FRIDA SÖDERLUND

En Samtida Uppg Relse

Citatet av Chimamanda Ngozi Adichie på s. 211 är översatt av Niclas Hval (Alla borde vara feminister, Albert Bonniers Förlag, 2015)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Frida Söderlund 2023

Omslag: Kerstin Hanson

Tryck: ScandBook UAB, 2023 isbn 978-91-37-50614-2

Till alla som levt med flera versioner av sig själv, i en och samma tid.

Men mest av allt till Elin och Katia.

Min lillasyster och min bästa vän.

Kvinnorna i mitt liv.

Det är ni som lärt mig att det enda sättet att möta världen på är genom att följa sin egen väg, men att det ibland också kräver att man gör motsatsen till det förväntade.

Tack för att ni hållit alla versioner av mig med sådant otroligt tålamod.

Jag älskar er.

FÖRORD - 9

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 1

DEN LAJKADE KVINNAN - 17

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 2

DEN OPTIMERADE KVINNAN - 65

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 3

DEN URVRIDNA KVINNAN - 101

DEN REPRODUKTIVA KVINNAN - 139

DEN SEXUELLA KVINNAN - 175

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 4

DEN HOTADE KVINNAN - 207

DEN FRIA KVINNAN - 241

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 5

EFTERORD - 254

F Rord

Tapeten är blommig, i vitt och brunt. Jag undrar hur gammal den är, om den bytts ut under åren eller om den håller kvinnliga hemligheter, precis som väggarna.

Två klänningar hänger omlott på en krok. Den ena är skir, i vit och transparent mesh. Ovanpå hänger en något mer täckande, i blå siden. De är vackra, båda två.

Men min blick dras mot skylten som sitter bredvid. Den beskriver det svenska kvinnoidealet på 1800-talet. Något händer i mig när jag läser.

När jag läser om det som har hänt förut, i en annan tid. Men som på många sätt också händer nu.

Det är mars 2022 och jag står mitt i det som finns kvar av ett gammalt, svenskt sjukhem, men som nu är ett litet museum. Tänker att alldeles för lite och alldeles för mycket har förändrats på en och samma gång.

Jag samlar mig och läser igen.

Hon skulle vistas inomhus, inte anstränga sig för mycket.

Snörliv och krinoliner begränsade möjligheterna, att röra sig fritt och andas fritt.

Att vara kvinna blir nästan en sjukdom i sig.

En sjukdom.

Jag googlar ”krinolin” och får upp bilder på den stela och strukturerade underkjolen. Gjord av rotting eller någon form av stål, och som spände tyget rakt ut från kroppen. För att framställa en mer önskvärd illusion av den kvinnliga kroppen.

Nu använder vi stål på helt andra sätt. Låter kroppen formas om, men direkt i köttet, i huden. Vi har karvat oss själva till formen av ett timglas i snart ett decennium nu. Men ryktena har börjat gå om att en annan trend är på ingång. Den där vi ska begränsa oss själva igen. I formen, i sinnet, i maten. Bli små människor i ännu mindre kroppar.

Att vara en kvinna blir nästan en sjukdom i sig.

Jag vänder blicken tillbaka ner i telefonen. Jag söker efter alla rykten, om idealet det viskats om så länge nu. Jag möts av bilder på lågt skurna jeans, framträdande nyckelben, insjunkna kinder, förtvinade människor. Jag möts av tjejer i min ålder som skriver ”nej, nej, nej – inte igen”. Heroin chic var 90-talets stora skönhetsideal och det präglade oss långt in på 00-talet, men det var också mycket mer än så.

Det var en överdos av smalhetsnormen.

Jag tänker på tjejen som höll på att dö efter den skönhetsoperation som skulle ge henne 10-talets eftertraktade kurvor. Timglasformen och Kardashian-looken. Men i stället höll det på att kosta henne livet och hon sörjde de förlorade formerna länge, länge.

Så kom plötsligt det som sker nu och hon log när hon sa att hon passade in igen. Hennes traumatrasiga kropp var skönhetsidealets nya framtidshopp.

Men så räknar också ett timglas alltid ner, och när sanden nått botten så har något tagit slut.

En person sa en gång att det finns en hierarki i skönhet. Att det som till slut blivit för alla slutar trenda så fort det nått sin fulla tillgänglighet. För hur ska vi kunna efterapa eller tråna, hur ska vi kunna leva i ett förebildsstyrt samhälle, om vi alla kan uppnå samma sak? Om vi alla ser lika ut? Någon måste alltid vara den vackraste, drottningen i spegel, spegel på väggen där. Och en drottning måste skilja sig från sina undersåtar.

Jag vänder blicken upp igen. På lappen och klänningarna. På kvinnans ständiga fängelse, hennes oundvikliga kamp. Det ytligaste men ändå mest innerliga. Det skadliga och kroppsfientliga.

På det som var men ändå fortfarande är.

Timglaset har spruckit och nu ska formerna vi ägnat ett decennium åt att jaga skäras bort med splittret från glaset – och jag vet inte, jag vet inte om vi överlever det. För det är inte snörliv, krinoliner, lågt skurna jeans eller klänningar i mesh som begränsar möjligheterna att andas fritt, att röra sig fritt. Det är idealen. De ständigt föränderliga, men ändå konstanta.

För att en kvinnas kropp alltid går i trender.

Jag tror att det är därför jag skriver den här boken. För att det inte bara är kroppen som går i trender, det är också kvinnan, och vad man väljer att göra med henne. Eller mot henne.

Mitt utseende har medvetet eller omedvetet varit centralt i hela mitt liv. Generationen jag representerar är den första som kan leva i flera versioner av sig själva samtidigt, den digitala samtiden har gett oss alla möjligheter att polera och renovera oss själva. Ansiktet vi bär mot världen är till och med döpt efter den här tiden. Instagram Face.

Ett citat från den amerikanska författaren Nathaniel Hawthorne, publicerat redan 1850, lyder: ”No man for any considerable period can wear one face to himself, and another to the multitude, without finally getting bewildered as to which may be the true.” Ingen man kunde det 1850 och jag tror ingen kvinna kan det nu.

Många tycker att vi ska sluta prata om kvinnan och kroppen, men vi är tillbaka på en plats där människor lagstiftar om våra livmödrar och skönhetsidealen får oss att riskera våra liv på operationsbord, så om något så är det här inte tiden för att vara tyst. Vi måste bara rikta samtalet rätt.

Det här är mitt bidrag till det.

Ett försök att förstå vår samtid, med kvinnan i fokus. Det här är berättelsen om köttet och blodet som håller oss vid liv och makten som kommer med kroppen. Det är också ett försök att förstå hur det som har kraft också kan vara en akilleshäl. Hur utseendet är ett kapital som kvinnan aldrig kommer undan och hur sexualitet, fertilitet, kirurgi, diagnoser och våld på ett eller annat sätt alltid måste kämpas för eller emot. Det här är på många sätt en uppgörelse med systemet som tvingar in oss kvinnor i roller som knappt går att överleva i. Ett försök att förstå värdet i digitala identiteter, trenden av utbrändhet, varför gamla krig kommer tillbaka och hur samhället är uppbyggt för att straffa kvinnan för att hon är just kvinna.

Det här är på alla sätt min jakt – på frihet.

För om jag bara får skriva ur mig alla kvinnor ur kroppen, kanske jag kommer kunna leva lite lättare.

Det här är kvinnorna jag har mött och varit.

De som har tittat tillbaka på mig i spegeln och de jag har mött i situationer livet gett.

De har alla lärt mig någonting, oavsett om jag hållit med dem eller inte. Jag hoppas att de kan göra samma för er.

Ta emot dem ömt, jag tror att de har längtat efter att bli lyssnade på.

Frida, 2023.