9789137135571

C. J. Box

De samvetslösa

Översättning Jan Järnebrand

Forum

Box_De samvetslösaCS3.indd 3

10-04-19 15.10.02

Till Ann Rittenberg … och Laurie, alltid

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Blue Heaven Copyright © C. J. Box 2007 Svensk utgåva enligt avtal med Sane Töregård Agency AB Utdrag ur Three Weeks to Say Goodbye Copyright © C. J. Box 2008 Omslag Hummingbirds Satt med Meridien 10/13 Tryckt 2010 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13557-1

Box_De samvetslösaCS3.indd 4

10-04-19 15.10.02

DAG ETT

Fredag

I länder där man har föreningsfrihet är hemliga sällskap okända.

I Amerika finns fraktioner men inga sammansvärjningar.

Alexis de Tocqueville: Demokrati i Amerika, 1835

vä l kom m en t i l l i n l a n d nort h w est

Skylt i ankomsthallen på flygplatsen i Spokane

Box_De samvetslösaCS3.indd 5

10-04-19 15.10.02

Box_De samvetsloĚˆsaCS3.indd 6

10-04-19 15.10.02

Fredag kl. 16.28 Om tolvåriga Annie Taylor inte hade bestämt sig för att gå och fiska med sin lillebror William den speciella fredagseftermiddagen i april, under den regniga våren i North Idaho, skulle hon aldrig ha blivit vittne till avrättningen eller sett bödlarna i ögonen. Men hon var arg på sin mamma.

Innan de bevittnade mordet hade de trängt sig genom de fortfarande våta pilsnåren nära Sand Creek med sopsäckar av plast över sig för att hålla kläderna torra. I alarnas uppåtvända blad hade morgonens regnvatten samlats, och spindelväv nedtyngd av droppar hängde mellan grenarna. När ovädersmolnens gråsvarta knytnävar drog förbi solen dämpades ljuset, skuggornas konturer suddades ut och skogen sänktes i ett nedslående dunkel. Marken var svart och svampartad och stigen lerig. Skorna åstadkom sugande ljud när de knogade uppströms.

Annie och William hade lämnat hemmet som låg i utkanten av staden, fått lift några kilometer av Fiona, posttanten, och hade vandrat nästan två timmar i ett fåfängt försök att hitta lugnt vatten. ”Det här var kanske ingen bra idé”, sa den tioårige William och höjde rösten över det våta bruset från ån, som var vild och uppsvälld av smältvatten.

Annie stannade och vände sig mot William. Hon såg på honom: ett långt flugfiskespö stack ut under plastsäcken han hade över sig. Han hade fastnat med spetsen i grenarna flera gånger och en tallkvist var inkilad i en av linringarna. ”Du sa att du ville komma ut och fiska, så jag ser till att du får komma ut och fiska.”

7

Box_De samvetslösaCS3.indd 7

10-04-19 15.10.02

”Men du vet ingenting om det”, sa William, och hans ögon blev stora och underläppen darrade, vilket alltid hände innan han började gråta. ”William …” ”Vi borde gå tillbaka.” ”William, gråt inte.”

Han såg bort.

Hon visste att han försökte hejda gråten, det såg hon på hans sätt att knipa ihop munnen. Han avskydde att han hade så lätt för att gråta, att han gjorde det så ofta, att hans känslor låg så nära ytan. Annie hade inte det problemet. ”Hur många gånger sa Tom till dig att han skulle ta dig med ut och fiska?” frågade Annie.

Han sa trumpet: ”Det vet du.” ”Ja, det vet jag.” ”Jag gillar honom faktiskt”, sa William.

Annie sa: ”Det gör inte jag, faktiskt.” ”Du gillar ingen.”

Annie började säga emot honom men lät bli och tänkte: Han har kanske rätt. ”Jag gillar dig tillräckligt mycket för att ta med dig ut och fiska fastän jag inte vet hur man gör. Hur svårt kan det för resten vara om Tom kan göra det?”

Ett vanvördigt leende ryckte i mungiporna på honom. ”Hör du”, sa hon och drog upp plastsäcken för att visa honom att hon hade satt på sig Toms fiskeväst. Hon hade tagit den utan att fråga från en hängare i deras hus. ”Den här är fylld med drag, flugor och allt möjligt. Jag knyter bara fast dem i änden på din lina och slänger ut dem där. Fiskarna kan inte vara mycket smartare än Tom, så hur svårt kan det vara?” ”… om Tom kan göra det”, sa han med ett bredare leende.

Förräderiet skedde den morgonen när Tom kom nedför trappan och frågade: ”Vad blir det till frukost?” Annie och William satt skolklädda vid bordet och åt flingor – Sugar Pops åt William, Frosted Mini-Wheats åt henne. Tom ställde sin fråga som om det var den naturligaste sak i världen, men det var det 8

Box_De samvetslösaCS3.indd 8

10-04-19 15.10.02

inte. Tom hade aldrig varit hemma hos dem till frukost tidigare, hade aldrig stannat över natten. Han var klädd i samma skrynkliga kläder som han hade haft på sig när han dök upp efter middagen kvällen innan för att träffa deras mamma; det var vad han kallade sina fiskekläder – säckiga byxor som hade blixtlås på låren så att de kunde göras om till shorts och en löst sittande skjorta med massor av fickor. Det här var okänd mark för Annie och hon ville inte utforska den.

I stället kom hon på sig med att stirra på hans stora, vita bara fötter. De verkade vaxartade och bleka som fötterna på ett lik, men på ovansidan av tårna hade han små tofsar av svart hår som både fascinerade och äcklade henne. Han gick med ett klafsande ljud över linoleumgolvet. ”Var har er mamma ställt kaffet?” frågade han.

William satt alldeles stel på sin stol, storögd och utan att blinka; skeden hade stannat ett par centimeter från hans mun och flingorna bubblade i mjölken. ”På bänken, i den där plåtburken”, sa pojken.

Tom upprepade ”plåtburken” för sig själv i godmodig ton och började brygga en kanna kaffe. Annie borrade hål i ryggen på hans fiskeskjorta med blicken. Tom var storväxt, vältränad, alltid påklistrat vänlig, tänkte hon. Han kom sällan på besök utan någon present till dem, vanligen något fånigt godis eller en jojo som han hade köpt i sista minuten i närbutiken i änden av gatan. Men sådan här hade hon aldrig sett honom – han var rufsig, sömnig, sjabbig och talade för allra första gången till dem som om de var verkliga människor som visste var kaffet fanns. ”Vad gör du här?” frågade hon.

Han vred på huvudet. Hans ögon var ofokuserade, rinnande. ”Brygger kaffe.” ”Nej. Jag menar i mitt hus.”

Till slut lät William skeden fortsätta sin bana. Hans blick släppte aldrig Toms rygg. En mjölkdroppe ringlade sig ner från ena mungipan och stannade på hakan som en kula av vitt lim.

9

Box_De samvetslösaCS3.indd 9

10-04-19 15.10.02

Tom sa: ”Ditt hus? Jag trodde att det var din mammas hus.”

Väldigt vad munter han är, tänkte hon ilsket. ”Är det här hela frukosten?” frågade Tom och höll upp kartongerna med flingor och höjde ögonbrynen. ”Det finns rostat bröd”, sa William med munnen full. ”Mamma steker ägg ibland. Och pannkakor.”

Annie blängde ursinnigt på sin bror. ”Jag ska kanske be Monica steka ett par ägg åt mig”, mumlade Tom lika mycket till sig själv som till dem. Han hällde upp en kopp kaffe innan kannan var full. Vilsekomna droppar fräste på värmeplattan.

Det var alltså Monica, inte er mamma, tänkte Annie.

Hans fötter åstadkom kyssliknande ljud mot golvet när han gick fram till bordet. Han drog ut en stol och satte sig. Hon kunde känna lukten av sin mamma omkring honom, och det gjorde henne illamående. ”Det där är mammas stol”, sa hon. ”Det har hon inget emot”, sa han och fyrade av sitt falska, nedlåtande leende. För honom var de barn igen, även om hon hade en känsla av att Tom var en liten smula rädd för henne.

Kanske insåg han nu vad han hade gjort. Kanske inte. Demonstrativt ignorerade han Annie, som blängde ilsket på honom, och vände sig mot William. ”Dags för skolan, va?” sa Tom och rufsade pojken i håret.

William nickade med vidöppna ögon. ”Synd att du inte kan ta ledigt i dag och följa med mig och fiska. Jag fick verkligen upp några fina exemplar i går kväll innan jag kom hit. Öringar på ungefär fyra decimeter. Jag tog med några stycken till er mamma så att ni kan äta dem till middag.” ”Det skulle jag vilja göra”, sa William och spände ut bröstkorgen. ”Jag har aldrig varit ute och fiskat, men jag tror att jag skulle klara det.” ”Det kan du skriva upp, grabben”, sa Tom och smuttade på det varma kaffet. Han gjorde en gest mot den belamrade groventrén vid sidan av köket där han hade hängt sin fiskeväst 10

Box_De samvetslösaCS3.indd 10

10-04-19 15.10.02

och ställt sitt flugfiskespö i hörnet. ”Jag har ett spö till i min bil som du skulle kunna använda.”

Plötsligt skruvade sig William upphetsat på stolen. ”Du, vi slutar tidigt i dag! Vi skulle kanske kunna göra det då?”

Tom såg på Annie för att få en förklaring. ”Vi har kort skoldag i dag”, sa Annie med uttryckslös min. ”Vi slutar tolv.”

Tom såg fundersam ut och nickade sedan med spelande blick; nu hade han William helt i sitt grepp. ”Då kan jag kanske komma och hämta dig efter skolan. Jag ska fråga din mamma om det. Jag kan hämta dig utanför skolan. Vill du hänga med, Annie?”

Hon skakade hastigt på huvudet. ”Nej.” ”Du borde slappna av lite”, sa Tom till henne och log enbart med munnen. ”Du borde åka hem”, svarade hon.

Tom skulle just säga något när hennes mamma kom nedför trappan med huvudet vänt bort från köket och mot ytterdörren. Annie såg sin mamma gå snabbt genom vardagsrummet och dra isär gardinerna – för att förvissa sig om att Toms bil var borta, tänkte Annie. När den inte var det vände sig hennes mamma förfärat om och såg alltihop: Tom, Annie och William vid köksbordet. Annie såg att hennes mamma blev vit i ansiktet, och för en sekund tyckte hon synd om henne. Men bara för en sekund. ”Tommm”, sa hennes mamma och drog ut på hans namn samtidigt som hon höjde tonen så att det blev en mening i sig som betydde många saker men framför allt: ”Varför är du kvar här?” ”Behöver du inte åka till arbetet?” sa hennes mamma till slut.

Tom var UPS-chaufför. Annie var van vid att se honom i den bruna uniformen efter arbetet. Hans skjorta och shorts satt extra tajt. ”Jo”, sa Tom och reste sig så hastigt att han spillde kaffe på bordet. ”Det är bäst att jag sticker. Jag kommer för sent.”

11

Box_De samvetslösaCS3.indd 11

10-04-19 15.10.02

Annie såg hur Tom och hennes mamma utväxlade blickar när Tom skyndade förbi henne mot ytterdörren och tog sina skor i förbifarten. Hon tackade Gud för att det inte blev någon avskedskyss mellan dem, i så fall skulle hon kanske ha spytt där hon satt. ”Mamma”, sa William, ”Tom ska ta med mig ut och fiska efter skolan!” ”Det låter trevligt, raring”, sa hans mamma frånvarande. ”Gå och borsta tänderna”, sa Annie till William och tog på sig den vakanta rollen som vuxen. ”Vi måste ge oss i väg.”

William skuttade uppför trappan.

Annie blängde på sin mamma, som sa: ”Annie …” ”Tänker du gifta dig med honom?”

Hennes mamma suckade och tycktes leta efter ord. Hon höjde händerna långsamt och lät dem sedan hänga ner efter sidorna som om snörena hade blivit avklippta. Det besvarade Annies fråga. ”Du sa till mig …” ”Jag vet”, sa mamman otåligt, med tårar i ögonen. ”Det är svårt för dig att förstå. En dag kommer du kanske att göra det.”

Annie reste sig från bordet och bar sin tallrik och Williams till diskbänken och sköljde av dem. När hon var klar stod mamma kvar, utan att ha rört sig. ”Jo då, jag förstår”, sa Annie, och så gjorde hon en gest mot trappan. ”Men det gör inte William. Han tror att han har fått en ny pappa.”

Hennes mamma drog häftigt efter andan som om Annie hade gett henne en örfil. Det struntade Annie i. ”Vi får prata om det senare”, sa mamman när Annie undvek hennes arm och gick ut genom groventrén för att vänta på sin bror på gården. Hon visste att mamma skulle bli jätteledsen över att hon inte hade gett henne någon avskedskyss. Tråkigt, tänkte Annie. Mamma hade fått tillräckligt med kyssar på sista tiden.

12

Box_De samvetslösaCS3.indd 12

10-04-19 15.10.02

Klockan tolv stod Annie tillsammans med William utanför skolan och väntade på Tom. De tittade efter hans pickup men såg den aldrig. När en UPS-lastbil kom körande längs kvarteret gjorde William en triumferande gest med knytnäven och skrek: ”YES!” Men det var inte Tom som körde lastbilen och den saktade inte in.

Efter att ha tagit Toms fiskespö och väst gick Annie och William på den fuktiga vägrenen efter landsvägen ut ur staden.

Annie gick först. Hon visste att det fanns en å någonstans där uppe. En kvinna som körde en liten gul pickup svängde in framför dem och stannade. ”Vart är ni på väg med så beslutsamma steg?” frågade kvinnan med gäll flickröst. Annie ogillade henne med detsamma.

Hon var en av de där äldre kvinnorna som trodde att de var unga och ärtiga när de i stället var korta och tjocka. ”Vi ska fiska”, sa Annie. ”Där framme, i ån.”

Kvinnan sa att hon hette Fiona och att hon körde ut posten på landet, och hon skulle åt det hållet om de ville ha lift. Även om William skakade nekande på huvudet sa Annie: ”Ja tack.”

Medan de körde djupt in i skogen och började se glimtar av ett vattendrag mellan träden upphörde Fiona aldrig att prata.

Hon låtsades att hon var intresserad av dem, men det var hon inte, tänkte Annie. Fiona var fast besluten att övertyga dem om att det här att köra ut post var ett mycket viktigt arbete och att inte vem som helst kunde göra det. Som om hon väntade sig att Annie skulle säga: ”Wow – kör du ut posten?” Fionas parfym var överväldigande i den lilla hytten. Annie började få tårar i ögonen och hon satte armbågen i sidan på William, som höll sig för näsan. ”Kan du släppa av oss här?” frågade Annie på ett ställe där det inte fanns något speciellt landmärke, bortsett från att man kunde se ån. ”Är ni säkra på att allt är okej med er?” frågade Fiona sent omsider.

13

Box_De samvetslösaCS3.indd 13

10-04-19 15.10.03

”Visst”, ljög Annie.

De tackade henne och klev ur bilen. William oroade sig för att fisken skulle kunna känna lukten av honom därför att hans kläder stank av parfym nu, men Annie övertygade honom om att fiskar inte har något luktsinne. Inte för att hon visste något om fiskar.

Kanske lade männen inte märke till William och henne, tänkte Annie, därför att de gröna plastsäckar som de hade utanpå kläderna smälte in så bra i de andra färgerna i den täta buskvegetationen. Kanske hade männen tittat sig omkring efter ett annat fordon, och när de inte hade sett något hade de antagit att det inte fanns någon annan där, och definitivt ingen som hade kommit till fots. Men Annie kunde förvisso se dem: profilerna av fyra män i en vit suv parkerad på en campingplats.

Allting var vått och mörkt under de droppande trädkronorna och det luktade tall, lera och skum från ån. Bortsett från den vita bilen verkade campingplatsen tom. Det stod ett picknickbord bredvid bilen och där fanns en svart eldgrop.

Annie såg hur föraren klev ur bilen och stängde dörren, lät blicken svepa över campingplatsen och sedan vände sig mot bilen igen. Han var medelålders eller äldre, smal, vältränad och rörde sig som en idrottsman. Han hade kortklippt vitt hår och ett solbränt, smalt ansikte. Ytterligare tre dörrar öppnades och ytterligare tre män steg ut. De hade regnjackor på sig och en av dem hade en basebollkeps. Mannen med basebollkepsen ställde en sexpack öl på picknickbordet och tog loss fyra flaskor. Han skruvade av kapsylerna och lade dem i jackfickan.

Männen såg ut att trivas tillsammans, tänkte hon, att döma av hur de nickade och log och pratade. Hon kunde inte höra vad de sa på grund av bruset från ån bakom henne. Mannen med basebollkepsen räckte ölflaskor till allihop och drack en stor klunk av sin egen. De satte sig inte vid bordet – för vått, tänkte hon – men stod bredvid varandra.

Annie kände att William ryckte i hennes arm genom plas14

Box_De samvetslösaCS3.indd 14

10-04-19 15.10.03

ten. När hon såg sig om gjorde han en gest mot stigen som de hade kommit på för att visa att han ville gå tillbaka. Hon gav honom en alldeles strax-nick och vände sig mot campingplatsen igen. Hon tyckte att det var spännande att spionera på männen. Män både fascinerade och väckte hennes avsky, kanske för att hennes mamma attraherade så många av dem.

Vad som sedan hände var fasansfullt.

Föraren rundade gruppen av män som för att gå tillbaka till bilen, men så vände han sig plötsligt om och satte ett finger i bröstet på en man med vågigt hår och sa något i skarp ton.

Mannen med det vågiga håret stapplade bakåt en liten bit, uppenbarligen överraskad. Som på en given signal tog både mannen med basebollkepsen och en lång, mörk man ett steg tillbaka och ställde sig skuldra vid skuldra med föraren, vända mot mannen med det vågiga håret. Denne slängde i väg sin ölflaska och höll ut händerna med handflatorna uppåt i en oskyldig gest. ”Annie …”, vädjade William.

Hon såg hur den mörke mannen drog fram en pistol som han hade haft bakom ryggen, riktade den mot mannen med det vågiga håret och sköt tre gånger, pang-pang-pang. Mannen med det vågiga håret vacklade bakåt tills han snavade över eldgropen och ramlade omkull i leran.

Annie höll andan, och hjärtat tycktes fara upp i halsgropen och kväva henne. Hon kände en häftig smärta i armen, och för en sekund trodde hon att en förlupen kula hade träffat henne, men när hon tittade ner såg hon att det var Williams tvåhandsgrepp. Han hade också sett vad som hände på campingplatsen. Det var inte som på tv eller på bio, där ett enda skott var en bedövande explosion och den skjutne kastades bakåt, död, med blodet forsande genom kläderna. Det här var bara pang-pang-pang, som en serie smällare. Hon kunde inte tro vad som just hade hänt, kunde inte tro att det inte var ett practical joke eller ett skämt eller inbillning. ”Annie, nu sticker vi härifrån!” skrek William, och hon började backa blint mot ån.

15

Box_De samvetslösaCS3.indd 15

10-04-19 15.10.03

Vid vattenbrynet tittade hon över axeln och insåg att de hade tappat bort stigen och inte kom längre. ”Nej”, skrek hon åt William. ”Inte åt det här hållet. Vi går tillbaka till stigen!”

Han vände sig mot henne, panikslagen, storögd och vit i ansiktet. Annie tog hans hand och drog honom med sig tillbaka genom buskvegetationen mot stigen. När de kom fram till den såg hon sig om mot campingplatsen. Alla tre männen stod över mannen med det vågiga håret och sköt med pistoler mot hans kropp.

Pang-pang-pang-pang-pang.

Plötsligt tittade föraren upp som om han hade känt Annies ögon på sig. Deras blickar möttes och Annie kände det som om en elektrisk stöt for igenom kroppen. Det brände i fingertopparna och tårna och för ett ögonblick stod hon där som fastfrusen.

William skrek: ”Han ser oss!”

Hon sprang som hon aldrig hade sprungit förut och drog sin bror efter sig medan hon ropade: ”Häng med mig!”

De höll sig på stigen som gick parallellt med Sand Creeks mjuka kurvor. De hade ån på vänster sida och den mörka skogen på höger. Våta grenar skrapade henne i ansiktet och slet i kläderna när hon sprang. Hon kunde höra sina egna skrik som om det var någon annan som åstadkom dem.

Pang-pang. Ett smalt träd framför dem skakade av träffen och halvt utslagna knoppar regnade ner. Männen sköt efter dem.

William grät, men han höll jämna steg med henne. Han grep så hårt om hennes hand att hon inte kunde känna sina fingrar, men det brydde hon sig inte om. Någonstans hade hon tappat en sko i leran, men hon övervägde aldrig att springa tillbaka och hämta den, och nu var vänsterfoten iskall.

Hur långt från vägen var de? Hon hade ingen aning. Om de kom till vägen fanns det en möjlighet att de skulle få skjuts hem av någon.

16

Box_De samvetslösaCS3.indd 16

10-04-19 15.10.03

William stannade med ett ryck, så plötsligt att Annie drogs bakåt och föll omkull. Hade en av männen gripit tag i honom?

Nej, hans flugfiskespö hade fastnat mellan två trädstammar.

I stället för att släppa det försökte han dra loss det. ”Släpp det, William!” ropade hon. ”Släpp det bara!”

Han fortsatte att kämpa med det som om hennes ord inte hade gått fram till honom. Hans ansikte var förvridet av beslutsamhet och tårarna strömmade. ”SLÄPP DET!” skrek hon, och det gjorde han.

Hon kravlade sig upp igen, och när hon gjorde det såg hon en skugga passera bland träden till höger om dem. Det var mannen med basebollkepsen, och han hade tydligen hittat en parallell stig som gjorde det möjligt för honom att komma före så att han kunde genskjuta dem. ”Vänta”, sa hon till William med uppspärrade ögon. ”Vi kan inte fortsätta så här. Följ mig.”

Hon trängde sig genom tät, våt undervegetation rakt mot den stig som hon hade sett mannen med basebollkepsen springa på. Hon tvekade ett ögonblick vid stigen, såg ingen och störtade över den, mellan två knotiga vildrosbuskar, med William i släptåg. Den här gången behövde hon inte uppmana honom att springa.

Nu rörde de sig rakt bort från ån, genom tät skog. Annie släppte broderns hand och de båda klättrade över nedfallna trädstammar och trängde sig genom en massa döda och levande buskar längre in i skuggan. Någonting lågt och kraftigt, kanske en tvättbjörn, kilade i väg utom synhåll och delade ormbunkarna framför dem.

De lämnade åns brus bakom sig och det blev tystare i skogen. Vid ett tillfälle hörde de ett rop nedanför sig, någonstans bland träden; det var en av männen som ropade: ”Vart fan tog de vägen?” ”Hörde du?” frågade William.

Hon stannade, lutade ryggen mot stammen av en väldig ponderosatall och nickade.

17

Box_De samvetslösaCS3.indd 17

10-04-19 15.10.03

”Tror du att de skulle skjuta oss om de hittade oss?”

Hon bönföll honom med ögonen att inte tala.

William sjönk ihop bredvid henne, och under några minuter var det enda som hördes i skogen det jämna droppandet från träden och deras flåsande andetag. Hon återhämtade sig efter ansträngningen, men skräcken var kvar. Vartenda träd såg ut som en av männen. Varenda skugga såg för ett ögonblick ut som en man med pistol.

Hon såg ner på sin bror, som satt med huvudet bakåtlutat mot trädstammen och munnen halvöppen. Hans kläder var våta och sönderrivna. Genom en L-formad reva på hans ena knä kunde hon se ett skärsår som det sipprade mörkt blod från.

Hans ansikte var kritvitt och randigt av smuts. ”Jag är ledsen att jag tog dig hit”, sa hon. ”Jag visste inte vad jag gjorde.” ”De dödade den där mannen”, sa William. ”De sköt honom och sköt honom igen.”

Hon sa inte: De skulle göra likadant med oss. I stället sa hon: ”Om vi fortsätter i den här riktningen borde vi hitta vägen.” ”Vad händer om de redan är där framme?”

Hon ryckte på axlarna och suckade. ”Jag vet inte.” ”Hur ska vi komma hem?” ”Jag vet inte.” ”De bara fortsatte att skjuta honom”, sa han. ”Jag undrar vad han hade gjort för att de skulle bli så arga på honom.”

De såg inte vägen så mycket som de anade en öppning i vegetationen längre fram. Annie fick William att huka sig ner i det våta buskaget, och de rörde sig inte på några minuter och hoppades att de skulle få höra ljudet av en personbil eller pickup. ”Vi är som kaniner”, sa han, ”vi bara trycker här alldeles livrädda.” ”Sch.” Hon tyckte att hon hörde en motor. ”Stanna här.”

Hon trängde sig mellan de låga buskarna på händer och knän. Hon kunde inte längre känna sin bara fot, men hon 18

Box_De samvetslösaCS3.indd 18

10-04-19 15.10.03

hade sår på den som blödde. Gräset blev tätare när hon närmade sig vägen och hon ålade sig på magen till kanten av den.

För första gången efter det första skottet kände hon en ilning av lättnad.

Då kände hon ett ryck i byxbenet och flämtade till. ”Det är bara jag”, sa William. ”Oj, vad du ryckte till.”

Hon väste: ”Jag sa åt dig att stanna där borta.” ”Aldrig”, sa han och kröp fram bredvid henne. ”Vad gör vi?” ”Vi ska vänta tills vi hör en bil”, sa hon. ”När den kommer nära ska vi hoppa fram och försöka få skjuts till stan.” ”Men om det är den vita bilen?” sa han. ”Då fortsätter vi att hålla oss gömda”, sa hon. ”Jag trodde att du hörde något.” ”Jag trodde att jag gjorde det. Kanske inte.” ”Vänta”, sa William och höjde huvudet över gräset, ”jag hör den också.”

Annie och William såg på varandra när ljudet långsamt blev starkare: barytonmullret från en motor tillsammans med krasandet av grus under däcken. Fordonet kom från fel håll, från staden i stället för mot den. Men Annie tänkte att om någon var villig att stanna så skulle han nog vara villig att vända och skjutsa hem dem. Och om fordonet kom i riktning från staden var det inte troligt att det var den vita suven.

Hon kröp framåt en aning och delade på gräset. Hon kunde känna i marken under sig att ett fordon närmade sig, en vibration som fick henne att känna sig mer som ett djur än som en flicka.

Hon såg en antenn, sedan överdelen av förarhytten på en pickup, sedan en vindruta. Hon lyfte på huvudet.

Det var en röd pickup av nyare modell med en enda person i.

Hojtande kravlade hon sig upp och drog William med sig, och de ställde sig på vägen.

Först var hon inte säker på att föraren såg henne. Han körde 19

Box_De samvetslösaCS3.indd 19

10-04-19 15.10.03

långsamt och stirrade in bland träden vid sidan i stället för att se på vägen. Men just som hon började gå tillbaka till vägrenen saktade pickupen in, och hon kände igen föraren som mr Swann. Mr Swann hade en gång i tiden haft sällskap med deras mamma, och fastän han var mycket äldre än hon och det inte hade funkat hade han inte varit ovänlig mot dem.

När Swann stannade och sträckte sig för att öppna dörren på passagerarsidan började Annie Taylor gråta av lättnad, och de heta tårarna strömmade nedför hennes kinder. ”Vad nu då?” sa mr Swann och granskade dem. ”Är ni okej?

Har ni gått vilse här ute?” ”Snälla du, skulle du vilja skjutsa hem oss?” sa Annie genom tårarna. ”Vad har hänt?” ”Var snäll och skjutsa hem oss”, sa William. ”Vi såg en man bli dödad.” ”Vad?” När William klättrade upp i pickupen hörde Annie en annan bilmotor. Hon tittade bortåt vägen där den svängde åt höger och kunde se ett fordon skymta mellan trädstammarna; det närmade sig.

Det var den vita suven. ”Lägg dig på golvet”, skrek hon till sin bror. ”Det är de!” ”Annie, vad är det som pågår här?” frågade Swann med rynkad panna. ”De vill döda oss!” sa Annie och kastade sig in och stängde dörren efter sig. Hon kröp ihop tillsammans med William på pickupens golv. ”Äh, lägg av nu”, sa Swann. ”Snälla du, kör bara”, sa Annie med sprucken röst. ”Snälla du, kör bara på.”

Swann startade igen och hon kunde känna att bilen rörde sig och hörde att gruset började krasa. ”Jag borde kanske hejda dem och fråga vad som står på”, sa Swann. ”Jag är säker på att det är ett missförstånd.” ”NEJ!” skrek Annie och William i kör.

20

Box_De samvetslösaCS3.indd 20

10-04-19 15.10.03

Hon tittade upp på Swann när han körde och såg det bekymrade uttrycket i hans ansikte. Tänk om männen i suven vinkade åt Swann att stanna för att prata med honom? På de här småvägarna var det inte ovanligt att se två bilar som hade stannat mitt för varandra för att förarna skulle kunna utväxla information och småprata. ”Snälla, stanna inte”, sa Annie igen. ”Jag vet inte vad som står på”, sa Swann, ”men att ni båda är livrädda, den saken är klar.”

Swann knep ihop munnen och såg framåt. Annie önskade att hon kunde se hur nära den vita suven var och vad männen i den gjorde. I stället slog hon armarna om William och tittade på Swann. ”De vill att jag ska stanna”, sa Swann utan att titta ner. ”Gör inte det. Snälla.” ”Om jag inte stannar kommer de att undra varför.”

Annie var på väg att ge ifrån sig ännu ett kvävt skrik och försökte hålla tillbaka det.

Pickupen saktade in. Hon försökte pressa William ännu hårdare mot golvet, och sig själv också. Hon kunde känna hans hastiga hjärtslag där hon höll handen mot hans bröst.

Hon slöt ögonen som om detta att hon inte såg männen skulle innebära att de inte kunde titta in och se henne. ”Goddag, Singer”, sa Swann när han hade vevat ner sidorutan. ”Goddag”, sa Singer. Singer var föraren, gissade Annie. Mr Swann kände honom.

Singer sa: ”Hör du, har du sett några barnungar någonstans efter vägen?” ”Är det dina?” frågade Swann. ”Nej, inte mina. Mina är vuxna och gifta, det vet du. Jag vet inte vilka de är. Jag och mina båda kompisar här var ute och fiskade och lattjade lite nere vid floden och vi skrämde ett par ungar. Vi sköt prick och vi visste inte att de var där. Vi tror att de kan ha inbillat sig att de såg något som de inte såg.” ”Sköt prick?”

21

Box_De samvetslösaCS3.indd 21

10-04-19 15.10.03

”Ja, vi försöker komma ut varannan månad för att behålla skärpan. Hur som helst vill vi försäkra oss om att de där stackars ungarna förstår att vi inte menade något illa.”

Annie öppnade ena ögat en aning för att se på Swann. Gör det inte, ville hon ropa. ”Ni skrämde visst upp dem riktigt ordentligt”, sa Swann. ”Jag är rädd för det. Hur som helst vill vi hitta dem och tala om för dem att allt är okej.” ”Är allt okej?” frågade Swann.

Singer svarade inte. ”Det kommer det att bli, när vi hittar de där ungarna”, sa en annan man med spår av en mexikansk brytning. Annie gissade att det var den mörke mannen med mustaschen. ”Du har inte sett dem?” frågade Singer igen.

Swann tvekade.

Annie slöt ögonen igen och försökte göra sig beredd att dö.

Hon hörde inte mycket av det samtal som följde eftersom det dränktes av blodet som dånade i öronen på henne, även om hon faktiskt hörde Swann säga att någon hade kommit körande bakom honom och väntade på att han skulle åka vidare. ”Ja”, sa Singer, ”det är bäst att du far hem nu.”

Hon kunde inte fatta vilken tur hon – de – hade haft när hon märkte att pickupen rullade igen. ”Jag tycker att ni ungar ska ligga kvar på golvet”, sa Swann.

Annie frågade: ”Vart kör du oss?” ”Mitt ställe ligger en liten bit längre fram, och jag behöver ringa ett samtal.” ”Varför kör du inte hem oss?” ”Därför att jag inte vill stöta ihop med de där pojkarna igen”, sa Swann. ”Jag känner dem från min tid vid polisen, och den historia de just berättade för mig verkar inte särskilt trovärdig.” ”Det beror på att det vi säger är sant”, sa Annie och kände att hon fick tårar i ögonen. ”Kanske det”, sa Swann. ”Håll ner huvudena.”

22

Box_De samvetslösaCS3.indd 22

10-04-19 15.10.03