9789100804732

farväl till panic beach

farväl till panic beach sara stridsberg

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Hey mama, look at me on Panic Beach …

Ett darrande blådis hänger över vattnet, det breder ut sig som en blänkande platta under himlen, om man kisar ser det ut att leda bort genom tiden. En pojke som egentligen var en pojke för länge sedan springer längs strandkanten med en drake i ett försök att få den att lyfta, den hänger tung i sanden efter honom bland tång och snäckor och havsskum.

»Kom så får jag se på din drake.«

Draken släpar efter honom när han långsamt trippar fram i sanden mot mig. Han har bara badbyxor på sig och jag ser att han fryser, håret är tovigt av salt och sol och sand och små bitar av sjögräs som fastnat i det.

»Hej … Känner vi dig?«

»På sätt och vis. Hur går det med draken?«

»Inte så bra. Men mor kommer att hjälpa mig sen.«

Han pekar på henne som ligger utslagen som en livlös docka uppe på stranden med en filt över ansiktet och solglasögon och sorgflor i ena handen.

»Kommer hon?«

»Ja, vi ska simma sen när hon vaknar.«

Orden gör honom glad, det lilla ansiktet lyser upp när han tänker på att han ska få bada med henne. Han är så

söt där han står, öronen som små propellrar på varsin sida om huvudet, som om han när som helst skulle kunna flyga sin väg och försvinna in i himlen.

»Får du inte bada själv då?«

»Jag tror inte det.«

Så liten han är, tändstickstunna armar och fötterna så små att de ser overkliga ut, så späd en nioåring är fortfarande, jag hade glömt hur bräckliga de är, hur minimala de kan te sig med ett hav bakom sig. Han ritar med en sådan pyttetå i sanden.

»Jag kan bada med dig om du vill«, säger jag.

Foten blir stilla i sanden.

»Jag vet inte om jag kan lämna mor.«

»En liten stund kan du lämna henne. Hon kommer ändå bara att sova.«

Han tittar hela tiden ner på sin drake som om den skulle lyfta igen om han bara ser på den tillräckligt ofta.

»Jag får inte bada med främlingar.«

Jag sträcker fram handen och ler det leende som brukar göra att jag får som jag vill, det leende som folk har lurat barn med i alla tider.

»Jag är ingen främling.«

»Så vi känner dig?«

»Det kan man säga.«

Och så reser jag mig och tar hans lilla taniga hand, den är liten och kall som en fisk, och så går vi ut i vattnet.

»Kom.«

berzelii park – new orleans

För länge sedan, när jag brukade sitta på en bar vid

Humlegården efter skolan, sa en sjöman till mig att om jag hamnade i en återvändsgränd så skulle jag bara gå tillbaka till begynnelsen. Så gjorde sjömännen förr när de inte visste hur de skulle orka fortsätta sin resa utan att hoppa över bord. Allt som fanns att göra då var att försöka ta sig tillbaka till den ursprungshamn som de hade lämnat en gång för länge sedan. Jag förstod inte vad han menade då, jag var ung och han var redan gammal i min värld. Nu tänker jag ofta på hans ord, jag tänker att min familjs historia börjar i Berzelii park. Mattis vid spelborden och långt nere i buteljerna i den blänkande spegelbaren, Siris med ishandlerskorna som bryter isblock nedanför kungens teater.

Från början låg det ett träsk där Berzelii park ligger, det svarta, illaluktande vattnet sträckte sig över det som nu är parken, det slog mörkt mot kajerna som då gick nästan ända bort till Kungsträdgården. Träsket kallades för Katthavet, ingen minns längre varför, jag tror att det var för att man dränkte kattungar där. Senare fyllde man igen det stinkande havet och anlade en park och planterade träd och tropiska blommor från andra sidan jorden och

kallade den för Berzelii park efter någon höjdare. I entrén uppfördes Carl Milles lekande björnar, han hade studerat de instängda björnarna en hel sommar i Jardin des Plantes i Paris. De små stenbjörnarna hugger varandra i halsen och river med hårda klor i ögonen, ändå ser de så lyckliga ut. Den andra skulpturen föreställer en björnmamma som slickar sin unge ren. De lekande björnarna är lite som mina barn när de var små, jag brukade se förundrat på dem där de låg hoprullade intill varandra och skrattade strax efter ett slagsmål, jag förstod inte hur de kunde röra sig så snabbt mellan våld och ömhet, jag som hade växt upp ensam avundades dem den förmågan. Jag tänkte att det var det som var verklig kärlek.

Varje dag åker jag till Berzelii park i stället för att göra något vettigt. Ibland går jag till teatern och vilar i Helenas loge medan hon jobbar eller går och hälsar på perukmakaren, men oftast går jag direkt till björnarna och sitter på bänken nedanför och väntar på att dagen ska ta slut. Allt jag borde ha gjort glider i väg som om det aldrig hade funnits, NK­klockan går så långsamt att jag tänker att jag måste ha fallit utanför tiden, varje gång den vrider på sig visar den samma sak. »Folk klagar på att livet är för kort«, brukade Matti säga, »vad fan gör de hela dagarna?« Det undrar jag också när jag ser människorna rusa fram längs Hamngatan med sina jättelika kassar.

Stanken från Katthavet som stiger upp ur gräset i parken vissa dagar är så stark att jag får för mig att Chinateatern och guldfiskdammen och björnungarna och allt annat här

ännu är begravt under ett mörkt vatten. Berzelii park är som den här staden, elegant med en rå undersida.

Jag går upp till Helenas loge och kryper in under en filt. Logen vetter mot vattnet, det är is där nu igen, en skimrande tunn hinna under en midnattsblå himmel, det har varit en lång vinter. Jag vaknar av att den andra skådespelerskan är i rummet och byter om, jag blundar mot väggen tills hon har gått igen. Hon är så söt, men hon slutar aldrig prata när hon kommer i gång, varje gång hon måste vara tyst och lyssna blir hon alldeles desorienterad, som om hon hela tiden undrar när hennes nästa replik egentligen ska komma.

Helena spelar Kung Lear nu, hon kan alltid spela, oavsett vad som har hänt henne. Hon spelade den kvällen när hennes bror hade dött, hon spelade när hon hade blivit lämnad och när hon var på psyket fick hon permission för att göra sina föreställningar om kvällarna. Varje gång Cordelia i Kung Lear säger att hon är den enda som vet vem deras far är så gråter jag.

»Jag hör dig«, säger Helena fast hon omöjligt kan göra det, jag sitter alltid längst bak i salongen. Alla måste undra vad jag gör på den här teatern, men de förstår att jag på något vis är Helenas skyddsling. Hon har gett mig en nyckel, det tror jag inte att de skulle tycka om ifall de visste.

Igår när jag satt vid dammen såg jag en man som gick omkring på Hamngatan med ett svärd, det glänste i solljuset, han såg ut som en gammal störtad kung, liksom sexig fortfarande under hinnan av smuts där han gick och

svängde med sitt vapen och fick människorna i hans närhet att rusa undan. När polisen kom ropade han att han var Jesus och allt kändes så evigt, så gammaltestamentligt, han höjde sina händer i en fredsgest över huvudet innan de brottade ner honom och hjälpte honom in i polisbilen. Jag såg honom på nära håll när de for i väg sedan, för ett ögonblick möttes våra ögon och han höjde handen i en halv vinkning. Han såg oväntat glad ut, som Matti i kyrkan den där gången när vi begravde hans syster Hanna. Han blinkade åt mig och sedan var han borta.

Ibland när jag ser min darrande spegelbild i den lilla dammen utanför Berns ser det ut som om jag har ett dött rådjur hängande om halsen, men när jag rör mig försvinner det ner i vattnets rörelse. Och när jag sitter i lobbyn på hotellet och får syn på mig själv i en spegel ser det ut som om jag bär på ett gevär, det glimrar till hastigt i guldspeglarna. Jag håller det framför mig och siktar in i det blänkande glaset, bakom mig i spegeln skuggorna av alla dem vi kommer ifrån.

Tidigare utgivning:

Happy Sally 2004

Drömfakulteten 2006

Darling River 2010

Medealand och andra pjäser 2012

Beckomberga 2014

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet 2017

Kärlekens Antarktis 2018

Hunter i Huskvarna 2021

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978­91­0­080473­2

© sara stridsberg 2024

omslag: nina ulmaja

tryck: scandbook, eu 2024