9789100800901

Om det är någonstans jag ska börja så är det ändå här, vid vattnet där jag själv växte upp.

Först ser jag bara det som var. Det jag minns, och det jag inte minns, men som jag trots allt vet hör platsen till. Jag ser sommarsolen slå i vågorna. Jag ser stim av småfisk gömma sig i skuggan av en sten. Havsfågeln som stilla väntar precis intill. Jag hör de kylslagna tjuten från de som tar sitt första dopp för året. Jag ser mig själv tveka inför att alls gå i. Jag ser höst som övergår i vinter. Jag ser mig själv på skidor stava över metertjock is.

Jag höjer blicken och ser de blodröda Tyskmagasinen skymta på andra sidan älven. De lyser mot en fond av nyfallen snö. Rött mot vitt. Vitt mot rött.

Jag blundar och ser soldater med svastikan på vänsterarmen marschera längs med stranden. Jag ser dem lasta livsmedel och krigsmateriel ur stora förråd för vidare transit till de stridande förbanden vid fronten i Finland. Jag ser kriget ta slut. Jag ser tyskarna dra sig tillbaka. Jag ser tusentals sovjetiska krigsfångar, befriade från läger i Nordnorge, gå ombord på båtar som ska föra dem hem igen. Jag ser decennier passera. Jag ser vinter bli till vår. Jag ser snart de röda trämagasinen brinna. Guldgula lågor slår upp ur taken. Det sticker i näsan av svart sotig rök. Jag slängs med ens ut ur det förflutna. Tillbaka till den tid som är nu.

Nu: Det är tidig morgon och jag befinner mig vid min barndoms strand i Luleå, bara några kilometer uppströms älvmynningen. Ovanför mig, tunna höga slöjmoln. En och annan solstråle som bryter sig fram. Som blinkar, som flimrar. Över vattnet, över sanden. Det är ljust sedan länge. Det har aldrig riktigt mörknat. Ändå är luften fuktig och sval. Älven, alldeles stilla.

Jag har promenerat hit inifrån centrum, längs med solterrasserna och Namnlösa gatan, förbi Pontusbadet och Max alla flaggstänger, över den fyrfiliga Bodenbanken, med Norra hamn på den ena sidan och Röda havet på den andra. Sedan ner längs stränderna förbi Munkeberg, Mjölkudden och Radiomasten. Platsnamnen är desamma. Utsikterna likaså. Ändå är ingenting som det en gång var. Jag bor inte här längre. Jag har inte bott här på många år. Jag har inte längre någon familj kvar här. Inga nära vänner. De har alla flyttat, en efter en valt att sätta sig i en bil, på en buss, på ett tåg eller ett flyg och ge sig av – söderut. Precis som jag.

Och nu? Vad gör jag här nu?

Jag tar av mig skorna, viker upp mina byxben och vadar ner i älvens vågskvalp. Det svala blöta sköljer över mina fötter och från de gröna björkarna som följer bryggan hela vägen fram till strandkanten hör jag ett gäng talgoxar locka på varandra.

Tji! Tji! Tji! Ti-tu ti-tu ti-tu. Tji tji tji!

Så låter den, talgoxen. Lättlynt och lycklig. Som om livet blott bjudit den möjligheter, aldrig motgångar. Det är en sång utan svärta, en sång som helt saknar spår av det som i andra sammanhang gör den här fågeln till en så lömsk liten figur. Till sitt yttre: en spänstig skönhet iklädd svart rånarluva och

olivgrön mantel, med vit kind, gult bröst och skandinaviskt raka och rena linjer över de blanka, blåsvarta vingarna. Innanför den vackra fjäderdräkten: ett av och till lystet rovdjur. Talgoxen slukar allt med hög fetthalt: larver, insekter, solrosfrön, jordnötter och talg. Lömsk är den för att den också ger sig på andra småfåglar. Rätt vad det är går den till attack, sätter sina klor i bröstet på offret, riktar den grova näbben mot huvudskålen och

hackar

hackar

hackar

tills den spricker. För att därefter glupskt tugga i sig skallens energirika innandöme. Det händer inte för jämnan, men tillräckligt ofta för att uppfattas som ett mönster.

Det tänker jag på när jag vadar längre ut i älvens mjuka vatten.

Än så länge är jag ensam på stranden, men om det fortfarande är som det var då, då när jag bodde här, kommer snart strandfiltarna ligga utspridda över sanden. Talgoxarna kommer överröstas av högljudda barn som springer fram och tillbaka mellan vattnet, bryggan, skogsdungen och de vuxnas lockrop om saft och kex. Längst ut på bryggan, där ett upphöjt trädäck tar vid, kommer nyblivna tonåringar samlas och rista in sina initialer i bryggräcket. De kommer låtsas vara tuffare än vad de är, klättra upp på höjden av sitt mod och sedan hoppa rakt ner i älvens gröngrumliga ödslighet. Så snart de bryter ytan kommer de omslutas av vattnets motstånd, känna trycket tränga hårt in i öron, själ och näsborrar och krampaktigt klamra sig fast vid förnimmelsen av att deras unga livskraftiga kroppar inte sjunker till botten lika snabbt och självklart som rostiga gamla cyklar.

När vattnet når mig till vaderna stannar jag till, ser mina fötter suddas ut under mig.

Rasar jag nu?

Nej. Jag står stadigt, stilla, lyssnar till älvens långsamma rörelse.

Gör ett försök att formulera en sanning:

Det är för älvens skull jag är här.

Är det?

Det är för min skull jag är här.

Ja, varför inte?

Det är för resans skull jag är här.

Kanske det.

Det är för min längtan efter sammanhang jag är här.

Lycka till.

Kylan klättrar allt högre upp över mina ben, sprider sig fläckvis i kroppen som skammen.

Jag tar ett djupt andetag.

Andas ut.

Andas in.

Ut igen. Upprepar.

Räknar till tre.

Ett. Två. Tre.

Sedan vänder jag tillbaka mot stranden.

Som barn var jag ofta här med min mamma. Aldrig med min pappa, vad jag minns. Han föredrog havet framför älven, längtade alltid till de salta skummande vågor han själv var van vid från sin uppväxt. Dit längtade också jag, till parasollerna, till palmerna, till den heta sanden och vattenmelonens sötma, men utan att samtidigt tyngas av all den sorg och förlust som min pappa alltid gick och drog på. Som han fortfarande bär på.

När min pappa talar om havet talar han om havet som vore det ett hem, som ett rum möjligt att träda in i såväl som ut ur. Han går aldrig ut i havet, han går in i havet. Ana dekhel lelbahr. Han går aldrig in mot strand, i stället går han ut ur havet. Ana kharej melbahr. Som om havet vore ett hus och stranden inte det som hjälper honom undkomma vågornas våld, utan det som likt en solid farstutrappa leder honom raka vägen hem.

Och älven då? vill jag fråga honom, utan att någonsin göra det.

Jag slår mig ner på en sten: sval, hård. Den fuktiga sanden under mina fotsulor kittlar diskret. Och från björkarna fortsätter talgoxarna ropa. Då ringer min telefon med en signal som skriker genom stillheten, högt och plötsligt. Jag fumlar fram den ur fickan, tappar den i sanden, plockar upp den, borstar av, svarar.

Det är min mamma.

– Hej, säger jag.

– Hej, säger hon.

– Hur går det? frågar hon. Vars är du?

– Jag är på Tuna strand, svarar jag. Jag sitter och tittar ut över älven.

– Ser det ut som det brukar? frågar hon.

Ungefär. Men Tyskmagasinen på andra sidan vattnet finns inte mer. Dom har brunnit upp? – Jo. Det blev stora nyheter av det för ett par år sen. Du vet dom där magasinen var kulturmärkta. Och branden kan ha varit anlagd. Det var åtminstone vad polisen först misstänkte.

– Anlagd av vem då?

– Nä. Det sa dom aldrig.

Jag tystnar, försöker samla tankarna, men hinner inte.

– Har du varit förbi och tittat nåt på gårdarna då?

– Jo, svarar jag. Nittiosjuan var jag förbi bara för en stund sen. Femtiotvåan tar jag nog efter det här. Kanske också huset på Yxgränd.

– Du vet att dom byggde om köket där efter vi fick det sålt? – Nej, det visste jag inte.

– Badrummet också. Tror dom har bastu nu till och med.

Där ser man, säger jag.

– Men ändå, säger hon. Tänk så skönt att slippa skotta snö på den uppfarten nå mer.

Hon suckar belåtet, frågar sedan:

– Hur länge blir du kvar?

– Till imorgon bara, svarar jag.

– Och efter det?

– Då åker jag vidare.

– Upp till mina gamla hemtrakter?

– Det är tanken, ja. Att följa älven uppåt och västerut, för att försöka göra den till min.

– Till din?

– Ja. Till min.

Den föreliggande planen

Att inta Luleälven. Att lägga den under mig, över mig, i mig. Genom att bit för bit följa den. Resa längs med den. Upp och ner, ner och upp, i sjok, i omgångar, ibland ensam, ibland i sällskap, så länge det krävs – veckor, månader, år – för att jag ska kunna bygga en berättelse av den, en där jag själv ingår. En som håller ihop, även när den stretar emot eller drar åt olika håll.

”Tids nog sammansmälter allt till ett, och därigenom rinner en flod”, skrev en gång Norman Maclean. Men, undrar jag, gäller det även när floden är en älv?

Så snart jag avslutat telefonsamtalet med min mamma hör jag röster från stigen som leder bort till villorna. Först kommer två barn springande, det mindre efter det större, som i sin iver att hinna i kapp sin äldre syster snubblar och faller omkull, skrapar knäna mot gruset och vrålar förtvivlat – kanske mer för att han nu alldeles säkert kommer förlora springtävlingen mot sin syster än för skrubbsåren på knäna. Systern stannar till en sekund, ser sin bror tas om hand av föräldrarna, som lyfter upp, kramar om och borstar bort gruset från händer och ben. Sedan springer hon vidare, ut på bryggan, förbi björkarna. Då flyger talgoxarna yvigt mot himlen, skrämda av flickans framfart, av hennes ljusa fladdrande hår och av hennes fötter som ger upphov till ett ihåligt klapprande eko när de slår mot bryggans brädor. Stannar gör flickan först när hon når fram till den gallergrind som låser ute obehöriga från båtbryggan. Där står hon sedan och väntar med händerna om gallret och blicken fäst på båtarna tills pappan någon minut senare fiskar upp en nyckel ur sin ficka och låter familjen passera in.

Snart ser jag dem, allesammans iklädda keps och flytväst, puttra ut i älven i sin vita lilla motorbåt. Jag kan bara gissa vart de är på väg. Kallaxön? Klubbviken? Langön? Brändöskär?

Luleå skärgård är en flora av badvänliga öar med mjuka sandstränder, runda stenhällar och mörka vilda åkerbär, öar som tack vare den postglaciala landhöjningen bjuder på nya kustremsor nästan varje år. Åtminstone för de som vet och har möjlighet att ta sig dit.

Själv var jag lyckosam nog att som liten ha en kompis vars familj ägde en båt. Eller rättare sagt, det var hennes mamma

båten tillhörde. En gång fick jag följa med ut på älven med den båten, känna vattnet stänka i ansiktet och se öarna och skärgården breda ut sig framför mig som en helt ny värld.

Min kompis mamma bodde bland villorna. Pappan bodde bland lägenhetsgårdarna. Jag vet det nu, kanske visste jag det redan då: de som bodde bland villorna ägde vanligtvis fler saker, reste till fler platser än de som bodde bland gårdarna. Med sin mamma åkte kompisen till Kanarieöarna och Karibien, med sin pappa till stugan uppströms älven.

I min familj, som bodde bland gårdarna, reste vi på semester till en och samma plats varje år. Till Sfax, den stad invid Medelhavets kust varifrån min pappa kommer. Där låg en gång den romerska staden Taparura. Där står idag Den stora moskén från år 849, till del återuppbyggd och renoverad efter Frankrikes koloniala härjningar – och under andra världskriget de allierades hårda bombningar av staden.

Från hamnen i Sfax skeppar man idag ut fosfater, olivolja och fisk och bland mina släktingar finns de som säljer tyger, de som klipper hår, de som längtar bort, ritar hus, vänder slantar och dansar sig alldeles yra till ”Sidi Mansour” på glittrande bröllopsfester.

Bland gårdarna var det på intet sätt ovanligt att ha en eller två föräldrar från ett annat land än Sverige. Vi var flera som tidigt fick lära oss vad det innebär att inte räknas som självklart tillhöriga. Dessvärre var detta heller inte begränsat till enbart oss med tillskrivet annat hår, annan hud eller annat språk.

Tuna, eller Tunastigen, eller Kristallen, ett av det svenska sextiotalets många miljonprogramsprojekt, var då på min tid och är i viss mån fortfarande idag ökänt för att samla dem som inget anses ha av hyfs, nykterhet, bildning, pengar, svenskhet eller arbetsmoral. En läsning av oss som vi, de utpekade, inte givet kunde känna igen oss i, eller inte ville känna igen oss i – trots att bilden av oss själva som skeva fäste vid vår hud

precis lika djupt som en ful och felstavad tatuering man råkat göra på fyllan.

I min familj var vi knappast utan hyfs. Inte heller fattiga, eller alkoholiserade. Saknade inte arbetsmoral. Min mamma arbetade på kontor. Och min pappa, han hade en alldeles egen pizzeria. Det var först när vi bytte gårdarna mot villorna som han så småningom blev hjärtsjuk, sedan arbetslös, sedan ledsen. Men då hade det redan gått upp för mig att vägen till mina egna drömmar om framtiden troligtvis låg närmare till hands där än via gårdarna. Det förstod förstås också min pappa, så bland villorna blev vi kvar.

En flod är en älv är en flod är en älv.

Är det?

I Sverige finns ju inga floder. Bara älvar. Älvar som är vilda och älvar som är utbyggda.

I en vild älv strömmar vattnet fritt. Det smyger och det smeker, det brusar och det skummar, det kastar sig ohämmat över stenar och klippblock, vältrar sig, reser sig.

Så är det.

Ibland går det långsamt. Ibland går det fort.

I en vild älv är rörelsen en del av det naturliga flödet. Den rinner och rasar om vartannat, fryser till is om vintern, svämmar över om våren och förbinder fjällens djupa sjöar med kustens svallande vattenmassor. Den lever och ger liv, gör det möjligt för en mängd olika organismer – djur som växter – att vara del av ett och samma ekosystem.

Så är det.

Den vilda älvens vatten knyter samman det som annars inte vet att höra ihop.

Detsamma tänker jag om den egna berättelsen. Den som hjälper oss att väva samman disparata minnesfragment, som ser till att fylla i våra minnesluckor med drömmar och framtidsmål och som ger sammanhang och mening åt vilka vi är, hur vi lever, varför vi lever.

Jo, nog är det så ändå.

Det som annars inte vet att höra ihop blir genom våra berättelser till kedjor, samband, livlinor. Det blir till en vilt rinnande älv som sorlar, susar, forsar och faller och sedan hastigt ändrar riktning så snart ett hinder i flödet uppstår, må det bero på en

nedfallen stenbumling, en knäckt gammal tall eller ett jordskred i de branta niporna längs med älvens strand.

I en utbyggd älv däremot är vattnet uppdämt och reglerat. Det varken smyger eller smeker, brusar eller skummar. Det kluckar. Eller kvider. Släpps då och då löst, men alltid under sträng bevakning.

Jo, precis så är det.

I stället för att rinna fritt genom forsar och fall samlas vattnet i en utbyggd älv upp i rader av vattenmagasin som påminner om stora kringskurna sjöar, där tunnlar, turbiner och torrfåror spelar en viktig roll i att tämja och tygla älvens annars så omväxlande flöde.

Höga betong­ eller fyllningsdammar och underjordiska vattenkraftstationer hindrar vattnet från att röra sig som det vill, när det vill, för att i stället anpassa sig efter det stora och alltjämt växande behov vi människor har av att producera och driva våra industrier, våra affärer, våra hem och sjukhus; våra telefoner, tandborstar, löpband och strömningstjänster med elektricitet, med det som så ofta och gärna benämns som grön energi.

Så är det.

Det är utvinningen av kraften i det annars fritt strömmande vattnet som hindrar älvens hjärtslag. Och som på så vis förvandlar den från fullskalig ensemble för biologisk mångfald till entonigt instrument för storskalig vattenkraftproduktion.

Nog är det just så.

Den utbyggda älven är en sönderdelad älv, en älv som inte längre knyter fjället till havet och som därför gör det omöjligt för fjällbjörk, vildlax, ren och säl att till fullo dela ekosystem med varandra.

Utan det fritt strömmande vattnet går älven miste om det som håller den samman. Den blir till minnen utan mening. Den blir till grumliga drömmar. Den blir till berättelser utan röd tråd.

Så tänker jag ibland om den älv vid vilken jag själv vuxit upp.

Så tänker jag då och då om alla oss som bär på ett eller annat hål i berättelsen om vår egen person.

Att vi är uppdämda. Avskurna. Lösryckta. Som om det vore rimligt att tro att var och en av oss en gång skulle ha varit hel.