9789137135328

Parisoula Lampsos Lena Katarina Swanberg

Mitt liv med Saddam

Forum

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 3

10-03-04 09.40.08

Tidigare biografier av Lena Katarina Swanberg: ”Sorgfågel – Annika Östberg berättar sitt liv” (Bokförlaget DN, 1999) ”Hedersmordet på Pela” (Bokförlaget DN, 2002) ”Carl Jan Granqvist – människan, maten, måltiden” (Bonnier Fakta, 2003) ”Nils-Emils matminnen” (Albert Bonniers Förlag, 2004) ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak” (Albert Bonniers Förlag, 2005) ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var” (Albert Bonniers Förlag, 2009)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm ww.forum.se © Lena Katarina Swanberg 2010 Omslag John Eyre Tryck ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-37-13532-8

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 4

10-03-04 09.40.09

För fat ta r ens föror d

Hösten 2002, ett år efter terrorattacken mot World Trade Center i New York och ett halvår innan USA och dess allierade stater inledde invasionen av Irak, sände den amerikanska tevekanalen ABC en uppmärksammad intervju med grekisk-irakiskan Parisoula Lampsos. Hon presenterades som ”Saddam Husseins älskarinna”.

Det var hon. Också. Dock var förhållandet mellan den blodbesudlade irakiske diktatorn och Parisoula Lampsos mer komplicerat och mångfacetterat än vad den mediakittlande beteckningen ”älskarinna” antydde. Relationen varade i över trettio år, även om det fanns långa perioder när de inte sågs.

Någon gång under tiden när jag intervjuade Parisoula för denna bok, såg jag ABC-inslaget som spelades in i Beirut medan Parisoula fortfarande var på flykt. Det slog mig, att i den hårt klippta teveintervjun låter det som om det var lätt för ”Saddams älskarinna” att berätta om sitt liv i diktatorns skugga.

Själv har jag i stället många gånger varit orolig när jag väckt hennes smärtsamma förflutna till liv. Ju svårare minnena var och ju mer ont det gjorde när såren revs upp, desto svårare var det för Parisoula att vara stilla. Hon kunde plötsligt börja diska.

Slita upp kylskåpsdörren och hitta någonting att äta, vad som 5

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 5

10-03-04 09.40.09

helst, inlagd gurka. Plocka sönder en bit bröd, röka för många cigarretter. Gråta, gråta, gråta.

Ibland ringde jag till förläggaren Abbe Bonnier och var orolig.

Jag behövde stöd, jag är ingen terapeut. Flera gånger frågade jag Parisoula om hon verkligen ville ha denna bok skriven. Om hon verkligen orkade gå in i händelser så detaljerat och förklara sitt liv så pass ingående för mig att jag förstod, inte bara hörde vad hon sa. Och ville hon verkligen att jag skulle förvandla hennes liv till en berättelse?

Det är ju det jag gör. Jag tar riktiga människors riktiga liv och förvandlar dem till berättelser. Jag tar reda på så mycket jag kan från andra källor för att kunna ställa relevanta frågor, men det mesta jag gör är att jag lyssnar i all oändlighet på en enda människas egen version av sitt eget liv. Min avsikt när jag sedermera sitter och skriver är att berättelsen ska bli sann. Kännas sann för den som har berättat för mig, låta sann även för dem som står den människan nära, vara sann i sitt förlopp. Jag har för den skull inga illusioner om att sanningen om ett liv är entydig, jag vet mycket väl att den är svårgripbar. Hjärnan sorterar bort och sorterar fram. Minnet orkar inte bära, tolka eller ens formulera allt, särskilt inte de mest plågsamma detaljerna. Hur mycket jag än berättar i en bok har jag inte sagt allt – inte om vad som hände eller ens om vad jag själv fått veta.

Min återkommande fråga till Parisoula Lampsos har varit: – Varför? Varför gjorde du så?

Hennes återkommande svar har ledsagats av en svart blick, både uppgiven och envis: – Jag ville leva, eller hur?

Parisoula Lampsos har väntat länge på att hennes liv ska bli till bok. Hon finner beteckningen ”Saddams älskarinna” förminskande och förödmjukande och hon har velat förklara hur det verkligen var. Vi har suttit vid hennes köksbord och samtalat på engelska, men Parisoulas modersmål är ju grekiska samt 6

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 6

10-03-04 09.40.09

arabiska och mitt är svenska. Ibland har Parisoula missförstått mina frågor och ibland har jag missförstått hennes svar, men vi har inte gett oss förrän vi har kommit rätt. Vi har hållit på. Hur länge som helst. Har det varit riktigt knepigt har Parisoula ringt sina släktingar och vänner här och där i världen och så har jag fått tala med dem.

Somligt har varit nästan omöjligt för henne att tala om, så vi beslöt tidigt att växla mellan svårt och lätt i våra samtal, snarare än att försöka hålla en kronologisk ordning. Ju längre jag har lyssnat till Parisoula, desto mer har jag insett att miraklet i just hennes berättelse är att såväl hon som hennes tre vuxna barn lever.

En sak till: insprängt i texten finns faktastycken i kursiv stil.

Min avsikt med dem är dels att underlätta läsningen för dem som inte känner till så mycket om Irak och Mellanöstern, dels att foga in Parisoulas personliga öde i sitt historiska och politiska sammanhang.

Jag känner för övrigt Parisoula Lampsos som Maria. Det namnet fick hon av amerikanerna och det har hon sedan även använt i Sverige under sina år med skyddad identitet. I och med denna bok tillhör Parisoula det förflutna. Maria Lampsos är svensk medborgare och bor i Sverige. Hon finns.

Stockholm i mars 2010 Lena Katarina Swanberg

7

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 7

10-03-04 09.40.09

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 8

10-03-04 09.40.09

R

ädsla har många ansikten och jag känner dem alla. Värst för mig har alltid varit rädslan för vad som kan hända mina barn. Därnäst kommer skräcken som blandas med ensamhet, för den löser upp allt som är jag och gör mig till ingen. Håren på mina armar reser sig vid blotta tanken på min flykt från Irak.

Det underjordiska fängelset i Kurdistan där främmande män låste in mig. Mörkret i trapporna ner till cellerna. Tystnaden.

Evighetsvandringen mellan tigande män klädda i tygrika, traditionella kläder. Ögonen som följde mina rörelser. Männen som åt mig med sina blickar.

Jag förlitar mig på Gud. Alltid. Han är omkring mig och jag talar med honom som till en vän. Så var det då och så är det fortfarande.

Rädslan har en motpol. Den kallas nåd.

9

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 9

10-03-04 09.40.09

N

är jag träffade Saddam Hussein första gången var jag nyss fyllda sexton. Ingenting som jag hade lärt mig under min uppväxt förberedde mig för mötet med Saddam och ingen kunde ana hur mitt liv skulle komma att utvecklas efter den kvällen. Ända fram till sommaren 1968 gick allt som skedde i mitt liv att förutse och min enda rädsla var att mina föräldrar och mina sju bröder skulle bli arga på mig. Att jag i egenskap av enda dotter och enda syster skulle uppföra mig på ett sätt som drog skam över min familj.

Vilken lycklig tid det var. Allting så enkelt.

Jag var inte vacker, det har jag aldrig varit. Mycket söt var jag, stora bruna ögon, rund och mjuk och len i kroppen som en nygräddad vetebulle och mörkblont hår som räckte mig långt nedom ryggen. Det som syntes bäst hos mig var ändå något annat, svårare att definiera. En släkting försökte någon gång förklara för mina barn: – När er mamma gick på gatan måste alla i Bagdad gå ut ur affärerna och se på henne!

Det var sant. Så var det. Jag syntes som om jag var belyst och jag gick inte som andra flickor, mina fötter dansade fram. Livslusten satte luften i svängning omkring mig, mina höfter gungade 10

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 10

10-03-04 09.40.09

utan att jag visste hur det hände. Min mamma bannade mig: – Gå inte på det där viset, Pari, sluta! Sitt rak i ryggen, fötterna ihop, händerna i knät!

Sedan brast hon i skratt, för när jag försökte lyda, dansade mina flickfötter ändå. Inte ett ögonblick förstod jag känslorna hos dem som såg på mig med våta ögon. Mitt liv var sagoprinsessans skyddade tillvaro i min fars vackra hus och underbara trädgård i exklusiva kvarter i Bagdad. Vår trädgårdsmästare anpassade trädgårdens färger efter årstidens växlingar, min mamma hade en kock och många tjänare till sin hjälp. Vi hade en chaufför som tog oss överallt, även till skolan och till den exklusiva klubben där vår familj var medlemmar, Alwyia. Våra bilar var först av märket de Soto, sedan alltid Mercedes. Min fars namn var respekterat i de högsta kretsar. Våra grannar var ansedda irakiska familjer – de flesta kristna som vi. Röda Korset och många internationella ambassader ägde hus i våra kvarter.

Familjens vardag var omgärdad av tydliga gränser där var och en hade sin egen utmejslade roll. Min far var ofta på resa för sina affärers skull, min mamma ansvarade för allt som rörde vårt hem. När vi inte var hemma var vi på klubben och umgicks med familjer som ingick i den tidens elit i Bagdad. Fester, middagar, swimmingpool, tennis, volleyboll, drinkar med eller utan alkohol, en fin restaurang – allt en människa kunde önska sig. Varje torsdag var det tonårsparty. Vi dansade, blev kära och drack Fanta. Varje fredag åt min familj middag på klubben. Sedan spelade min far kort med sina vänner, medan min mor umgicks med sina väninnor.

Mina bröder var mina livvakter. Alltid. De gick på varsin sida om mig när jag gick ut. Jag var tryggt omgärdad av regler och mina stora bekymmer var mycket små.

Alla hade förväntningar på en fin flicka som jag, en flicka måste vara rädd om sitt goda rykte. Min egen framtid och min familjs heder hängde på att jag förblev oskuld. Misslyckades jag med att 11

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 11

10-03-04 09.40.09

förbli min familjs stolthet blev jag i stället bärare av dess skam. I min bevarade oskuld låg min styrka och varje gång en situation oroade mig, sprang jag fort till min mamma.

Pengar var inte viktigt för mig, av det enkla skälet att pengar alltid fanns. Berättade jag gråtande för min pappa att jag hade tappat min dyra klocka, gav han mig en ny samma eftermiddag.

Fast en dag i veckan skulle jag städa där hemma eller hjälpa kocken att laga mat. På så vis ville min mamma att jag skulle lära mig ödmjukhet: – Du är som andra, Pari, sa min mamma, du är människa.

Sådant var mitt liv när jag mötte Saddam. En söt flickunge i Bagdads societet. Jag visste ingenting om politik, jag betraktade mig som europé och min familj var grekisk-ortodox kristen.

Kontrasten till Saddam Hussein kunde inte vara större.

Saddam var runt trettio år när han och jag träffades. Att han var betydligt äldre än jag betydde dock mindre för fortsättningen än att hans bakgrund var radikalt olik min. Saddam kom från ett mycket fattigt liv i en irakisk bondby utanför en stad norr om Bagdad, Tikrit. Hans far antingen försvann eller avled innan Saddam föddes. Hans mor gifte senare om sig och Saddam tillbringade stor del av sin barndom i sin morbrors hem i Bagdad.

De kolossala olikheterna mellan Saddams och mina tidiga erfarenheter av vad livet är, skapade en underlig balans mellan oss. Han tog ständig revansch. Själv hade jag inte fått lära mig undergivenhet, jag visste alltid mitt värde. Jag var stolt över min kärleksfulla familj och jag lärde mig tidigt att respekt är något annat än svaghet. Min styrka var på sitt vis lika stor som Saddams, även om den var annorlunda.

Jag undrar ofta varför jag fortfarande är i livet. Varför fick just jag leva, när så många andra i Saddam Husseins Irak måste dö? Men jag undrar inte längre över varför jag väckte Saddams intresse: i en värld av växande underdånighet roade jag honom 12

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 12

10-03-04 09.40.09

från första stund genom att helt enkelt vara mig själv.

Allt mellan Saddam och mig ändrades naturligtvis när jag förstod vem han var. Men just denna första kväll, denna ödesdigra fredag i augusti 1968, visste jag ingenting och därför kom den underliga balansen mellan oss att befästas på ett särskilt sätt.

– Ändra dig aldrig, Parisoula, sa Saddam ofta till mig, var alltid som du är.

13

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 13

10-03-04 09.40.09

M

in fars stora trädgård omgärdades, precis som alla andra trädgårdar i vårt område, av en mur. För att komma till grannens entré måste man gå runt hela kvarteret. Men om min mamma tillät mig kunde jag lätt klättra över den inre muren mellan trädgårdarna och besöka våra närmaste grannar, ett armeniskt par, kristna liksom vi. Mannen hette Harout al-Khayyat. Han ägde ett mycket exklusivt herrskrädderi som bar hans namn. Hustrun hette Gina. Hon var en bit över tjugo år och min mamma tyckte om henne. Därför kunde Gina ibland komma hem till oss och sitta och prata en stund. Familjevis umgicks vi aldrig, men Gina och jag talade då och då med varandra över trädgårdsmuren.

Min mamma tyckte inte om Harout. Varför visste jag inte, men idag vet jag bättre. Harout ingick redan på den tiden i kretsarna runt Saddam Hussein, vilket förklarade min mammas ogillande.

Visste hon något annat om Harout som jag var för ung för att förstå? Anade hon något om hans och Ginas äktenskap?

Långt senare i livet stötte jag ofta ihop med Harout, eftersom han fortfarande ingick i kretsen runt Saddam och brukade spela kort med Saddams söner, Uday och Qusay. Harout kunde ibland se på mig och skratta: – Din mamma ville helst förgifta mig, Pari, sa han.

14

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 14

10-03-04 09.40.10

Det var sant. Och kvällen när Gina bad mig komma över och göra henne sällskap eftersom Harout skulle ha gäster, var det som om min mamma hade en föraning om ondska. I återstoden av sitt liv talade min mamma om mitt första möte med Saddam som ”olycksstunden”. Hon bannade sig själv. Tyckte att det var fel av henne att släppa iväg mig just den där kvällen, när Gina tyckte att det var tråkigt att vara ensam. Kunde jag inte komma över och hjälpa henne att göra tabbouleh och att servera mat till Harouts gäster?

Min mamma sa nej. Absolut nej. Hon kunde vara en god granne och låta kocken göra en tabbouleh och skicka över till Ginas hus, inga problem. Jag skulle stanna hemma.

Jag tjatade både länge och envist: – Vad kan vara farligt, mamma? Jag är bara med Gina i huset intill och är med när gästerna äter din goda tabbouleh och grillar lite fisk?

Mammas alla förmaningar, jag kunde dem utantill: Drick inte ur öppnade flaskor. Var aldrig ensam med en man. Slå ner blicken när någon man tittar på dig. Låt ingen ens kyssa din hand, för du kan bli med barn …

Jag svär, jag trodde henne. Ingen hade talat med mig om vad som händer mellan man och kvinna och jag hade stor respekt för min mamma. Hon bestämde allt i min pappas hus och brukade ofta säga till mig att en flickas bästa vän är hennes mor. Skälen var två. En mor är inte svartsjuk på sin dotter och en mor kommer säga sanningen.

En gång när jag var på besök hemma hos en väninna hade jag lovat mamma att vara hemma klockan nio. Kanske kom jag tio minuter för sent och min mamma var ursinnig. Hon tog mitt långa hår, tvinnade ihop det till ett rep och började slå mig. Två dagar på mitt rum var mitt straff den gången. Jag skulle hålla tiden. Jag skulle känna straffet i min kropp, så att jag mindes reglerna nästa gång.

15

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 15

10-03-04 09.40.10

Idag kan jag mycket väl tänka mig att Ginas inbjudan till mig den kvällen var Harouts idé. Harouts välbeställda kunder tillhörde eliten i Bagdad och Harout visste att Saddam Hussein åtrådde allt från väst och var medveten om att han älskade lyx. Harout kände även till Saddams gränslösa aptit på unga kvinnor, kanske var han till och med en av dem som hade i uppdrag att hitta de yngsta och sötaste. Sådana som jag.

Harout hade all nytta i världen av att hålla sig väl med mannen som snart skulle hålla Irak i ett järngrepp. Denna kväll fick jag bli Harouts gåva till Saddam Hussein.

Suckande gav min mamma upp. Hon skulle vänta på mig, sa hon. Hålla utkik mot muren hela kvällen, se mig komma hem.

Jag gjorde mig fin och satte på mig min skära klänning med åtsittande liv och kjol så vid att den stod rätt ut när jag snurrade.

Jag borstade mitt hår blankt, lät det hänga fritt på ryggen och knöt ett långt, skärt band om. Ankelkedjor av guld, högklackade skor i silver, många klirrande guldarmband, en skvätt av min favoritparfym, Je reviens. Nöjd med mig själv dansade jag fram till mamma för att visa upp mig.

– Så finklädd? sa mamma misstänksamt. För att servera tabbouleh? Än i denna dag kan jag se henne framför mig som hon satt hemma i köket den gången. Svartklädd och bredbent på stolen med en hand på vart knä. Bekymrad blick: – Gå inte så där, Parisoula, jag förbjuder dig! Du får stanna hemma!

Därpå alla frågor och suckar ännu en gång, vem ska komma, var ska ni sitta, vad ska ni äta …? Parisoula, min dotter, i mitt hjärta vet jag att detta inte är bra. Äntligen skuttade jag över muren med min skål full av tabbouleh och den skära kjolen flygande omkring mig. Jag hade fått min vilja fram och det här skulle bli kul.

16

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 16

10-03-04 09.40.10

* Baathpartiet grundades på 1940-talet i Syrien i protest mot kolonialväldet, vilket då fortfarande var starkt i alla arabiska stater. Baath betyder på arabiska ungefär detsamma som pånyttfödelse och filosofin bakom Baath handlade dels om socialism, dels om arabisk nationalism.

I början hade Baathpartiet inte många anhängare i Irak, men dess inflytande växte. Med tiden kom dock Saddam Hussein att i första hand bli en förespråkare av sin egen makt och de ursprungliga idéerna mer eller mindre förlorade sin betydelse.

Men det var trots allt inom Baathpartiet som Saddam Hussein fick sin tidiga politiska skolning.

Uppbyggnaden av det irakiska Baathpartiet var en blodig process med många maktkonflikter och flera militärkupper.

Drivande inom den interna oppositionen var Ahmad Hasan al-Bakr, som kom att bli Saddam Husseins företrädare som president, och Saddam Hussein själv. al-Bakr försökte med stöd av Saddam Hussein att ta över presidentmakten redan 1964, vilket ledde till att båda arresterades. al-Bakr frigavs senare på grund av sjukdom och Saddam Hussein lyckades år 1966 fly till Egypten, men efter militärkuppen i juli 1968 valdes al-Bakr till slut till president av det nybildade Revolutionsrådet. Saddam Hussein hade redan då en stark ställning i regeringen och ju äldre och svagare president al-Bakr blev, desto mer växte Saddam Husseins inflytande.

* Inifrån Harouts hus hördes musik från en grammofon. Jag ställde ifrån mig min skål i köket, tog emot en annan med chips som Gina gav mig och gick mot salongen för att höra bättre. Frank Sinatras mjuka röst fyllde rummet, Strangers in the night. Min favorit.

17

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 17

10-03-04 09.40.10

Harout tog min hand och ville dansa. Genom mitt huvud for blixtsnabbt att om mamma ser mig nu så dödar hon mig, men jag var nyss fyllda sexton och danslusten tog över. När Harout snurrade mig så kjolen slog ut som en blomma, skrattade jag högt.

Mitt i denna virvlande dans såg jag gästerna stiga in. Tre män, den främste påfallande elegant i blå sidenkostym och bländvit skjorta. Saddam Hussein. Mitt första intryck var hans underliga ögon. Sådana ögon hade jag aldrig sett. Gammalt silver, gammalt guld, Saddams bruna blick glimmade som metall. En stund senare skulle jag säga det till honom: – Du har ögon som ett djur. Du har en kall blick.

Någon annan än jag hade kunnat straffas med döden. Saddam Hussein bara skrattade. Min frispråkighet roade honom, förmodligen därför att han var så van vid att man aktade sig när han var i närheten. Saddam Hussein var ömsom beundrad ömsom fruktad, men man visste att han var brutal. Liv kunde mycket fort vändas i blodig död i hans närhet. Redan då var det så.

Själv hade jag dock inte en aning om vem Saddam Hussein var.

Detta blev paradoxalt nog min styrka, för min enda rädsla när jag var nyss fyllda sexton år och mötte Saddam Hussein första gången var att min mamma skulle få veta att jag dansade. I min familj var politik ett lika olämpligt samtalsämne runt middagsbordet som religion. Det spelade ingen roll om samtalet fördes tillsammans med gäster eller inom familjen: – Skapar bara problem, brukade min pappa säga, till slut blir alla osams.

Så länge jag lever kommer jag förknippa Frank Sinatras röst med mitt och Saddams första möte. Saddam tog min hand och snurrade mig som Harout hade gjort nyss så den rosa kjolen flög, men sedan släppte han mig inte utan snurrade mig vidare 18

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 18

10-03-04 09.40.10

in mot sitt bröst. Saddam höll mig fast, så att min rygg trycktes mot honom.

– Släpp! Släpp mig!

Jag var både arg och skrämd. Min mamma skulle döda mig om hon såg mig i en främlings armar, muslim dessutom, och plötsligt såg jag Ginas förfärade blick i dörren till köket.

Idag är jag rätt säker på att Harout hade arrangerat så att jag dansade mitt i rummet i min skära klänning i ögonblicket när Saddam steg in. Men då? Aldrig. Jag var oskulden personifierad.

Allt skedde så fort, jag förstod inte vad som pågick och kunde inte värja mig.

Jag såg livvaktens granskande blick mot mig och jag såg den tredje, okände mannen som jag nu vet var Saddams halvbror, Barzan al-Tikriti. Denne man skulle med tiden bli chef för Saddam Husseins fruktade säkerhetstjänst, mukhabarat. Han var ful med sitt koppärriga ansikte och hans ögon var elaka. Med ett barns starka instinkt visste jag att den mannen var ond.

Jag fäste min vädjande blick på Gina, hjälp mig, men hela hennes gestalt utstrålade kyla. Gina var arg på mig. Varför? Vad hade jag gjort för fel?

– Du har vackra ögon, sa Saddam när han äntligen släppte mig.

– Jag måste gå hem, sa jag med bestämd röst.

– Vet du inte vem jag är?

– Gina? Var det min mamma som ringde?!

Saddam Hussein gav några snabba order till sin halvbror och livvakten, vars blickar mot mig var öppet lystna. Andemeningen var att jag tillhörde Saddam. Han förbjöd männen i rummet att se på mig på det där viset. Någonsin.

Jag blev alltmer osäker. Orden förstod jag, men jag behärskade inte den vuxna koden. Återigen sökte jag Ginas blick. Att tala med ögonen och att 19

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 19

10-03-04 09.40.10

läsa andras blickar är självklart i arabvärlden, det lär man sig som liten. Ögonens språk säger minst lika mycket som de talade orden, dessutom talar det sanning. Ginas blick uttryckte enbart ursinne.

Vad skulle jag göra nu? Utan min mamma att söka skydd hos?

Hela min uppfostran gick ut på smidig anpassning till vad andra förväntade sig. En väluppfostrad flicka ställer inte till problem, detta hade jag lärt mig. Hur skulle jag bete mig med en manlig gäst som lade sin hand på min kropp som om den vore hans? På min rygg, min arm, min hand …

Till min fasa böjde sig Saddam över min hand och kysste den.

I ett obevakat ögonblick stod Gina tätt intill mig, blicken kall som is. Efter maten, sa hon, måste jag gå hem: – Glöm den mannen, Parisoula. Du har aldrig träffat honom.

Idag bor Gina i USA. Jag önskar att hon hade uttryckt sig tydligare den kvällen. Det hade kunnat förändra mitt liv.

Innan jag visste ordet av hade Saddam Hussein fört mig ut i trädgården. Jag kände det varma trycket av hans hand mot min rygg.

Mörkret var sammetsmjukt och i månljuset bland pelarna på den skyddade terrassen anade jag doften av rosor. Tjänarna hade förberett den aromatiskt doftande elden. För att grilla fisk krävs en perfekt glödbädd och denna kunde bara inte bli bättre.

Tanken på min mamma gled undan. Det var onekligen en spännande kväll. Visserligen såg Gina fortfarande på mig som om hon ville att jag skulle försvinna, men hur skulle jag ha kunnat veta att Gina var en av Saddams många älskarinnor? Vad visste jag om skenäktenskap som arrangerades av Saddam Hussein därför att han ville ha kontroll över sina kvinnor? Ingenting visste jag. Ingenting.

Saddam Hussein tecknade att jag skulle sitta närmast honom.

20

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 20

10-03-04 09.40.10

Maten var delikat, kvällen som förtrollad och alla behandlade Saddam Hussein med stor respekt. Han uppförde sig som om han var van vid att ha makt över sin omgivning.

Sådan skulle en man vara. Det var självklart, det hade jag lärt mig. Sådan var min pappa också och sådana ville mina bröder bli. Det som intresserade mig var enbart hur Saddam såg på mig.

En vuxen mans blick mot en kvinna som han finner attraktiv. Jag blev nyfiken. Vem var egentligen denne Saddam Hussein? Som de andra behandlade som en prins?

I den arabiska världen finns symbolhandlingar som är viktiga att känna till om man vill förstå vad som egentligen pågår. Det räcker inte att kunna arabiska. Det räcker inte heller att kunna tala med sina ögon. I arabländerna måste man även behärska symbolernas språk.

Vi åt karp från floden Tigris, en delikat anrättad fisk, kryddad som man bara kan i Irak. På karpen finns ett speciellt stycke kött strax bakom fiskens huvud, som av tradition anses vara finare och smakligare än andra. Luqmat al-sayyad. Fiskarens gåva. Att erbjuda någon just den fiskbiten innebär en stor hedersbetygelse.

Beroende på omständigheterna kan gesten betyda respekt, kärlek, vänskap eller evig trohet.

Att just Saddam Hussein plockade loss denna symbolladdade bit grillad fisk var självklart. Hans position gav honom rätt att göra så. Desto mer överraskande var det att Saddam vände sig till mig: – Öppna din mun. Ät.

Det var en laddad stund. Alla i sällskapet visste vad gesten betydde. Utan att ägna de övriga en blick eller säga ett ord berättade Saddam för dem att jag var hans. För alltid.

Men Saddam satt för nära. Det tyckte jag inte om. Jag fick skjuta bort honom och hans händer hela tiden, men han bara log och drog mig tillbaka. Saddam var stark och det var en lättnad 21

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 21

10-03-04 09.40.10

när Gina plötsligt kom ut igen efter en vända till köket: – Din mamma ringde. Du ska hem. Nu. Gina ljög. Hon visste och jag visste, men jag var tacksam och reste mig genast. Saddam skrattade högt och tvingade ner mig på nytt bland kuddarna runt elden.

Jag blev ursinnig. Vem trodde han att han var? Jag visste minsann vad araberna ansåg om europeiska flickor, horor allihopa.

Men jag var stolt över min grekiska familj och Saddam Hussein borde visa mig respekt.

– Du är inte min make och inte min fästman heller, fräste jag och kämpade mig loss. Jag lyder inte dig!

Dödstyst. Sällskapet höll andan. Hur vågade jag? Saddam Hussein skrattade ännu mer, han var verkligen mycket road.

I den mannens tätt vävda fångstgarn levde jag sedan till den dag när jag anade att han planerade min död. Hur många gånger hörde jag Saddam skratta och säga att han skulle skära av min tunga? Hur många gånger hörde jag honom kräva att jag alltid måste fortsätta att vara den oförstörda och frispråkiga varelse jag var när vi träffades?

Oräkneliga.

– Jag följer dig hem, sa Saddam och reste sig från kuddarna, smidig som en katt.

Aldrig. Jag närapå flämtade av förfäran, vad skulle min mamma säga om en främmande man kom hoppande över muren tillsammans med mig? Vem skulle hon döda först, mig eller honom?

Gina ingrep och förklarade att jag var strängt hållen i min högt ansedda familj. Det skulle orsaka stora problem om min mamma fick veta att en man som inte var min släkting fick följa mig hem …

Saddam föste henne otåligt åt sidan. Han och jag skulle promenera runt kvarteret tillsammans. Det hade han bestämt.

22

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 22

10-03-04 09.40.10

Jag gav upp. Vad kunde vara farligt med det? Bara inte mamma fick syn på oss och om jag kände henne rätt, så bevakade hon just nu dörren till trädgården.

Så först kom jag i min skära klänning, kokett trippande i månljuset på den lugna, tysta gatan med sina muromgärdade, stora villor i parkliknande trädgårdar. Skorna tog jag av mig så att mamma inte skulle höra klappret av klackarna. En Askunge som flyr från balen.

Efter mig kom Saddam med den buttre livvakten tätt intill, Saddam så ung och stilig i sin svarta mustasch. Varje gång jag vände mig om såg jag Saddams förtjusta leende och sjasade fort bort honom: – Inte så nära! Längre ifrån!

Till sist ögonblicket vid porten i muren när Saddam tog båda mina händer i sina: – Gå nu, sa han, innan jag ändrar mig.

Jag såg på honom. Vad menade han? Hans mörka blick var alldeles för nära min. Jag sprang iväg så fort jag kunde.

När jag kom in på verandan som vette mot trädgården i vårt stora hus, fortfarande med skorna i handen, såg jag en syn som jag aldrig glömmer. Mamma stod uppkliven på en stol och spejade ängsligt upp mot det upplysta grannhuset, varifrån det hördes tydligt att Gina och Harout grälade.

När jag hälsade snurrade mamma misstänksamt runt på stolen. Varifrån kom du? Varför såg jag dig inte? Varför kom du inte över muren? Varför kom du inte tidigare? Varför svarade ingen när jag ringde?

Jag var så nervös att jag knappt kunde stå stilla. Utanför hörde jag Saddams bil, en motor som brummade igång, dörrar som slog igen. Mamma lystrade, vem är det? Vems är bilen? Vad gör den här?

Förtrollningen var bruten. Saddam hade lyckats förvirra mig 23

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 23

10-03-04 09.40.10

en liten romantisk stund, men min mammas frågor var jag van vid. Jag vred mig som en mask: – Mamma, jag är trött, jag vill gå och lägga mig …

– Du ljuger. Parisoula, jag ser på dina ögon att du har något att berätta … men det kan vänta tills imorgon.

24

Lampsos_Mitt liv med Saddam.indd 24

10-03-04 09.40.10