9789137135793

Donna Leon

Falska bevis Översättning Ing-Britt Björklund

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 3

2010-04-29 14:36:42

Tidigare utgivning Ond bråd död i Venedig (1998) Död i främmande land (1999) Klädd för döden (2000) Högvatten (2001) Natt i Venedig (2002) Mord i natten (2003) En ädel död (2004) Dödlig dos (2005) Mäktiga vänner (2006) Djupt vatten (2007) Dödligt arv (2008) Rättvisans mörker (2009)

Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Donna Leon och Diogenes Verlag AG, Zürich 2004 Engelska originalets titel Doctored Evidence Omslag Anders Timrén Omslagsbild Ina Agency, Getty Images Tryckt 2010 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13579-3

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 4

2010-04-29 14:36:42

Till Alan Curtis

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 5

2010-04-29 14:36:42

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 6

2010-04-29 14:36:42

Signor dottore Che si può fare?

Ja säg, herr doktor Vad skall man göra?

Così fan tutte Mozart

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 7

2010-04-29 14:36:42

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 8

2010-04-29 14:36:42



1





Hon var en riktig gammal häxa och han avskydde henne. Eftersom han var läkare och hon var hans patient hade han lite dåligt  samvete för att han kände så, men inte värre än att han utan några större problem kunde fortsätta att avsky henne. Maria Grazia Battestini var en person som inte ens den mest högsinta varelse kunde säga något gott om, elak, sniken och retlig som hon var. Hon gnällde ständigt över sina krämpor och klagade på de få personer som fortfarande stod ut med hennes sällskap. Prästen hade gett upp hoppet om henne för länge sedan och grannarna uttryckte motvilja och ibland rent hat när de pratade om henne. Den enda koppling som fanns kvar mellan henne och hennes släktingar var arvsrätten.

Men eftersom han var hennes läkare var han tvungen att, precis som alla andra veckor, göra sitt sedvanliga hembesök, även om det numera bara bestod i att rutinmässigt fråga hur hon mådde varefter han snabbt tog pulsen och mätte blodtrycket.

De här besöken hade han nu gjort i fyra år och motviljan hade växt sig så stark att han hade förlorat kampen mot den ständiga besvikelsen över att det aldrig dök upp något tecken på sjukdom. Hon hade fyllt åttio, men såg ut och betedde sig som en nittioåring. Det till trots skulle hon säkerligen överleva honom och alla andra också, för den delen.

Han hade nyckel så han kunde ta sig in själv. Hon ägde 15

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 9

9

2010-04-29 14:36:42

hela trevåningsbyggnaden, men utnyttjade bara halva mellanvåningen. Av ren illvilja och snålhet gjorde hon sken av att utnyttja hela huset, eftersom hon på det sättet hindrade sin syster Santinas dotter från att flytta in i någon av de andra lägenheterna. Han kunde inte hålla räkningen på hur många gånger hon hade spytt galla över sin syster och berättat hur mycket hon njöt varje gång hon kunde dra sina släktingar vid näsan när de ville få tillgång till hennes hus. Hon pratade så elakt om sin syster att man förstod att hon hade hatat henne ända sedan de var barn.

Han satte nyckeln i låset och samtidigt som han vred om den drog han automatiskt handtaget åt sig eftersom venetianska dörrar har den egenheten att de aldrig går upp vid det första försöket. Han sköt upp porten och steg in i den mörka entréhallen. Inget solljus förmådde tränga igenom lagret av fett och smuts som under årtiondenas lopp hade lagt sig på de båda smala fönsterrutorna ovanför dörren ut mot gatan.

Han tänkte inte längre på hur mörkt det var, och signora Battestini hade inte kunnat gå nedför trapporna på flera år så det var inte särskilt troligt att fönstren skulle bli putsade inom överskådlig framtid. Elledningarna var fuktskadade och skulle ha behövt lagas för flera år sedan, men hon vägrade att ta dit en elektriker och numera brydde han sig inte ens om att försöka tända ljuset.

Han började gå uppför den första trappan, det kändes skönt att han inte hade några fler hembesök före lunch. När han var klar hos den gamla ragatan skulle han gå och ta ett glas innan han åt lunch. Han hade inga patienter på mottagningen förrän klockan fem och behövde inte vara tillbaka innan dess. Han hade inga särskilda planer för eftermiddagen utan tänkte bara koppla av och tänka på något annat än sjuka människor.

När han började gå uppför den andra trappan kom han att 10

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 10

2010-04-29 14:36:42

tänka på den nya hemhjälpen och hoppades att hon skulle stanna kvar. Hon var tydligen från Rumänien för signora Battestini brukade kalla henne rumänskan. Kvinnorna som arbetade hos signora Battestini brukade aldrig stanna så länge att han hann lära sig vad de hette. Sedan den här nya kvinnan kom var kärringen åtminstone ren och luktade inte kiss längre.

Det var många som hade passerat revy under de här åren. De kom för att de behövde arbete, vilket i det här fallet bestod i att se till att hon var ren och fick mat i sig, men de blev alltid så illa behandlade av henne att de slutade när de inte längre stod ut med hennes elaka angrepp, trots att det innebar att de kanske skulle få svälta.

Av gammal artig vana knackade han på dörren trots att han visste att det inte tjänade något till. Teven, som var på så högt att det hade hörts ända ut på gatan, dränkte alla andra ljud.

Inte ens rumänskan – vad var det hon hette nu igen? – brukade höra när han öppnade dörren, trots att hon hade bra hörsel.

Han tog den andra nyckeln och vred om den två varv i låset och därefter steg han in i lägenheten. Det var åtminstone rent därinne. Vid ett tillfälle, ungefär ett år efter det att hennes son hade dött, hade hon inte fått någon hjälp på över en vecka utan varit helt ensam i lägenheten. Det var under den värsta högsommarvärmen och han kom fortfarande ihåg hur det stank när han öppnade dörren vid sitt sedvanliga hembesök, på den tiden gick han dit en gång varannan månad, och när han kom ut i köket fick han se att det stod tallrikar med halvruttna matrester på bordet. För att inte tala om hur hon själv såg ut där hon med alla sina dallrande fettvalkar satt naken och hopsjunken framför teven, vilken som vanligt stod på högsta volym, med fläckar över hela kroppen efter mat som hon hade spillt på sig. Den gången hade hon hamnat på sjukhus eftersom hon var uttorkad och helt förvirrad, men efter bara tre dagar ville de bli av med henne där och eftersom 11

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 11

2010-04-29 14:36:42

hon själv krävde att få bli utskriven såg de gladeligen till att hon skickades hem igen. Det var då den ukrainska kvinnan kom, hon som försvann efter tre veckor och tog med sig ett serveringsfat i silver, och han började göra hembesök hos henne en gång i veckan. Den gamla haggans hjärta fortsatte att slå, den enda luft hon andades in var lägenhetsluften och fettvalkarna blev allt fler.

Han ställde väskan på golvet innanför dörren och märkte att det såg rent ut i hallen, som väl var. Det var ett tydligt tecken på att rumänskan var kvar. Han tog upp stetoskopet, hängde det om halsen och gick in i vardagsrummet.

Om teven inte hade stått på skulle han antagligen ha hört ljudet innan han kom in i rummet. I teverutan satt den pla­ stikopererade blondinen med korkskruvslockar och läste upp trafikrapporten där bilisterna i Venetien varnades för trafikstockningar på motorvägen, vilket dränkte ljudet från de surrande flugorna som var i full aktion på den gamla kvinnans huvud.

Han var van vid att se döda människor, men vanligtvis var det en mer rofylld syn än den som han nu hade på golvet ne­danför sig. De gamla somnar in stilla eller får en mer utdragen död, men eftersom den sällan orsakas av en våldshandling är det inte många som bjuder aktivt motstånd och det hade inte heller hon gjort.

Den som dödade henne måste verkligen ha överrumplat henne för hon låg på golvet till vänster om ett bord där ingenting verkade ha rubbats utan där stod fortfarande en tom kopp och där låg även fjärrkontrollen till teven. Flugorna delade sin uppmärksamhet mellan en skål med färska fikon och signora Battestinis huvud. Hennes armar hade slungats framåt och hon låg med ena kinden mot golvet. Det var bakhuvudet som hade tillfogats skador och han kom att tänka på en fotboll som hans sons hund en gång hade bitit på så att den blev alldeles 12

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 12

2010-04-29 14:36:42

platt på ena sidan. Men till skillnad från signora Battestinis huvud hade lädret sett helt och oskadat ut och ingenting hade heller läckt ut ur den.

Läkaren blev stående innanför dörren och lät blicken svepa över rummet. Han var helt chockad av det han såg och visste inte vad det var han letade efter. Kanske var det rumänskans döda kropp eller också var han rädd att den som hade gjort det här skulle komma rusande från ett annat rum. Men flugorna talade tydligt om för honom att gärningsmannen hade haft gott om tid att fly sin kos. Han tittade upp och i sitt bedövade tillstånd hörde han plötsligt en röst, men det enda han fick veta var att det hade inträffat en trafikolycka på motorvägen i närheten av Cosenza där en lastbil var inblandad.

Han gick bort och stängde av teven och i rummet lade sig en tystnad som varken var djup eller respektfull. Han undrade om han borde gå in i det andra rummet och se om rumänskan var där och kanske försöka hjälpa henne, såvida de inte hade lyckats döda henne också. Men i stället gick han ut i hallen, tog fram mobilen ur kavajfickan och slog larmnumret och berättade att det hade inträffat ett mord i Cannaregio.

Polisen hade inga svårigheter med att hitta dit, eftersom läkaren hade berättat att huset där mordoffret hade påträffats låg alldeles i början på gatan till höger om Palazzo del Cammello. Polisbåten gled in till kajen på den södra sidan av Canale della Madonna. Två uniformerade poliser hoppade iland och därefter böjde sig den ene av dem ner mot båten och hjälpte de tre kriminalteknikerna att lasta av deras utrustning.

Klockan var lite i ett. Svetten rann nedför ansiktet på dem och kläderna hade börjat klibba mot kroppen. De svor över värmen och försökte förgäves torka sig i pannan. Fyra av de fem männen gick bort mot Calle Tintoretto där huset låg och utanför porten stod en lång, mager man och väntade på dem.

13

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 13

2010-04-29 14:36:42

”Är det ni som är dottor Carlotti?” frågade polisen som inte hade hjälpt till att lasta ur båten. ”Det stämmer.” ”Var det ni som ringde?” Båda två var väl medvetna om hur överflödig frågan var. ”Ja.” ”Skulle ni kunna berätta lite mer? Varför ni var här, till exempel?” ”Jag skulle göra ett hembesök hos en av mina patienter, Maria Grazia Battestini – jag brukar gå hit en gång i veckan – och när jag kom in i lägenheten hittade jag henne på golvet.

Hon var död.” ”Har ni nyckel dit?” frågade polisen. Trots att han sade det med ett uttryckslöst tonfall hängde misstänksamheten plötsligt i luften. ”Ja. Jag har haft det i ett par år”, sade Carlotti. ”Jag har nyckel hem till många av mina patienter.” Han tystnade när han insåg hur underligt polisen måste tycka att det var att han förklarade sig på det här sättet och kände sig olustig till mods. ”Skulle ni kunna berätta exakt vad det var ni såg?” undrade polisen. Under tiden som de stod och pratade bar de andra in utrustningen i entrén och gick därefter bort till båten och hämtade resten. ”Hon är död. Någon har dödat henne.” ”Hur kan ni vara så säker på det?” ”För att jag har sett henne”, sade Carlotti bara. ”Har ni någon aning vem som kan ha gjort det, dottore?” ”Givetvis har jag inte en aning om vem han är”, sade läkaren och försökte låta förnärmad men lyckades bara låta nervös. ”Han?” ”Vad då?” sade Carlotti. ”Ni sa ’han’, dottore. Jag undrar varför ni tror att det är en man.”

14

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 14

2010-04-29 14:36:42

Carlotti tänkte först svara något neutralt men tappade behärskningen och sade i stället: ”Titta på hennes huvud och försök sedan inbilla mig att det är en kvinna som har åstadkommit det.”

Ilskan, eller snarare dess styrka, överrumplade honom. Det var inte polisens frågor som gjorde honom så arg utan hans eget undfallande sätt att bemöta dem på. Han hade faktiskt inte begått något brott utan bara råkat bli den som hittade den gamla kvinnans döda kropp, men han blev alltid livrädd så fort han hamnade framför en myndighetsperson och trodde att han skulle råka illa ut på något sätt. Vilket ynkligt släkte vi har blivit, tänkte han. ”Var är hon någonstans?” frågade polisen och avbröt hans tankar. ”På andra våningen.” ”Är dörren öppen?” ”Ja.” Polisen steg in i den mörka entrén, dit de andra redan hade gått och ställt sig för att slippa det starka solljuset, och gjorde en gest uppåt med hakan. Sedan sade han till läkaren: ”Jag vill att ni följer med upp.”

Carlotti följde efter poliserna och bestämde sig för att säga så lite som möjligt och för att inte visa att han var rädd eller kände sig illa till mods. Även om det var förfärligt att se signora Battestinis döda kropp skrämde det honom mer att behöva ha med polisen att göra.

Uppe på andra våningen gick poliserna in i lägenheten utan att knacka först och läkaren väntade ute i trapphuset.

För första gången på femton år kände han sig så röksugen att hjärtat slog snabbare än vanligt.

Han hörde att poliserna gick omkring inne i lägenheten och att de ropade till varandra, men han ansträngde sig inte för att försöka uppfatta orden. Rösterna blev svagare när de gick in i rummet där kroppen låg. Carlotti gick bort till fönstret och 15

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 15

2010-04-29 14:36:43

satte sig på yttersta kanten på fönsterbrädan utan att bry sig om hur smutsig den var. Han undrade varför de ville att han skulle stanna kvar och hade lust att säga till dem att han fanns på sin mottagning om de behövde nå honom. Men han gick inte in och sade det utan stannade kvar där han var.

Efter en stund kom polisen som han hade pratat med ut till honom. Han hade tagit på sig skyddshandskar och höll några papper i ena handen. ”Var det någon som bodde hos henne?” frågade han. ”Ja.” ”Vem då?” ”Jag vet inte vad hon heter, men jag tror att hon är från Rumänien.”

Polisen höll fram det ena papperet mot honom. Det var ett formulär som hade fyllts i för hand. Längst ner satt ett passfoto på en kvinna med runt ansikte som skulle kunna vara rumänskan. ”Är det hon?” frågade polisen. ”Ja, jag tror det”, svarade dottor Carlotti. ”Florinda Ghiorghiu”, läste polisen och då kom läkaren ihåg att det var så hon hette. ”Just det. Flori, heter hon”, sade läkaren. ”Är hon därinne?” undrade han sedan. Han hoppades att polisen inte hade hittat även hennes kropp och hoppades att de inte skulle tycka att det var konstigt att han inte hade letat efter henne i lägenheten. ”Det är knappast troligt”, svarade polisen och lät märkbart irriterad. ”Hon är spårlöst borta och det är en enda röra därinne. Det är någon som har rotat igenom allting och tagit alla värdesaker.” ”Tror ni att …”, började Carlotti, men polisen avbröt honom. ”Givetvis”, svarade polisen så ilsket att läkaren häpnade. ”Hon är ju från Östeuropa. Där är de sådana allihop. Ett riktigt pack.” Innan Carlotti hann komma med några invänd16

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 16

2010-04-29 14:36:43

ningar nästan fräste polisen: ”Det hänger ett förkläde i köket som är alldeles nedblodat. Det var rumänskan som dödade henne.” Minnesorden som han därefter uttalade över Maria Grazia Battestini kanske dottor Carlotti för sin del inte skulle ha valt: ”Stackars krake.”

17

Leon_Falska bevis_inlaga.indd 17

2010-04-29 14:36:43