9789137132150

Ă…sa Jinder

Vill du ha barn med mig?

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Åsa Jinder 2008 Omslagsbild © Getty Images Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med 11,5/14 Meridien Tryckt 2008 hos ScandBook i Falun ISBN: 978-91-37-13215-0

Det

kom inga tårar. I stället för smärta fylldes Noras kropp av tomhet, som om den inte längre orkade sörja, utan hade byggt upp ett försvar mot sin svagaste punkt.

Livmodern. Den förbannade livmodern som vägrade att samarbeta.

När det brände till i magen hade hon direkt förstått vad det var, tagit sin handväska och gått till toaletten. Mens.

Som hon hade hatat den. Trots tajmade samlag med hjälp av ägglossningstickor, hormoner, inseminationer och provrörsbefruktning upphörde den aldrig att komma.

Nu orkade hon inte hata längre. Vreden hade tagit all kraft ifrån henne, och utan kraft ingen vrede.

Det var dags för Nora att sätta sig i sminket, för att några timmar senare stå framför kameran och önska kanalens tittare varmt välkomna. Allt med ett dovt skri i hjärtat, ett ekande hålrum i själen.

The show must go on.

Sändningen hade kantats av problem från början till slut. Kalle hade misslyckats med ljudet, och vid flera tillfällen hade det ekat så mycket i den lilla studion att Nora var övertygad om att tittarna märkte det. Frustrerad hade hon skällt på honom, men sändningsproducenten hade tagit honom i försvar, vilket fått Nora att sitta kvar vid desken och sura över sitt manus hela kvällen i stället för att fika med de andra under programmen.

När sändningen var över lämnade hon studion och gick förbi teknikpersonalen utan ett ljud.

Knappt hann hon sätta sig vid sitt skrivbord, utsvulten och med dunkande huvudvärk, förrän det vibrerade i mobilen framför henne. I samma stund som hon såg Maddes namn på displayen kom Tobias från sporten gående genom den skumt belysta kommunikationsavdelningen. Han stannade vid hennes skrivbord och viftade med ett tjusigt inbjudningskort. ”Ska du på efterfesten?”

Nora skakade trött på huvudet. Hon hade ett likadant hemma, en inbjudan till premiären av den 7

nya Bondfi lmen. Hon hade visserligen tackat ja, det gjorde hon alltid då Liv von Ancker anordnade något, men tvingats inse att hon inte skulle kunna gå. En av hennes kolleger hade blivit sjuk och Nora måste hoppa in, vilket betydde att hon skulle jobba dubbla pass fyra dagar i rad. Då gick det inte att vara trött redan andra dagen. ”Nej, jag ska hem. Jag ska jobba dubbelt nu i veckan och är dessutom sur. Ljudet krånglade hela kvällen.”

Mobilen fortsatte envist att vibrera framför henne. ”Det låter som om du skulle må bra av en drink.”

Nora log åt hans försök att övertala henne. Tobias var känd för att vara ambitiös och minutiöst förberedd i sitt jobb som sportankare. Nu skulle han för en gångs skull ut och festa, och ville uppenbart ha Nora med sig. ”Alla är inte lediga i morgon.” Nora stängde av datorn och började plocka ihop sina saker på skrivbordet.

Tobias ryckte på axlarna. ”Hör av dig om du ångrar dig, så kommer jag och möter dig i entrén.” ”Tror du inte att jag klarar av att hitta dig inne på Café Opera?” ”Ursäkta om man vill vara lite trevlig, surpuppa!”

Nora fnittrade. ”Jag hör av mig, jag lovar!”

Genast kände hon sig på bättre humör. Tobias 8

hade den inverkan på henne. Hon vinkade åt honom när han gick bort mot sportredaktionen, och så fort han var utom synhåll ringde hon upp Madde. ”Hej, Nora. Var är du?”

Nora vande sig aldrig vid att hon inte behövde presentera sig för att den hon ringde skulle veta att det var hon. Hon tyckte inte om tanken på att bli bortvald. Att hon själv alltid kollade vem det var innan hon svarade, och ofta valde att inte ta samtalen, var en annan sak.

Madde lät glad och en aning berusad. Av sorlet i bakgrunden att döma befann hon sig på en krog. ”Jag är kvar på jobbet, men ska åka hem nu.” ”Kan du inte komma till Café Opera?” ”På efterfesten?” ”Ja! Du åker ju ändå förbi på vägen hem.”

Nora suckade. ”Jo, det är sant, men jag pallar inte att festa. Jag har precis avslutat en jobbig sändning.

Ljudteknikern verkade ha fått betalt för att klanta sig.” ”Och?” ”Och?! Alla kräver att jag ska ha full koll och göra mitt jobb perfekt, men hur ska jag kunna göra det när andra inte sköter sitt?” ”Jag hör knappt vad du säger. Men låt inte det där förstöra resten av kvällen. Alla kan göra fel. Nästa gång är det din tur.”

Madde hade en väl utvecklad förmåga att hantera sina egna men också andras mindre lyckade insatser. Som artist var hon beroende av andra för 9

att kunna utföra sitt jobb och hon bemödade sig om att människorna runt omkring henne skulle känna sig betydelsefulla. Det var bara då de gjorde de sitt bästa. Konceptet var framgångsrikt, det gick bra för Madde. Hennes turnéer sålde ofta slut och skivorna var försäljningssuccéer, trots en sviktande bransch.

Hennes nu tioårige son Oskar hade bara varit några veckor gammal då hon gett ut sitt första album. När uppföljaren arton månader senare var klar, kom Julia till världen. Att både Madde och Henke, Maddes trummis och barnens far, hade sina föräldrar boende i Stockholm var avgörande för att deras liv skulle fungera. Inte minst sedan kärleken hade tagit slut och de hade separerat. ”Nej, men jag orkar verkligen inte. Jag är inte helt ledig förrän nästa tisdag. Det enda jag kommer att hinna med förutom jobbet är att tvätta. Om jag ens hinner boka en tid.” ”Allvarligt talat, Nora. Hur ska du träffa någon om du håller på så där?” ”Jag får väl hoppas på att jag möter den stora kärleken i tvättstugan.” Hon skrattade åt sig själv, men slutade när Madde förblev tyst. ”Du är smartare och snyggare än de flesta, men du måste inse att varken torktumlaren eller tvättmaskinen någonsin kommer att fatta det.” ”Du får det att låta som om jag inte gör annat än står i tvättstugan.” ”Gör du det då?” ”Ja … jag jobbar och tränar, till exempel.”

Madde skrattade. ”Det är ju det jag säger. Du tvät10

tar och jobbar och tränar. Du behöver komma ut och ha lite roligt.”

Nora funderade. Festen var faktiskt på vägen hem. Hon kunde stanna en halvtimme, utan att det förstörde hennes planering. En gratisdrink kanske inte skulle vara så fel, trots allt. ”Okej, jag kommer väl. Men bara en kort stund.

Och jag tänker inte partaja.”

Madde låtsades inte om Noras reservationer. ”Ja, vad kul! Vi ses snart!”

Just som Nora var på väg in i hissen ner till receptionen plingade det till i mobilen.

Ville bara säga att du var bra i kväll! God natt. Pappa.

Nora skrev direkt tillbaka.

Tack! God natt. Nora.

Det var fortfarande lite konstigt att bli påmind om att hennes nära och kära såg henne på tv om kvällarna. Ullis påstod sig kunna se hur hon mådde bara på blicken, och ofta hade systern rätt. Att Kenneth satt och tittade på henne kändes både bra och dåligt. Hon blev glad över hans sms och beröm, men hon önskade att deras kontakt hade handlat om annat än jobbet, att de någon gång skulle hitta tillbaka till samhörigheten de haft då hon var liten. Den som hennes mamma hade lyckats ta ifrån dem.

Hon betraktade sig själv i hissens spegel. Makeupen såg ut som den skulle och håret var uppsatt i en lite slarvig svinrygg. Det silkiga linnet framhävde nyckelbenen och brösten, och färgen var fi n mot den lätta brännan från gymmets solarium. Hon log brett 11

och inspekterade tänderna som hon hade blekt för bara några månader sedan. De såg nästan blå ut i hissens neonljus. Nöjd med sin spegelbild började hon se fram emot att träffa Madde och koppla av med ett glas.

Så snart hon kom fram till receptionen ringde nattvakten efter en taxi åt henne, och hon tackade honom vänligt innan hon gick ut i den ljusa vårnatten för att vänta på bilen. Det var ljummet i luften.

Björkarnas små löv höll på att slå ut och vitsipporna i slänten bakom tv-huset skulle bilda ett böljande vitt hav så fort solen tittade fram. Gatornas gråhet förvandlades i det milda ljuset och antog nästan samma blå nyans som himlen. Nora älskade Stockholm och kunde inte tänka sig att bo någon annanstans.

Hon var uppväxt i staden, mitt i den blandning av lycka och brustna illusioner som människorna som rusade genom den lämnade efter sig.

Med ens kände hon ett sting av dåligt samvete över att ha skällt på Kalle. Hon fiskade upp mobilen ur handväskan och började skriva.

Jag gjorde en höna av en fjäder. Förlåt mig! Nora.

Kalle svarade omedelbart. Det var hans fel. Problem på hemmafronten gjorde honom ofokuserad, och han bad om ursäkt för att han inte hade förklarat det när sändningsproducenten hade lagt sig i deras diskussion. Nora förstod honom, avslutade med god natt och lade ner mobilen i väskan. Hon vinkade mot taxibilen som sakta gled fram mot henne.

Chauffören steg ur för att öppna hennes dörr och hon klev in i baksätet.

12

”Café Opera, tack.”

Hon såg hur han log lite innan han började nynna med i en ballad som på låg volym strömmade ur radion. Nora lutade sig tillbaka. Det verkade vara en tämligen lugn kväll på stan. Utanför Sturecompagniet var det som vanligt lång kö, men vid Riche såg människor ut att prata snarare än köa. Rökförbudet på krogarna hade skapat nya arenor att ragga på.

När taxin svängde upp mot Kungsträdgården fylldes hon av förväntan, trots sina tidigare invändningar. Nu var det fest och Nora hoppades att Tobias skulle vara där, att hon inte hade avskräckt honom fullständigt med sin trista attityd.

I början, då de lärde känna varandra, hade hon ibland önskat att de skulle bli kära. Men i stället hade en stark vänskap växt fram. Den hade inletts när hon på plats presenterade en sportgala som han ledde. Och för varje gång hon ringde honom inför hans sändningar blev de alltmer bekanta. Vid något tillfälle hade Tobias frågat henne om de skulle ta sällskap till en premiär. Skvallerpressen hade direkt spekulerat i om de möjligen var ett par, men då hade Tobias, som aldrig smugit med sina kärlekar, försäkrat att så inte var fallet. ”Vi är inte tillsammans. Ni får fan inte skriva det, då kommer ju brudarna att sluta stöta på mig!”

Nora fick inte bara en vän utan även en mentor.

De pratade ofta om jobbet. Om olika förhållningssätt till kameran. Tobias recept på en bra blick var att tänka på någon man tyckte om. Inte någon passionerad förälskelse, utan snarare en släkting. Det 13

gav en bra närvaro. Att nå ut handlade om så många saker: att vara intensiv utan att spela över, ha distans utan att vara ointresserad, vara charmig utan att bli tramsig, och seriös utan att bli tråkig. Tobias hävdade att man inte kunde lära sig att gå igenom rutan, att det var som med musikalitet. Antingen var man musikalisk eller så var man det inte. Men hade man talangen var det ens förbannade plikt att slipa den till fulländning.

Hon hade blivit varse allt det där första gången hon stått framför kameran. Efter att ha gått bredvid sin kollega Miija i någon vecka och iakttagit henne, var hon alldeles vimsig av alla tips och råd. Men när det var dags för sändning var förvirringen som bortblåst. Så fort den röda lampan lyste ovanför kameran ledde magkänslan henne till hennes alldeles egna sätt att vara. Tobias hade sedan hjälpt henne att fi nslipa talangen.

Framme vid Café Opera närmade sig den första fotografen innan Nora ens hade hunnit fram till entrén.

Hon log vant mot honom, klev in och möttes av fler fotografer och festens arrangör Liv von Ancker, Ankan kallad. Efter att ha fått ett par kindpussar och en försäkran om att det fortfarande fanns mat och vin, tackade Nora för inbjudan och rörde sig längre in i lokalen för att leta reda på Madde. Hon hann hälsa på några jobbarkompisar och några bekantas bekanta innan hon hittade henne vid baren. Sprudlande av glädje och påtagligt berusad. ”Jag har ragg!”

14

”Va?” Nora blev inte förvånad, snarare stött. Nu när hon väl hade bestämt sig för att komma skulle hon inte få Maddes fulla uppmärksamhet. ”Du vet sportkommentatorn som var med i Let’s dance?”

Nora trodde inte sina öron. ”Benke Söderberg?” ”Nej, är du galen? Han den snygge, Calle Sandelöf.” ”Jaså han”, svarade Nora svalt. Carl Sandelöf jobbade på en konkurrerande kanal och var känd för sina nära kontakter med idrottarna. Alldeles för nära för att kunna göra objektiva analyser, om man fick tro Tobias som hade berättat åtskilliga historier om honom. ”Ja, han är ju inte gift, bara förlovad.”

Hon ångrade den bittra kommentaren i samma sekund som hon levererade den, men Madde bara fl inade. ”Jag visste att du inte skulle gilla det.”

De hade pratat om fenomenet förr: otrogna män.

Nora förstod inte hur kvinnor som hade relationer med otrogna män tänkte. Hur de stod ut med att vara den andra kvinnan, och hur de förhöll sig till det faktum att deras drömprinsars närvaro var en konsekvens av att de svek någon annan. Madde försvarade sig med att det inte var hennes plikt att se till att männen höll gylfen stängd. ”Äh, du gör väl som du vill.”

Nora var inte där för att diskutera, de kom i alla fall ingen vart. Hon vände sig mot bardisken, tog ett glas rött och studerade buffén som var urplockad men ännu lockade med minipizzor, torkad skinka, 15

mozzarella och melonklyftor. Trots hungern lät hon bli maten och nöjde sig med vinet. Det var nog med kalorier halv två på natten.

Hon såg ut över lokalen. Alla var där. Café Opera var fyllt av kultur- och medieelit, framstående affärsmän och -kvinnor, sportstjärnor och artister. Människor som inte frekventerade varenda kändisfest, vilket var en viktig del av Ankans framgång. De som rände runt på var och varannan tillställning ströks urskillningslöst från hennes inbjudningslista. Nora tackade nej till mycket annat av rädsla för att bli svartlistad.

Men det var absolut inget offer. Ankans fester var absolut bäst. Kanske inte alltid roligast, men definitivt med de mest intressanta människorna. Blev man bjuden till hennes fester så var man någon.

Madde hade en helt motsatt uppfattning. ”Jag lånar ut mitt fejs till en ny produkt, butik eller fi lm. För det får jag dricka sprit och äta buffé. Det är samma horeri överallt och att komma och påstå att en såld själ hos Ankan skulle vara fi nare än en hos Tilde, Janos eller Mackan är bara fånigt.”

Nora beundrade Madde för att hon hade lyckats behålla fötterna på jorden. Själv tyckte hon fortfarande, efter tre år i tv-branschen, att det var spännande med alla kändisar. Madde gick på premiärer och kalas för att det var ett enkelt sätt att träffa kolleger och för att det var gratis. Festerna var inte på något sätt viktiga för henne. Om de blev det, skulle hon sluta gå på dem, menade hon.

Vinet smakade gott och Nora förvånade sig själv genom att snart ha tömt glaset. Hon tog ett till och 16

lät blicken vila på en sångerska som alldeles nyligen hade uttalat sig i kvällspressen om hur jobbigt hon tyckte det var att inte få vara i fred på stan. Nora var övertygad om att det inte handlade om autografen som hon var tvungen att skriva, utan om att människor såg henne på nära håll. Vem skulle inte tycka det var jobbigt att visa upp sin till vardags risiga hy, som inte alls såg ut som på pressbilderna, där den hade fi xats till av makeupartister och blivit plåtad i perfekt ljus av stans bästa fotograf som dessutom hade retuscherat fotona?

Bakom sångerskan stod den folkkäre artisten som kvinnor i alla åldrar avgudade och som villigt exponerade sin familj i reportage efter reportage, men som så snart han fick tillfälle bedrog sin söta och lojala hustru. Lite längre bort i baren hängde den kände nöjesjournalisten som på varenda fest blev så packad att han oftast fick ledas ut till en taxi före midnatt. Respekterad och ärad med allehanda utmärkelser, en naturbegåvning som effektivt söp bort sin karriär. Och alldeles intill Nora satt den homosexuelle sångare och fl ickidol som ännu inte hade kommit ut ur garderoben. Sedan ett år tillbaka hade han dock ett förhållande med en musikförläggare som var gift, hade småbarn och framgångsrik hustru i inredningsbranschen.

En bit från Madde stod den kände programledaren vars fru ständigt hade affärer med andra män.

Det ryktades om att han var impotent, men Madde hävdade att paret hade en överenskommelse. ”Så typiskt. Som om impotens skulle vara det 17

enda skälet för en kvinna att vara otrogen. Hon kanske bara vill ha en större? Uthålligare?”

Nora hade hållit sig för skratt. Om man inte höll på troheten fanns det ju inget som skilde ett kärleksförhållande från vilken relation som helst. Varför skulle man då fortsätta att vara tillsammans?

Madde, som var bekant med kvinnan, menade att deras äktenskap byggde på andra saker. ”Ett gemensamt liv. Vänskap och respekt. För somliga är sex bara sex.” ”Det är väl inte respektfullt att bedra någon?” ”Men de bedrar inte varandra. De har en överenskommelse. Och de är trogna i allt annat. Barnen, husen, karriärerna.”

Nora drack ur sitt glas och ställde det på bardisken.

Hon började känna sig riktigt avslappnad. Hon tänkte på dem som såg ner på den här typen av tillställningar. I sin iver att förakta kändisfesterna glömde de ofta bort något. Tryggheten. När Nora gick ut på en vanlig krog stirrade människor mer eller mindre på henne, trots att hon bara var hallåa. Om hon dansade återfanns hon i ett antal kameramobiler inom loppet av en halv refräng. Här visste alla vad som gällde. Branschkollegialiteten skapade en skyddad miljö, vilket man aldrig kunde förstå om man inte hade varit utsatt för någon form av offentlighet. Att människorna omkring henne varken kände henne eller tyckte om henne betydde inget. Det viktiga var att vara utvald. Så var det för de allra flesta, det var det de hade gemensamt. Kändisskapet.

Hon kom att tänka på Kenneth igen. Han betedde 18

sig som vem som helst här. Var trevlig och kommenterade hennes insatser. Frågade om jobbet och berömde hennes frisyrer och klänningar. Han som inte borde bry sig om ifall hon var bra eller dålig på sitt jobb, eller hur hon såg ut. Han som bara borde tycka om henne för den hon var. Och se det ingen annan såg.

Nora sträckte sig efter ett nytt glas vin och tog ett par djupa klunkar. Hon ville inte tänka på honom. Ändå dök han upp i hennes tankar, tillsammans med en besvikelse hon inte rådde över. Nästan omärkligt slank vinet ner och precis när hon skulle börja spana efter Tobias hörde hon Maddes gälla, berusade röst bakom sig. ”Nora!”

Hon vände sig om och där var han: Calle Sandelöf. Avspänd och förlovad stod han bredvid Noras bästa och för tillfället mest omdömeslösa vän.

Madde blinkade fånigt mot henne. ”Hej!” Nora log och sträckte fram handen.

Calle tog den i ett stadigt grepp och presenterade sig. Hans röst var tillgjort len och han log fl irtigt mot henne. ”Är inte ni också trötta på det här rödtjutet? Jag tänkte beställa en drink. Får man bjuda damerna på något?”

Nora tittade i sitt glas och upptäckte att hon nästan hade tömt det också. Hon såg på Madde som verkade överförtjust. ”Vad vill du ha?” ”Jag vet inte.” Nora började känna sig berusad.

19

Men om hon tog en drink, kunde hon övergå till vatten efteråt. Och sedan åka hem. ”Två vodka Cranberry, Calle.”

Madde log mot henne och Nora gjorde en omärklig, frågande gest mot Calle. Som svar himlade Madde lite med ögonen. Så var det sagt: Jag bryr mig inte, jag vill bara ha lite kul. ”Du hörde aldrig av dig.”

Nora hoppade till trots att hon kände igen rösten.

Tobias. ”Nej, jag hittade in själv.” Hon log, glad av att se honom. ”Till honom?” Tobias betraktade Calle med en tillgjord min av avsmak. ”Är du galen? Till Madde, så klart. Han är hennes ragg.” ”Herregud. Hon skulle väl kunna få vem hon vill härinne?”

Just som Nora skrattande skulle instämma fick hon sin drink av Calle, som något besvärad hälsade på Tobias. ”Jag beställer en jag också.” Tobias viftade diskret med sitt kort och efter mindre än någon minut hade han en ren vodka i handen. Han sträckte över en likadan till henne. ”Den här är från mig, din surpuppa.” ”Jag är väl inte sur?” Nora buffade till honom med höften och svepte innehållet. Den och en drink, tänkte hon, sedan måste jag bege mig. ”Inte nu, men på jobbet var det käringvarning på dig. Vill du dansa?”

20

”Snart. Jag ska bara dricka upp den här.” Nora pekade på drinken hon fått av Calle.

Dolly Partons ”I will always love you” strömmade ur högtalarna. Tobias tog Nora i handen och de började gå mot dansgolvet, medan hon fnittrande sörplade i sig vad hon kunde av drinken. Framme vid DJ:n omfamnade de stillsamt varandra och började röra sig till musiken. Nora slöt ögonen. Hon var helt klart berusad och beslöt sig för att åka hem så fort de dansat klart. Plötsligt tog Tobias hennes hand och snurrade henne framför sig. Hon snubblade till och höll på att falla, men han lyckades rädda henne i sista sekund. Generad lät sig Nora omfamnas på nytt. ”Inga sådana där avancerade grejer, Tobias!”

Han log mot henne. ”Nej, det är tydligt det.” ”Skål, Nora!” ”Skål!” Hon hade låtit Tobias bjuda henne på ännu en drink. Borta var alla strama förhållningsregler.

Hon borde åka hem men hon hade för första gången på länge riktigt roligt och längtade inte alls till den tomma, tysta lägenheten. ”Jag undrar var vi har de unga tu?” Tobias spanade ut över rummet. ”Vilka då?” ”Madde och Calle.” ”De kanske dansar?” ”Ja, på handikapptoaletten i så fall.” ”Va? Du inbillar dig bara.”

21

Sanningen var att det hade hänt förut. Men det kunde hon ju inte gärna säga. ”Tusen spänn? Jag känner till där snubben. Han är ett riktigt svin. Och dessutom förlovad.” ”Madde vet om det.” Nora kunde ha svalt sin tunga. ”Klart att hon gör. Men tror du Calles tjej gör det?” ”Nej, men …” Hon kände sig på något märkligt sätt skyldig.

Tobias vände blicken utåt lokalen och visslade till.

Där kom de. Madde och Calle. Madde var rödrosig och Calle trevade diskret med fingret över gylfen som för att försäkra sig om att den var stängd.

Nora såg på Tobias. ”Jag antog aldrig vadet, så vänta dig inga tusen spänn.”

Från högtalarna hördes nu introt till Gloria Gaynors ”I will survive” och utan ett ord tog han hennes hand igen. Nu var dansgolvet fullt av människor och det var svårt att få plats. Hon knuffades hit och dit och efter ett tag kände hon att rummet började snurra. Hon tog ett ostadigt steg mot Tobias. ”Jag måste ha luft. Följer du med mig ut?”

Tobias lade en stadig arm om hennes rygg och förde henne genom lokalen och ut i Kungsträdgården. De gick fram till en bänk och Nora satte sig med en duns. Oroat frågade Tobias om hon behövde något, men hon bara skakade på huvudet. Hon ville bara sitta där i fred och vänta på att marken under henne skulle upphöra att gunga och statyn framför 22

henne sluta svaja. Även om Tobias var hennes vän hade hon ingen lust att kräkas mitt framför ögonen på honom, och hon ansträngde sig för att verka nyktrare än hon egentligen var för att han skulle gå tillbaka till festen.

När hon efter viss övertalning såg hans ryggtavla försvinna in på Café Opera drog hon en lättnadens suck. Hon såg sig omkring efter sin handväska och upptäckte att den stod bakom bänken. Med en oförsiktig rörelse sträckte hon sig bakåt, tappade balansen och föll. Rakt ner i den nedklippta rosenrabatten.

Magen vred sig i kramper och innan hon visste ordet av kräktes hon över sina händer. Hon försökte att resa sig, vilket endast resulterade i att hon rev sig på rosenbuskarna. Snart hade hon inte bara spyor och jord på armarna, utan också röda rivmärken och spår av blod. Nora var nära att börja gråta. Hon kunde inte ligga här, någon skulle upptäcka henne, i sämsta fall en journalist från någon skvallertidning. Även om de inte skulle skriva att det var Nora de hade hittat i buskarna skulle ryktet snart sprida sig. Alla skulle veta det. Hon måste upp.

Viljan gav henne kraft, och till slut hade hon tagit sig upp till stående. Hon torkade av händerna på baksidan av jeansen och böjde sig försiktigt ner för att plocka upp sin handväska. ”Behöver du hjälp?”

Nora lyfte förvånad blicken. Framför henne stod en kille. En kille som tenderade att bli både två och tre om hon inte fokuserade blicken ordentligt.

23

”Nej, varför undrar du det?” Tungan formade inte alls orden som hon ville. ”Det ser ut så. Är du ensam?”

Nora försökte stå still, utan större framgång. Varje gång hon tog ett andetag var det som om koncentrationen inte räckte till för att både andas och hålla balansen. ”Ja. Eller nej. Tobias kommer … snart.”

Hon vinglade till och bestämde sig för att sätta sig ner. Och missade bänken med ungefär en halv meter.

Sedan blev allt svart.

24