DEN SVENSKA LITTERATURENS LÖSDRIVARE

Karl r ag N ar gI erow – ständig sekreterare i Svenska Akademien sedan 1964 – hade kommit på ett sätt att skydda ögonen från t V -strålkastarna och fotoblixtarna när han meddelade vem som fått 1974 års Nobelpris i litteratur. Han bar solglasögon. Inte fick det honom att likna en rockstjärna, fastän en stor del av hans diet var whisky och cigarrer.1 I sjuttiotalets Sverige gav de svarta glasögonen honom snarare en olycksalig likhet med en diktator. Militärkuppen i Chile låg bara något år tillbaka i tiden och de svenska tidningarna hade kryllat av bilder av general Pinochet, ständigt med bister min och solglasögon – ledaren för ett land av tortyr och politiska fångar, en högerdiktatur som sades låta kasta ut människor levande från flygplan.

När Gierow trädde ut i Börssalen den 3 oktober 1974 för att utropa årets pristagare var han iklädd sina solglasögon, men hans röst var ovanligt milt bräkande. Beslutet var nämligen mest ett beseglande av en offentlig hemlighet, vilket tydligt framgick av Gierows uttalande: ”Svenska Akademien bekräftar sitt beslut om att årets Nobelpris i litteratur delas mellan de svenska diktarna – ja, vilka tror ni [paus med skratt från journalister] – Eyvind Johnson och Harry Martinson.”2 För en organisation som berömde sig av sin hemlighetsfullhet var det ett nesligt misslyckande att behöva bekräfta i stället för att överraska.

Debatten kring priset blev omfattande – var det rätt att Svenska Akademien belönade sina egna? (Prestigen kring Nobelpriset i littera- tur ska komma att förintas av ”ett hånskratt, rullande runt jordklotet”, skrev Sven Delblanc i Expressen.3) Angreppen kom att förbittra resten av Harry Martinsons liv. Eller noga räknat: förgifta det ännu mer; de senaste femton åren hade varit svåra. Samtidigt innebar beslutet det högsta erkännandet av hans författarinsats som någon smakdomare någonstans kunde ge: ett kraftfullt påstående om att han hörde hemma bland världslitteraturens främsta. Dit hade han nått efter en social resa som var mycket egendomlig, men som likt Eyvind Johnsons liv fångade mycket av vad Sverige hade varit och blivit under seklet. Bägge kom de från enkla sociala omständigheter (Harry Martinsons var de värsta), men hade kunnat kämpa sig in i den svenska litteraturen, där de tillhörde de ledande i sin generation. Nobelpriset var den yttersta bekräftelsen på att sockenbarnet Harry Martinson hade blivit en litterär stormästare.

Även om Harry Martinson nu var framgångsrik och respekterad –bästsäljare, hedersdoktor, ledamot av Svenska Akademien – fanns ärren kvar från hans svåra barndom. Under skrivandet av den här biografin har jag undrat över vad han tänkte när Karl Ragnar Gierow vid utdelningen av Nobelpriset några månader senare kallade honom ”närmast en rent asocial individ” och ”den oförbätterlige lösdrivaren i vår diktning”.4 Trodde Gierow att Martinsons tillvaro som luffare och arbetslös hade varit frivillig? Asocial? Vad visste Gierow om tankarna hos en pojke som hade blivit föräldralös, fått sin familj upplöst, ett barn som hade placerats ut i så många olika hem att han länge förlorade förmågan att anknyta psykologiskt till någon vuxen?5 Oförbätterlig? Var det så historien om Harry Martinsons liv såg ut? Lösdrivare? Detta om en författare som hade tillhört de flitigaste inom sitt yrke – som författare, föreläsare och debattör.

”Hardly ever has a Swedish author led a life more fantastic than that of Harry Martinson.”6 Så skrev den svensk-amerikanske översättaren och litteraturhistorikern Leif Sjöberg när han 1972 presenterade Martinsons författarskap för en amerikansk publik. Harry Martinsons sällsamma liv började i Blekinge 1904, där han föddes som ende sonen i en medelklassfamilj där syskonen skingrades efter faderns död 1910. Barnen togs om hand av fattigvården och från 1912 placerades de ut i olika fosterhem i socknen – ibland under rent bedrövliga förhållanden. När Harry hade blivit några år äldre lärde han sig att rymma och levde tidvis som luffare. 1920 uppfyllde han sin stora dröm och gick till sjöss, mestadels som eldare – ett sjömansliv som varvades med perioder till lands, bestående av tillfällesarbeten, luffande och tiggeri. Våren 1927 mönstrade han av för sista gången och började försöka etablera sig som författare: debuten i bokform kom ett par år senare med diktsamlingen Spökskepp (1929). Samma år gifte han sig med Moa Martinson – ett äktenskap under vilket bägge formade varandra som författare, fyllt av kärlek, men också av svartsjuka och slitningar. Under trettiotalet fick Harry sitt genombrott hos publiken, blev känd som lyrisk modernist, arbetarförfattare och filosofisk naturskildrare. När äktenskapet i praktiken var över 1939 gick Harry ut som frivillig i finska vinterkriget.

Ett par år in i fyrtiotalet bildade Harry ny familj med Ingrid Lindcrantz, och paret fick snart två döttrar. Familjen bodde under idylliska förhållanden i lantliga miljöer (den längsta tiden nära Gnesta), Harrys berömmelse steg och nådde ett första krön med invalet i Svenska Akademien 1949. Då hade hans civilisationskritik djupnat och med dystopin Aniara (1956) åstadkom han atombombsskräckens stora versepos. Några år senare bidrog mottagandet av diktsamlingen Vagnen (1960) –som han fann ogint – till att Martinson beslutade sig för att inte publicera fler diktsamlingar. Efter några ströböcker vid början av 1960-talet drog han sig undan från bokutgivningen – men framträdde gärna i intervjuer och föredrag som många fann kverulantiska. Samtidigt gjorde hans gamla verk från trettio- och fyrtiotalet nya ärevarv hos publiken, nu som pocketböcker, och sin naturskildring tog han in i den nya tiden genom ett antal uppmärksammade t V -filmer.

Återkomsten som lyriker med Dikter om ljus och mörker (1971) blev en stor framgång och tre år senare fick han och Eyvind Johnson dela på Nobelpriset i litteratur. Valet av dem väckte debatt i Sverige, diskussioner som förpestade de bägge författarnas sista år. När Harry Martinson avled 1978 var det för egen hand. Då hade han varit en av den svenska litteraturens mest älskade författare i nästan fem decennier. Sönderälskad, sade en del. Alltför bortglömd, sade andra.

Ja, det var ett underligt liv: underbart, förbluffande och svårbegripligt på en och samma gång. Harry Martinson var klassresenären som personifierade de nya möjligheterna i folkhemmets Sverige – men också den som tidigt vände sig emot välståndssamhällets tro på effektivitet, nytta och teknik. Hans barndom var många gånger förfärlig, men i sina självbiografiska böcker skildrar han den ofta försonligt och riktar de skarpaste anklagelserna mot sig själv. Han älskade sin första hustru innerligt men övergav henne nesligt. Han blev den store framtidsskildraren vars fantasi egentligen trivdes bäst i det förflutna. Hans samhällssyn tedde sig för många av sextiotalets vänsterradikaler naivt gnällkonservativ, men kanske rymde den egentligen en antikapitalism av förödande räckvidd. Få svenska författare har blivit så älskade och omhuldade, men själv kände han sig ofta missförstådd och somliga började tidigt tala om den orättvisa tystnaden kring honom.

Sett över tid varierar dokumentationen kring Harry Martinson. Från barndomen och ungdomen finns nästan inga brev eller manuskript av honom själv, men gott om minnesberättelser, liksom handlingar från fattigvård, sjömanshus med mera. Tiden från 1927 och fram till slutet av 1930-talet är mycket väl dokumenterad i brev och annat material. Från 1940-talet började Martinson dock gå över från brev till telefonsamtal och antalet brev minskar därför. Omfattningen av hans telefonerande antyds i ett brev från Telegrafverket, skrivet någon gång efter 1943. Där meddelas att antalet telefonsamtal från Martinsons telefon överstiger 1 800 för det senaste året och att hans kvartalsavgift därför har höjts.7

I efterhand är det lätt att glömma hur berömd Harry Martinson var. Från mitten av 1930-talet var han en av Sveriges mest kända yngre författare, och uppmärksamheten tilltog. Redan pressbevakningen av honom visar detta, men ännu mer de inkommande brev som har bevarats i hans arkiv.8 De demonstrerar vilket intresse han väckte, men visar också på den psykologiska press det måste ha inneburit (med åren kom också rykten om att han fick så mycket post att han kunde lämna breven oöppnade i ett halvår).9 Förmodligen sparade Martinson inte alla sina brev från de första författaråren, men några år in på 1940-talet – när han hade gift om sig, skaffat egen bostad och hustrun Ingrid administrerade vardagslivet – ökar mängden bevarade brev markant. Strömmen vidgas påtagligt efter Vägen till Klockrike (1948) och invalet i Svenska Akademien (1949) och fortsätter sedan med stor kraft under hela hans för- fattarliv. Någon avmattning märks inte under 1960-talet, en period när han ofta har setts som halvt bortglömd.

För att freda sin tid och arbetsro prövade Martinson många metoder, främst hemligt telefonnummer och vägran att svara på brev. Också personer som ansåg sig vara nära vänner hade tidvis svårt att få kontakt med honom. En av dem var Gustav Sandgren, som en gång konstaterade: ”Din telefontråd tycks mynna ut nånstans i Örkelljunga i en myrstack”.10 Arkivet flödar av brev som visar hur bekanta och obekanta försökte kringgå restriktionerna. De skrev och telefonerade idogt, föreslog mötestider utan att först ha sonderat med honom, försökte få kontakt via Ingrid eller via Svenska Akademien, reste ut till honom och ringde på.

Alla slags personer skrev till Harry Martinson. En krets bestod av släktingar och umgängesvänner (påfallande många av dem utanför de litterära kretsarna). Andra utgjordes av författare, förläggare, redaktörer, översättare, regissörer, bildkonstnärer och tonsättare. Skolbarn, universitetsstuderande och forskare ställde detaljerade frågor, ofta med hopp om svar med kort varsel. Språkvetare och språkpoliser skrev till honom. Aspirerande författare skickade oombedda sina manuskript, andra delade med sig av sina egna böcker eller särtryck. Bekanta från barndomen och ungdomen hörde av sig, obekanta arbetarkvinnor och sjömän uttryckte sin beundran. Statsministern Tage Erlander hyllade honom. Självutnämnda världsnomader lät honom ta del av deras livsvisdom. Kuverten kom från religiösa sökare och finnare (främst inom österländsk religion, men också teosofer och esoteriker), från autografjägare och personer som skrev rena tiggarbrev. Sådana skribenter fick trängas med naturvetenskapliga beundrare, allmänna och jämförande felfinnare, personer som ville bidra till Harry Martinsons stora samling av exotiska varuetiketter. Och så var det alla beundrarbrev: från mångåriga läsare av hans böcker, från läsecirklar, från personer som genomgick en livskris. Många ville gratulera till Nobelpriset eller till andra utmärkelser. Ett par rader ur ett sådant brev kan vara värda att citeras, skrivna många år innan en viss Gert Fylking hade gjort sig ryktbar på Svenska Akademiens presskonferens: ”Då jag i radio fick höra att Nobelpriset i litteratur tillfallit Eder, blev jag så glad att jag i min ensamhet högt utropade: Å, äntligen!”11

Alla dessa personer skrev till Harry Martinson. De bad om råd gällande sina författarförsök, om uppmuntran och tröst. De skickade födelse- dagshälsningar, frågade om hans litterära influenser, delade med sig av förslag på Nobelpristagare. Somliga tackade för hans insatser i naturvårdsfrågor, andra ville diskutera hans uttalanden i olika naturvetenskapliga frågor. De ville bjuda honom på lunch eller på middag. De berättade sina livs historier. De hade aldrig träffat honom men ville sitta ner med honom för ett långt samtal. Inte så få anlitade honom som något av en sekulär själasörjare. En del frågade honom om livets mening, andra upplyste honom om den.

Somliga personer var uppriktigt sagt framfusiga. Tätplatsen intas nog av konsuln och bibliofilen Nils Berman (umgängesvän till Martinson) som 1968 hörde av sig och frågade om det inte var dags att han fick en medalj av Svenska Akademien för sina insatser. När Martinson hade tilldelats Nobelpriset skyndade sig Berman att be om en inbjudan till Nobelmiddagen. Försöket lyckades faktiskt, och Berman tog tillfället i akt att under middagen skaffa sig en egenhändig dedikation av Aleksandr Solzjenitsyn – ännu ett associationsexemplar till hans boksamling.12 En sådan korrespondens påminner om att många av de brev som berömdheten Martinson mottog kom från personer som ville utverka fördelar för sig själva.

En stor mängd brev var mer officiella förfrågningar som inbjöd Harry Martinson att föreläsa, sitta med i paneler eller delta i kongresser. I dem talas påfallande sällan om honorar, och sannolikt var många uppdrag inte arvoderade. Andra gånger framgår att Martinson lät ett arvode gå till välgörande ändamål.13

Arkiv av detta slag kan ju vara gallrade, och så också detta – även om det faktiskt rymmer några utpräglade skällbrev. Ändå är det påfallande vilken uppskattning och värme, ja, kärlek, Harry Martinson verkar ha väckt långt in på 1960- och 1970-talet. Det måste ha tett sig närmast bisarrt för honom när han ibland anklagades för att ha förlorat kontakten med sin tid.

Harry Martinsons egna brev är självklart en viktig källa i denna biografi, men breven till honom finns också med som ett viktigt bakgrundsmaterial. Jag har hanterat dem på följande sätt: I regel har jag undvikit att citera ur brev från privatpersoner utanför den litterära sfären, detta eftersom de är att betrakta just som privata försändelser. Martinsons olika uppdrag som föreläsare och skribent omgavs ofta av en korrespondens som kunde vara långvarig (eftersom han inte svarade eller behöv- de ändra tid). Också här har jag i regel avstått från hänvisningar, detta eftersom breven ändå är enkla att finna för den som behöver gå in i detaljerna.14

Forskningen om Harry Martinson har ofta gällt hans litterära och språkliga mästerskap, men där finns också några andra ämnen: hans influenser gällande idéer och litterära metoder, hans civilisationskritik, och verklighetsbakgrunden till hans självbiografiskt inspirerade böcker. Det mest omfattande arbetet kring verklighetsbakgrunden har gjorts av Sonja Erfurth, som under flera decennier samlade ett stort material i form av bland annat dokument från myndigheter och sjöfartsorganisationer. Till det kom att hon intervjuade ett par hundra personer, däribland Harry Martinson själv.15 Särskilt för tiden fram till 1927 är det svårt att hitta något väsentligt material annat än det Erfurth har granskat och använt. Jag följer huvudsakligen hennes faktauppgifter gällande Martinsons barndom och ungdom, även om en del nytt material har tillkommit och mina kopplingar och tolkningar ibland skiljer sig från hennes.

Harry Martinson gjorde aldrig anspråk på att vara en självbiografisk författare i den meningen att han ville återge en historisk sanning. Han drog ifrån, lade till, förtätade, färglade med ord, skapade distans mellan sig själv och det han berättade. Distansen ökade faktiskt också i hans serie av självbiografiskt inspirerade berättelser från 1930- och 1940talet. I de två första, sjöberättelserna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933), skriver han i jag-form, utan att huvudpersonen får något tilltalsnamn: greppet är som gjort för att sätta likhetstecken mellan jagberättaren och Harry Martinson själv. Sedan utgav han två böcker som utgick från hans barndom, Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Där hade huvudpersonen fått ett namn, Martin Tomasson. I samtliga dessa fyra berättelser delade huvudpersonen många upplevelser med Harry Martinson, även om mycket var ändrat gentemot författarens verklighet. Men i Vägen till Klockrike (1948) – delvis byggd på författarens upplevelser som luffare under 1910- och 1920-talet – hade han försett huvudpersonen Bolle med en fiktiv biografi, som till sist även innefattar Bolles död.

För en litteraturläsare spelar den bakomliggande verkligheten kanske liten roll – är inte den litterära styrkan väsentligast? Kanske det. Men ur biografikerns synvinkel finns annat att ta fasta på. Just skillnaderna mellan liv och verk är ju ofta särskilt intressant eftersom de belyser hur författaren går till väga som konstnär, hur han söker en litterär form som samtidigt är ett sätt att iscensätta sig själv.

Även om Martinson värjde sig mot att se de självbiografiska berättelserna som bärare av historisk sanning innebar det inte att han ansåg sitt skapande vara oberoende av de egna upplevelserna. Tvärtom lyfte han ofta fram dem. När han tidigt i sin författarbana blev anklagad för att vara medvetet svårbegriplig (”modernistisk”) svarade han genom att publicera en artikel där han redovisade en del av livsintrycken bakom dikterna i samlingen Nomad (1931). Budskapet var tydligt: hans liv spelade roll för hans litterära skapande.

Ingen av de fem självbiografiskt inspirerade prosaböckerna som nämnts ovan ville han kalla ”roman”. Tvärtom motsatte han sig att ordet användes, förmodligen för att han ansåg att det signalerade fiktion. Bara två av böckerna fick en undertitel, Nässlorna blomma och Vägen ut. I bägge fallen bestod den av det neutrala ordet ”berättelse”. Jag har följt Martinsons språkbruk, och undviker alltså att kalla dessa fem verk för ”romaner”, väl medveten om att de varken är helt påhittade eller helt självupplevda.

Martinson var knappast förtegen om sin egen bakgrund, även om han alltså omformade den för att skapa mer slagkraftiga berättelser. Han var ytterst minnesgod, med ett ibland fenomenalt minne för detaljer, och berättade gärna om sitt liv för journalister och forskare.16 Ofta räddade det uppgifter som inte finns belagda på annat håll. Men i somliga fall mindes han fel, ibland helt enkelt för att en version i hans berättelser hade blivit mer sann för honom än den verklighet som kan beläggas i annat material.

Livet for ofta hårt fram med Harry Martinson och det började tidigt. Hans upplevelser under barndomen kunde ha knäckt en annan person psykiskt. I stället lärde han sig olika försvarsmekanismer. En av dem var förmågan att fly i fantasin, att gå in i framtidsdrömmar, i litterära verk eller i dagdrömmar om fjärran platser. Att läsa och berätta blev en räddning. Ett annat sätt att försvara sig var den charm han utvecklade allt sedan barndomsåren – en vänlighet och glad öppenhet som samtidigt uttryckte ett starkt behov av bekräftelse. Också denna charm var en del av hans litterära begåvning. Men bakom det bländande leendet fanns också en överlevare, en man som gjorde vad som behövdes för att klara sig i en hård värld. Han var också en trixare, rymmare, resenär och storskarvare, beredd att försöka ta sig ur vilken situation som helst. Det var ingen dålig utgångspunkt för en författare.

Ur denna begåvning för fantasi och flykt steg hos den mogne författaren Harry Martinson en vision som omfattade hela mänskligheten. I hans fantasi – men i nära samspel med världshändelserna – föddes en undergångens tragedi, berättelsen om ett ensamt rymdskepp som hade tappat sin kurs, precis som människorna hade förlorat sin. Martinsons bävan inför framtiden hade andra förtecken än vår tids, men också han sörjde undergången av den natur som han älskade. Aniara behåller sin fruktansvärda aktualitet långt bortom Martinsons skräcksyner av en jord som har blivit obeboelig på grund av atombombskrig – en planet förstörd av människans eget övermod. Mot det obarmhärtiga ljus som denna rymdsaga utstrålar finns inget skydd.

Bakom Aniara låg en civilisationskritik som Harry Martinson hade börjat utveckla redan under 1930-talet. Som många vid den tiden var han skeptisk till massamhället och till maskinsamhället, och som många under andra världskriget skrämdes han av atombombens förödande verkan. Men under alltsammans låg också hans naturintresse, hans blick för de enskilda detaljerna hos djur, vatten och växter. Stora delar av sitt författarliv var han upptagen av att med sina ögon och med sina ord samla in allt detta åt sig och åt sina läsare. Observationerna började alltid i hans närområde, men för världsnomaden Harry Martinson var detta närområde större än för de flesta. Aniara får sin tragiska resning av det som kanske kan kallas Harry Martinsons världskärlek: hans ömhet för omvärlden och hans insikt om att denna omvärld inte är lokal, utan tvärtom en del av ett globalt sammanhang. Under efterkrigstiden tillhörde han de viktiga opinionsbildarna inom det som senare skulle kallas ”miljöfrågor” – mycket viktigare än den senare miljöhistoriska forskningen har insett.

Miljöfrågorna är välbekanta i vår tid, fångade i ord som har slitits ner av alarmister och förnekare, influerare och politiker, försäljare och köpare. För Harry Martinson handlade det snarare om att arbeta sig fram till en personlig förståelse av naturen och vad som stod på spel under de decennier när Sverige och världen förvandlades omkring honom. Hans reaktioner var ofta paradoxala, särskilt under det modernitetens 1960-tal när han vantrivdes med mycket och där många vantrivdes med honom. Mer än de flesta hade han upplevt det gamla Fattigsveriges grymma sidor – men han vände sig ofta mot den tekniska utveckling som bidrog till att driva bort denna grymhet. Han tvivlade på tekniken – men kom ändå allt mer att se just tekniska uppfinningar som räddningen från teknikens hot. Han levde intensivt i naturen – men de starkaste känslorna hos honom väckte till sist minnena av naturen från seklets första decennier, den som hade gått förlorad. Han togs för omodern, men var kanske före sin tid. Hans paradoxala reaktioner på rekordårens ökningar av välståndet utgör en stor del av berättelsen om hans liv, både vad gäller hans egen idéutveckling och omvärldens bild av honom.

Bredvid den existentiella och närmast sociologiska reflexion som präglade stora delar av Harry Martinsons författarskap fanns det faktum att han bokstavligen var en litterär yrkesman, en professionell intellektuell på det skrivna och talade ordets marknad. Under barndomen och ungdomen hade han haft ett stort antal arbeten, de flesta långt nere i samhället. Arbetsledare var han aldrig – men sådant som vallpojke, koryktare, mässpojke, lokputsare, gruvarbetare och fartygseldare. Från hösten det år tjugotreåringen Harry Martinson mönstrade av för sista gången var han dock ingenting annat än författare. Under äktenskapet med Moa Martinson hjälpte han visserligen till med sysslor hemma på torpet, men ytterst ovilligt och enligt henne alltid i förhoppningen att hennes söner skulle göra jobbet i stället. Någon betald anställning hade han aldrig efter 1927. I stället levde han i ett halvt sekel på sina litterära inkomster. Problemen med det hade inte så mycket att göra med låga inkomster (åtminstone inte efter de första författaråren), utan snarare med det faktum att han saknade förstånd för ekonomisk planering, trots att han ofta fick stora litterära arvoden och substantiella stipendier och prisbelöningar. Uttagsluckan var för honom alltid öppen – inte minst genom förskott från förlaget – och resultatet blev obönhörligen skulder. De ekonomiska problemen fanns som ett avlägset vägbrus genom hela hans författarliv och hur stora upplagor han än fick, räckte de inte till.

När han hade pengar var han generös och slösaktig till överdrift, men så banala saker som att sätta av medel till inkomstskatt glömde han regelbundet. Han samlade på alla möjliga föremål, dock inte på pengar.

Harry Martinson är en av vår litteraturs stora författare, och redan det gör honom värd en biografi. Hans remarkabla livshistoria är sammanvävd med hans litterärt glimrande författarskap, vilket är lockande för en litterär levnadstecknare – särskilt den som upptäcker att han inte förut har ägnats någon heltäckande biografi.

Jag hade själv tidigare varit inne på Martinson i olika sammanhang innan jag beslöt mig för att skriva denna biografi. Den avgörande impulsen kom dock sommaren 2018, med värmeböljan och de stora skogsbränderna. Visserligen var Martinsons första år som författare fint täckta i tidigare böcker. Men fanns det inte en del att lägga till? Var det inte dags att titta mer noggrant på Martinsons engagemang för naturen, på hur det hade växt fram och vad det betydde i hans tid? Och hur var det med debatten när han tilldelades Nobelpriset 1974?

Där fanns en nyfikenhet att följa. Vad jag inte visste då var i hur hög grad svaren på frågorna berörde varandra.