PATRIK SVENSSON
HAVET, DJUPET OCH NYFIKENHETEN
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Den blå spelkulan 7
Den allomfattande rytmen 15
Den navigerande människan 33
Den portugisiske världsomseglaren och den malajiske slaven 67
Det största rovdjuret 105
Den lodande människan 135
Den skotske bagaren 153
Det största djupet 199
Havets levnadstecknare 213
Horisonten 263
Källor 269
Den blå spelkulan
Jag föddes den 7 december 1972, sen eftermiddag, vid ungefär den tid då solen under den årstiden enligt sin förutbestämda rytm sjunker ner bakom horisonten och ljuset övergår i mörker. Ett skymningsbarn, om det är något man kan vara.
Just den 7 december 1972 råkade också vara den dag då de sista månfararna gav sig av på sin resa mot den himlakropp som mer än fyra miljarder år tidigare bildats vid en våldsam kollision mellan jorden och en främmande planet.
Det var Apollo 17 som tre och ett halvt år efter Apollo 11 gjorde den sjätte och sista, eller åtminstone senaste, bemannade månlandningen. Besättningen bestod av befälhavaren Eugene Cernan och de två piloterna Harrison Schmitt och Ronald Evans. Med sig på färden hade de också fem levande möss som fått namnen Fe, Fi, Fo, Fum och Phooey. Fyra dagar efter uppskjutningen skulle Cernan och Schmitt kliva in i landningsfarkosten och sjunka ner mot månens yta medan Evans och mössen stannade i omloppsbana runt himlakroppen. Hela sjuttiofem varv skulle de hinna med under de hundrafyrtioåtta
timmar som Cernan och Schmitt stannade på månen. En dryg vecka senare skulle de alla, förutom Phooey som inte klarade hemresan, åter landa levande på jorden.
De var naturligtvis alla utsända representanter för en segerrusig amerikansk stormakt som i erövrandet av månen såg en möjlighet att manifestera sin förträfflighet också på jorden. Men de var samtidigt, åtminstone de tre astronauterna, representanter för något annat, något mer ursprungligt och överskridande. De gav sig också av för att det var en mänsklig sak att göra. För att de helt enkelt inte kunde låta bli, för att det ligger i människans natur att ge sig av mot det okända och följa den där uråldriga drivkraften som enklast kan beskrivas som nyfikenhet.
Kanske månfararna i sitt inre bar på samma svårförklarliga längtan som de polynesier som långt före vår tideräkning gav sig av mot horisonten på Stilla havet. Eller som Leif Eriksson när han korsade Atlanten mot Amerika. Eller Ferdinand Magellan när han seglade västerut för att runda hela jorden och bli den förste att knyta ihop världen till en helhet. Så som det ofta har varit i människans upptäckande historia: några få ger sig av för att på samma gång göra världen lite större och lite mindre, och för att vi andra ska få möjligheten att lära oss något också om oss själva.
Fast just då, mitt på dagen den 7 december 1972, var de tre månfararna hur som helst upptagna med att fotografera. De hade lämnat jorden och uppskjutningsrampen i Florida vid midnatt och befann sig vid till
fället ungefär fyrtiofemtusen kilometer bort. Nu var det tidig morgon amerikansk tid, vilket betydde lunchtid på den plats där min mamma samtidigt låg och kämpade med värkarna, och farkosten for genom rymden och med solen i ryggen fick de tre astronauterna för ett ögonblick en spektakulär utsikt över en närmast helt upplyst hemplanet. »Jag vet att vi inte är de första att notera det«, sa befälhavaren Eugene Cernan till kommandocentralen hemma i Houston, »men vi skulle vilja bekräfta att jorden är rund.«
Därefter plockade han upp kameran, en Hasselblad, och de tre månfararna skickade den mellan sig och knäppte under en kort stund en serie bilder över klotet där i fjärran. Det var i sig ett slags brott mot protokollet. Månfärderna var schemalagda ner till minsta sekund och ingen av de tre astronauterna hade i uppgift att fotografera vid den tidpunkten, det var inte ens meningen att de skulle titta ut genom fönstret. Men likväl var det precis vad de gjorde. Och de såg något alldeles skimrande och speciellt som de inte kunde slita blicken från. Som så ofta vid historiska skeenden var det instinkt och tillfällighet snarare än planering som skapade ögonblicket.
Vem av dem som tog den bild som så småningom skulle bli legendarisk vet vi inte, enligt Nasas rutiner tillskrevs fotografiet hela besättningen. Men någon av dem tog i alla fall en bild som fångade den jord de var på väg bort från, den plats vi brukar kalla vårt hem, på ett sätt som ingen varken förr eller senare har lyckats göra.
Jag brukar säga att det är det första fotografiet av mig, vilket förvisso är en lögn eftersom jag inte föddes förrän några timmar senare, men likväl är det en bild jag alltid varit förundrad över. I själva centrum av bilden ligger Afrika, där mänskligheten en gång hade sitt ursprung. Runt omkring ser man, i ett fullständigt avklarnat ljus, hela det sfäriska klotet, man ser isvidderna runt Antarktis, man ser Atlanten och Indiska oceanen som omsluter den afrikanska kontinenten som ett skyddande membran, man ser i den nordöstra horisonten Asien breda ut sig mot Stilla havet. Allt strålar som av liv i skenet från solen och allt är samtidigt fullkomligt omslutet av rymdens dova mörker, ett mörker så tätt och mättat att det tycks ogenomträngligt. Det man ser är helt enkelt en liten sfär av liv skyddad av en tunn hinna atmosfär, fallande genom ett till synes evigt och livlöst ingenting. Enligt Nasa var Apollo 17 den »mest produktiva och bekymmersfria bemannade månfärden«. Eugene Cernan och Harrison Schmitt stannade längre på månen än någon gjort före dem, de färdades mer än trettiofem kilometer över månens yta i sin lilla månbil och fick med sig mer sten, grus och materia än någon av de tidigare expeditionerna. Men det viktigaste de fick med sig hem var nog trots allt det där fotografiet. För sedan det första gången publicerades på julafton 1972 har det reproducerats kanske fler gånger än något annat fotografi i historien. Och det är en bild som väcker känslor, ofta av ömhet och ödmjukhet. Det är en bild som ger en särskild sorts instinktiv insikt om inte bara vår
litenhet i världsrymden utan också vår utsatthet. Denna ensamma och blåskimrande planet omgiven av rymdens slukande mörker. Den ser kort sagt så ömtålig ut.
Det människor mer än något annat tycks se i det där fotografiet är just ett slags skörhet. De ser att jorden är ömtålig och ändlig och att därmed också livet är det. Det var därför bilden snart blev en viktig symbol för den ekofilosofiska tankevärld som vid samma tid var på väg att ge liv åt den moderna miljörörelsen. Det var en bild som i grunden förändrade såväl hur människor såg på jorden som hur de såg på sig själva.
Bilden brukar kallas för »The blue marble«. För det är nämligen så jorden på fotografiet ser ut. Som en glänsande, djupblå spelkula. Nästan allt är blått. Nästan allt är hav. Och det är ytterligare en insikt som drabbar den som för första gången ser det där fotografiet. Det är det djupblå havet som ger jorden dess färg, som skänker den dess särprägel och även dess skönhet. Det är havet som utgör själva förutsättningen för det liv som tagit oss hela vägen från den första encelliga organismen och ut i världsrymden. Det är havet som format vår djupblå spelkula till vad den är och det är i havet vi ser den sköra utsatthet som också är vår egen utsatthet. Den himlakropp vi brukar kalla vår är i själva verket en havets planet.
Här växte jag upp i ett litet samhälle i nordvästra Skåne. En by med drygt tusen invånare omgiven av vidsträckta åkrar i alla riktningar. I fjärran en mörk och skogig ås som reste sig som en våg över landskapet. Det var ungefär tre mil till havet.
I byn fanns en skola och en mindre fabrik, en fotbollsklubb och en kyrka, en matbutik och ett ålderdomshem, och därefter inte så mycket mer. Men det fanns ett bibliotek, ett litet landsortsbibliotek med en bibliotekarie som visste precis i vilken hylla varje bok skulle stå och som höll ordning på dem med hjälp av blyertsskuggade bibliotekskort, inordnade i ett kartotek av svarta papplådor.
Dit gick vi ofta, min mamma och jag. Hon hade alltid tyckt om att läsa, alltid besökt biblioteket. Hon hade vuxit upp i byn, börjat arbeta tidigt och fått sitt första barn, min storasyster, när hon bara var sjutton år gammal. Hon drömde om att bli bibliotekarie men det blev aldrig så. Hon arbetade på ålderdomshem, satt i kassan i matbutiken och blev så småningom dagmamma. Hon tvingades tidigt lära sig en massa färdigheter för att hitta sin plats i världen, men det var praktiska färdigheter i första hand. Läsandet var något annat, ett nöje och en lust. Det var också vad hon gav till mig: kärleken till böckerna och orden.
Vi läste Astrid Lindgren och Tove Jansson, Ulf Stark och Roald Dahl, men också massor av faktaböcker. Böcker om djur och fåglar, om historia och naturvetenskap, om antiken och det gamla Egypten, om vikingarna och Nordamerikas ursprungsbefolkning, om upptäcktsresornas epok.
En dag kom hon hem från biblioteket med en bok om havets fiskar. Det var ett slags uppslagsverk med bilder och korta och koncentrerade faktatexter. Det var hajar
och rockor, muränor och barracudor. En första liten inblick i den mångfald av liv som gömmer sig i havet.
Och jag blev som besatt av den där boken. Eftersom jag ännu inte kunde läsa var det min mamma som läste den för mig. Hon läste med tålmodig röst de korta faktatexterna, om namn, art, storlek, vikt och beteende. Hon läste om tonfiskar och makrillar, torskar och marulkar. Om väldiga hajar som rörde sig som spöklikt stirrande sömngångare genom det blå, om fiskar som flög fram som fåglar över vattenytan, om arter som aldrig sett dagens ljus och rörde sig likt blinda vålnader i det kolsvarta djupet.
Hon var bra på att läsa och jag tittade på bilderna och lyssnade med ivrig uppmärksamhet. Allt var så förunder
ligt främmande, de märkliga fiskarna men också havet i sig självt. För första gången fick jag ett slags känsla för det, något som åtminstone liknade en sinnlig upplevelse.
Varje gång vi kom till den sista sidan övertalade jag min mamma att börja om från början. Varje gång lånetiden gått ut gick vi till biblioteket för att låna om boken. Så många gånger läste hon boken om havet för mig att hon till sist, av förklarliga skäl, tröttnade. Hon satt i soffan i vardagsrummet, jag satt otåligt uppkrupen bredvid, och hon slog med en suck ihop boken och sköt upp glasögonen på näsan och sa: »Vi måste läsa något annat nu. Snälla, kan vi läsa en annan bok?«
Och det var då jag lite truligt plockade upp den tunga boken, bredde ut den över mitt knä och började bläddra i den och upptäckte att jag på något sätt kunde koppla
samman bilderna på fiskarna med skrivtecknen därunder. Plötsligt såg jag ett mönster, som om språket kom till mig från det som var mig allra mest avlägset och främmande, genom märkliga varelser från havets djup. Plötsligt kunde jag läsa.
Det kanske var en tillfällighet, men även tillfälligheter kan naturligtvis prägla en. I slutändan var det hur som helst min mamma som inte bara gav mig böckerna och läsningen utan också min förundran för havet, fascinationen för varelserna som lever i det men också för människorna som har försökt utforska, kartlägga, förstå sig på och lägga det under sig. Det var min mamma som väckte nyfikenheten. Den här boken är till henne.
Den allomfattande rytmen
Tänk på en växt som följer solen. Det finns många sådana växter. Tänk på exempelvis en mimosa som i gryningen sträcker på sig, öppnar sina blad och lyfter sina blommor mot ljuset för att sedan under dagen vrida och vända sig för att följa solens gång över himlen.
Varför gör den så?
Man tänker sig att den just följer solens strålar, att det är ett slags mekanisk reaktion på yttre stimulans. Det är ju vad som av allt att döma sker. En växt saknar inte bara kalender och klocka, den saknar också medvetande. Dess rörelser kan inte gärna beskrivas som handlingar men däremot som reaktioner. Växten behöver solljuset för sin överlevnad och har därför utvecklat en metod för att tillskansa sig så mycket av detta ljus som möjligt. Den märker på något sätt när solstrålarna når bladens yta och reagerar med en rörelse. Den vaknar.
När jag skriver att växten »vaknar« är det naturligtvis ett förmänskligande av vad som egentligen sker.
Sömn är per definition ett medvetandetillstånd, det förutsätter åtminstone någon form av medvetande. Den som »vaknar« går från ett medvetandetillstånd till ett
annat och det är kanske inte riktigt fallet för en växt. Men om vi ändå väljer att använda just det uttrycket så säger förnuftet att en växt i alla fall behöver någon eller något som »väcker« den. Det måste vara solljuset i sig, eller någon annan yttre påverkan, som talar om när det är dags att vakna. Växten behöver purras.
Frågan om växters rörelser har fängslat människor i tusentals år. Genom att studera hur växter rör sig och hur de reagerar på sin omgivning, hur de beter sig om man så vill, har man också ställts inför frågan om vad växter egentligen är. I mitten av 300talet före vår tideräkning kategoriserade Aristoteles allt liv utifrån vilket slags själ det besitter. Allt som lever har en själ, menade han, men denna själ är kopplad till olika förmågor som i högsta grad skiljer sig åt. Människan är den enda varelse som utöver andra förmågor också har en tankeförmåga, ett förnuft. Alla andra djur har bara förmågan att känna, möjligheten att uppfatta världen genom sina sinnen. Växter å sin sida, menade Aristoteles, har blott den mest grundläggande själsförmågan av alla, nämligen att ta upp näring samt kapaciteten till ämnesomsättning och fortplantning.
Bara några år efter att Aristoteles hade formulerat sin systematik blev den makedonske vetenskapsmannen Androsthenes den förste som i skrift beskrev hur vissa växter tycktes röra sig för att följa solljuset. På uppdrag av Alexander den store var han i färd med att kartlägga Arabiska halvön när han på den ö i Persiska viken som idag är Bahrain förundrades av ett tamarindträd
vars blad ändrade ställning under dygnet. På dagen, när solen var uppe, sträckte bladen sig i en horisontell position mot ljuset, för att på natten sänka sig mot marken som i vila.
Beteendet ställde dem som höll fast vid Aristoteles systematik inför ett problem. Trädets rörelser verkade ju förutsätta en förmåga som växter inte skulle kunna ha, förmågan att genom något slags sinne förnimma fysiska förändringar i dess närhet.
Det var ett problem som skulle fortsätta att förbrylla naturvetenskapen långt in i upplysningstiden. Carl von Linné var så fascinerad av växternas rörelser att han gjorde en ritning för en sorts blomsterklocka, ett arrangemang av växter som kunde visa vilken tid på dygnet det var utifrån hur olika blommor och blad rör sig. Charles Darwin skulle så småningom skriva en hel bok om saken, The power of movement in plants från 1880, där han förklarade växternas rörelser genom teorin om evolutionen och det naturliga urvalet.
Det är en fascination som är lätt att förstå. Växternas rörelser leder ju till frågor som på många sätt rör existensens kärna. Hur upplever andra former av liv världen omkring sig? Vad är egentligen ett medvetande? Har även växter ett inre liv?
Under lång tid menade många förvisso att växternas rörelser likväl bara var mekaniska reaktioner på yttre stimulans. Många biologer och botaniker förklarade fenomenet med att solljuset med sin värme torkade ut bladen vilket fick dem att dra ihop sig och ändra form
och position. Men det var varken en biolog eller en botaniker som till sist genomförde experimentet som ställde allting på ända.
Fransmannen JeanJacques d’Ortous de Mairan var i första hand geofysiker och astronom, en på sin tid mycket uppburen och framgångsrik vetenskapsman. Han var född 1678 i Béziers i sydöstra Frankrike, förlorade sin far redan när han var fyra och sin mor när han var sexton och hamnade några år senare i Paris där han ensam och rotlös påbörjade en vetenskaplig karriär som skulle ta honom hela vägen till den franska vetenskapsakademin. År 1729 genomförde han det enkla och mycket rationella experiment som han främst skulle bli ihågkommen för, och som så småningom skulle komma att förändra synen inte bara på växter utan på allt liv. de Mairan var som så många andra intresserad av hur vissa växter tycktes röra sig för att följa solens gång. Därför bestämde han sig för att ta en sådan växt, en Mimosa pudica, och placera den i en tillsluten låda i ett stängt rum. Långt bortom solens strålar kunde en förundrad de Mairan sedan observera hur växten trots allt öppnade och stängde sina blad, hur den likväl vaknade och somnade. Vid ungefär den tidpunkt då solen gick upp sträckte sig växten varje dag mot den föregivna himlen, som om solljuset i själva verket inte alls behövdes för att styra dessa omväxlande perioder av aktivitet och vila. Som om det snarare var något i växtens inre som talade om när det var dags att vakna och när det var dags att slumra in.
Av Patrik Svensson har tidigare utgivits: Ålevangeliet 2019
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019750-6
© Patrik Svensson 2022
omslag Eva Wilsson
illustrationer Lars Sjööblom
tryck Scandbook UAB , Litauen 2022