9789137132228

Guy Walters

Jakten på ondskan De nazistiska krigsförbrytarnas försök att undkomma rättvisan

Översättning Ulf Gyllenhak

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 3

10-08-12 09.49.47

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Hunting evil. The nazi war criminals who escaped and the hunt to bring them to justice Copyright © Guy Walters 2009 All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Omslagsdesign R. Shailer/Transworld Omslagsbild © Alamy Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2010 isbn 978-91-37-13222-8

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 4

10-08-12 09.49.48

Den här boken tillägnas min bror

Dominic Walters

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 5

10-08-12 09.49.48

Walters_Jakten paĚŠ ondskan_inlaga.indd 6

10-08-12 09.49.48

Mundus vult decepi

Petronius

Walters_Jakten paĚŠ ondskan_inlaga.indd 7

10-08-12 09.49.48

Walters_Jakten paĚŠ ondskan_inlaga.indd 8

10-08-12 09.49.48

Innehåll

Inledning 11 1. Luften blev renare 17 2. ”Till jordens yttersta ände” 53 3. ”Mannen som aldrig glömmer” 86 4. Att hjälpa råttorna 113 5. Myten om Odessa 139 6. Diskreta researrangemang 164 7. Extremt känsliga individer 213 8. Under jorden 248 9. Eichmann 272 10. Att ge lika igen 315 11. ”Hela den här historien med jakten på nazister” 341 12. Det som återstår 376 Efterord 411 Noter 415 Bibliografi 465 Bildrättigheter 477 Register 478

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 9

10-08-12 09.49.48

Walters_Jakten paĚŠ ondskan_inlaga.indd 10

10-08-12 09.49.48

Inledning

Om böcker visade sig bli exakt som författarna förväntade sig, skulle skrivandet vara en djupt otillfredsställande process. När jag påbörjade det här projektet för tre år sedan var min kunskap om ämnet av det konventionella slaget: nazisterna flydde med hjälp av ett nätverk som hette Odessa, de bosatte sig på stora estancias i de latinamerikanska djunglerna och spårades upp av orädda och skräckinjagande nazistjägare som Simon Wiesenthal.

Temat var djupt engagerande och det omfattande intresse som mötte mitt bokförslag bekräftade min övertygelse att ämnet krävde en redogörelse som både var ingående och historiskt vederhäftig. Det var först när jag började begrava mig i ämnet som jag insåg att mycket av det som jag trott var sant överhuvudtaget inte hade något med sanningen att göra. Under en tid ville jag ändra titeln till Jakten på ondskan (eller inte), men jag vågade inte lägga fram den idén för min förläggare av rädsla för att han skulle tro att jag skulle pracka på honom ett uselt manus. Även om mycket av det jag fått reda på motsäger det jag då trodde mig veta, råder det inget tvivel om att det bara gjort boken bättre, och de ständiga upptäckterna har hållit liv i min nyfikenhet under vad som varit en lång resa, såväl tidsmässigt som geografiskt.

Och såsom är så vanligt har jag kunnat konstatera att sanningen är betydligt mer tillfredsställande än den sörja som presterats av andrarangshistoriker såväl i tryck som på internet. Jag har också kommit fram till att sanningen är djupt upprörande, och vid flera tillfällen har jag känt äkta ilska inför vad jag har upptäckt. Jag ber inte om ursäkt för de tillfällen då denna känsla skiner igenom, för det var en fullständig nyhet för mig att det brittiska MI6 anställde en högt uppsatt officer i en Einsatszgruppen som agent. Det var också störande att upptäcka att Simon Wiesenthal, som under så många år framhållits som ett slags sekulärt helgon, fabricerade inte bara sin egen roll i 11

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 11

10-08-12 09.49.48

inledning

jakten på Eichmann, utan också oräkneliga andra episoder i sitt liv. Jag blev också irriterad över bristen på politisk vilja att jaga nazistiska brottslingar, varav många utan större problem kunde ha dragits inför rätta om de inblandade regeringarna brytt sig om att avsätta ens aldrig så skrala resurser. Det är fullt möjligt att det finns de som menar att jag inte bara ger prov på ilska, utan också gör mig skyldig till efterklokhet, men återigen, jag ber inte om ursäkt.

Jag har vinnlagt mig om att tolka beslut utifrån deras rätta sammanhang, men i de fall där jag menar att dessa beslut var felaktiga, drar jag mig inte för att fördöma dem. Ett av privilegierna med att skriva om historiska händelser – och definitivt ett av själva syftena – är att fälla sådana domar. Självfallet går det utmärkt att granska och kritisera de slutsatser jag drar, men jag menar att de är korrekta utifrån det bevismaterial jag haft tillgång till. Jag tar gärna emot brev, och intresserade läsare kan dela med sig av sina tankar på forumet på huntingevil.com, där det också finns material i form av kartor och filmer som är tänkta som komplement till den här boken.

Till skillnad från en websajt kan självfallet en bok inte utvidgas i all oändlighet, och jag har varit tvungen att sovra med bestämd hand. Eftersom jag rent potentiellt hade tiotusentals rymlingar att välja att skriva om, skulle det ha varit omöjligt att berätta hela historien om hur nazisterna undkom och hur de spårades upp (eller inte). I stället har jag valt att berätta om en handfull brottslingar vars erfarenheter är typiska för flertalet. Att dessa individer – som omfattar Josef Mengele, Adolf Eichmann och Franz Stangl – är välkända hoppas jag kommer att bidra till bokens läslighet. Den andra gruppen huvudrollsinnehavare innefattar jägarna, och här hade jag betydligt lättare att välja.

Simon Wiesenthal var oundviklig, och jag riktar en stor del av mitt fokus mot honom. Några kanske kommer att tycka att jag varit onödigt hård mot Wiesenthal, och att jag riskerar att liera mig med en hel hoper nynazister, revisionister, förintelseförnekare, antisemiter och andra vettlösa dårar. Jag vill passa på att betona att jag i intet avseende har något med dessa ynkliga åsiktsriktningar att göra, och att det är min avsikt att bända loss all kritik mot Wiesenthal från deras grepp. Förutom jägarna och de jagade skriver jag också om hjälparna, som innefattar personer som Juan Perón och katolska präster som Alois Hudal och Krunoslav Draganović. Tusentals människor hjälpte nazisterna att fly men även här har jag varit tvungen att begränsa mig. Jag har hur som helst tillåtit mig lyxen att återge den komiska historien om den brittiske fascisten och före detta kamelspecialisten Arnold Leese, en berättelse 12

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 12

10-08-12 09.49.48

inledning

som definitivt hör hemma i en komedi. Min sista grupp huvudpersoner är de ”lejda”: de brottslingar som de allierade, inklusive Sovjetunionen, utnyttjade som underrättelsekällor. Chockerande nog hade jag många att välja bland, och även om historien om Barbie är fullödig, ansåg jag att det var viktigt att berika denna aspekt genom att avslöja ett flertal andra brottslingar som användes. Jag är mer förlåtande än många andra vad gäller användandet av dessa brottslingar, och jag har avhållit mig från att fälla naiva och förenklade moraliska domar, men ibland har det varit svårt att inte dunka huvudet mot skärmen i ren vanmakt inför den cynism som lades i dagen av dem som anställde massmördare.

Jag är medveten om att en del kanske blir besvikna över vad jag utelämnat.

Läsare med mer formalistisk läggning efterlyser måhända mer material om sådant som rättssäkerhet, preskriptionsförordningar, lagstiftning och rättegångar, men jag har gjort bedömningen att sådant ligger utanför mitt område.

Jag har också undvikit att skriva om fall som inträffat på senare tid vilka, även om de är viktiga, inbegriper personer som är förhållandevis oviktiga jämfört med Eichmann. En del av dessa processer – och då särskilt den mot John Demjanjuk – pågår dessutom fortfarande och jag anser att det är välbetänkt att inte dröja vid fall som ännu inte fått sin lösning. Även om jag beklagar dessa utelämnanden smärtar det mig inte det minsta att svika konspirationsteoretikerna. Det har publicerats ett stort antal böcker om det här ämnet där man framfört oerhört överdrivna påståenden – särskilt vad gäller ”Odessa” och Pius XII:s direkta inblandning i planeringen av nazisternas flykt – och jag har avstått från att ägna mig åt den sortens spekulationer. Min tumregel när jag förberedde den här boken var att varje fakta jag infogade skulle gå att försvara i en domstol, vilket var ett frustrerande högt, men nödvändigt, krav. Men konspirationsteoretikerna är inte så noggranna av sig, och som ett resultat kan de lägga fram material som är sensationellt och underbygga det med föga mer än en menande knackning på näsan. Konspirationsteoretiker förlitar sig på frånvaron av dokumentation för att ”bevisa” sina påståenden, medan jag menar att det är den samvetsgranne historikerns plikt att utgå endast och allenast från ovedersägliga bevis. Naturligtvis har jag infogat egna hypoteser, men det framgår klart och tydligt att detta är mina egna funderingar, trots att det föreligger en enorm frestelse att hävda att det rör sig om fastställda sanningar för att tillfredsställa kommersiella intressen.

Också de mest fantastiska teorierna förutan finns det mer än tillräckligt 13

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 13

10-08-12 09.49.48

inledning

material på de här sidorna för att den vanlige läsaren ska bli lika förvånad som jag blev när jag upptäckte sanningen bakom jakten på nazisterna och de inblandades roll.

Somliga kanske avskräcks av den väldiga mängden fotnoter, men jag anser att dessa bara behöver konsulteras av den akademiska läsaren. De som läser dem kommer att lägga märke till att jag står i särskild skuld till ett antal andra forskare och författare, och jag har haft stor behållning av de utmärkta verk som publicerats av – i alfabetisk ordning – Tom Bower, David Cesarani, Uki Goñi, Ernst Klee, Holger M. Meding, Gerald L. Posner och John Ware, Matteo Sanfilippo, Heinz Schneppen, Matthias Schröder, Gitta Sereny och Gerald Steinacher. Emellanåt kommer jag fram till andra slutsatser än de gör, men dessa verk är ovärderliga för den som vill gräva ytterligare. Den här boken är emellertid ingalunda en syntes av sekundärkällor, och jag står i djup tacksamhetsskuld till personalen på de arkiv som jag har använt mig av i Storbritannien och USA. Jag står också i djup tacksamhetsskuld till mina intervjuobjekt, som innefattade såväl nazister som nazistjägare. Deras namn återfinns i bibliografin, men jag skulle särskilt vilja tacka Eli M. Rosenbaum, chef för Office of Special Investigations, som har tagit sig tid att hjälpa mig och som regelbundet skrivit långa och utförliga brev till mig. Under mitt forskningsarbete har jag lagt märke till att nazistjägarnas värld kan vara lika politisk som vilken annan värld som helst, och jag hyser inga tvivel om att det finns de som kommer att hävda att i vissa avseenden har jag måhända ställt mig alltför mycket på Rosenbaums sida. Men för vad det nu kan vara värt råkar jag tycka att han har rätt på många punkter, och att bevismaterialet tyder på detta.

Jag har fått hjälp av åtskilliga människor i ett stort antal länder. I Argentina och Paraguay hade jag turen att få ha Tim Phillips och hans hustru Victoria som vägvisare och värdar. Matt Chesterton, Harry Hastings, Oliver Balch och Lilian Ruiz var också till stor hjälp i Buenos Aires och Asunción. I USA hade George Pendle och Charlotte Taylor än en gång vänligheten att låta mig bo i deras lägenhet på Manhattan. I samma stad hjälpte Shelley M. Lightburn mig med den mödosamma processen att få tillgång till UNWCC-arkiven, och Justin McKenzie Smith och Sara Yearsley vid den brittiska delegationen i FN bidrog till att min ansökan behandlades snabbt. I Ukraina fick jag hjälp av professor Jurij Rasjkevitj och Natalja Volk att ta reda på sanningen om Simon Wiesenthals studier, ett arbete som fortsatte i Prag där jag fick 14

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 14

10-08-12 09.49.48

inledning

hjälp av Magdalena Tayerlová. I Österrike hade jag misslyckats med mina efterforskningar om det inte hade varit för journalisterna Christian May och Michael Leidig. I Rom vägledde den oförliknelige doktor Johan Ickx mig genom Hudal-arkivet, som visade sig vara en guldgruva, och min vän och före detta redaktör James Owen och hans hustru Marialuisa hade vänligheten att inhysa mig hemma hos sig.

Dessutom skulle jag vilja tacka följande personer i alfabetisk ordning för deras kunskap, stöd och i vissa fall språkliga färdigheter: Simon Andreae, Tobyn Andreae, den framlidne Bill Bemister, Peter Bennett, Michael Burleigh, Shaun Byrne på Lloyds TSB, Mike Constandy på Westmoreland Research, Debra Conway, Charles Cumming, James Delingpole, Andrew och Samantha de Mello, Marc Dierikx, Roger och Sandra Downton, Ute Harding, Lucy Hawking, Jason Hazeley och Sue Knowles, Sarah Helm, Nicholas Hodge, James Holland, Johan Ickx, Tobias Jones, Mary Kenny, Robert D. Leighninger Jr, Dan Mutadich, James Owen, Stephen Plotkin på John F. Kennedy Presidential Library, Marta Urbańska, Belinda Venning, Richard och Venetia Venning, Dirk Verhofstadt, Martin och Angela Walters, Adrian Weale, Ed West, Julia Weston, Neil Wigan och Tory Wilks.

Mina redaktörer, Simon Thorogood på Transworld och Charlie Conrad på Random House, förtjänar ett särskilt omnämnande för sitt tålamod och sin visdom. Jag är oerhört tacksam för att de har låtit det här projektet pågå betydligt längre än vad de – eller jag – hade förutsett. Mina agenter, Tif Loehnis i London och Luke Janklow i New York, är mina stöttepelare som har bistått mig i nästan tio år, och jag uppskattar verkligen deras ansträngningar som gjort det möjligt för mig att fortsätta leva på min penna. Claire Dippel, Tim Glister, Kirsty Gordon, Rebecca Folland, Claire Paterson, Lucie Whitehouse och alla andra som arbetar tillsammans med min agent Janklov förtjänar min djupaste respekt. Framförallt är det Annabel, William och Alice som har givit mig mest. Jag kan bara hoppas att det som följer på något sätt förmår återgälda alla de ohälsosamt många timmar som deras man och far tillbringade i sitt arbetsrum fullt med hakkorsprydda böcker.

Guy Walters Broad Chalke, maj 2009

15

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 15

10-08-12 09.49.48

Walters_Jakten paĚŠ ondskan_inlaga.indd 16

10-08-12 09.49.48

Kapitel ett

Luften blev renare

Den 6 maj 1945 stod två officerare från SS vid en liten vägbro i den österrikiska skidorten Altaussee. Nedanför dem forsade en bergsbäck med klart vatten fram, och ovanför dem tornade den jättelika ljusgrå sandstenen i platån Loser upp sig. Bredvid fanns flera trähus och stugor, vars gemytliga inredning är tänkt som inramning för att dricka snaps sent på kvällen framför öppna eldstäder efter utmattande vandringar i bergen eller uppfriskande simturer i sjöns terapeutiska vatten. Men sannolikt tänkte ingen av männen på sådana trivsamma aktiviteter. I stället diskuterade de sina alternativ nu när de amerikanska stridsvagnarna bara var några kilometer bort. Som SSofficerare såg ingen av männen fram emot att tas till fånga av de allierade, men de hyste helt olika planer på vad de skulle göra härnäst.

Den yngre mannen, en SS-Sturmbannführer – motsvarigheten till major i tyska armén – tänkte stanna kvar. Den trettioårige doktor Wilhelm Höttl hade varit medlem av nazistpartiet sedan sexton års ålder och hade tillbringat kriget med att arbeta för Sicherheitsdienst eller SD, SS:s underrättelsetjänst, i Wien, Berlin och Budapest. Även om han hade gjort en kometkarriär saknade han inte belackare. En av hans överordnade hade beskrivit honom som ”den typiske problematiske wienaren – lögnare, lismare, ränksmidare och utpräglad skojare”.1 Sådana egenskaper kan emellertid vara till hjälp i samband med underrättelsearbete, och det var just detta Höttl avsåg att utnyttja. Med tanke på att han hade erfarenhet av att utkämpa ett hemligt krig mot kommunistiska celler, trodde han att han kunde vara till nytta för amerikanerna, och i stället för att behandla honom som krigsförbrytare, kanske de skulle betrakta honom som en tillgång.

Höttls förhoppningar var långt ifrån ogrundade. Sedan i februari hade han varit i kontakt med American Office of Strategic Services (OSS), föregångaren 17

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 17

10-08-12 09.49.48

luften blev renare

till CIA, i ett försök att förhandla fram en separatfred för sitt hemland Österrike. Den tänkta överenskommelsen bar täcknamnet ”Herzog”, och hade utarbetats av Höttls chef, SS-Obergruppenführer (general) Ernst Kaltenbrunner, som själv var österrikare och chef för Rikssäkerhetsöverstyrelsen (Reichssicherheitshauptamt eller RSHA).2 Höttl hade rest flera gånger till Schweiz för att tala med representanter för Allen Dulles, OSS:s stationschef i Bern, och han var angelägen om att ställa sig in hos amerikanerna. Han erbjöd dem uppgifter såväl om axelmakternas förberedelser för en sista desperat försvarsstrid i den så kallade ”alpina redutten” som material om transporter med guld som gömdes undan djupt inne i de österrikiska bergen.3 Olyckligtvis för Höttl sprang händelseutvecklingen förbi honom och innan han hann ordna ett möte mellan Dulles och Kaltenbrunner utropades ett ”självständigt” Österrike i det ryskockuperade Wien den 27 april. Höttl gjorde ett sista försök att ta sig till Schweiz i början av maj, men eftersom det fanns franska trupper längs gränsen mellan Österrike och Schweiz, tvingades han avbryta sin resa när han kom till Liechtenstein och återvände för att söka skydd i Altaussee.4 Utan hans vetskap höll amerikanerna emellertid redan på att välva planer på att använda sig av honom. Den 21 april rapporterade Dulles att ”Höttls historia som SD-agent och medarbetare [till] Kaltenbrunner är naturligtvis inte bra, men jag tror att han vill rädda sitt eget skinn och därför kan vara användbar”.5 En annan OSS-officer instämde, även om han manade till försiktighet: ”För att undvika alla anklagelser om att vi samarbetar med en nazistisk reaktionär”, rapporterade Edgeworth Murray Leslie till Dulles, ”tror jag att det bästa vore om vår kontakt med honom skedde så indirekt som möjligt.”6 Den andre mannen som stod på bron den dagen delade inte Höttls ombytliga känsla av lojalitet med den nazistiska regimen. Han var nio år äldre än Höttl och befann sig ett pinnhål högre upp i det militära rangsystemet.

Han var SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant) och var inte det minsta intresserad av fredsavtal utan ansåg att det fortfarande fanns all anledning att fortsätta slåss. Han sade åt Höttl att han tänkte gömma sig i bergen med en grupp pålitliga unga SS-män. Han var övertygad om att hans kunskaper om bergen skulle det göra möjligt för honom att överleva där uppe i åratal.7 Höttl hyste säkert inga tvivel om att hans överordnade menade allvar, eftersom han ingående hade bevittnat djupet i hans försvurenhet åt nazismens ondska. I själva verket hade de två männen arbetat tillsammans i Ungern 18

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 18

10-08-12 09.49.48

luften blev renare

efter att tyskarna hade ockuperat det landet i mars föregående år. Höttl hade haft hand om SD:s kontraspionage8 medan hans österrikiske landsman hade haft ansvar för att det till namnet så menlösa Referat IV B vid RSHA kunde påbörja och genomföra sin verksamhet i det nyss ockuperade området.

Denne Obersturmbannführer skulle visa sig sköta sitt arbete bra och med djup hängivenhet, för i juni 1944 hade han lyckats att deportera ungefär 400 000 judar till Birkenau för att gasas.9 Den äldre mannens namn var Adolf Eichmann.

Där de två männen stod på bron kanske Höttl funderade på ett möte de två männen haft i Budapest en morgon i slutet av augusti 1944. Höttl hade slappnat av i sin lägenhet när Eichmann hade dykt upp och varit märkbart nervös på grund av den nyligen genomförda kuppen i Rumänien mot den nazistvänlige ledaren Ion Antonescu. När Rumänien nu stod i begrepp att ansluta sig till de allierade var Eichmann orolig för att ingenting skulle kunna stoppa den ryska inmarschen i Ungern och Österrike. ”Sedan hällde Eichmann i sig flera glas konjak”, mindes Höttl senare, ”det ena efter det andra […] Jag satte fram en flaska arrak och ett glas, så att han kunde förse sig.”10 Eichmann, som Höttl konstaterade för ovanlighetens skull var klädd i fältuniform, fann föga tröst i konjaken. Mot slutet av samtalet reste han sig upp för att ta farväl av Höttl och tillade: ”Vi kommer förmodligen aldrig att träffas igen.” När hans underlydande frågade honom varför, berättade Eichmann att de allierade visste att han bar ansvaret för deportationen av mängder av judar, och att de betraktade honom som en ”av de värsta krigsförbrytarna”. Då bestämde sig Höttl för att fråga honom om omfattningen av utrotningsprogrammet. Höttl sade: Till min förvåning svarade Eichmann på den frågan […] Han sade att antalet mördade judar var en väl bevarad hemlighet inom Riket … Eichmann berättade för mig att enligt hans uppgifter hade ungefär sex miljoner judar likviderats fram till dess: fyra miljoner i utrotningsläger och de återstående två miljonerna hade skjutits ihjäl av särskilda enheter eller dött av andra orsaker såsom sjukdomar.

Sedan lät Eichmann förstå att Himmler trodde att siffran var högre, men själv var han övertygad om att sex miljoner stämde.11 Trots att Eichmann var stadig på fötterna, varnade Höttl sin överordnade att det inte var lämpligt 19

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 19

10-08-12 09.49.48

luften blev renare

att köra med så mycket sprit i kroppen. Denna varning struntade säkerligen Eichmann i, med tanke på att han enligt flerstämmiga uppgifter inte var någon främling för konjaksflaskan.12 Nu, bara drygt åtta månader senare, verkade Eichmann vara på ett mer skräckinjagande humör. Han berättade för Höttl att han tänkte göra motstånd, men efter många års stress och alkohol, såg han knappast ut som ledaren för en välorganiserad, pånyttfödd nazistisk motståndsrörelse.

Den tunnhårige Eichmann var blott 167 centimeter lång och mycket smal.

Ansiktet var knotigt och kinderna insjunkna. Dessutom led han av nervösa ryckningar i ansiktet, och skrattade på ett lätt kusligt och överdrivet sätt.

Eftersom han ständigt var berusad, hämtade han säkerligen mycket av sitt mod från alkoholen.13 Det var lika bra att han försvann upp bland bergen för hans nazistiska kolleger ville egentligen inte ha med honom att göra.

Eichmanns chef, Kaltenbrunner, hade också stuckit sig undan i Altaussee, och han uppfattade sin underordnades närvaro som olycksbringande. ”Eichmann dök upp hos oss likt Tyfösa Mary”, mindes Höttl, ”han var personifieringen av alla de brott som nu hemsökte Kaltenbrunner och hans anhängare, den apokalyptiska påminnelsen om deras egna synder.” Enligt Höttl sade Kaltenbrunner åt Eichmann ”att sticka sin väg från Altaussee så snabbt han kunde”.14 Men innan Eichmann försvann sin väg hade han en del personliga angelägenheter att ordna upp – han skulle säga adjö till sin familj, som hyrde hans farbrors hus några hundra meter ner längs vägen med adressen Fischerndorf 8.15 Eichmann mindes senare hur han i tur och ordning omfamnade sin hust­ ru Vera och sina tre söner. ”Jag höll om dem med en glöd som bara är möjlig under sådana omständigheter”, skrev han. ”Den minste var bara tre år. Bara tre – och jag träffade honom för sista gången. Jag visste att den vackraste gåva en tysk far kan efterlämna till sin son är disciplinens gåva. Så jag slog honom.”16 Iförd kamouflageuniform och beväpnad med kulsprutepistol grep Eichmann tag i den unge Dieter, höll fast honom mellan knäna och slog honom med handen ”på ett lugnt och metodiskt vis”. Orsaken bakom detta brutala farväl var att inskärpa i pojken att han inte skulle gå nära kanten av sjön, eftersom han nyss fallit ner i den. ”Som han skrek när min hand höjdes och sänktes!

Men det skulle visa sig att han aldrig föll ner i sjön igen.”17 Innan han gick gav mannen som bar ansvaret för så många mord nu sin hustru möjlighet att ta livet av sig själv och barnen. Han försåg henne med fyra giftampuller och 20

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 20

10-08-12 09.49.48

luften blev renare

sade: ”Om ryssarna kommer, måste ni bita sönder dem. Om amerikanerna eller britterna dyker upp, behöver ni inte göra det.”18 Han behöll en ampull för egen räkning, även om det enligt Höttl var troligare att fanatikern Eichmann skulle försöka inleda en eldstrid om han blev trängd.19 Obersturmbannführer Eichmann gav sig nu upp bland bergen för att ansluta sig till sin grupp med ”pålitliga” SS-män, som väntade på hans ankomst vid Blaa-Alm, ett värdshus som också fungerade som jaktstuga, och som låg i en avskild dal knappt fem kilometer norr om Altaussee.20 Men nu när den amerikanska armén var så nära bestämde sig Eichmann för att skära ner på sin styrka och betalade och skickade hem flertalet av männen. Tillsammans med en liten grupp officerare sökte han sig sedan tre kilometer åt nordväst till byn Rettenbach-Alm. Trots att gruppen nu hade klättrat nedåt ungefär 300 meter var deras nya tillflyktsort betydligt mer avskild.21 Det var vid denna tidpunkt som gruppen insåg att oavsett hur djupt in bland Alperna man trängde, skulle man vara betydligt tryggare om man befriade sig från den giftigaste beståndsdelen: Eichmann själv.

Ironiskt nog var det en annan man som själv var nog så belastad som gjorde sig till tolk för gruppens betänkligheter – SS-Obersturmführer Anton Burger, som under åren 1943 till 1944 var kommendant för Theresienstadt och som dessförinnan arbetat i Auschwitz.22 ”Vi har talat igenom situationen”, sade Burger. ”Vi tänker inte skjuta på engelsmännen eller amerikanerna. Ryssarna kommer inte att dyka upp här. Ni uppfattas som krigsförbytare, inte vi. Om ni går er väg och utser en annan befälhavare, gör ni era kamrater en stor tjänst.”23 Det var omöjligt för deras ledare att inte instämma i denna slutsats, och efter en avskedssnaps begav sig Eichmann norrut, åtföljd av sin adjutant, SS-Obersturmführer Rudolf Jänisch.

Trots Eichmanns fagra ord inför Höttl om att inleda sitt eget privata krig, måste han och Jänisch snabbt ha insett att det var rent dåraktigt att rusa runt bland bergen iförda SS-uniform. Därför bestämde sig de två männen för att iföra sig nya uniformer och till och med nya identiteter. Sålunda förvandlades SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann nu till den mer ringa Obergefreiter (korpral) Bart vid Luftwaffe.24 De två männen vandrade genom bergen, och Eichmann skulle flera år senare minnas hur han såg en mängd vilda djur, däribland rådjur, stenbockar, rävar och harar. Han skrev:

21

Walters_Jakten på ondskan_inlaga.indd 21

10-08-12 09.49.49