fylleristens klassiska undanflykt. Han hade inte orsakat något, bara tillfogats skada.

Konkursen för handelsboden var effekten av långvarig misskötsel, orsakad av okunnighet och ägarens frånvaro. Affären hade grundats på det arv om 1 150 kronor som Martin hade fått efter sin mor. Vid konkursen uppgick skulderna till 3 439 kronor, medan handelslagret värderades till 246 kronor och lösegendomen i boet till 442 kronor. Martin Olofsson hade vanskött handelsrörelse och bokföring (kassabok saknades) och under de senaste åren hade hans våldsamma privatliv dragit stora kostnader. Han hade bevistat fler än femtio tingssammanträden, med åtföljande kostnader för resor, arvoden åt juridiska rådgivare, rättegångskostnader och böter.9

Konkursen medförde boskillnad och en chans till nystart för Betty. Hon fick ett par lån med grannar som borgensmän (en av undertecknarna var båtföraren Sven Jonsson) och hon kunde ta över affärsrörelsen i eget namn. Martin Olofsson fortsatte som förut och dömdes i januari 1905 till en månads fängelse för misshandel – berusad och i nattens mörker tog han fel på person när han skulle göra upp med någon som hade förtörnat honom. Till sist hade till och med Martin Olofsson fått nog. I juni 1905 flyttade han till u S a (ett par månader efter hans flytt föddes familjens sjätte barn, dottern Lilly Viola), där han hade olika arbeten, bland annat på spårvägen i Portland, Oregon. På tre år lär han ha kunnat skicka hem nära 4 000 kronor till familjen. Martins bortovaro snarare än pengarna ska ha gjort detta till de lyckligaste åren i Bettys liv. Hon drev affären vidare med framgång, men kunde också utveckla ett socialt liv. Hon ordnade lördagsdanser på loftet i familjens ladugård och hon arrangerade utflykter med grannarna till olika öar i Immeln.10

Den 1 maj 1908 återvände Martin Olofsson till Nyteboda. Skälet var att han hade fått tuberkulos (lungsot) och hade rekommenderats ett klimatombyte. Han hade en svensk fängelsedom hängande över sig och i slutet av 1908 avtjänade han ett straff om en månad. När han frigavs dagen före julafton hade Betty posterat nära tio män nära sitt hus om han skulle bli våldsam. Martin drack konjak på hemvägen, bjöd in en granne, som han blev osams med. Martin slogs så att grannen bröt ett ben och fortsatte sedan misshandeln utomhus. Betty flydde med yngsta dottern till länsman, medan de andra barnen fick gömma sig på vinden. Livet igenom mindes Harry hur pappan hade kommit för att leta efter dem, berusad och sjungande, med en fotogenlampa svängande i handen.

Vid den följande rättegången kunde grannarna vittna om olika former av misshandel från Olofsson, både mot hustrun och mot andra, men ingen vågade tala emot honom innan han förts ut ur rättsalen. Han beskrevs som en skräck för orten, desto mer skrämmande som han gick runt beväpnad. Domen blev nio månaders straffarbete i Karlshamns centralfängelse. När han skulle hämtas till fängelset i november 1909 ska fjärdingsman ha varit tvungen att ta med sig sex män för att vara säker på att få med honom. Demonstrativt tog Martin Olofsson god tid på sig, rakade sig och hämtade en cigarr, innan han följde med.11

I juni 1909 föddes familjens sjunde barn, dottern Mimmi. Betty beslutade sig för att lägga ner handelsboden i Nyteboda och flyttade till industrisamhället Gylsboda, en halvmil nordväst om Nyteboda. Dit kom hon i november 1909 – samma månad som Martin fördes till Karlshamns centralfängelse. Harry var då fem och ett halvt år gammal. Flytten blev ännu en nystart för Betty, nu i en helt annorlunda miljö. I Gylsboda fanns fjorton stenbrott där 400 arbetare utvann svart granit som exporterades över hela världen. Miljön var bullrig och mycket annorlunda än tillvaron vid sjön Immeln. Familjens hus låg nära järnvägsspåret. Betty inredde en diversehandel och matservering i bottenvåningen – ungefär femton stenarbetare var matgäster. Familjen bodde invid köket, medan två rum på vinden hyrdes ut till stenarbetare. Som tidigare hade Betty tjänstefolk, vilket behövdes för verksamheten och de sju barnen.

Harry Martinsons bägge barndomshem låg vid gränsen mellan Blekinge och Skåne – gränsen mellan länen skar faktiskt rakt igenom Nyteboda. Familjen bodde dock på Blekingesidan och tillhörde därmed Jämshögs socken. Den andra delen av Nyteboda tillhörde Örkeneds socken, Östra Göinge härad i Skåne, dit också Gylsboda hörde. Som vuxen skulle Harry Martinson ägna den här bygden en prosapoetisk landskapsbeskrivning i ett beställningsverk (senare utgiven som Blekinge), som var en förövning till Nässlorna blomma, men utan prosaberättelsens skarpa sociala patos. I Blekinge var barndomsbygden nästan ett sagolandskap.

Länsgränsen gick också genom den två mil långa sjön Immeln, som dock till största delen hörde till Skåne – Harry beskrev den fullt adekvat som ”en nordskånsk sjö som sträcker in en arm i Blekinge”.12 Metaforiskt gick också en geografisk gräns genom föräldrarnas äktenskap eftersom Martin kom från Skåne (Dönaberga) och Betty från Blekinge (Holje, nuvarande Olofström).

I Harry Martinsons minnen antog bygden nästan mytiska proportioner med den fantasieggande Immeln, den väldiga järnvägen och de imponerande granitblocken i Gylsboda. Åskvädren var magnifika, där fanns en jätteek som var många meter tjock, med grenar som valtranstunnor: ”Blekinge har många sådana ekar, båldgrova ovetna tävlare med drakblodsträden på Teneriffa och Gran Canaria, med mammutträden i Kalifornien och douglasgranarna i Brittiska Columbia.”13 Andra delar av landskapet var rent sagoaktiga, mindes han:

I Blekinges mest lövrika, örtrika och saftiga avkrokar kan man påträffa mänskor, om vilken ingen egentlig garanti finns för att de är vanliga mänskor. De är en sorts törnrosafolk, som bor närmare kosmos än de bor nära sin socken. Det finns ett par tre sådana rent kosmiska socknar i Blekinge. Att här nämna deras namn skulle inte vara rätt. De är hultrika, bäckrika, sensuella och fulla av mystärtro och viskningar. [– – –] Det finns många andra sätt att se samma sak på. Några sakord kan antyda dessa sätts natur: fattigdom, sladder, reumatism, emigration, likkista.14

I Nässlorna blomma framstod landskapet ofta som skrämmande, en hemvist för människor som kan tillfoga pojken Martin skada. I Blekinge var blicken mer fascinerad och inriktad på vad som hände i naturen. Harry Martinson minns mäktiga granar, växlingen mellan skog och ljungland, rågåkrar som tycktes darra av elektricitet, förfallna kvarnar och stenbroar. Ur minnet framkallar han lommar och svanar, ålkistor med ålar som vred sig som huldrornas flätor när de slaktades, en ko som gick ner sig och drunknade på en mosse. Han minns de nästan högfärdiga bokskogarna, de läckra björnbären – ”avkrokarnas septemberglädje och oktobertröst”.15 I en självbiografisk novell, skriven ungefär samtidigt som Blekinge, beskriver han Immeln som ”ett sorts världshav”, en plats för äventyr och upptäcktsfärder: ”Näst efter dibröstet och handelsbodshemmet vid bryggan kom sjön Immeln i tur att vara ’världen’; och sen blev den det helt”.16

För invånarna på de ställen Harry Martinson skildrade hade landskapet förstås sina dramatiska skönhetsvärden, men det var också en del av ett Sverige där industrialiseringen och handeln började göra avtryck.

Nyteboda präglades av att Immeln var en viktig samfärdsled där ångbåtar transporterade passagerare, varor och lastpråmar, och sedan mitten av 1880-talet fanns det järnväg mellan Kristianstad och Nyteboda. Skogsnäringen var av stor betydelse för orten. Timmer och ved transporterades därifrån, och där fanns också en omfattande tillverkning av spånkorgar som exporterades till Danmark, Tyskland och England. Huvudnäringen i Blekinge var dock jordbruket. I jämförelse med övriga delar av landet var landskapet, som det hette i en samtida utredning, ”ett i industriellt afseende jämförelsevis efterblifvet område”.17

Hur grandios bygden än kunde te sig för invånarna – och särskilt för ett barn som Harry – var den bara ännu en av de många traditionella landsbygdsmiljöer som dåtidens Sverige bestod av. Sannolikt saknade de flesta hushållen elektricitet, rinnande vatten och vattentoaletter.18 Harry mindes Jämshögs socken som präglad av ”karg jord, fattigt folk, små materiella möjligheter, svårmod, religiositet.” Religionens makt över folks sinnen skymtar i hans formulering om att ett kraftigt åskväder ”liksom åberopade bibelspråk” innan blixten slungades ner i träden.19

Blekinge vette mot Skåne, men liksom alla svenska landskap vid denna tid gränsade det också till u S a . När Martin Olofsson sökte sig västerut följde han den ström av utvandrare som ökade från 1880-talet. Jordbruksmarkerna i Blekinge var avfolkningsbygder, där folkmängden minskade med 12 procent från 1880 till 1910. Just Listers härad

(dit Jämshög hörde) var en av de delar av Blekinge där emigrationen var som störst, även om minskningen av folkmängden i Jämshög var relativt sett mindre.20 Möjligheten att utvandra – till u S a , Tyskland eller något annat land – var en självklarhet för tidens fattigfolk i Sverige, liksom drömmen om att kunna återvända hem efter ett antal år, socialt och ekonomiskt revanscherad. Sådana fantasier var sociologiskt sett mer rimliga i breda befolkningsskikt än exempelvis aspirationer på att nå fram till sådant som studentexamen eller universitetsstudier. I Martinsons minnen av hembygden låg Minnesota mycket närmare Jämshög än huvudstaden. ”Stockholm nämndes aldrig. Ingen mänska hade varit där eller kände någon där”.21 Lite mer krasst beskrev han i en självbiografisk novell bygden som ”en trakt vars bästa folk utvandrat, dels till Förenta Staterna och dels till Pommern”.22

Harry Martinsons Blekinge var ett landskap för självlärda, snarare än för de utbildade. Hans barndomsbygd fostrade mycket riktigt många autodidakter, självlärda författare som skrev om utblottade landsbygdsoch arbetarmiljöer. Typiskt nog tillhör två andra kända författare från Jämshög just denna tradition, Pehr Thomasson (1818–1883) och Sven Edvin Salje (1914–1998). Folklivsskildraren Thomasson är numera nästan helt bortglömd, men var möjligen den mest lästa prosaförfattaren före Strindberg, spridd i jätteupplagor via serien ”Öreskrifter för folket”. Hans beskrivningar av sockenungarnas tillvaro i En arbetares lefnadsöden eller slaflifvet i Sverige (1859) – ett försök att skriva en svensk Onkel Toms stuga – förebådar dem i Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935).23

När Martin Olofsson frigavs ur fängelset våren 1910 var han dödsmärkt av sin tuberkulos. Han återvände hem först efter en lasarettsvistelse och ska enligt fängelsedirektören ha haft fjorton dagar kvar att leva. Han installerades i ett rum på vinden, där äldsta dottern Edit fick sköta om honom på heltid. Som sjukling lär han ha varit krävande, fortfarande upptagen av olika fejder och vredesutbrott. Den 28 april 1910 avled han, sittande i en gungstol, klädd i morgonrock (Harry Martinson lär ha berättat för Ivar Lo-Johansson att likets penis var erigerad när femåringen Harry tittade in i rummet). Begravningen hölls den 4 maj. Länge efter Martins död måste en av Bettys tjänarinnor sova i hennes säng. Hon var vidskeplig, och Martin hade hotat med att gå igen. Fotogenlampan i hennes rum lyste natten igenom.24

Uppgifterna om Bettys tillvaro i Gylsboda liknar på många sätt dem från Nyteboda, minus berättelserna om Martins skräckinjagande framfart. Hon beställde finsömnad till sig och barnen, som fortfarande skulle bada och få rena kläder varje lördag kväll. Hon klädde sig vackert, använde sin locktång, såg till att det hölls god ordning i hemmet. Hon gillade fest och sällskapsliv, bjöd gärna sina inackorderingar på kaffe och vin. Hennes skönhet drog kunder, men också hennes givmildhet och goda villkor för kunderna. Ekonomiskt förnuft var dock inte hennes styrka. Fordringsägarnas besök fick henne att gråta och en gång gömde hon sig i en garderob för dem.

Verksamheten i Gylsboda gick alltså med förlust. Betty tog sig fram med lån och växlar, men i september 1910 blev hon tvungen att begära sig i konkurs. Skulderna uppgick då till omkring 17 000 kronor och tillgångarna bara ungefär en fjärdedel av summan. Orsaken till konkursen uppges ha varit okunnighet i handelsyrket, men också att hon var benägen att ge krediter till kunder som saknade förmåga och vilja att betala. Bettys halvsyster Martina kallade dem ”bergbusar”.

Under några månader hösten 1910 lyckades familjen få understöd ur konkursboet. Samtidigt konstaterades att äldsta dottern Edit hade smittats av tuberkulos. Hon togs in på ett sanatorium (kostnaderna betalades av kommunalnämnden i socknen). Den 14 november slutade konkursboet att betala ut understöd till familjen. Fyra dagar senare tog Betty ut flyttningsbetyg och några dagar därefter reste hon till Göteborg, varifrån hon efter en tid emigrerade till u S a (där hon blev kvar till sin död). Anledningen till utlandsresan var, uppgav hon, att hon hade fått uppgift om att det fanns en livförsäkring om 1 000 dollar efter Martin att ta ut från spårvägen i Portland, där han hade varit anställd, en försäkring som dock bara kunde kvitteras ut på plats. Skälet att resa till u S a var alltså fullt rimligt – så trovärdigt att det mycket väl kan ha varit ett svepskäl.

Betty stannade ett par månader i Göteborg. En hemlighet som förbehölls de allra närmaste var att hon hade ett annat skäl att lämna bygden än livförsäkringen, nämligen att hon väntade ett nytt barn. Fadern var en annan än Martin (barnet kom dock rimligen till efter makens död i slutet av april 1910). Sonja Erfurth har tagit fram material som tyder på att barnet föddes i slutet av januari 1911 och därefter ganska snart fick ett fosterhem.

Från Bettys avresa från Blekinge i november 1910 minns Harrys syster Lilly hur alla barn fick ta mamman i hand och ta farväl, men utan att få veta vart hon skulle resa. När Betty gav Edit en slant började dottern gråta och småsyskonen försökte trösta henne. Allt liknar en sentimental scen i en av tidens kolportageromaner, en grällt färgsatt bild av familjeolycka. Den sociala sanningen i scenen var dock både real och brutal – så var villkoren för fattiga familjer i dåtidens Sverige. Kvar i Blekinge fanns nu sju föräldralösa barn, lämningarna av en ekonomiskt ruinerad familj. Till åldern var de mellan ett och ett halvt år och nästan femton. Harry var sex och ett halvt år gammal.25

Materialet kring familjen Martinsons historia ger en förfärande bild av ett psykologiskt elände, ett som var både tidstypiskt och särpräglat. Ett nödtvunget äktenskap, orsakat av en ovälkommen graviditet, en snarstucken och omdömeslös make, en kvinna som kedjas allt fastare i äktenskapet av att föda barn efter barn, makens svartsjuka och fysiska brutalitet mot hustrun – mönstret var inte ovanligt på dåtidens svenska landsbygd, även om det förstås inte var allenarådande. Mer unikt var Martin Olofssons fruktansvärda kroppskrafter, hans evinnerliga benägenhet att slåss, hans försök att agera bygdens alfahanne. Beståndsdelarna i hans arrogans är inte enkla att särskilja, men utöver den rent fysiska styrkan och självsäkerhet fanns rimligen dels en social överlägsenhetskänsla (pappans ställning som ”hemmansägare”), dels rancuner mot hustrun, som han tycks ha menat inte visade honom tillräcklig kärlek och respekt (som han förgäves försökte misshandla henne till).

Makarna förenades inte av kärlek, däremot av barnen, affärsrörelsen och sannolikt också av sociala pretentioner. Uppgifterna kring familjen tyder på att både Martin och Betty ansåg sig vara förmer än människorna omkring dem. De strävade uppenbarligen efter att uppnå den yttre standarden i ett medelklasshem, vackert, rent, välvädrat, med tjänstefolk och barn som var prydliga och lydiga.

Harry Martinson skulle bli en av den svenska litteraturens stora skildrare av proletariatet, till och med av trasproletariatet. Men hans egen bakgrund fanns på annat håll. Sina upplevelser fick han – enligt sin egen uppfattning – i egenskap av ett deklasserat medelklassbarn, en bortklemad pojke som livet slungade ner i samhällets lägre skikt.

Som ende pojke blev Harry familjens bortskämda medelpunkt, berättade hans barnjungfru Martina, som också beskrev honom som ”snäll och grann”. Vid barnkalas var han iklädd sammetskostym, medan flickorna bar fina klänningar. Enligt systern Lilly kallade han sjön Immeln för den Stora oceanen och påstod att han skulle färdas till u S a på den.26

Harry mindes själv att pappan efter återkomsten från u S a hade satt honom i knäet, givit honom en klocka och sagt att han som vuxen skulle bli en gentleman. Till hans andra minnesbilder hörde att pappan hade skrämt honom genom att sikta på honom med en revolver.27

Trots Harry Martinsons goda minne kunde hans erinringar av de första barndomsåren knappast vara mer än ett litet barns osammanhängande minnesbilder. Tillsammans bildar de dock ett mönster. Så är det slående att han kopplade tendensen till sociala aspirationer i hemmet till uppkomlingstendenser hos Betty, men inte reflekterade över behovet av tjänstefolk i en familj där mamman ansvarade för barn, hushåll och det mesta av affärsrörelsen medan pappan höll sig borta för att supa eller slåss. Möjligen fanns det vissa inslag av psykologisk bortträngning i hans selektiva minnen. I sina memoarer skriver Ivar Lo-Johansson om hur Harry Martinson vid mitten av trettiotalet – under arbetet på Nässlorna blomma – började berätta om sin far och beskrev ”scener som han inte tidigare tycktes ha velat minnas”: slagsmål vid bryggan, pappans framfart som suput och fruktad slagskämpe. Lo-Johansson menar samtidigt att Martinson gav mamman skulden för olyckorna i hans barndom. Hennes var felet att familjen hade levt över sina tillgångar, ansåg Harry, och det var hon som hade rymt till u S a och därmed hade splittrat familjen.28 •••

Den som tog hand om barnen efter Bettys avresa var hennes nio år yngre syster Hilda. Hon har berättat att de enda pengar som fanns i huset var den tvåkrona som Betty hade givit Edit. Hilda lånade en femkrona av en grannfru och ordnade en fest i Folkets hus för att få in pengar på inträde och kaffeservering. Folk strömmade till och allt gav en vinst på 47 kronor. Mellan jul och nyår auktionerades Bettys bohag bort (kon- kursutredaren var ökänd i bygden för att göra sig rik på sådana auktioner). Då hade Hilda den 20 december 1910 fått fattigvårdsunderstöd från Jämshög (hon trodde dock att det kom ur konkursboet).

Under våren fortsatte sedan familjen att lösas upp. I slutet av april

1911 konfirmerades Clara och flyttade sedan utomlands när hon fick plats som barnflicka i en familj som drev en korgfabrik i Pommern. Edits tuberkulos blev värre och hon avled den 31 maj. Det var värmebölja när hon dog, hon låg lik i syrenbersån utanför huset och syskonen kunde inte glömma anblicken av likmaskar kring hennes mun när locket lyftes av kistan. Som äldsta dotter hade hon varit en extramamma för de övriga barnen och de tog hennes död hårt. Äldst av de kvarvarande barnen var nu tolvåriga Blenda Elvira.29

Familjens flytt från Nyteboda till Gylsboda orsakade administrativa problem, eftersom det inte var helt klart vilken kommun som skulle ansvara för familjen. Frågan behandlades av länsstyrelsen under våren

1911 (på begäran från Örkened, som inte ville betala) och utslaget blev att Jämshög hade det ekonomiska ansvaret.

I augusti godkände Jämshögs fattigvårdsstyrelse en ansökan från

Hilda Nilsson om ett understöd till de fem barnen om 25 kronor per månad. Beslutet motiverades med att Hilda skötte barnen bra och billigt, och att Betty hade lovat att snart återvända och försörja barnen. Från u S a skrev Betty med olika planer (Hilda borde öppna matservering i Gylsboda, Betty skulle komma hem och hämta Blenda och Harry till u S a ), men ingenting förändrades. Harry hade blivit sju år och den 1 augusti började han i småskolan. Klassen bestod av 31 elever och Harry lär ha varit tyst och tillbakadragen – en klasskamrat beskrev det som att han tycktes ha varit utsatt för en chock.30

Hilda Nilsson hade skapat en relativ stabilitet för spillrorna av familjen Olofsson, men den förintades när hennes förlovning skulle gå över i äktenskap våren 1912. Eftersom hon då inte längre kunde ta hand om barnen blev lösningen att de skulle sättas i fosterhem. Hilda hade hoppats att de hade kunnat placeras i närheten av Gylsboda (där hon hade kunnat bevaka deras intressen), men eftersom barnen föll under Jämshögs ansvar fick fattigvården där ordna med fosterhem. Barnen var därmed helt överlämnade åt socknens försorg – när lekkamraterna fick veta det lär de ha retat barnen Olofsson för att socknen skulle komma och ta dem. Händelserna ledde också till en brytning mellan systrarna. Betty hade räknat med att Hilda skulle fortsätta att ta hand om barnen, Hilda med att Betty skulle komma hem igen. Efter 1913 ska Betty aldrig ha skrivit till Hilda mer.31

Inom ett par år hade de fem kvarvarande barnen alltså förlorat sin far, sin mor och två extramammor (storasyster Edit, moster Hilda). Clara var utomlands i Pommern, och försvann ännu mer oåterkalleligt när Betty i början av 1912 ordnade arbete åt henne i u S a och biljett dit.32 Familjens upplösning var ett trauma som skulle följa Harry genom livet, hanterat i en rad verk där berättelsen Nässlorna blomma är det främsta exemplet.

Två frågor dit smärtan koncentrerades var de om förhållandet mellan pappan och mamman, och om vilka personligheter de hade. Svaret blev i Nässlorna blomma att skulptera om pappan till något av en tragisk hjälte. Tydligast syns det i det första kapitlet, där en allvetande berättare för ordet (händelserna ses alltså inte ur pojken Martins perspektiv, som senare i berättelsen). Supandet antyds bara försiktigt, pappans vantrivsel i hemmet sägs snarast bero på att barnen bullrar för mycket, slitningarna i äktenskapet skylls på bägge (”Betty och han älskade varandra för tungt nu”), även om det är pappan som pekar på mamman med revolver. De slår varandra i ansiktet och det är han som ångerfull och ädel beslutar sig för att resa utomlands en tid – medan Betty längtar efter honom därhemma. När han återvänder kommer ”en liten tid av lycka”. Men den förstörs när Betty börjar leka påfågel och visa sina bröst vid grinden, något som enligt berättaren får pappan att börja supa.33 Den som står i affären är pappan, om hans alkoholmissbruk sägs knappast någonting, inte heller något om hans vredesutbrott, misshandelsfall eller fängelsevistelser. Avståndet mellan berättelsens Olav Tomasson och verklighetens Martin Olofsson är alltså stort.

I nästa kapitel är perspektivet Martins: berättelsen är en mosaik där det första minnet är från tre års ålder. Omkring honom finns modern och systrarna, särskilt då den äldsta systern (Inez i boken). Den tidiga symbiosen med modern är närmast ett ovälkommet minne (från en tid när han var ”ett organ till modern, ett bihang och ett löfte”). Konkursen och flytten kommer alldeles oväntat, pappan är ospecificerat sjuk och