UPPVÄXT
Föräldrarna
Min mamma Eva föddes 1915, alldeles i början av första världskriget. Hon växte upp i Stockholm, som ett av fem syskon i familjen Svenson. Min mamma hade flera konstnärliga intressen. Hon ritade och tecknade och målade akvareller. Tidigt började hon ta balettlektioner hos den ryskfödda danspedagogen Vera Alexandrowa. Det blev ett betydelsefullt möte. Snart var mamma en oumbärlig assistent hos Alexandrowa. Som 17-åring fick hon fara med henne till en danstävling i Wien där hon fick medalj för några egna koreografier.
När mamma var 20 år reste hon ensam till Paris för att vidareutbilda sig som dansare, samtidigt som hon försörjde sig som kokerska. Två år senare, 1937, tog hon sig till Italien och fick anställning vid Operabaletten i Rom. Där blev hon kvar även sedan kriget brutit ut 1939. Men 1944 tvingade svenska beskickningen alla svenska medborgare att resa hem, och Eva Svenson återvände till Stockholm.
Tillbaka i Sverige försörjde sig mamma först som mannekäng på varuhuset NK:s franska damskrädderi i Stockholm. Efter ett tag började hon ge egna balettlektioner i en sal på Sturebadet, nära Stureplan i Stockholm. Det var då som hon träffade läkarstudenten Eric Dahlgren vid en middag på Djurgårdsbrunns värdshus.
– Den här mannen kommer jag att gifta mig med, berättade mamma senare att hon tänkte, efter bara fem minuter. Det blev ett lyckligt äktenskap.
Pappa Eric växte upp i Finspång. Det var där som hans far, Albert Dahlgren, tillsammans med min farmor Frida startat ett bageri. Det utvidgades senare till ett konditori med flera anställda och en fin uteservering i en lummig trädgård.
När pappa var 16 år flyttade han till Norrköping för att studera vid gymnasiet där. Han tog studenten 1938 och kom in på läkarlinjen vid universitetet i Uppsala. Men kriget tvingade honom att avbryta studierna. Under en stor del av andra världskriget var pappa krigsplacerad i Norrland.
Efter kriget kom han tillbaka till Uppsala, och snart träffade han mamma Eva. De flyttade ihop och när det stod klart att de också skulle få barn tillsammans gifte de sig.
Från Uppsala till Karlstad
När jag föddes, den 16 mars 1948, studerade pappa fortfarande medicin i Uppsala. Mamma arbetade som danspedagog, och pendlade med tåget till Stockholm flera dagar i veckan för sina danslektioner där.
När jag var två år flyttade familjen till Värmland. Pappa hade fått anställning som underläkare på lasarettet i Karlstad. Där skaffade mamma sig nya elever som hon kunde undervisa, i en egen dansskola. Det var ovanligt på 1950-talet att kvinnor arbetade utanför hemmet, och ännu mer sällsynt att de startade egna verksamheter.
I Karlstad bodde vi i ett flerfamiljshus som också rymde fem andra familjer på lasarettsområdet. Någon förskola var det inte tal om på den tiden. Men det fanns många jämnåriga barn i huset, och jag hade gott om lekkamrater när jag växte upp.
Min mamma har berättat att jag ständigt tjatade om att få veta vad som stod på olika skyltar som jag sett. Det var så jag lärde
mig läsa, någon gång i fyraårsåldern. Jag fick böcker för att träna läsning, och ibland gav jag mig också på artiklarna i Svenska Dagbladet, som mina föräldrar prenumererade på.
Att jag tidigt kunde både läsa och räkna gjorde att mina föräldrar förhörde sig om jag kunde få börja skolan ett år i förväg. Det ledde till att jag i augusti 1954, sex år gammal, kunde börja i första klass. Jag trivdes i skolbänken från första stund. Min första lärare hette Astrid Lindberg, en äldre kvinna som var både sträng och omtänksam. Jag hade lätt för att klara många skoluppgifter, genom att jag redan var läskunnig. Jag tyckte också om att räkna ut saker och ting, och lyckades undvika att göra fel på provräkningarna. Det tyckte säkert mina lärare var bra, men det kändes inte som att det var lika populärt bland de andra eleverna i klassen. Jag minns inte heller att jag fick några nya riktigt nära vänner under de här första skolåren.
När vi bodde i Karlstad föddes också mina två syskon. Gunnar är fyra år yngre än jag, och Cecilia sex år yngre. Mamma Eva gjorde det mesta i hemmet, men var fortsatt engagerad i sin egen dansskola. Min pappa jobbade många timmar i veckan på lasarettet, och var ofta jour på nätterna.
En tid tjänstgjorde pappa som skeppsläkare på Svenska Amerikalinjens fartyg som seglade till New York och tillbaka, men om det berättade han inte så mycket.
En annan resa fick jag höra desto mera om. Det var 1952, då pappa for till Korea, tillsammans med några kollegor på lasarettet i Karlstad. Under ett halvår tjänstgjorde de vid det svenska Röda kors-sjukhuset i Pusan. Min bror Gunnar var då bara några månader gammal, och jag själv hade just fyllt fyra. Efteråt har jag förstås undrat över hur min mamma klarade att sköta både barn och arbete under den långa tid han var borta. Min syster har berättat att vår mamma, som själv bott åtta år i Paris och i Rom, hävdade att det var bra att också pappa fick komma ut i världen.
Pappa hade med sig en småbildskamera till Korea. När han kommit hem fick vi titta på diabilder, i färg, som kunde projiceras på ett lakan som sattes upp på väggen hemma i lägenheten. För mig gav de bilderna en första glimt av en helt annan värld. Vad kameran hade fångat var en obegriplig fattigdom och förstörelse, men också krigsoffer som fick utstå fruktansvärda lidanden. Jag kände att det var skönt att pappa var hemma igen, men också ett slags stolthet över att han hade varit där och hjälpt många skadade människor.
En av pappas koreanska patienter hette Kim, men kallades för Våfflan. Han hade blivit överkörd av en stridsvagn, och då hade hans ena ben plattats till på ett sätt som gjorde att det såg ut som ett våffelmönster. Min pappa opererade honom, amputerade hans ben, och såg till att han fick en benprotes.
Många år senare fick jag själv träffa Kim, under en tjänsteresa till Sydkorea. Han berättade då utförligt om sitt tidigare liv i Nordkorea. Om den massfattigdom och svält som då rådde i landet, och hur eländigt det fortfarande var i norr. För mig var det rörande att då, efter så lång tid, också få höra honom tala om sin tacksamhet mot min far som Kim menade hade räddat hans liv.
åren i KirUna
Efter åtta år i Karlstad hade pappa fått en tjänst som industriläkare vid LKAB i Kiruna, och 1958 flyttade hela familjen dit.
För mig som då var tio år kändes det inte så kul att byta den invanda tillvaron i Karlstad mot något helt okänt. Men där uppe, i världens till ytan största stad, långt norrut och med ett exotiskt klimat, kom vi alla fem i familjen att trivas väldigt bra. Tjänstebostaden som LKAB erbjöd var en stor villa som låg mitt i centrum i Kiruna, och alla barn fick eget rum. Huset låg alldeles intill stadens
unika träkyrka, byggd för att likna en samekåta och med en stilig altartavla målad av prins Eugen. I Kiruna kunde mamma återigen starta en dansskola, nu Sveriges nordligaste.
För mig själv var det i början rätt jobbigt i den nya staden, har jag förstått, men det var inget som jag minns att jag tog särskilt allvarligt på. Det gjorde däremot min mamma.
När jag dök upp i den nya skolan blev jag snart ganska mobbad, och många av killarna i klassen retade mig för min klädsel. Till exempel fortsatte jag att bära den svarta skolmössa från Folkskoleseminariet i Karlstad som jag var ganska stolt över.
Det var dessutom rätt så stökigt under lektionerna. Det var långt ifrån den ordning som jag var van vid från Astrid Lindbergs lektioner i Karlstad. En dag berättade jag för min mamma hur besvärligt jag tyckte detta var. Hon blev så arg att hon tog mig i handen och tågade upp till skolan och stormade in i vårt klassrum. Och hon var inte nådig i sin uppmaning till både den stackars läraren och till de andra pojkarna, att se till att det blev bättre ordning i klassen och att sluta trakassera hennes son. Jag tyckte förstås att detta var pinsamt. Men innerst inne var jag glad över att mamma så resolut hade tagit mitt parti. Och mobbningen upphörde.
Hösten 1960 började jag, tolv år gammal, i första årskursen på realskolan i Högre allmänna läroverket i Kiruna. Det blev mer att göra i skolan, men det gick fortfarande bra för mig på alla prov. Jag fick flera äldre kamrater, och en del av dem gick i gymnasiet i samma skola.
Det sista året i realskolan blev jag vald till kassör i styrelsen för skolans elevråd. En av uppgifterna var att vara med och organisera skoldanser i läroverkets skrivsal. Allra bäst blev det när vi lyckades engagera Putte Westlunds orkester, ett litet band som leddes av en skicklig jazzpianist som bodde i Kiruna. Puttes dotter Ann, som gick i en parallellklass i samma skola som jag, var också med ibland och spelade tvärflöjt.
Min favoritlåt kommer jag väl ihåg – Take Five, skriven av Paul Desmond något år tidigare. Den spelade jag ofta, i Dave Brubecks inspelning, på jukeboxen på konditoriet Brända Tomten. Där tillbringade en del av oss från läroverket många eftermiddagar. Ofta beställde vi en »thé complet« för ett par kronor. Det var en stor kanna te, några rostade brödskivor, smör och ost och marmelad. Och så tjuvrökte vi, för min del John Silver utan filter.
Det fanns flera andra musiker i vår skola. En av dem var en begåvad gitarrist vid namn Tommy Wåhlberg. Han bildade vid den här tiden rockbandet Shanes, tillsammans med några andra killar från den lilla orten Tuolluvaara, strax utanför Kiruna. The Shanes nådde snabbt stor berömmelse, och fick bland annat spela som förband till The Beatles.
Hos mig finns fortfarande ett slags stolthet över att ha haft en del av min uppväxt just i Kiruna. En stad fjärran från storstäderna i södra Sverige, men ändå kosmopolitisk i någon mening. En rik stad, då som nu. Exotisk genom sin natur och sitt klimat, från midnattssolen på sommaren till norrskenet på vintrarna. En spännande arkitektur, inte minst de då nya höghusen ritade av Ralph Erskine. Det fantastiska prisbelönta Stadshuset, som i ståtlighet mycket väl kunde tävla med det i Stockholm. Och så den rena vita snön, inte tillstymmelse till slasket på sydligare breddgrader i landet.
Jag har ofta återvänt till en alldeles särskild del av Kiruna, till Kebnekaise och fjällen runt omkring. Min pappa tog med mig på en långtur under den första vintern vi bodde där uppe. Under en vecka färdades vi på skidor längs Kungsleden, och sov över i stugor utmed leden.
Varken pappa eller jag hade tidigare erfarenheter av den här sortens långturer, men det gick bra ändå. Året efteråt var också mamma och mina två småsyskon med. Det blev sedan en familjetradition, att varje påsk göra turen fram till Kebnekaise fjällstation,
med övernattningar på vägen i Svenska Turistföreningens ganska primitiva stugor och vindskydd. Även om det ofta var fint väder och gott om snö var dessa fjällturer också en träning i uthållighet, att kämpa vidare till nästa stuga även i motvind, för det fanns inget alternativ.
Jag har fortsatt att göra dessa skidturer, nästan varje vår, med mina egna barn men även med mina syskon och med arbetskamrater. Några gånger har vi lyckats ta oss upp på skidor till Kebnekaises allra högsta topp. Jag tycker att det är svårt att hitta något mer avkopplande än en skidtur till fjälls i april eller varför inte i maj. När det är så ljust dygnet runt att man kan åka skidor på skaren på nätterna och ligga och vila i ljungbackarna på dagarna. Jag tog realexamen i Kiruna i maj 1963. Det snöade på examensdagen, och det kändes trist att lämna skolan där jag trivts så bra. Familjen skulle nu flytta till Borlänge i Dalarna, där pappa fått anställning som industriläkare vid järnverket.
ett år i Borlänge
Jag minns inte att jag opponerade mig mot flytten söderut, även om jag gillade tillvaron i Kiruna. Men min mamma trivdes aldrig i Borlänge. Från vårt hus där kunde man på nära håll se den brunsmutsiga röken från järnverket som vintertid också färgade av sig på snön. Det var långt från den rena, vita tillvaron i Lappland. Det dröjde sedan mindre än två år innan familjen flyttade norrut igen, till Boliden i Västerbotten, ett annat gruvsamhälle.
Men hösten 1963 var vi nyinflyttade i Borlänge, och i min nya skola engagerade jag mig direkt i elevrådet. Jag valdes till ordförande fast jag bara gick i första ring i gymnasiet.
Vi var några skolkamrater som tyckte att det vore spännande att starta en skoltidning. Det var inte ett helt nytt äventyr för min
del, jag hade försökt mig på något liknande redan i Kiruna, men utan större framgång. Men jag minns hur kul jag tyckte det var att hantera ett sådant här projekt – alltifrån att hitta ett tryckeri till att skriva tidningstext och också att fundera över var gränserna för tryckfriheten går.
Under de första månaderna i Dalarna fick jag höra talas om American Field Service, AFS. Det var en stipendieorganisation som gjorde det möjligt för svenska gymnasiestuderande att bo i ett amerikanskt hem under ett år och gå i skola där.
Jag tyckte att detta lät intressant och pratade med mina föräldrar om saken. De hade börjat vänja sig vid att jag ville bestämma själv över vad jag skulle göra, och de gick med på att jag skickade in en ansökan.
Efter ett tag blev jag intervjuad av några tidigare stipendiater, och fick fylla i flera blanketter. I juli, bara några veckor före avresan, kom beskedet. Jag hade antagits som stipendiat, och skulle under det kommande året bo hos familjen Chase i delstaten Illinois.
Jag blev glad över nyheten och började snart packa ihop allt jag skulle ha med mig. Viktigast var min skrivmaskin, en Facit Privat som jag fått i present av mina föräldrar när jag konfirmerades några år tidigare.
ett år i Usa
Färden över Atlanten gjordes med ett stort motorfartyg, M/S Seven Seas, tillsammans med ytterligare ett tusental pojkar och flickor i övre tonåren från andra europeiska länder. Överfarten tog en knapp vecka. Det var mestadels en lugn seglats, men mot slutet blev många av oss rejält sjösjuka. Själv blev jag sängliggande större delen av sista dagen till sjöss.
Nästa dag, då vi skulle anlända till New York, hade vädret sta-
biliserat sig. Det var en klar augustimorgon, och när jag stod ute på däck kunde jag se Frihetsgudinnan dyka upp vid horisonten. Nu började ett stort äventyr, tänkte jag.
På kajen i New York väntade min amerikanska värdfamilj. Därifrån skulle vi bila de 130 svenska milen till deras hem i delstaten Illinois.
Vistelsen i USA från sommaren 1964 till sommaren 1965 var nog det mest formativa året i hela mitt liv. Familjen Chase som jag skulle bo hos var varmt välkomnande mot den 16-årige svensken. Detsamma gällde många andra i den lilla staden Sycamore med 7 000 invånare, tio mil väster om Chicago, mitt i mellanvästerns stora böljande majsfält.
Att leva i en helt ny familj, under ett helt år, kändes ganska pirrigt. En del annorlunda seder fick jag snabbt vänja mig vid, som att be bordsbön i början av middagsmålet. Familjen gick upp tidigt på morgnarna, och pappan i familjen började dagen med en löprunda. Jag följde med honom många gånger, innan det var dags för dusch och frukost och sedan en lång promenad till skolan.
I familjen fanns en son, Sherret, som var ett år yngre än jag.
Vi delade sovrum i huset, men i skolan gick han två klasser under mig. Jag hade mer gemensamt med mina egna klasskamrater, och var inte så mycket ihop med Sherret som han nog hade önskat. Hemma frågade familjen mig en hel del om livet i Sverige, men de talade ännu mer själva – särskilt mamman i familjen – om händelser de varit med om och om historiska tilldragelser de tyckte att jag borde känna till. Och politik förstås, det var ju valår.
Föräldrarna i familjen Chase hade ett starkt samhällsintresse. Politiskt höll de på Demokraterna, och såg till att jag på nära håll fick följa den amerikanska valrörelsen. Ibland fick vi lov att äta middag framför TV:n. Där kunde vi se programledarna Chet Huntley och David Brinkley leverera sina proffsiga nyhetssändningar på NBC Nightly News. Jag var imponerad av det jag såg,
och hoppades i hemlighet att någon gång få göra samma sak som Huntley och Brinkley.
Samhällsfrågorna var också centrala i skolarbetet. Jag fick gå i sista årskursen i Sycamore High School. Flera av mina amerikanska lärare minns jag fortfarande. En av dem, mrs Hess, undervisade i samhällskunskap och amerikansk historia. Under många av hennes lektioner kunde vi kritiskt analysera upptrappningen av den amerikanska krigföringen i Vietnam. Den här läraren såg det mesta ur ett ifrågasättande vänsterperspektiv, och jag gillade vad jag hörde. Jag minns också mr Montgomery, en kunnig och listig lärare i matematik. Själv såg jag alltid fram emot just mattelektionerna, och vad jag lärde mig det här året fick jag senare stor nytta av under mina fortsatta studier.
En av de första veckorna skrev jag i min dagbok att mr Montgomery frågat mig om jag ville följa med honom och se en elektronhjärna: »Tackade givetvis ja. Elektronhjärnan intressant – verkade dock vara svårt att instruera den. Löste problemet med summan av kvadraterna! 1 100 uträkningar i minuten!« Av dagboken att döma var jag rätt imponerad över detta första möte med en datamaskin.
Nyttiga var också Marietta Hulberts lektioner. Hon var vår lärare i maskinskrivning, en timme varje dag. Jag lärde mig att skriva med alla fingrarna, men också att det normala i USA var att göra två mellanslag efter varje mening. Så har jag fortsatt att skriva, alltsedan dess.
Kontakten med familjen hemma i Sverige var uteslutande per post. Jag skrev hem ganska ofta, och fick många brev tillbaka, framför allt från min mamma. Hon verkade inte direkt orolig för mig, snarare lite stolt över att det gick bra för mig i skolan. Men hon undrade om jag åt tillräckligt, och om jag hade tillräckligt med kläder. Och lite oro skymtade ändå i breven ibland, som i det här från februari 1965:
»Jag längtar mycket efter Dig, och jag tänker jämt på Dig. Ibland tror jag att Du kommer att vara oerhört påverkad av Amerika, ett Amerika där alla är oerhört duktiga, rika, mycket vackra och friska och alltid enormt lyckliga.« Även en sextonåring kunde uppfatta ironin mellan raderna. Jag tyckte om min amerikanska familj, men jag hade svårt att förlika mig med den självförhärligande tonen hos framför allt mamman i familjen.
Det var mycket som jag fick upp ögonen för under året i Amerika. Inte minst handlade det för mig om ett politiskt uppvaknande. Rasfrågan var exempelvis något jag inte reflekterat mycket över tidigare.
Bland invånarna i den lilla staden Sycamore fanns en mycket liten andel afroamerikaner, i min skola var det nog bara en handfull elever. Men i TV och tidningar kunde jag följa medborgarrättsrörelsens arbete för alla människors lika rättigheter. Det gick att tydligt se de rasmotsättningar och ohyggliga fördomar som fanns även i det moderna Amerika. Året före hade Martin Luther King Jr lett den stora marschen mot Washington, den som avslutades med hans historiska tal på temat »I have a dream«.
Vietnamkriget kom också närmare. Hösten 1964 började de amerikanska flygbomberna falla över Nordvietnam, med mycket lidande och stor förödelse. Året därefter kom 200 000 amerikanska soldater för att ta upp striden på marken. Dessutom använde sig amerikanarna av kemiska stridsmedel, exempelvis napalm och ett avlövningsmedel som kallades Agent Orange.
De sociala skillnaderna i det som kallades världens största demokrati blev också påtagliga. Under ett skollov åkte jag med en grupp scouter till delstaten Tennessee för några dagars lägervistelse. Där reste vi igenom några extremt fattiga områden, ren slumbebyggelse, med människor som tycktes driva omkring utan något som helst mål. Det var långt från den vita medelklasstillvaron i Mellanvästern.
Men stora skillnader i levnadsvillkor mellan olika amerikaner fanns överallt. Inte minst att många medborgare fortfarande inte fick tillgång till vård eller nödvändiga operationer, eftersom de inte hade någon sjukförsäkring och inte själva kunde betala de dyra sjukhusräkningarna.
Någon gång under året blev jag tillfrågad av Rotary-klubben i min hemstad Sycamore om jag kunde komma till ett av deras lunchmöten och berätta om något som de hört talas om fanns i Sverige. De kallade det för »socialized medicine«. Jag förberedde mig genom att skicka efter ett par broschyrer från Svenska Institutet. De handlade om svensk välfärdspolitik i allmänhet och om vårt sjukförsäkringssystem, och detta hade jag inte så mycket kunskap om innan dess.
Jag gillade vad jag läste, och jag skrev en text som i positiva ordalag berättade varför vi i Sverige ordnat så att alla skulle ha tillgång till välfärden, oavsett inkomst. Och att hos oss hade alla rätt till sjukvård och medicinsk behandling utifrån vilka behov man hade, inte efter hur tjock plånboken var. Den texten finns kvar i min arkivlåda med papper från året i USA.
Det blev en lite spänd diskussion där på Rotary-mötet, sedan jag läst upp mitt manuskript. En av deltagarna var läkare och tog tidigt till orda. Han menade att det som gjordes i Sverige var ett »socialistiskt« experiment som det inte fanns någon anledning att ta efter. Men jag trodde på vad jag hade sagt, och argumenterade emot. Jag menade att det måste vara fel att bara de som hade gott om pengar skulle få den tillgång till sjukvård och läkemedel som de behövde. Det svenska systemet gjorde inte skillnad mellan folk och folk. Sådana skillnader fanns det gott om i landet där jag bodde det här skolåret.
Presidentvalet i USA i november 1964 blev ett tydligt ideologiskt val. Den sittande presidenten, demokraten Lyndon Johnson, lyfte fram sin dröm om The Great Society, ett välfärdssamhälle där
alla medborgare kände trygghet och fick chansen att förverkliga sina drömmar. Hans motståndare, republikanen Barry Goldwater, var också känd som »Mr Conservative«. Han hade röstat emot den nya medborgarrättslagen 1964, och han hade en hårdare linje än Johnson i Vietnamfrågan. Bland annat verkade han hålla öppet för möjligheten att använda kärnvapen mot Nordvietnam.
Det var tradition att AFS-stipendiaterna avslutade studieåret i USA med en busstur mellan olika städer i landet, och alla bussarna hade Washington DC som slutmål.
Det pirrade lite i magen när vi rullade in i den amerikanska huvudstaden, och jag kunde se alla de historiska byggnaderna med egna ögon. Vita Huset, Lincoln Memorial, Kapitolium och Washingtonmonumentet med alla flaggorna.
Höjdpunkten var när alla vi stipendiater fick möta Lyndon Johnson själv, i Vita husets trädgård. Han talade engagerat om kriget mot fattigdomen, men jag lade märke till att han inte sade ett enda ord om kriget i Vietnam. Det var ju det som senare skulle komma att bli hans fall.
Lyndon Johnson var den förste president jag fick se i verkligheten. Senare i livet kom jag på olika sätt i kontakt med alla hans tio efterföljare i Vita Huset, från Richard Nixon till Donald Trump och Joe Biden. De mötena har fått ett särskilt kapitel i den här boken.
För mig har det länge känts som att det var under året i USA, som jag blev socialdemokrat, eller i alla fall vänster snarare än höger. Krigshandlingarna i Vietnam, de sociala orättvisorna, fördelarna med vårt eget svenska välfärdssamhälle – allt detta bidrog. Men också de många möjligheterna att i skolan diskutera politik och debattera med andra. Jag kallades för »the dirty socialist« av en del skolkamrater, men skämdes inte för det och kände ofta att jag hade lätt att argumentera för det jag ansåg var rätt.
Tidigare, när jag var femton, hade några nya vänner i Borlänge fått mig att under en tid engagera mig i ett borgerligt ungdomsförbund, Konservativ Skolungdom. Detta låg nu bakom mig. Efter hemkomsten till Sverige blev jag i stället så småningom medlem i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, samma år som jag tog studenten, 1968.
Familjen Flyttar till Boliden
När mitt USA-år gick mot sitt slut hade familjen hemma i Sverige flyttat norrut igen. Den här gången till Boliden, gruvsamhället tre mil väster om Skellefteå. Jag fick fortsätta mina gymnasiestudier i läroverket där, med nya klasskamrater och nya lärare. Jag hade valt reallinjens matematiska gren, och kom snart att trivas bra i den nya skolan. Engelska språket fick jag tentera av direkt, så de lektionerna slapp jag sedan.
Även från tiden i Skellefteå minns jag flera lärare som blev viktiga för mig. En var Gerd Nyström i samhällskunskap, och en annan var George Mitchell i matematik, som fortfarande var mitt favoritämne. Men i skolan fanns också en lärare i kristendomskunskap som jag inte alls kom överens med. Kanske tyckte han att jag var för uppkäftig och ifrågasättande. Jag hade gått ur Svenska kyrkan när jag fyllt 18 år, och argumenterade för att alla religioner skulle behandlas likvärdigt i skolan. Jag begärde att skolan skulle ändra i sina ordningsregler, för där stod det fortfarande att det var obligatoriskt att medföra psalmbok till morgonsamlingarna.
Vid ett tillfälle, när vi gick igenom de sju dödssynderna, förklarade kristendomsläraren inför hela klassen att jag var ett särdeles gott exempel på en högmodig människa. »Men kom ihåg, Dahlgren, att högmod går före fall«, utropade denne lärare som
för övrigt också var präst i Svenska kyrkan. Jag minns inte att jag tog illa vid mig av detta, jag var egentligen ganska tilltalad av konfrontationen med något slags överhet.
Kanske var det den inställningen som fick mig att senare ägna ännu mer tid åt det elevfackliga arbetet.
Sommaren 1966 gjorde jag en lång cykeltur, genom hela Europa, till en början ihop med en amerikansk kompis. Vi köpte två begagnade tävlingscyklar, sådana där med smala däck och bockstyren. På dem monterade vi ett par cykelväskor för vår ganska sparsamma packning. Vårt mål var den franska Rivieran.
Vi tog tåget till Trelleborg och färjan till Tyskland och så började vi trampa söderut, på fina småvägar som var asfalterade men utan tung trafik. Vi bodde på billiga vandrarhem för några få kronor natten, och där kunde vi också fixa något enkelt att äta.
Efter några veckor kom vi fram till Paris. Det var en häftig upplevelse att komma cyklande längs Champs-Élysées, fram till Triumfbågen, och sedan åka runt runt, ett antal varv. Det var inte helt lätt att manövrera cykeln bland alla tutande franska bilar, men till sist kom vi ur karusellen och kunde sätta fart mot vandrarhemmet i en av förorterna till Paris.
Sedan fortsatte jag ensam ytterligare någon vecka på cykeln innan jag nådde fram till Medelhavet. Jag fick smak för de franska baguetterna, som blev min standardlunch tillsammans med lite smör, en bit skinka och en tomatskiva.
En förmiddag när jag kom cyklande på en lite större väg upptäckte jag plötsligt att det stod en massa människor längs vägen, och att de verkade både skratta och applådera när jag for förbi dem. Efter ett tag förstod jag varför. Just här skulle det berömda cykelloppet Tour de France passera en stund senare, och åskådarna såg mig tydligen som en lite annorlunda föråkare. Kanske tyckte de att den från Sverige medtagna stingpinnen på pakethållaren var lite lustig.
Hursomhelst, jag trampade på tills jag återigen kom in på en mindre väg. Då hade Tour de France tagit en annan sträckning.
En solig och varm julidag cyklade jag de sista kilometrarna från storstaden Nice till den lilla turistorten Villefranche-sur-Mer som var mitt mål. Trots en del reparationer längs vägen var jag glad att min begagnade cykel hade hållit ända fram. Jag kände att jag fått en bra kondition av allt trampande, även om det skavde i stjärtpartiet ibland. Och jag gillade att på stapplande tyska och franska försöka få kontakt med andra människor längs vägen, på vandrarhem eller i butiker. Min första europeiska resa hade gett mersmak.
tiden med seCo
På den här tiden var de flesta gymnasister medlemmar i Sveriges Elevers Centralorganisation, SECO. Också en hel del elever i realskolor och högstadier var med i organisationen. Den fick ett rejält uppsving hösten 1966 när akademikerorganisationen Saco tog ut lärarna i ett tjugotal läroverk i strejk. Staten svarade med en lockout för alla Saco-anslutna lärare. Konflikten varade drygt tre veckor, men skolorna var fortfarande öppna. Under de här veckorna fick eleverna ansvara för sin egen utbildning, och detta organiserades av elevrådet i respektive skola. Det var många funktionärer i elevråden som fick ta plats i katedrar och på rektorsexpeditioner för att tillfälligt och provisoriskt leda undervisningen.
Under SECO:s årsmöte på våren 1966 – det kallades för »elevriksdag« – hade jag valts in i organisationens styrelse, och blev senare utsedd till vice ordförande. Det gjorde att jag själv blev mycket engagerad under lärarstrejken på hösten och reste ofta till Stockholm för möten på SECO:s kansli på Jakobsgatan i Stockholm. Jag fick ibland uppdraget att berätta för journalister från andra länder som kom resande för att skildra den märkliga skol-
strejken, där lärarna var borta men undervisningen ändå kunde pågå. Någon intervju i TV-Aktuellt hann det också bli.
En annan aktiv person under skolkonflikten var Carl Bildt, sedermera både statsminister och utrikesminister. Han var då 17 år gammal, han gick i gymnasiet på Östra Real i Stockholm och där var han också elevrådets ordförande. Det finns TV-inslag från den här tiden där man kan se och höra den unge Carl Bildt beskriva hur han och hans kamrater lyckats upprätthålla undervisningen.
I ett klipp säger Bildt ansvarsfullt att »vi håller oss efter lagen här, och lagen förordar att vi är i skolan«.
Carl Bildt och jag satt båda i styrelsen för SECO det här året, och hamnade inte sällan på olika sidor i de mer politiska diskussionerna. Men jag märkte snart att Bildt också kunde vara självironisk, han tog inte allt på så stort allvar, och han kunde visa distans också till sig själv.
När det några år senare blev dags att göra värnplikt blev både Bildt och jag uttagna som personalvårdsassistenter. Vi låg på samma lucka på LV3 i Norrtälje under delar av vår soldatutbildning, och fick båda lära oss skjuta pistol och köra motorcykel.
Det mesta av min egen värnplikt gjorde jag sedan som journalist på tidningen Värnpliktsnytt, medan Carl Bildt tjänstgjorde på Försvarsstaben. Vi träffades då och då, vid uppställningar på regementet K1 på fredagarna för att kvittera ut veckans dagersättning, eller när vi fick träna simning i det närbelägna GIH-badet. Det var trevliga tillfällen, där vi nog tillbringade mer tid med att tala om politik i bastun än i bassängen. Inte anade vi väl då att vi båda och parallellt skulle ägna oss åt politisk verksamhet, på olika sidor, under ett halvt sekel framöver, och möta varandra i olika roller, där hans förvisso var mer framträdande än mina.
Det var många band för framtiden som kom att knytas genom elevrådsarbetet på 1960-talet. Jag tror att det är flera i min generation som ser tillbaka på engagemanget i elevråden som en viktig förberedelse för senare uppgifter. Där fanns bland de unga mode-
raterna inte bara Carl Bildt utan också Anders Björck, senare försvarsminister. Den tidigare folkpartistiske socialministern Gabriel Romanus var ordförande i SECO ett decennium före mig. Tidigare talmannen Björn von Sydow var också ett stort namn i SECO. Den blivande ärkebiskopen Anders Wejryd var aktiv i organisationen samtidigt som jag. Detsamma gällde historikern Gunnar Wetterberg och säkerhetsexperten Katarina Engberg, TCO-ordföranden
Sture Nordh och ekonomen Harry Flam, journalisten Erik Fichtelius och skådespelaren Stellan Skarsgård. Här fanns också de blivande statssekreterarna Ewa Persson Göransson och Lars-Olof Lindgren.
Nu tillbaka till lärarkonflikten 1966. Efteråt skrev tidningarna överlag uppskattande om hur elevorganisationen tagit ansvar. Till och med lärarna, där några i början hade grymtat om strejkbryteri, tyckte nog att det vi gjorde var rätt bra. Det kom i alla fall att underlätta för dem när de själva var tillbaka i katedrarna, när konflikten var slut. Dessutom lyckades de få igenom rejäla lönelyft för den egna yrkeskåren.
För oss i SECO innebar lärarkonflikten också en ekonomisk framgång. Regeringen föreslog riksdagen att höja statsanslaget till vår organisation. Men viktigare var att elevrörelsen genom sitt ansvarstagande kunde flytta fram sina positioner. Vi fick mera makt, helt enkelt.
Jag tyckte att det vi fick göra under skolkonflikten var både roligt och spännande. Vi fick handgripligen vara med och påverka hur skolorna skulle fungera. Dessutom fick jag pröva på organisatoriskt arbete i större skala. Det gav mersmak.
Det var skälet till att jag bestämde mig för att kandidera till ordförandeposten i SECO. Från början var jag inte ensam om att vilja ta över ledningen i organisationen, men till sist valdes jag ändå enhälligt.
Jag fick tillstånd av min rektor, Gunnar Toreman, att göra ett års avbrott mitt i sista årskursen i gymnasiet i Skellefteå. När valet
väl var klart flyttade jag till Stockholm, och blev inneboende hos en äldre man på Baldersgatan i norra delen av staden. Fast nästan all vaken tid tillbringade jag på SECO-kansliet på Jakobsgatan, eller på resa till någon skola ute i landet.
Det var två saker som lockade mig i det elevfackliga arbetet. Det första var det politiska, och det andra det organisatoriska.
Att företräda skolungdomarnas fackliga intressen var från början det mest grundläggande. Det handlade om att främja elevernas rättigheter och att driva det vi kallade skoldemokrati. På en rad områden begärde vi att eleverna skulle få inflytande över de beslut som fattades i skolan. Vi ville jämna ut skillnaderna mellan olika socialgrupper när det gällde hur många barn och ungdomar som studerade vidare efter grundskolan. Några år tidigare hade Björn von Sydow, på den tiden gymnasist och senare talman i riksdagen, på SECO:s uppdrag gjort en egen studiesocial utredning som visade hur gamla tiders klasskillnader hängde kvar också in på 1960-talet. Vi protesterade mot obligatorisk närvaro vid religiösa morgonsamlingar. Vi ville ha rätt att överklaga betygen. Och i många skolor stod inrättandet av en rökruta högt på vår kravlista.
Även de organisatoriska och mer praktiska uppgifterna tilltalade mig. Det handlade om att förbereda och delta i sammanträden, att se till att SECO:s ekonomi gick ihop, och att ratta olika projekt, stora som små. Jag tyckte om också dessa uppgifter, och jag tror att andra märkte att jag för det mesta fick saker gjorda.
Vi som var aktiva i elevorganisationen fick inte bara uppmuntran från omgivningen. Ett vanligt tillmäle var att vi var brådmogna »dockbyråkrater« som försökte leka vuxna. Något låg det absolut i detta. Flera av oss blev med tiden ganska väl tränade i sammanträdesteknik, och kunde utan besvär hantera även ganska avancerade kontrapropositionsvoteringar. Många klädde sig mer som de vuxna än som våra jämnåriga, med slips och kavaj för oss pojkar. Där var jag inget undantag.
