9789146238645

jesper wung-sung

Kvinna sedd bakifrån

Översättning

Ninni Holmqvist

w ahlström & w idstrand

Målningar av Vilhelm Hammershøi: Interiör med ung kvinna sedd bakifrån, 1903–1904. Olja på duk, 60, 5 x 50, 5 cm. © Randers Kunstmuseum (framsida)

Unga ekar, 1907, privat ägo (bearbetad vinjett)

Ida Ilsted, konstnärens fästmö, 1890, Statens Museum for Kunst (försättsblad – förlängt)

Interiör med konstnärens staffli, 1910, Statens Museum for Kunst (baksida)

Porträtt av konstnärens hustru Ida Hammershøi, f. Ilsted, 1907 AR oS (eftersättsblad – förlängt)

Övriga illustrationer:

Vilhelm Hammershøi 1891, Det Kongelige Bibliotek (foto)

Ida Hammershøi 1890–1891, Det Kongelige Bibliotek (foto)

Citat:

Citaten från Peter Faber, ”Den gang jeg drog af sted” (s. 148), Johan Ludvig Heiberg, ”Men er det da saa vigtigt” (s. 249), Hans Vilhelm Kaalund, Elefanten (s. 357), Holger Drachmann, I Storm og Stille (s. 357–358) och Johan Ludvig Heiberg, En Sjæl efter Døden (s. 379) är översatta av Ninni Holmqvist.

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

Wahlström & Widstrand

www.wwd.se

Copyright © Jesper Wung-Sung and JP/Politikens Hus A/S 2021 in agreement with Politiken Literary Agency

o riginalets titel Kvinde set fra ryggen

o mslag Alette Bertelsen & Eva Wilsson

t ry C k ScandBook EU , 2022 is B n 978-91-46-23864-5

Till Christina, fru Wung-Sung

Övergången från ljus till m Ö rker gör för ett ögonblick Ida blind. Hon kisar medan rummet får form och stadga, höstkylan biter i händer och kinder. Hon har levererat kritor och häften till skolan och på vägen tillbaka har hon plockat en höstanemon. Hon håller blomman framför sig som vore den ett ljus. Den är till Peter. När han kommer hem är blommor och växter borta eller täckta av snö, och träden står svarta och bladlösa. Hon tänker lägga blomman i den gamla kassaboken under madrassen.

Ida har lärt sig att röra sig ljudlöst uppför trappan. Hon vet vilka trappsteg som knarrar, var hon kan kliva mitt på det blankslitna träet, och var fotens yttersida måste vila mot väggen. Vid väderombyten blir trappan skev och hon måste lära känna stegen på nytt. Ida lyssnar med återhållen andhämtning. Hon hör klockan när en kund lämnar butiken, en hög avskedsreplik halvvägs ute på gatan, men hennes uppmärksamhet är riktad mot husets inre.

Dörren till hennes vindsrum står öppen. En gestalt sitter på sängen, svart avtecknad mot ljuset från takfönstret.

Mor.

Kvinnan vrider långsamt på huvudet, ögonens ljusglimt i det mörknade ansiktet. Ida uppfattar att modern ler.

Det har kommit brev från Hans Christian.

Du menar Peter, säger Ida.

Hennes mor håller fram brevet.

Men lilla Ida, titta. Det är från Hans Christian.

Hon pekar på underskriften. Det står Hans Christian.

Jag kan inte hitta mina glasögon, säger modern. Läs högt du.

Ida tvekar. Det sticker i handen som har tagit brevet. Hon börjar läsa. Kära Far och Mor, och kära lilla Ida. Tack för edra brev, som jag fick då vi kom i hamn i går afton.

När det här var Hans Christians kammare tog han trappan ner i ett enda språng, och for uppför i tre långa kliv. Såvida han inte använde takvägen. Ida har suttit i vardagsrummet och hört hur han rumlat ner över taket, sett skuggan susa förbi utanför fönstret innan Hans Christian oskadd rest sig upp och vinkat till henne, försvunnit genom trädgården och ner mot hamnen. Deras far ville inte veta av den där trafiken på taket, men det var som om ingen riktigt kunde förmå sig att gräla på Hans Christian Enevold Ilsted. Det förstod Ida mycket väl. Hans Christian var fem år äldre än hon, och alltså inte mer än fjorton när han började ta den vägen även åt andra hållet. Han hade visat henne hur han kunde svinga sig i takskägget och likt en apa klättra upp till fönstret. När Ida hade ropat att han såg ut som en apa hade han vänt sig om, stuckit fingertopparna i armhålorna och låtit höra ett primatskrik ut över Stubbekøbing. Idas skratt hade kommit ända nerifrån den mage där hålet nu sitter. Hon läser brevet medan hennes hjärna förgäves famlar efter en plan.

Det är förfärligt kallt här, och den otäcka nordanvinden blåser. Så jag tackar för de stickade vantarna. Jag kan tänka mig att det är bråda dagar på köpmansgården. Hälsa Peter min käraste broder och säg att han gärna får sända mig ett par ord, om han inte har alltför mycket att stå i. Han har väl fått fotfäste i Köpenhamn och målar säkert flitigt. Jag hoppas att han ska få tid att måla mig i min nya uniform. Ni må tro att den klär mig.

Idas blick blir grumlig av tårar, orden hoppar hit och dit. Ändå läser hon brevet till slut.

Vi ska ta en lång promenad ut till ett gammalt fyrtorn som har byggts av nordmännen, så detta får bli allt för i dag. Alla ger de mig också ett anskrämligt namn, eftersom de inte kan säga Ilsted. De tycker visst att jag är en skrattretande figur från ett främmande land på andra sidan Tyskland. Jag ser fram emot att snarligen vända näsan hemåt. Lev nu väl. Eder tillgivne son Hans Christian Enevold Ilsted.

Se, han kommer hem snart, säger modern och klappar på sängen. Det är bäst att jag gör iordning rummet.

Ida stampar i golvet av frustration och sorg. Hon vet inte vad hon ska säga.

Men jag bor här, invänder hon.

Du kan väl sova nere i den bakre kammaren när din bror är hemma på besök.

Ida känner att de smala, ojämna golvbrädorna gungar under henne. Kommoden, spegeln i den bruna träramen på väggen, det lilla smala skrivbordet under takfönstret. Vasen med blommor. Fotogenlampan och boktraven. Ekbyrån som liksom står på tå på de spetsiga benen. Krokhängaren med hennes klänningar och sjalar. Hon ser sig om i kammaren som för sista gången.

Hon kan inte förmå sig att möta moderns blick. Hon betraktar höstanemonen medan hon säger det.

Men mor. Hans Christian är ju död.

Modern skakar på huvudet. Hon viftar med kuvertet. Se här. Se på frimärket.

Mor. Hans Christian är död. Han ligger begravd uppe på kyrkogården på Nykøbingvej.

Modern gör en rörelse med kuvertet, som om hon ville peka ut var Nykøbingvej ligger. Det går en sekund då Ida fruktar för moderns raseriutbrott, att hon ska resa sig och skälla ut henne. Hon spänner kroppen och kramar blomman. Istället ger modern ifrån sig ett fnysande stön och sjunker ihop på sängen, som om Ida hade stuckit en kniv i magen på henne. Sedan följer ett lågt, monotont läte, först morrande, sedan jämrande, som får Ida att skynda nerför trappan.

Hon kan inte förmå sig att störa fadern; även om expediten står bakom disken sitter han säkert böjd över siffrorna i rummet innanför butiken.

Fadern har tillräckligt att tänka på.

Ida springer genom staden, och det är först när hon rundar torget som hon upptäcker att hon inte längre håller höstanemonen i handen.

Hon fortsätter förbi kyrkan och statyn av Fredrik VII, utmed Møllegade, knackar på hos doktor Lundby, som dyker upp bakom tjänsteflickan med middagsservetten instucken i skjortkragen. Han lovar att komma genast. Idas fötter klapprar, och ljuset slår gnistor i den våta stenläggningen. Hon skyndar längs Vestergade utan att se till höger eller vänster. Hon snubblar uppför trappan, vågar inte tänka på det hon fruktar för, men modern sitter där hon lämnade henne, hopsjunken på sängen. Det kommer en lukt av avföring från hennes kropp.

Mor, säger Ida. Doktor Lundby är på väg.

Det går en lång stund innan modern reagerar. Hennes röst är sprucken och svag.

Varför lämnar du mig?

Jag blev tvungen att hämta doktor Lundby.

Du lämnar mig snart. Det vet jag att du gör.

Men jag är ju här, mor, säger Ida.

Moderns ansikte är glåmigt och flottigt. Det verkar vara i upplösning, som om kinder och hud hänger löst på skelettet. Bara underläppen darrar.

Varför säger och gör jag saker som inte stämmer?

Kanske håller du på att bli sjuk igen, svarar Ida.

När modern inte reagerar är det som om Ida för första gången riktigt förstår henne. Varför modern inte har flyttat sig. Varför hon sitter i sin egen skit. För vart i denna värld skulle hon ta vägen?

Det får Ida att lägga sig på knä och ta hennes hand. Modern höjer ansiktet, ögonen är två beräknande springor. Rösten hes, men stadig, och nu kramar hon Idas hand så att det gör ont.

Hans Christian skulle aldrig säga det. Jag säger det, och jag vet det, lilla Ida. Du tror att du är klok, men du är dum. Du har inte ögon att se med. Du anar inte hur illa det kommer att gå för dig. Du kommer att ruttna ensam i ett svart hål.

Första delen

1890–1891

Vestergade 36

Stubbekøbing

Frederiksberg Allé 34 Köpenhamn

i da andas in . Bogøs kustlinje är otydlig och suddig, som om någon försökt stryka ut den på en griffeltavla. Hennes bakhuvud glöder av sol när hon sänker hakan och luktar på blommorna. Hon får syn på sin skugga, stympad och vanställd, och det får henne att gå närmare hamnbassängen.

Hon har plockat buketten till Peter. När han reste runt i Sydeuropa och Afrika skickade han hem blommor till henne. Röda gentianor och kamelior. Han skickade ormbunkar, och hon hade inte hjärta att svara att de hade förvandlats till gulnade flagor och smulor när de kom fram. Peter är inte gulnad och ingen smula. Tvärtom. När han kom hem från den stora resan var han bredare över bröstet, han hade fått en massiv mage, och ett tätare, bleknat skägg i sitt mahognybruna ansikte.

Peter har sett det mesta av världen. Han har i alla fall blivit en världsman, och han har fått en guldmedalj för en av sina målningar. När hon frågade varför han inte gick omkring med guldmedaljen hade han kastat huvudet bakåt och skrattat högt. Hans skratt är långt och dånande. Det låter så tillgjort att hon kan bli generad å hans vägnar. Men annars finns det inget gemacht hos Peter. Det är bara han som kan komma på idén att ta henne i famn och ta en liten svängom. Bara han som kallar henne för min lilla stumpa.

Peter är densamme, och ändå alltid förändrad. Hon måste spärra upp ögonen och spetsa öronen, även när han bara har varit i Köpenhamn och berättar vad han har varit med om så fort han gått ut genom dörren på Nytorv. Det är som om han talar alltmer och allt högre. Kan ordflödet ha ökat ett snäpp eller känns det bara så därför att vardagen hos deras föräldrar och henne själv är så lågmäld och ordknapp?

Ida är spänd och exalterad. Undrar hur han ser ut den här gången. Har han trimmat skägget på ett annat sätt, har han skaffat en ny väst, lagt sig till med ett nytt ord? Hon suger i sig allt som är annorlunda och varenda förändring. Allt är som små presenter; blygsamma bevis på att det finns en annan värld. I Rom, sa Peter, kan man inte ta tre steg utan att där finns en kyrka, ett torg, en port, en staty, en fontän eller en pelare som man måste stanna upp och beundra och studera.

Ida vänder sig om och ser förbi tullkammaren upp genom Strandgade. En häst och vagn skramlar långsamt närmare med varor som ska med båten. Det ligger en halmhög i hörnet av Dosseringen. En hund skäller bakom en grind mellan två hus. En stapel av tunnor framför en källarnergång. Kyrkans torn sticker upp över husraden, vänder sin röda tegelsida till så att solen sätter trappgavelns kant i brand. Längre ut ligger fiskebodarna och deras upphängda garn. Ida flyttar buketten från den ena handen till den andra. Inte för att hon är nervös, men hon får dåligt samvete om hennes händer är oföretagsamma. Hon fingrar på kragen på sin klänning, som om det var sin fästman hon väntade på. Ida, som inte har haft någon käraste sedan hon bröt med Boye för flera år sedan. Även om Fiske-Mads med klumpfoten ständigt säger att det ska bli de två. Hon föreställer sig att hon kastar huvudet bakåt och skrattar lika högt som Peter nästa gång Fiske-Mads kommer med sitt förslag.

Här finns ingen Fiske-Mads men ett tjugotal människor som också väntar på båten från Köpenhamn. Ida nickar och ler om någon hälsar, men gör i övrigt vad hon kan för att undvika kontakt. Folk hittar lyckligtvis andra att småprata med och Ida drar sig längre bort från hamnen. Vattnet kluckar mot bålverket.

Det finns saker som Ida inte står ut med. Hon står inte ut med att stå i kö, för då är man tvungen att babbla om vad man ska köpa, om vädret, krämpor och familjer. Eller när det är underhållning på Freys hotell. Hon står inte ut med alla de där människorna, röken och lukten av varma kroppar, av svett, öl och ruttna tänder. Om hon bara hade kunnat vara där alldeles ensam. Även om det förstås hade varit ännu

värre – om skådespelarna bara hade haft henne att stirra på nere i salen. Ida kan inte låta bli att vrida sig ett halvt varv vid blotta tanken. Hon viskar ner i buketten.

Lilla Ida. Du är en knäppgök.

Det är hon. För hon är också medveten om att hon hela tiden undviker att titta mot nordväst, trots att det är vansinnigt meningslöst. Det finns så många kurvor och krökar, oräkneliga höjder, skogar, så många mil att man aldrig, inte ens med en halv himlastege och den största kikare, skulle kunna så mycket som skymta Stubbekøpings hamn, och ändå har Ida en känsla av att hennes mor kan se henne från kullen söder om Vordingborg, där Oringe ligger. Hon vet dessutom att hennes mor är sängliggande från morgon till kväll. De förordar horisontalläge, det ska främja en utjämning av det störda blodomloppet. Överläkaren har sagt att det är det hennes mor behöver. Lugn och rutiner och så lite som möjligt som påminner om hennes vardag.

Så lite som möjligt som påminner henne om Ida? Det är den tanken

Ida inte kan hejda – vad de än säger, hennes far och överläkaren, så trycker den oupphörligen mellan mage och hals. Som om någon fäst ett meddelande med en spik i hennes bröstben. På lappen står det Jag är skuld till min mors sjukdom. Och just nu står modern vid fönstret i sitt rum på Oringe och stirrar på henne tvärs igenom skogar, åsar och gårdar, och Ida kan inte låta bli att vända ryggen till.

Även denna vindstilla junidag är det gråblå havet räfflat av ström. En barndom full av skräckhistorier om människor, fartyg och hästar som har förlorat livet på grund av strömmen i Grønsund. Det är så jag känner mig, tänker Ida. Lugn utanpå, men med ett hjärta som drar som den strömmen. Vart ska det flyta? Resterna av en ankommen beta ser ut att stirra upp på henne med två svarta ögonhålor. Hon petar på den med skospetsen så att den vänds. Hon viskar med pipig röst, som om det var betan som frågade.

Hur ska det gå för dig, Ida?

Hon hör det på folks palaver innan hon ser det. Köpenhamnsbåten

är på väg. Utöver att ha köpmansbutiken är hennes far också ångfartygsexpeditör. Det är Jens Peter Ilsted som står för biljettförsäljningen till båtarna. Saxo är den ena av tre. Namnet står i stäven på det platta ångfartyget som glänser i solen, och Ida skyndar sig närmare med en svettig handflata om bukettens stjälkar.

Rödkindade ansikten på landgången, och just som förväntan övergår i rädsla för att han inte ska vara med dyker Peter upp. Han håller inte igen, utan viftar häftigt med armen som håller i målarskrinet. Hon ler förläget, men han skrattar redan och landar på kajen med en lång benspark. Hon hinner uppfatta att packsäcken är utbytt mot en väska av rödbrunt

läder, som han slänger ifrån sig för att omfamna henne.

Ida, min lilla stumpa.

Jag har plockat de här till dig.

Är det blommor från trädgården? Tack, men vad fånigt, Stumpan, skrattar han. Vi är ju hemma om en liten stund. De måste vara till dig, Vilhelm.

Peter räcker buketten till en lång och mager ung man som står bakom honom. Han tar emot buketten och rör vid sin mustasch, som om det är fingrarna som placerar det lilla leendet på hans mun.

Vilhelm Hammershøi, säger han och räcker henne handen. Han ser länge på henne, och Ida är förvirrad. Peter har inte skrivit något om att han skulle ta en kamrat med sig hem. Han har brunsvarta ögon. Så vänder den unge mannen sig om och tittar mot Bogø. Han är barhuvad med kortklippt, mörkt hår. Lång hals. Hon ser att han har en läderväska, ett målarskrin och ett staffli i likadana tygpåsar. Han tar ett par steg och skärmar av solen med handryggen. Peter viskar till Ida.

Det är honom jag har pratat om. Geniet.

Ida nickar, men hon minns inte att hon har hört talas om honom. Peter pratar om så många och så mycket. Ibland vet hon inte om han pratar om en utländsk målare eller en exotisk matvara.

Hur mår far? frågar Peter.

Han har blivit gammal på kort tid, svarar Ida.

Hon är själv förvånad, men det är sant. Det senaste halvåret har deras far blivit alltmer hopsjunken. Han sitter med näsan i kassaböckerna och hostar genom sin cigarr. Skägget är nästan helt vitt. Hon serverar honom te med mjölk och honung om kvällarna. Lägger då och då en hand på hans axel. Låter den ligga. Hoppas att han ska säga något. Tala om hur han mår. Tala om Hans Christian. Om mors sjukdom. Han harklar sig som för att göra sig redo att berätta. Lilla Ida, säger han sedan bara.

Peter tar upp sin väska och räcker de två tygpåsarna med stafflier till Ida.

Vi får väl gå hem och se om vi inte kan muntra upp honom lite.

De börjar gå upp till Strandgade.

Ida är alltid på gott humör, säger Peter till vännen bakom, som fortfarande håller buketten. Så obekymrad. Är du inte det?

Nej, jag tycker nog bara om blommor, svarar hon.

Peter skrattar. Det högljudda, nya skrattet. Det smittar, Ida börjar också skratta. Hon minns inte när hon senast skrattade. Vännen skrattar inte, men det finns alltjämt en antydan till ett leende.

Ida kan verkligen vara rolig, säger Peter.

Kan jag det? tänker Ida. Hon vet bara att hon tycker om att vara glad. Faktiskt känner hon sig med ens vemodig. För nu när Peter har kommit har hon ingenting mer att se fram emot. Hon kan istället börja gruva sig för dagen då han ska ge sig av.

vad ty C ker du, i da? ropar Peter.

Ida stannar upp utan att ställa ifrån sig korgen med tvätt. Peter är i färd med att teckna av Vilhelm. De har tagit ut en av matbordsstolarna i trädgården. Vilhelm sitter nonchalant med armen på ryggstödet och benen i kors, fullständigt orörlig. Han har kavaj, väst och skjorta på sig, men är barfota. Det sitter ett par bofinkar i körsbärsträdet och roar sig ovanför dem. Det är molnigt, kvavt och fuktigt, så luften är tung av lavendel och gräs.

Jag tycker att ni borde ta ett fotografi och sedan hjälpa mig med tvätt och inköp, säger Ida.

Peter skrattar.

Jag sa ju det. Att hon är rolig.

Vilhelm reagerar inte, samma trumpna uttryck som får hans läppar att se smala ut. Han sitter som en staty. Inte ens hans vita fötter rör sig det minsta. Ida sätter ner korgen och ställer sig bakom sin bror. Han är duktig. Hon fattar inte att det är möjligt att teckna så exakt. När Peter hade börjat på Kunstakademiet visade han henne några övningar och lät henne använda hans papper och teckningsredskap. De ställde en liten samling flaskor och glas på bordet som hon skulle teckna av. Det kom att se ut som två flaggstänger och ett stenröse. Ida kan inte alls behärska sina händer på det sättet. Hon följer med blicken hur lätt och behagfullt Peter hanterar blyertspennan. Teckningen är fin, det är en exakt avbild av hans vän, men ändå inte. Det är något hos Vilhelm som inte kommer med. Är det kring läpparna eller hakan? Eller är det hans blick, så stadig och oförändrad, till och med nu när de båda glor på honom.

Det är ju du som skämtar, Peter, säger Ida. Med den där rosen du har satt bakom Vilhelms öra.

Peter skrattar högt samtidigt som han slår efter henne med blyertspennan. Vilhelm ser inte på henne när hon undviker broderns dask. Han förblir den orörliga modellen. Men det är inte en ros som sitter bakom Vilhelms öra. Det är en ko. En gråfläckig sådan, som har kommit in genom grinden ut till gränden som de två kamraterna måste ha låtit stå öppen. Den har en vit rand mellan de svarta ögonen och upprättstående öron, och rör sig lugnt men målinriktat fram bakom den unge mannen

på stolen. Under allt detta har Vilhelm förblivit en staty med stram mun i Stubbekøbing, men nu sneglar han ängsligt ur ögonvrån. Peter försöker hålla tillbaka sitt skratt.

Sitt stilla nu, Vilhelm, förmanar han.

Kons skära mule närmar sig Vilhelms nacke, som om den tänkte viska något i hans öra. Statyn börjar luta lite på stolen.

Är den er? frågar han.

Nej, det är en present till dig från Ida.

Den har en ganska het andedräkt, säger Vilhelm.

Peter slår sig på låret.

Jag tror den vill tugga på ditt öra.

Vilhelm kränger ytterligare med uppspärrade ögon, men sitter alltjämt med benen i kors.

Äter kor kött?

Bara de gråfläckiga, säger Ida.

Det blir hon som motar bort kon. Hon kallar på den och svänger med tvättkorgen. Hon slår kon på dess varma bog, och den följer godmodigt med. Bakom sig hör hon hur Peter roar sig stort.

Din frälsande ängel, ropar han. Det här blir du tvungen att måla. Så ska de allt få se i Köpenhamn. Vilhelm Hammershøi som målar en ko.

Ida tittar efter kon som lunkar ner mot hamnen med sitt gungande bakparti och sin ljusa, svängande svans.

På väg till torget med korgen mot höften hör Ida hur kavat hon har låtit, och hon grämer sig. För det är ju inte hon. Hon känner sig inte det minsta kavat, men hela situationen var helt enkelt så besynnerlig att hon inte kunde låta bli att leka med. Hon beundrar det Peter och Vilhelm kan, är fascinerad av det liv de lever, men samtidigt kan hon inte låta bli att känna att de beter sig som barn. Två vuxna män som tecknar av varandra mitt på dagen, det är ju tramsigt.

Hon låter blicken glida ner mot Strandgade och ser randen av flaggor i masterna på postångaren. Den seglar mellan Møn, Stubbekøbing och Masnedø, varifrån man kan transporteras till Oringe, och det är bara på sätt och vis som Johanne Sophie Ilsted åter är inlagd på sinnessjukhuset, för varje dag vilar hon som en tung skugga över Vestergade. Därför är postångaren en dunkande anklagelse riktad mot Ida, som om fartyget vore sänt av modern, och i vanliga fall skulle Ida skynda vidare, men nu får den henne att förundrat stanna upp och betrakta hamnen. Hon inser hur ovanligt ljusa och lätta de senaste dagarna har varit. Peter och Vilhelm har verkligen lyckats muntra upp fadern. Och även henne själv, väl? Ida får dåligt samvete för de gånger hon har skrattat, för hur lite hon har oroat sig för modern. Hur många dagar har det pågått? Också tiden tycks gå som den gick när man var barn och sommaren var som en enda lång obruten solskensstund. Peter och Vilhelm diskuterar allt möjligt, men verkar ändå så obekymrade. Ida skulle aldrig kunna vara obekymrad, men deras humör smittar. Deras livsglädje. När hon stiger upp röjer hon på bordet efter dem. Tar bort flaskor och glas, tömmer överfyllda askkoppar och vädrar.

Ida går över torget i skuggan från kyrktornet, förbi statyn av Fredrik VII , fortsätter ner till slaktare Kristensen. Hon är sent ute och måste göra det före tvätten. Som tur är står det bara en kund framför henne, en kvinna med huckle på huvudet och gul sjal över axlarna.

Hon vet inte hur länge det är meningen att Vilhelm ska stanna. Peter kan inte ens säga när han själv ska åka tillbaka till Köpenhamn. På sätt och vis vill Ida veta det, men samtidigt är det befriande att inte behöva

räkna ner till det oundvikliga. Hennes storebrors avresa. Under alla omständigheter förstår Ida inte deras förhållande till vardagen.

Jag sa: Vad får det lov att vara?

Slaktarfrun står med händerna i sidan och blänger irriterat på henne. Det är som om Peter och Vilhelm inte lever i en värld där det överhuvudtaget frågas Vad får det lov att vara – och där det förväntas att man i princip beställer, betalar och försvinner på samma gång för att inte besvära en grinig gumma bakom en disk med sin åsyn. Ida ler när hon lämnar slaktaren. Tänk att kunna teckna av den kvinnan. Det vore verkligen en bedrift.

Tack för maten, Stumpan, säger Peter. Du har blivit en virtuos i köket. Anna Marie har gjort det mesta, svarar hon.

Ida dukar av bordet. Hon är illa till mods, vet inte vad hon ska säga om något överhuvudtaget, men samtidigt underligt upprymd. Med ett vått finger tecknar hon slaktarfruns sura ansikte i köksvasken.

Det står vin på bordet, men Jens Peter Ilsted har även tagit fram en flaska rom. Fadern berättar om sin ungdom i Saxkøbing, om kriget och köpmanslivet. Han frågar om Vilhelms fars grosshandel. Vilhelm sitter vid bordets kortända och svarar kort och hövligt.

Sätt dig ner tillsammans med oss, Ida, uppmanar Peter. Och ta med dig ett glas.

Ida sätter sig bredvid fadern. Hon lägger sin hand ovanpå hans. Peter häller upp vin i hennes glas. De fortsätter sitt samtal. Ida måste lyfta glaset med båda händerna, så fullt är det. Hon dricker och känner värmen sprida sig i kroppen. Hon tittar ut i trädgården, det är fortfarande ljust.

Innan hennes mor blev inlagd hade hon en lång, dålig period. Hon hade skrivit ett brev och postat det till dem själva utan avsändare. Det var fullt av anklagelser mot fadern om affärer och fusk. Innan fadern gick in i butiken drog han för gardinerna. Så att hon inte skulle bli störd

av gatulivet, som han sa, men det var lika mycket för att hindra folk från att glo in på hennes rastlösa vankande i vardagsrummet. Den här kvällen står fönstren öppna både mot gatan och trädgården. De båda köpenhamnarna tycker att det är underbart stilla. Ida lägger märke till att Vilhelm med några minuters mellanrum vrider på huvudet och tittar uppmärksamt mot trädgården.

Peter har berättat något för henne om ett pris som Vilhelm inte fick för en tavla som han hade målat när han var nitton år. Att det var en stor orätt och skandal. Också på senare tid hade en av hans målningar förkastats inför en stor utställning. För att den ansågs anstötlig. Vilhelms familj är rik, han lämnas inte vind för våg, men det hade väckt indignation och harm bland konstnärskollegorna. Därför planerar de att få till stånd sin egen utställningslokal. Det är det de pratar om nu.

Ida kan inte föreställa sig att Vilhelm skulle måla skandalösa tavlor. Hon uppfattar bara att han är allvarlig på ett sätt som Peter aldrig är. Hon har ännu inte sett vad han har tecknat och målat här i trakten, men hon har sett sin brors alla skapelser. Peter säger att det är för att Vilhelm är så självkritisk att han förstör det mesta av det han åstadkommer.

Ni borde samarbeta, predikar fadern. Se på Hedsällskapet. Och mejerierna.

Men far, säger Peter. Det vore som att samarbeta med några som bara sitter på gammal sur mjölk.

Ida tar av sig förklädet. Hon behöver vänja sig vid att sitta vid bordet för att prata som om de var på släktfest. Peter häller upp mer vin i hennes glas. De blir sittande.

Vilhelm är lång även när han sitter. Han talar långsamt och fint. Han är hövlig och reserverad, och lugn. Ida tror inte att hon någonsin mött en människa som är så lugn. Under den utdragna skymningen finns det stunder då hon tror att han sitter rakt upp och ner och sover på sin stol – tills han sträcker sig efter sitt glas eller sin pipa, skjuter in ett årtal eller ett konstnärsnamn i hennes brors ordström. Deras glas klirrar när de skålar.

Ida följer fadern till sängs. Hans gestalt är kutryggig och stegen släpande, men han gnolar en melodi. Han snarkar innan Ida hunnit stänga dörren. Hon är själv trött, men ändå rastlös, hon känner att ögonen är både irriterade och uppspärrade. När hon återvänder till storstugan har Vilhelm gått. Hon sätter sig vid bordet med stickningen i knäet.

Han letar efter något att måla, säger Peter.

Så här dags?

Peter rycker på axlarna och rensar sin pipa.

Han har målat en mörk bild av Job. Job sitter naken på en säng. Folk blev våldsamt upprörda.

De andra målningarna du pratade om, säger Ida. Den första av systern, och den med hon som syr. Var de flickorna nakna?

Nej då, svarar Peter. I Porträtt av ung flicka utgör hennes svarta klänning halva tavlan. Och i En ung flicka som syr är hon täckt av både kläder och sömnadsarbete. Man ser bara hennes ena underarm. Det är omgivningen som är naken.

Vad för omgivning?

Målningens. Man kan inte se var det utspelar sig. Där finns endast en tom vägg eller en dörr.

Ida har svårt att förstå att det skulle vara något att bli upprörd över. Det låter bara en smula tråkigt. Hon säger det till Peter.

Det är gränsöverskridande, Stumpan, svarar Peter medan han stoppar sin pipa. Det är kontroversiellt.

Varför? frågar hon och funderar på om hon har druckit för mycket.

För att publiken och gamla professorer vill att en målning ska visa vad som utspelar sig ända ner till den sista fransen på en gardin, och exakt beskriva vilket sinnestillstånd personen befinner sig i. Man får inte visa en fritt svävande obestämd existens. Då blir folk rädda.

Rädda för vad?

Livet.

Ida håller båda händerna om sitt vinglas.

Peter, säger hon.

Ja?

Tänker du på Hans Christian?

Peter får igång sin pipa med en rad sug som låter som suckar.

Ja, jag tänker på Hans Christian, svarar han. Men jag tänker inte på honom hela tiden.

Det gör mor.

Jag vet det, och det måste hon lära sig att sluta med. Lära sig att sluta ropa och skrika. Hon behöver lugn och ro, och det får hon på Oringe. Och jag hoppas att hon inte låter sig skrivas ut mot anstaltens inrådan igen.

Kanske behöver hon något annat, säger Ida.

Som vad?

Att det finns andra än hon som ropar och skriker.

Peter skrattar kort.

Brukar du inte säga att jag pratar och skrattar för högt?

Inte på det sättet.

Men inte heller du ropar och skriker, Ida.

Nej.

Det är sant det han säger. Varför ropar och skriker jag aldrig längre, tänker Ida och vänder blicken mot den mörka trädgården. På grund av de svarta paddorna? Hon känner Peters hand på sin axel.

Och du då, Stumpan? Klarar du dig?

Jag har Anna Marie.

Ett läppljud från Peter.

När Hans Christian dog var jag ju  . . . Kunstakademiet, Köpenhamn. Jag hade fullt upp.

Ida nickar, och hon tänker. Jag hoppas att du aldrig någonsin dör, Peter. Hon tänker på hur mycket hon har sett fram emot bara att få brev från honom. Från Paris, Smyrna, Jerusalem eller Tunis. Han hade bett henne att läsa Tusen och en natt för att förstå hur hans liv var, och hon hade gjort det. Hon hade burit hans brev i förklädet. Där kunde stå A senora Donna Ida Ilsted, Stubbekøbing, Dinamarca. Då och då skrev hon av en främmande glosa ur hans berättelse och gick med den i fickan som ett

lyckoord. När hon vek upp lappen stod där något märkligt och okänt. Hon övade sig. Gorgonzola. Vad är det, Ida? En italiensk ost som man får i en stor bit till maten. Det var mer än det. Det var ett bevis. Ett levande bevis på att Idas liv inte var det enda möjliga.

Bakdörren öppnas. Det är Vilhelm som kommer tillbaka.

Jag var rädd att du hade gått vilse, säger Peter.

Vilhelm blir stående ett ögonblick och ser mot dörren han kom in genom.

Det gjorde jag kanske, säger han som om han stirrar efter sig själv.

Vem är det som har bestämt att det man dricker också måste ut igen?

frågar Peter och reser sig för att gå på dass. Det är ett slarvigt skapelseverk.

Vilhelm sätter sig på sin plats. Hans rygg är rak och han ser direkt på

Ida. De första gångerna han såg på henne kändes det som om han såg på någon som fallit ner från andra sidan jordklotet.

Du har fått två myggbett i dag, säger Vilhelm.

Va?

Vilhelm pekar.

Ett längst ner på din vänstra handlov, och ett på samma sida av halsen.

Ida kan inte låta bli att föra upp handen till halsen. De kom säkert i natt, men hon har inte lagt märke till dem.

Ni har kanske inte mygg i Köpenhamn?

Absolut, svarar Vilhelm. Vi har både en hane och en hona. De är utställda på Zoologisk Have.

Besökarna står säkert i kö, svarar Ida. Men jag gillar inte tråkiga historier.

Ler Vilhelm? Han säger:

De måste ha fångat dig i flykten. Du sitter ju aldrig ner.

Jag sitter ner nu.

Men gillar du det?

Jag skulle antagligen vara en dålig målare, säger hon. Ni sitter på rumpan dagarna i ända.

Det dröjer länge innan Vilhelm svarar. Han är oroväckande lugn. Vilket sinnestillstånd är jag egentligen i nu? tänker Ida.

Det är en underlig sak vi ägnar oss åt, säger han. Att vilja måla världen. Ja, om alla hade gjort det skulle myggen vara stora som kor. Gråfläckiga kor.

Vilhelm nickar, men säger inget mer. Peter kommer tillbaka och sträcker sig efter sitt glas.

Den där utställningen kommer att sparka undan benen på dem, säger han.

Ida lyssnar vid faderns dörr innan hon går och lägger sig. Hans snarkningar är ett regelbundet mullrande. Peter och Vilhelm har satt sig ute i trädgården för att titta på månskenet. Hon tänder inte i kammaren, men hon hör ljudet av deras samtal genom det öppna takfönstret. Hon klär av sig så tyst som möjligt och kastar sig i säng.

Ett av Peters högröstade utbrott, sedan är deras prat ett mummel, följt av tystnad. Sedan skiftar det. Det är inte irriterande. Det är snarare lugnande, och det är ändå så många nätter då Ida ligger utan att få en blund i ögonen.

Hon sover alltid med öppet fönster, även på vintern, då hon får lägga extrafiltar ovanpå täcket, och vaknar med glödande kinder, hackande tänder och en smält snöpöl på golvet. Hon tycker om att ha naturen, ljuden och dofterna nära inpå, men framför allt är hon rädd för att plötsligt inte kunna andas. Det är något lindrande över att känna den kalla luften komma ner i lungorna.

Huvudet surrar, men utan att hon mår illa. Peter frågade henne. Har hon lust att ropa och skrika? Är det rädslan för att bli som sin mor som bromsar henne? Är det för att stänga igen munnen på de svarta paddorna? Hon vet inte varför hon ser det så, om det är något hon har läst i en bok, men hon föreställer sig dem. De sitter någonstans där inne i mörkret och kväker åt henne. Gör det henne till en fritt svävande obestämd existens?

Ida tänker på hur starka hennes storebröder är. Peter är. Hans Christian var. Han kunde hoppa över en tunna med benen ihop. När han skuttade omkring på piren, brun av sol och med en perfekt sidbena i det mörka håret, visste hon att det inte var någon risk att han skulle ramla i vattnet. Det var han som hjälpte henne med läxorna. Han som hjälpte henne om det var någon som retade henne. Han som berättade de mest fantastiska historier när hon skulle sova. Ida försökte gå som Hans Christian. Dricka som Hans Christian. Prata som han. De delade rum när de var små.

Det började som en vanlig hosta. Feber och svårigheter att svälja. Han hade kanske bara varit för mycket utomhus. Men det höll i sig, blev värre. Han rosslade och kippade efter andan. Vita beläggningar av slem lade sig i gommen och svalget. Difteri. Hennes tidigare så spänstige och energiske storebror låg blek och rädd med ett silverrör nerstucket i halsen. Han kunde inte prata på grund av röret, och nu var det hon som berättade historier för honom. Hon tystnade när han genomfors av smärtsamma kramper, eller när hela hans överkropp höjdes bara för att få ner en munfull luft i lungorna. Det värsta var ångesten i hans ögon. Det var som om blicken flackade för att hitta sin motståndare. Vem det var som kvävde honom. Doktorn kom varje dag. De använde en gåsfjäder för att ta bort slemmet.

Ida bad till Gud att Hans Christian skulle bli frisk. Och det hjälpte. Han återhämtade sig. Det bildades allt mindre slem. Mindre hosta och kippande efter andan. Hennes storebror kunde sitta upp och äta soppa. Han kunde gå runt i vardagsrummet. Plötsligt satt han uppe i ett träd i trädgården. Han hade blivit frisk. Hon hade blivit bönhörd. Det var fina sommardagar och för Ida badade de i ett gudomligt ljus. Hon satt med knäppta händer och sänkta ögonlock, from och uppfylld av värme. Hon hade en direkt förbindelse med det himmelska. En vecka efter att Hans Christian hade repat sig kom han gående hem nerifrån hamnen.

Han hade ett metspö över axeln. Ida såg det genom köksfönstret, där hon hade hällt tre teskedar socker i lite vatten. Hon hade inte fått lov,

men allt hon företog sig tycktes välsignat uppifrån. Det krasade mellan tänderna när Hans Christian stannade mitt i ett steg. Det var som om hon kunde se honom ta ett andetag, och sedan kom det inget mer. Han gjorde en grimas och föll framåt. Hon såg metspöet brytas. Hon sprang och hämtade modern, och hon sprang och hämtade doktorn. Hon sprang förgäves. Hon fick veta att det fanns giftiga ämnen från sjukdomen som fortfarande satt i hans kropp. De hade fått hans hjärta att stanna. Hans Christian var död.

Varje dag efter skolan gick Ida till kyrkogården. Hon kände en överväldigande skuld. Hon bad om förlåtelse för det där med sockret. Hon sa förlåt för att han var död och hon hade överlevt. Under en lång tid gick hon omkring och hostade i hopp om att själv få difteri.

Länge var det overkligt att hon aldrig skulle se honom igen. I flera år kom hon på sig själv med att vilja säga något till honom. Hon kunde höra honom ropa på henne. Det skar i hennes hjärta när hon såg lekande pojkar i hans ålder. Det har inte riktigt släppt taget om henne. När hon ser en ung man händer det att hon tänker att så gammal skulle Hans Christian vara.

Ida ligger i sängen och försöker andas långsamt och rytmiskt. Hon hör Peters genomträngande röst.

Nej, det är inte Peter som har sett Hans Christian dö. Den dagen har han säkert suttit och tecknat av glas och flaskor tillsammans med sina studiekamrater som också har suttit och tecknat av glas och flaskor. Ida försöker föreställa sig det. Allt fler rader av uppställda glas och flaskor, allt fler studenter som tecknar, i hopp om att denna gränslösa konstakademi till slut ska göra henne så trött att hon dåsar till i ett slags sömn.