9789137135472

Anthony Bourke & John Rendall

Vårt lejon Christian

Historien om tre vänner och deras gripande återförening

Översättning Anna Olsson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se This edition is published by arrangement with Transworld Publishers, a division of the Random House Group Ltd. All rights reserved.

Copyright © Anthony Bourke och John Rendall 1971, 2009 Originalets titel A Lion Called Christian Foto Derek Cattani, the Born Free Foundation, GAWPT och Bill Travers Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2010 ISBN 978-91-37-13547-2

Till Christian.

Och till v책ra familjer som aldrig fick tr채ffa honom.

Innehåll Förord av George Adamson 9 Inledning 11 1. Ett lejon med prislapp 17 2. Sophistocat 27 3. Kungligt blod 37 4. Djungelns konung skyr rampljuset 47 5. Ett förslag 59 6. Lejonet i World’s End 65 7. Lantliv 71 8. Christians föräldrar 79 9. Som att bära vatten till havet 87 10. Ett riktigt lejon 99 11. Christians fortsatta liv 111 12. Christians framsteg 119 13. YouTube-återseendet 1971 125 14. Ett sista farväl 1972 133 15. Christians pyramid 141 George Adamson Wildlife Preservation Trust 147 Tack 151

Förord av George Adamson I april 1970 fick jag ett brev från min vän Bill Travers i London. Han berättade för mig om ”Christian”, ett engelskt lejon i femte generationen, och frågade om jag kunde tänka mig att ta emot honom och återanpassa honom till den vildmark som hans förfäder härstammade från. Jag tilltalades mycket av tanken, inte bara därför att det skulle rädda Christian från ett helt liv i fångenskap, utan även därför att det med all sannolikhet skulle vara första gången ett engelskt lejon återfördes till det liv som det var avsett för.

Jag kände mig säker på att hans nedärvda kunskaper och instinkter snabbt skulle visa sig trots hans uppväxt. Jag måste medge att jag inte kände samma förtroende för hans två ägare då jag hörde att de skulle följa med Christian och stanna ett par veckor i mitt läger. Jag fick bilden av att de var riktiga ”mods” med långt hår och märkliga kläder. Första anblicken av dem på flygplatsen i Nairobi, med rosa utsvängda byxor och svallande lockar, gjorde inget för att skingra mina farhågor. Men Ace och John återgav mig snart tron på den unga generationen. Jag kände genast bandet av djup tillgivenhet och tillit mellan dem och Christian. Jag vet av erfarenhet hur svårt det måste ha varit för dem att låta Christian ställas inför de ofrånkomliga faror 9

vårt lejon christian och prövningar som väntar ett lejon i vildmarken.

När jag skriver det här är Christian snart två år. Han är precis lika hemma här i vildmarken som om han skulle ha fötts här.

Bortsett från att han var tvungen att tuffa till sig lite i början behövde han ingen träning. Den nedärvda kunskap han besitter har alltid visat honom vägen.

Kampi ya Simba, Kora den 15 juli 1971

10

Inledning År 1971 skrev vi originalutgåvan av denna bok, berättelsen om ett lejon från London som återvänder till Afrika. Nu, fyrtio år senare, har YouTube presenterat Christian för en ny global publik på nätet som är fängslad av och förtjust i hans fantastiska historia.

Vi var två unga australier på resande fot som precis hade kommit till London och helt spontant köpte en lejonunge på varuhuset Harrods. Vi levde ihop med honom i London och sedan på landet tills han kunde återvända till Kenya och återanpassas till vildmarken av George Adamson, känd från Född fri: berättelsen om lejonet Elsa.

Det gjordes två dokumentärer, The Lion at World’s End och Christian the Lion, om hur George Adamson bildar en lejonflock och Christian återvänder till vildmarken. YouTubeklippet visar vårt oförglömliga återseende med ett då mycket större lejon när vi återvände till Kenya ett år senare, år 1971.

Vi är båda stolta över 1971 års utgåva av den här boken, som skrevs när vi var strax över tjugo år, och denna reviderade och uppdaterade utgåva är originalet trogen. Vi har dock tagit tillfället i akt och lagt till ny information och gjort några förtydliganden, och i några fall har vi försökt förbättra formuleringarna.

11

vårt lejon christian Fyrtio år senare är några av våra minnen fortfarande mycket levande medan andra har bleknat. Vi har konsulterat två mycket bra böcker som refererar till Christian: George Adamsons självbiografi Mina lejon – Joy, lejonen och jag från 1986 och Adrian Houses The Great Safari: The Lives of George and Joy Adamson från 1993. Genom dessa böcker har vi fått ny information och kronologin bekräftad för några specifika händelser.

En annan källa var de brev som Ace skrev till sina föräldrar och som han tills helt nyligen inte visste fanns kvar.

Första utgåvan av denna bok sträckte sig fram till 1970, medan den nya upplagan har uppdaterats och innehåller våra besök hos Christian 1971 och 1972. Boken ges ut på nytt som svar på det stora intresse för Christians historia som YouTubeklippet från återseendet 1971 har väckt. I slutet av 2007 började vi få e-post som uppmärksammade oss på att filmen från återseendet låg ute på YouTube. Vi vet inte vem som lade upp den, och vi skulle inte själva ha vetat hur man gjorde även om vi hade kommit på tanken. Vi brydde oss inte riktigt om att följa intresset, men i början av 2008 märkte vi att filmklippet började bli alltmer populärt. Det skickades runt världen som ett sådant där ”skicka det här till någon du tycker om”-mejl komplett med Whitney Houstons känslosamma version av ”I will always love you” som bakgrundsmusik. Antalet personer som hade sett filmklippet på YouTube började nå sjusiffriga tal, och det lades även upp på andra sajter. Vi läste då och då kommentarerna men kände oss som fönstertittare i våra egna liv. De flesta tyckte att filmklippet var otroligt rörande och 12

inledning kommentarerna var mycket positiva, vilket tydligen är ovanligt och ofta kommenterades av andra kommentatorer. Det var en mycket speciell upplevelse som vi nu alla delade.

Internet är oreglerat territorium, och mycket av informationen om Christian och oss var felaktig, särskilt föreställningen om att vi utsatte oss för fara när vi åkte tillbaka för att träffa Christian. George hade vid det laget känt Christian i ett år och han var säker på att Christian skulle känna igen oss och välkomna oss, men han medgav senare att han inte hade väntat sig så översvallande ömhetsbevis.

Sedan visade den amerikanska programledaren Ellen DeGeneres filmklippet i sitt program och bjöd in Virginia McKenna och John. De hade ingen möjlighet att medverka, men genom att hon visade filmen från återseendet ökade antalet tittare på YouTube till tre miljoner, vilket i sin tur ledde till att många fler internationella tv-kanaler sände klippet. Christian hade blivit världsnyheter, och vi slutade räkna när fyrtiofyra miljoner personer hade sett klippet och det var upplagt på över åttahundra webbsajter. Producenter från Hollywood började ringa. Sedan dess har roliga parodier och imitationer lagts upp, och ytterligare en okänd person har lagt upp Christian på Facebook där han har fått många vänner.

Christians historia var välkänd 1971. Boken gavs ut på fyra språk och publicerades som följetong i flera tidskrifter. Dokumentärerna The Lion at World’s End och Christian the Lion visades gång på gång på tv i många länder. Sedan avtog intresset av naturliga skäl, och allteftersom åren gick blev minnet av 13

vårt lejon christian upplevelsen så overklig att det kändes som en hemlig dröm, en fantasi eller rentav en hallucination.

Under tidigt sjuttiotal kände folk till hela historien om lejonet från London som återvände till Afrika. Men på grund av några minuters film från vårt återseende 1971 har fokus den här gången riktats mot den kärleksfulla relation vi hade till ett snabbt växande och förmodat vilt djur och det fantastiska välkomnande han gav oss efter ett år. Vi har överväldigats av intresset och den eftertänksamma responsen som gett oss möjlighet att så här många år i efterhand reflektera över erfarenheten. Joanna C. Avery, som kontaktade oss via e-post, tyckte till exempel att vi övervann de stereotyper som samhället tvingar på djuren och överbryggde skillnaderna mellan oss för att visa på likheterna.

Vi har försökt förstå varför filmklippet har slagit an en så känslosam sträng hos miljontals människor. Är det den ovillkorliga kärlek Christian visade prov på? Handlar det om uppväxt och separation? Eller om förlust, ensamhet och lyckan över ett återseende? Är det människornas känslor och behov i förhållande till sina egna djur och den tröst och det sällskap djuren ger som projiceras? Är vi numera för främmande inför naturen, på grund av teknikens dominans och alla dataspel som gjort att vi sällan sysslar med utomhusaktiviteter? Handlar det om nostalgi över en tid då barndomen var mer bekymmerslös och säker, med mer frihet och tid för barnsliga upptåg?

Internet har revolutionerat kommunikationen och erbjuder fortfarande ofattbara möjligheter till socialt nätverkande, 14

inledning underhållning och informationsspridning liksom social och politisk aktivism. Genom internet kan vi verkligen påverka i frågor vi tror på. Vad skulle vi kunna uppnå tillsammans om alla gemensamt arbetade för att ta itu med några av världens mest akuta sociala, miljörelaterade och naturvårdsrelaterade problem?

15

1

Ett lejon med prislapp Ingen djurpark är komplett utan lejon. Den lilla djurparken i Ilfracombe i Devon i sydvästra England var inget undantag, och lejonhanen och lejonhonan var ett särskilt stiligt par.

Lejonhanen hade hämtats från Rotterdam Zoo i Holland och lejonhonan kom från Biblical Zoo i Jerusalem. De fick sin förs­ ta kull den 12 augusti 1969, fyra friska lejonungar, en hane och tre honor. Nio veckor senare när sommaren var över och det inte längre fanns några turister att locka skickades två små lejonhonor till en djurhandlare och såldes sedan till en cirkus.

Den tredje honan samt hanen köptes av varuhuset Harrods i London och skickades till London med tåg. De fyra ungarna verkade, liksom sina föräldrar, dömda till ett frustrerande liv.

Tre månader innan ungarna föddes hade vi osäkert men optimistiskt lämnat Australien för första gången. Vi hade båda avslutat våra universitetsstudier och haft ett antal olika jobb utan någon tydlig karriär utstakad. Vi styrde kosan mot London som så många andra unga australier gjort före oss.

Kända exempel är satirikern Barry Humphries, journalisten och programledaren Clive James, akademikern och författaren Germaine Greer, artisterna Sidney Nolan, Brett Whiteley och 17

vårt lejon christian Martin Sharp, samhällskommentatorn Richard Neville och mer nyligen Kylie Minogue. En del australier reste i stället landvägen genom Asien och Mellanöstern, vilket är svårt om inte omöjligt nuförtiden. Vi reste var och en för sig i flera månader men träffades av en slump i London i slutet av november 1969. Vi ägnade oss inte så mycket åt sightseeing, men en dag i ett ovanligt infall av entusiasm besökte vi Tower of London och andra turistattraktioner. Vi beslöt oss för att en passande kontrast till det skulle vara vårt första besök på Harrods. Vi visste att Harrods berömde sig av att kunna skaffa fram vad som helst, till en kostnad så klart. En vän hade en gång frågat efter en kamel och fått frågan: ”Ska det vara med en puckel eller två?” Men Harrods överträffade våra vildaste fantasier, för när vi kom till deras zoo på andra våningen upptäckte vi två lejonungar i en liten bur mellan siameskattungarna och några old english sheepdogs. Det kändes ofattbart att se en lejonunge med en prislapp. Lejonungarna visade sig vara ett lyckat dragplåster i julhandeln, och de skulle antagligen komma att ges bort i julklapp till någon som redan hade allt.

Vi hade aldrig varit särskilt intresserade av lejon. Vi hade förstås sett lejon i djurparker, men det var så långt vårt intresse och våra kunskaper sträckte sig. Ingen av oss hade ens läst Joy Adamsons bok Född fri: berättelsen om lejonet Elsa från 1960, historien om lejonet Elsa som hade blivit upphittat som lejonunge, uppfostrat och återanpassat till vildmarken av Joy och hennes man George Adamson, viltvårdare för Kenyas viltvårdsdepartement.

18

ett lejon med prislapp Vi kände medlidande med lejonungarna, för trots personalens ansträngningar blev de hela tiden störda av nyfikna kunder, och vi var tvungna att lägga band på samma instinkt inom oss själva. Varje person krävde en reaktion. Lejonhonan morrade oroväckande och folk blev nöjda, men hennes bror låtsades inte om någons existens. Han var bedårande, och vi satt som förtrollade intill deras bur i timtal.

John: ”Vi kanske skulle köpa honom?”

Ace: ”Jag har redan gett honom namnet Christian.”

Mycket senare fick vi veta att personalen hade kallat honom för Marcus, ett ståtligt manligt namn, men Christian verkade passa honom och vi gillade det ironiska i att kristna (Christians) kastats till lejonen under romartiden, vilket också påminde oss om den fara vi kunde utsätta oss själva och människorna runtomkring oss för.

Vi visste intuitivt att båda menade allvar och vi började känna en egendomlig iver som växte sig allt starkare. Även om det bara var för ett par månader skulle vi väl kunna erbjuda honom ett bättre liv än det här och försöka säkra en bättre framtid för honom? Eller ville vi bara ta Christian från alla andra och få honom för oss själva? Ingen av oss hade någonsin fantiserat eller drömt om att äga ett exotiskt husdjur, men han var helt oemotståndlig.

Plötsligt verkade våra liv fattiga utan en lejonunge. En opraktisk inställning för två unga australier på besök i Europa, men vi kunde åtminstone unna oss lyxen att undersöka möjligheterna att köpa honom. Vi frågade om han fortfarande var till salu.

19

vårt lejon christian Lejonhonan hade sålts, men hanen var till salu för tvåhundrafemtio guineas, vilket år 2009 motsvarar tretusenfemhundra brittiska pund. Det var oerhört mycket pengar för oss, men oförskräckta samtyckte vi nonchalant till att det verkade vara ett mycket rimligt pris. Biträdet på Harrods zoo föreslog att vi skulle prata med Harrods inköpare. Hon varnade oss vasst för att han frågade ut alla potentiella kunder mycket ingående eftersom Harrods ansåg att det var viktigt att lejonen inte hamnade i oansvariga händer.

Vi återvände nästa förmiddag och såg mycket mer respektabla ut. Vi hade lyckats platta till vårt hår och hade på oss de tweedkavajer våra föräldrar klokt nog hade insisterat på att vi skulle komma att behöva utomlands, men som dittills hade legat orörda längst ner i våra resväskor. Vi lyckades med hjälp av några pyttesmå vita lögner och vår entusiasm övertyga Roy Hazle, Harrods inköpare, om att vi skulle bli ansvarsfulla fosterföräldrar till lejonet. Nu när Harrods var villiga att sälja Christian hade vi förtursrätt till att köpa honom.

Så här långt verkade allt mycket naturligt och okomplicerat.

Vi hade gått i affärer och hade sett ett lejon som vi tyckte om och nu ville köpa men kunde inte få det levererat förrän om cirka tre veckor. Vi delade en liten lägenhet på King’s Road i Chelsea, ovanför den affär där vi båda hade fått jobb, och vi kunde inte i några avseenden ha befunnit oss i en sämre situation för att äga ett djur, särskilt ett lejon. Vi tillbringade dagarna med fruktlösa besök hos fastighetsförmedlare på jakt efter en lägenhet på bottenplan med trädgård ”för vår hund”.

20

ett lejon med prislapp Det verkade meningslöst att vara uppriktiga mot dem eftersom det var hyresvärdarna vi verkligen skulle behöva tampas med.

Vi började förlora hoppet och bestämde oss för att annonsera i The Times för den händelse att den modiga och excentriska hyresvärd vi inte hade lyckats hitta skulle läsa tidningen.

LEJONUNGE och två unga män söker lämplig trädgård/ tak, lägenhet/hus London. 352 7252.

De enda svar vi fick var en strid ström av telefonsamtal från andra tidningar som redan då ville fotografera lejonet.

I ren desperation var vårt sista hopp att övertyga Sophistocats ägare, Joe Harding, John Barnardiston och Jennifer-Mary Taylor, att deras verksamhet förutom oss verkligen behövde en lejonunge som bodde i lokalerna, särskilt som affären hette Sophistocat. John Barnardiston var försiktig till naturen, engelsman som han var, men var lyckligtvis i Schweiz vid den här tiden. Joe Harding var född i Kenya, hade haft ett antal olika djur och bjöd inget motstånd. Jennifer-Mary å sin sida var entusiastisk. Det bestämdes att Christian skulle bo i affärens källare och att det skulle bli en överraskning för John när han kom tillbaka från Schweiz. Arrangemanget kändes perfekt eftersom vi skulle bo ovanför affären och arbeta i den och skulle kunna ägna Christian all den uppmärksamhet som vi insåg skulle vara nödvändig. Även om Sophistocat hade en enorm källare med flera rum behövde vi också hitta en trädgård så att han fick komma ut och röra på sig.

21

vårt lejon christian Som tur var hade vi vänner som bodde i en enrummare knappt trehundra meter från affären, med tillgång till en mycket passande trädgård. Trädgården, som fortfarande ägs av den mähriska kyrkan, var helt inhägnad och tretusen kvadratmeter stor. Prästen var en hängiven fågelskådare men hade inget emot att utvidga sitt djurintresse, och han var mycket generös och gav oss sin tillåtelse att använda trädgården. Nu kände vi att vi kunde försäkra Harrods om att vi kunde uppfylla de praktiska kraven för att äga ett lejon i London.

När vi så här många år senare ser tillbaka borde vi så klart aldrig ha fått lov att köpa ett lejon. Vi tog inte riskerna på allvar och hade inget försäkringsskydd. Sedan lagen om utrotningshotade arter antogs i England år 1973 köper och säljer inte Harrods längre exotiska djur, och de har numera Harrods djuraffär i stället för Harrods zoo. Vi inser nu att man genom att köpa vilda eller exotiska djur bara ytterligare uppmuntrar olaglig handel med dem.

Men samtidigt som vi blev alltmer ivriga oroade vi oss över vår totala okunskap om den typ av problem som väntade oss.

Vi hade ingen realistisk föreställning om i vilken utsträckning man kunde tämja ett lejon, och vi var medvetna om att vi kanske tog på oss en omöjlig och meningslös uppgift. Vi hade växt upp i familjer som älskade djur, men det gjorde oss inte mer förberedda på vad som väntade oss.

Ace hade vuxit upp i Newcastle, en stad norr om Sydney i New South Wales. Han bodde alldeles intill bushen, red hästar och hade alltid haft hundar som husdjur även om han elva 22

ett lejon med prislapp år gammal hittat sin första katt på den lediga granntomten.

Familjen var ofta i väg och campade och fiskade på kusten och inne i landet.

John hade vuxit upp i Bathurst, en större landsort tjugo mil inåt landet från Sydney, och familjens husdjur inkluderade katter, ett antal outtröttliga vallhundar av rasen kelpie och ofta små kängurur som hade räddats när deras mammor antingen hade skjutits som skadedjur eller blivit påkörda. Kaniner ansågs också vara skadedjur. Kaniner och rävar är båda exempel på misslyckad import av djur som har varit till stor skada för de inhemska arterna och deras livsmiljö.

På Harrods sa de att lejonungarna hade tagits om hand av människor sedan födseln och att de båda, särskilt Christian, reagerade positivt på tillgivenhet. Han var favoriten och verkade ha en förtjusande, lugn personlighet. Så ofta vi kunde gick vi till Harrods för att leka med ungarna under timmen efter stängning då de fick komma ut ur sin bur. Vi ville tillbringa så mycket tid som möjligt med Christian, och det skulle göra hans flytt till Sophistocat och King’s Road mycket enklare om han var bekant med oss. Båda ungarna var otroligt lekfulla, och även om de var hanterbara kunde de vara ganska oregerliga emellanåt. De hade extremt vassa tänder och hade inte lärt sig att kontrollera klorna ännu, och det var svårt att undvika att bli riven. Christian var definitivt mer accepterande än sin syster, och vi hoppades att han skulle bli mindre stormig och mer hanterbar när han skilts från henne.

Roy Hazle föreslog insiktsfullt nog att vi skulle prata med 23

vårt lejon christian Charles Bewick och Peter Bowen innan vi fattade det slutgiltiga beslutet om att köpa Christian. De hade köpt en puma från Harrods ett år tidigare. Puman, som hette Margot efter en vän till familjen, prima ballerinan dame Margot Fonteyn, var nu fullvuxen, och trots att hon verkade ha anpassat sig till sitt liv i London kände vi oss aldrig riktigt bekväma tillsammans med henne. Man förvissade oss om att hennes beteende varit oklanderligt, och eftersom Peter och Charles hade haft möjlighet att ägna mycket tid åt henne var hon tillräckligt tam för att de skulle kunna leva lyckligt tillsammans. Det var uppmuntrande. De hade uppenbarligen bara positiva erfarenheter av det hela, och det hade varit mycket mindre komplicerat än de föreställt sig.

Vi insåg att det inte var troligt att vi skulle kunna behålla Christian i mer än omkring sex månader. Han skulle snabbt bli för stor för alla miljöer vi kunde ordna. Vi var fast beslutna att göra dessa månader så lyckliga och säkra som vi någonsin kunde för honom, men var det rättvist om han sedan blev tvungen att flytta tillbaka till en djurpark? Det skulle säkert bara göra det svårare för honom, och hela företaget skulle då begränsas till att enbart vara ett fantastiskt nöje för oss. Vi bestämde oss för att besöka Longleat Safari Park i Wiltshire på den engelska landsbygden för att se om den kunde passa Christian. Parken var resultatet av ett samarbete mellan markisen av Bath och cirkusägaren Jimmy Chipperfield och hade öppnats 1966. Det var den första safaripark som öppnat utanför Afrika, och den var nydanande när det gällde omsorgen om 24

ett lejon med prislapp djuren men samtidigt kontroversiell eftersom grannar fruktade att lejonen skulle rymma. Vi visste att allmänna antaganden om lejon hade visat sig felaktiga när parken precis öppnat och att lejon hade kommit till skada. Nu hade parken byggts ut till över fyrtio hektar och lejonen delats in i flockar, och de verkade ha skapat de bästa levnadsvillkoren för lejon i England.

Föreståndaren Roger Cawley sa att han med nöje skulle ta emot Christian när han vuxit sig för stor för oss.

Nu var omständigheterna sådana att vi kunde köpa Christian, och vi kunde dessutom försäkra att han inte skulle tillbringa resten av sitt liv i en djurpark eller på cirkus. Ändå var vi båda mycket tveksamma. Var vi verkligen redo att ta på oss det här enorma och förpliktigande ansvaret? Vi kunde inte bortse från att det var ett lejon, ett i grund och botten vilt djur och det mäktigaste rovdjuret efter människan, som vi förde in i våra och i våra näras liv. Vi visste att det inte var omöjligt att skapa en fungerande relation mellan människa och lejon, men vi kunde inte vara säkra på att vi skulle lyckas uppnå en sådan med Christian. Han var nu fyra månader gammal och växte fort. Snart skulle han vara kapabel till att orsaka stor skada.

Men när den ena av oss pratade om vår lättsinnighet och om riskerna talade den andra om den oförglömliga och spännande erfarenhet som väntade. Det som till slut fick oss att komma överens var det starka motståndet från de flesta vi kände mot att vi köpte Christian. Oavsiktligt ökade de vår beslutsamhet att anta en utmaning som vi kanske annars hade stått emot.

Våra föräldrar var utan tvivel skräckslagna men varnade oss 25

vårt lejon christian bara för ett beslut ”vi kanske skulle ångra” och att ”det skulle bli svårt att skiljas från Christian”. Det var ett steg in i det okända. Vi var unga, vi sökte nöjen och äventyr och vi hade lämnat Australien, våra föräldrar och en del av våra hämningar bakom oss. Det var sluttampen av det historiska sextiotalet och början av sjuttiotalet, en tid av stor social förändring, optimism och möjligheter.

Den 15 december 1969 fick vi ett telefonsamtal om att vi kunde hämta Christian ett par dagar tidigare än planerat. Han och hans syster hade rymt till den intilliggande mattavdelningen mitt i natten och förstört några getskinnsmattor som var en del av julskyltningen. Vi hämtade Christian nästa dag och gick ut med honom i koppel genom personalingången. Personalen vinkade farväl, utan tvekan lättade över att slippa ansvaret.

Med Christian sittande majestätiskt och bedrägligt still i bilens baksäte körde vi otroligt lyckliga och nervöst spända i väg mot King’s Road, men vi kände samtidigt en outtalad misstanke om och rädsla för att vi hade gett oss in på något som kunde visa sig vara alldeles för stort för oss.

26