FRIDA PÅ AFTONBLADET

– DEL 1

15 augusti 2018

Jag hör producenten räkna ner i mitt öra och pulsen börjar automatiskt ticka uppåt. Jag tar ett djupt andetag för att reglera den, samtidigt som den enorma kranen sänks mot mitt ansikte. Så fort den röda lampan tänds kommer jag att vara ensam med alla blickar på mig. Tv-tittarnas, producentens, kollegornas och de tolvtusen personer som samlats framför scenen i Kungsträdgården i Stockholm. Det har blivit min grej, att varje år säga någonting viktigt i den sändning som annars handlar om musik.

När jag började på Aftonbladet var min stora rädsla att jag inte skulle kunna vara precis det här. Någon som å ena sidan underhåller och å andra sidan har påverkan. Jag brottas fortfarande med de tankarna ibland. Om jag verkligen kan vara en ung kvinna med allt vad det innebär, en offentlig person och journalist samtidigt.

Jag blickar snabbt ner i manus. Får inte sabba det här nu. Lampan tänds och jag andas in på nytt.

Showtime.

– Man kan tycka mycket om världen i dag. Det är mycket som försöker slita oss isär. Fördomar och strukturer. Hat och hot. Det är mycket som försöker separera oss människor, som om våra olikheter vore någonting dåligt, som om det vore någonting farligt. Men det är inte sant.

Publiken skriker. Jag känner både lättnad och iver. Två år tidigare höll jag ett brandtal om sexuella övergrepp. Stod precis såhär och sa att om någon gick över gränsen, under kvällen eller framöver, så fanns det människor redo att stötta den som blev utsatt. Morgonen efter hade åtta tjejer anmält övergrepp som skett i publikhavet. Men känslan som ekade från kvällen var inte sorg eller skam. Det var ilska och kraft. Ordet nej. Nej, du har ingen rätt till min kropp och jag kommer att säga det.

Det går att förändra saker, när ord blir sagda och får bli till handling.

Publiken fortsätter att skrika. Pulsen går upp igen, men det blir lättare att fortsätta mitt brandtal härifrån. I ögonvrån ser jag artisten Peg Parnevik ta ett steg ut på den långa catwalken, hon närmar sig mig från vänster. Vi har inte övat det vi är på väg att göra, men det behöver inte bli perfekt. Inte nu när publiken är med oss på det här sättet.

Peg ställer sig bredvid mig, kameran är på oss båda, min blick är på folkhavet framför. Det är nästan bara tjejer, från tonåringar till unga vuxna, och jag ber publiken ta personen bredvid sig i handen och lyfta händerna i luften. Jag och Peg gör samma sak.

– För medmänsklighet, respekt och solidaritet. Det har inga landsgränser, ingen hudfärg, inget kön. Det här är vi tillsammans. En för alla och alla för en.

Publiken blir vild.

Plötsligt går rädslan jag alltför ofta känner – kring kvinnan i min kropp och journalistiken i mitt kall – inte längre att hitta någonstans. Kanske är det konstigt att jag så ofta annars känner den, med tanke på de scener jag blir tilldelad och den position som jag har, som jag krigat mig till. Men samhället är uppbyggt så, att jag som kvinna ska stå på en grund av tvivel.

Är jag tillräcklig? Kommer jag att leva upp till alla krav, alla förväntningar?

Jag tror det, i alla fall nu. Nu när allt jag ser är styrkan i alla unga ansikten framför mig. Och om gåshuden på mina armar dessutom är resultatet av kvinnor i grupp, då skulle jag kunna stanna i den här stunden för alltid.

Jag och Peg ler mot varandra. Kraften går inte att värja sig mot.