9789163844133

Kapitel 1

A

velsstationen hette Pen Y Fan, efter det karga berget i dess mitt vars skarpa, spetsiga skåra kantad av rimfrost höjde sig likt en yxegg över ljunghedarna. Den kalla, blöta walesiska hösten var redan här, vintern närmade sig och de andra drakarna var dåsiga och otillgängliga, ointresserade av allt utom sin mat. Ett sextiotal fanns utspridda över området varav de flesta hade installerat sig i grottor eller på klipphyllor, varhelst de fick plats. De hade inga som helst bekvämligheter och heller inget som styrde deras tillvaro annat än måltiderna och remsan med kalröjd jord runt området, där tända facklor på nätterna markerade de gränser de inte fick överskrida; i fjärran glimmade de förbjudna stadsljusen muntert.

När Temeraire kom till stationen hade han letat upp och röjt ur en stor grotta att sova i, men den var fuktig hur han än försökte fodra den med gräs eller flaxade med vingarna för att få luftväxling, ett beteende som i vilket fall inte stämde överens med hans instinktiva uppfattning om värdighet. Bättre då att uthärda allt obehag med stoiskt tålamod, även om det inte var särskilt tillfredsställande när ingen uppskattade hans ansträngningar. De andra drakarna gjorde det definitivt inte.

Han var helt säker på att han och Laurence hade handlat rätt när de förde botemedlet till Frankrike och att ingen förnuftig varelse kunde tycka annat, men för säkerhets skull hade Temeraire stålsatt sig inför att bli bemött med antingen ogillande eller förakt

10

Naomi Novik

och hade tänkt ut flera förträffliga argument till sitt försvar. Allra viktigast var förstås att det var ett fegt, lömskt sätt att slåss på.

Om regeringen ville besegra Napoleon borde de strida direkt mot honom, inte göra hans drakar sjuka för att det skulle bli lätt att slå honom – som om brittiska drakar inte skulle kunna vinna över de franska utan att fuska! ”Och inte nog med det”, tillade han, ”det skulle dessutom ha blivit fler än bara de franska drakarna som dog. Våra vänner från Preussen som är inspärrade på sina avelsstationer skulle också ha blivit sjuka och smittan skulle kanske ha spritt sig ända till Kina, och det vore som att stjäla någon annans mat fast man inte är hungrig, eller att krossa deras ägg.”

Detta imponerande anförande riktade han till väggen i sin grotta, för att öva sig. De hade vägrat ge honom hans sandbord och ingen ur hans besättning fanns till hands för att anteckna orden åt honom. Inte heller fanns Laurence där, som annars skulle ha hjälpt honom att komma fram till exakt hur han borde säga.

Så istället upprepade han argumenten tyst för sig själv, för att inte glömma bort dem. Och om detta inte räckte för att övertyga någon, tänkte han, kunde han påpeka att det faktiskt var han som hade kommit hem med botemedlet – han och Laurence tillsammans med Maximus och Lily och de andra i deras formation, och om det var några som hade rätt att säga vilka som skulle få ta del av det så var det de. Ingen skulle ens ha känt till kuren om inte Temeraire hade sett till att bli sjuk i Afrika, där svampen som botade sjukdomen växte.

Han kunde ha besparat sig besväret. Ingen anklagade honom för någonting, inte heller var det någon som – vilket han i sitt stilla sinne, en smula längtansfullt, hade tänkt möjligen skulle kunna ske – hyllade honom som en hjälte: de brydde sig helt enkelt inte.

De äldre drakarna, de som inte var vilda utan pensionerade, var en smula nyfikna på de senaste skeendena i kriget, men bara på ett vagt frånvarande sätt; de ville hellre berätta om de drabbningar de själva varit med om i tidigare krig. Och de övriga var visserligen

ÖR NA R NAS TRIU MF

11

upprörda över den nyligen inträffade epidemin, men bara på ett lokalt plan. De brydde sig om att de själva och deras kamrater hade blivit sjuka och dött, de brydde sig om att det tagit så lång tid innan botemedlet nådde dem, men det betydde ingenting för dem att drakar i Frankrike också hade varit sjuka eller att sjukdomen skulle ha spritt sig och dödat tusentals andra om inte Temeraire och Laurence hade tagit med sig botemedlet över Kanalen. De brydde sig heller inte om att lorderna på amiralitetet hade kallat detta för landsförräderi och dömt Laurence till döden.

De hade inget att bry sig om. De blev utfodrade och det fanns mat så att det räckte till alla. Även om boendet inte var särskilt bekvämt var det inte värre än vad till och med de pensionerade drakarna var vana vid, efter sin tid i aktiv tjänst: ingen av dem hade hört talas om paviljonger eller trodde att de kunde få det behagligare än de hade det. Ingen behandlade någonsin ett ägg illa. Visserligen tog stationspersonalen med sig äggen men då oändligt varsamt, i kärror fyllda med halm, varmvattensflaskor och yllefiltar vintertid, och de lämnade rapporter om äggen tills de hade kläckts och ingen längre behövde bekymra sig för dem. Så alla visste att äggen var trygga i deras händer, tryggare rentav än om man hade skött dem själv, och till och med de drakar som själva aldrig hade brytt sig om att ta sig en kapten lämnade rätt ofta över sina ägg. Drakarna kunde inte flyga särskilt långt, för de utfodrades inte på fasta tider utan oregelbundet, på klockslag som växlade från dag till dag, så om man flög utom hörhåll för klockorna kom man antagligen försent och fick gå hungrig den dagen. Sålunda förekom inget mer omfattande sällskapsliv, inget umgänge med de andra avelsstationerna eller med flygbaserna, förutom när någon annan drake kom långt bortifrån för att para sig: till och med det arrangerades åt dem. Istället satt de där de satt, villiga fångar i sitt eget revir, tänkte Temeraire bittert. Han skulle aldrig ha stått ut med det om det inte hade varit för Laurences skull, endast för Laurence, som säkerligen skulle avrättas omedelbart om Temeraire inte lydde.

12

Naomi Novik

Till en början drog han sig undan från de andra. Grottan skulle ställas i ordning: trots den fina utsikten hade den stått tom eftersom den var förargligt grund, och han hade det rätt trångt, men det fanns en mycket större kammare innanför, som syntes genom hål i den bakre väggen och som han successivt blottlade genom långsamt och försiktigt rytande. Kanske rentav långsammare än vad som var riktigt nödvändigt – han var fullt beredd att låta uppgiften ta flera dagar. Därefter måste grottan rensas från bråte, gamla avgnagda ben och olägliga klippblock som han omsorgsfullt och för prydlighetens skull skrapade ut, till och med ur de vrår som var för små för att han skulle kunna ligga där, och så letade han rätt på några skrovliga klippblock i dalen och använde dem till att slipa grottväggarna lite slätare genom att släpa dem fram och tillbaka så att stora stoftmoln virvlade upp.

Dammet fick honom att nysa, men han fortsatte: han tänkte inte bo i en grovhuggen, ostädad håla. Han slog ner stalaktiter ur taket och bultade utstickande golvpartier släta. När han var nöjd tog han några fina stenar och gamla, döda trädgrenar, förvridna och blekta vita, som han samlat ihop i skogen och vid ravinerna, och arrangerade dem längs väggarna i det som nu var hans förrum genom att varsamt knuffa dem på plats med klorna. Han skulle ha velat ha en damm och en fontän men kunde inte komma på något sätt att leda upp vattnet, eller att få det att strömma när han väl fått upp det, så han nöjde sig med att välja ut en udde på Llyn y Fan Fawr som stack ut i sjön och betrakta den som sin egen.

Avslutningsvis ristade han in tecknen för sitt namn i klippväggen vid ingången och lade även till namnet på engelska, även om bokstaven R orsakade honom vissa svårigheter och kom att se ut ungefär som en omvänd siffran 4; sedan var han klar med grottan och slentrianen smög fram och slukade hans dagar. Stiga upp när solen föll in genom grottmynningen, motionera lite, ta en tupplur, stiga upp igen när herdarna ringde i klockan, äta, sedan ännu en tupplur och mer motion, och därefter sova igen – och där var

ÖR NA R NAS TRIU MF

13

dagen slut, det hände inget mer än så. En gång jagade han åt sig själv och kom därför inte till den dagliga utfodringen. Senare den dagen fraktade en av smådrakarna upp stationsföreståndaren, mr Lloyd, och en läkare för att kontrollera att han inte var sjuk, och de föreläste så strängt för honom om tjuvjakt att han blev illa till mods med tanke på Laurence.

Vad den saken anbelangade så betraktade inte heller Lloyd honom som landsförrädare, han hade inte tillräckligt höga tankar om honom för att betrakta honom som en sådan. Det enda stationsföreståndaren brydde sig om ifråga om sina skyddslingar var att de skulle stanna innanför områdesgränsen, äta och para sig: han uppfattade varken värdighet eller stoicism, och allt Temeraire gjorde som gick utöver det vanliga tyckte han bara var krångel. ”Seså, vi har en ny snedvingedam på besök idag”, kunde Lloyd glatt säga, ”en riktig liten läckerbit, det artar sig väl till en fin kväll? Kanske vill vi ha lite kalvkött först? Ja, det vill vi säkert ha.” Han tillhandahöll själv svaren på sina frågor så att Temeraire bara hade att sitta och höra på, och om han ändå försökte säga: ”Nej, jag vill hellre ha hjort, och ni får gärna steka köttet först”, kunde han vara säker på att bli ignorerad eftersom Lloyd var en smula lomhörd.

Det var nästan så att man tappade lusten att göra ägg, och Temeraire hade i vilket fall blivit allt mer obehagligt övertygad om att hans mor skulle ha funnit det synnerligen opassande att de ville att han skulle försöka så ofta, och så urskillningslöst. Lien skulle definitivt ha fnyst på det mest förolämpande vis. Det var inte hondrakarnas fel, de som skickades att besöka honom var mycket trevliga allesammans, men de flesta hade aldrig fått ägg förut, och en del hade aldrig deltagit i en riktig strid eller gjort något intressant över huvud taget. Så då blev de generade, eftersom de inte hade någon lämplig present till honom som kunde ha kompenserat för dessa brister, och även om han hade velat kunde han ju inte låtsas att han inte var någon anmärkningsvärd drake.

14

Naomi Novik

Det ville han inte direkt heller, även om han var beredd att försöka för Bellusa, en stackars ung malakitliedrake utan någon som helst stridserfarenhet som blivit ditskickad av amiralitetet i Edinburgh och som olyckligt erbjöd honom en liten ryamatta, vilket var det enda hennes förvirrade kapten hade haft råd med: den skulle kunnat räcka till filt åt Temeraires största klo. ”Den är väldigt fin”, sade Temeraire tafatt, ”och så finurligt gjord. Färgerna är verkligen vackra”, och så försökte han försiktigt drapera den över en liten sten vid ingången, en gest som bara fick henne att se ännu olyckligare ut och utbrista: ”Åh, jag ber verkligen om ursäkt. Han förstod ingenting utan trodde att jag menade att jag inte ville, och sedan sade han …” och där hejdade hon sig tvärt, ännu mer förvirrad, så att Temeraire kunde vara säker på att vad hennes kapten än hade sagt så hade det varit allt annat än trevligt. Det var så plågsamt som tänkas kunde, och han fick inte ens tillfredsställelsen att framföra någon av sina omhuldade svarsrepliker eftersom det ju inte var hon själv som hade sagt något oförskämt. Så han hade inte någon större lust men gjorde ändå som de ville. Han var fast besluten att vara tålmodig och stillsam i alla avseenden, skulle inte ställa till bekymmer. Han skulle uppföra sig perfekt.

Temeraire tillät sig inte att tänka särskilt mycket på Laurence: han litade inte på sig själv. Det var svårt att uthärda den konstanta känslan av djupt, nästan överväldigande obehag när han tänkte på att han inte visste hur Laurence mådde, hur han kunde tänkas ha det. Temeraire höll alltid reda på var hans bröstplåt och hans lilla guldkedja fanns, föremål som han själv var i besittning av; sina kloöverdrag hade han lämnat hos Emily och var förvissad om att hon skulle se till att de var i tryggt förvar. I vanliga fall skulle han också ha litat på att Laurence höll sig utom fara, åtminstone så länge han inte tänkte göra något riskfyllt utan särskilt goda skäl, vilket han emellanåt hade en sorglig fallenhet för, men nu var omständigheterna inte som de borde, och det hade gått så väldigt

ÖR NA R NAS TRIU MF

15

lång tid. Amiralitetet hade lovat att så länge Temeraire uppförde sig skulle Laurence inte bli hängd, men dem kunde man sannerligen inte lita på. Minst två gånger i veckan beslöt sig Temeraire för att flyga till Dover, till London – bara för att höra sig för, se efter att de inte hade gjort det, bara för att vara säker – men det oönskade förnuftet gjorde sig alltid gällande innan han ens hade påbörjat resan. Han fick inte göra något som skulle övertyga regeringen om att han var ohanterlig och att Laurence därmed inte var till någon nytta för dem. Han måste vara så tillmötesgående och foglig han bara kunde.

Denna föresats utsattes för hårda prövningar redan i slutet av tredje veckan, när Lloyd hade med sig en besökare åt honom och högljutt förmanade denne herre: ”Kom nu ihåg att inte göra det rara djuret upprört utan att tala vänligt, långsamt och lågmält, som till en häst”, vilket var nog för att reta gallfeber på Temeraire redan innan herrn hade presenterats för honom som pastor Daniel Salcombe. ”Åh, är det du”, sade Temeraire vilket fick herrn att se häpen ut, ”ja, jag vet mycket väl vem du är. Jag har läst ditt synnerligen enfaldiga brev till Royal Society, och jag antar att du har kommit hit för att se mig bete mig som en papegoja eller en hund.”

Salcombe stammade fram ursäkter, men så var uppenbarligen fallet: han började mödosamt läsa upp en i förväg iordninggjord lista med frågor till Temeraire, något totalt nonsens om predestination, men det ville inte Temeraire veta av. ”Var snäll och var tyst.

Augustinus förklarade det mycket bättre än du, och då var det hela ändå allt annat än rimligt. Hur som helst tänker jag inte uppträda för dig som om jag vore ett cirkusdjur. Jag kan faktiskt inte nedlåta mig till att tala med någon som är så obildad att han inte har läst Samtalen med Konfucius”, tillade han och gjorde skuldmedvetet och tyst för sig själv undantag för Laurence, men Laurence gav sig inte ut för att vara lärd och skrev inte oförskämda brev om folk han inte kände. ”Och vad gäller det där om att drakar inte skulle

16

Naomi Novik

förstå sig på matematik, så är jag säker på att jag behärskar det ämnet bättre än vad du gör.”

Med klon ritade han en triangel i jorden och markerade de båda kortsidorna. ”Se här: Tala om hur lång den tredje sidan är så kan du få prata sedan. Annars kan du gå din väg och sluta låtsas att du vet någonting om drakar.”

Denna enkla övning hade gjort flera herrar rådlösa när Temeraire hade förelagt dem den vid en bjudning på flygbasen i London, vilket gjort Temeraire rätt desillusionerad ifråga om människors allmänna förståelse av matematik. Pastor Salcombe hade uppenbarligen inte heller ägnat den delen av sin utbildning någon större uppmärksamhet, för han stirrade och rodnade ända upp på den till största delen kala skulten, vände sig rasande mot Lloyd och sade: ”Det är förstås ni som har tubbat djuret till detta! Ni förberedde dessa yttranden …” Det osannolika i anklagelsen slog honom måhända så snart han framfört den till den gapande, oförstående Lloyd, så han rättade sig genast: ”Någon försåg er med replikerna och ni gav dem till honom, för att genera mig …” ”Absolut inte, sir”, protesterade Lloyd, till ingen nytta, och detta irriterade Temeraire så till den grad att han var på vippen att hänge sig åt ett litet, pyttelitet rytande, men i sista stund utövade han stor självbehärskning och morrade bara. Salcombe flydde ändå hastigt, med Lloyd springande efter och oroligt ropande efter sin förlorade dricks: han hade alltså fått betalt för att låta Salcombe komma och glo på Temeraire, som om han verkligen var ett djur på cirkus, och Temeraire ångrade bara att han inte hade rutit, eller än bättre slängt dem båda i sjön.

Och sedan lade sig hans vrede och han sjönk modstulet ihop.

Försent tänkte han att han kanske trots allt borde ha pratat med Salcombe. Lloyd ville inte läsa för honom eller berätta någonting alls om vad som hände ute i världen, inte ens om Temeraire frågade tillräckligt långsamt och tydligt för att bli förstådd, utan sade bara enerverande nog: ”Såja, nu ska vi inte bekymra oss över

ÖR NA R NAS TRIU MF

17

sådant, det finns ingen anledning att hetsa upp sig.” Hur okunnig Salcombe än var så hade han velat föra ett samtal, och han kunde kanske ha förmåtts läsa något ur Royal Societys senaste protokoll eller ur en tidning – åh, vad skulle inte Temeraire ha gjort för en tidning!

Medan detta pågick höll tungviktsdrakarna på att avsluta sin middag. Den största, en stor kungskoppardrake, spottade ut en vältuggad, grå och blodig ulltott, rapade stort och lyfte för att flyga till sin grotta. Hans avfärd lämnade stort utrymme på fältet och nu rusade resten in, mellanviktare och lättviktare och de mindre kurirdjuren landade för att få sin andel av fåren och nötkreaturen, medan de högröstat ropade till varandra. Temeraire rörde sig inte utan kröp bara ihop lite till medan de andra kivades och stojade runt omkring honom, och han tittade inte ens upp när en av dem, en mellanviktare med smala blågröna ben, satte sig mitt framför honom för att äta och under högljutt krasande tugga i sig fårbenen. ”Jag har funderat på saken”, meddelade hon efter en liten stund med mat i munnen, ”och i samtliga fall där vinkeln är nittio grader, så som jag antar att du avsåg att rita den, måste den längsta sidans längd vara ett tal som multiplicerat med sig själv motsvarar summan av längden på de båda kortare sidorna, vardera multiplicerad med sig själv.” Hon svalde hörbart och slickade sig ren om munnen. ”En intressant liten iakttagelse, hur kom det sig att du gjorde den?” ”Det gjorde jag inte”, muttrade Temeraire. ”Det är Pythagoras sats, alla som är bildade känner till den. Laurence lärde mig den”, tillade han och gjorde därmed sig själv ännu olyckligare. ”Hm”, sade den andra draken, rätt högdraget, och flög iväg.

Men hon dök oinbjuden upp igen vid Temeraires grotta morgonen därpå, väckte honom genom att puffa på honom med nosen och sade: ”Du kanske vore intresserad av att få veta att det finns en formel som jag har kommit på, som undantagslöst kan beräkna

18

Naomi Novik

potensen av vilket tal som helst: Vad har Pythagoras att säga om det?” ”Det är inte du som har kommit på den”, sade Temeraire, retlig över att ha blivit väckt så tidigt med en så innehållslös dag framför sig. ”Det är binomialsatsen, som formulerades av Yang Hui för väldigt länge sedan”, fortsatte han och stoppade sedan huvudet under vingen och försökte försjunka i sömn igen.

Han trodde att det skulle sätta punkt för det hela, men fyra dagar senare, när han låg vid sin sjö, landade den främmande draken upphetsad bredvid honom och meddelade i rasande fart, så ivrig att få fram orden att de nästan snubblade över varandra på vägen ut: ”Nu så, nu har jag precis räknat ut något helt nytt: det primtal som finns i en viss position, till exempel det tionde primtalet, ligger alltid mycket nära värdet i denna position multiplicerad med den exponent man måste sätta på talet p för att få samma värde – och talet p”, tillade hon, ” är ett synnerligen egendomligt tal, som jag också har upptäckt och döpt efter mig själv …” ”Definitivt inte”, sade Temeraire, sporrad till angenämt förakt när han väl fått klart för sig vad hon pratade om. ”Det är e, och du pratar om den naturliga logaritmen, och vad det där med primtalen anbelangar så är det bara dumheter. Betänk bara det femtonde primtalet … ”, och där hejdade han sig medan han gjorde beräkningen i huvudet. ”Där ser du”, sade hon triumferande, och efter att ha räknat på ytterligare två dussin exempel tvingades Temeraire medge att den irriterande främlingen faktiskt kunde ha rätt. ”Och kom inte och säg att den där Pythagoras kom på det först”, tillade den andra draken med kraftigt uppblåst bröstkorg, ”eller Yang Hui, för jag har hört mig för och ingen har någonsin hört talas om någon av dem, de bor inte på någon av flygbaserna eller avelsstationerna, så du kan behålla dina knep för dig själv. Det var väl det jag trodde. Vem har någonsin hört talas om en drake som heter något i stil med Yang Hui: dumheter.”

ÖR NA R NAS TRIU MF

19

Just då var Temeraire varken missmodig eller trött nog för att glömma bort hur förfärligt uttråkad han var, och därmed var han mindre benägen att ta illa upp. ”Det är inte någon drake, ingen av dem”, sade han, ”och hur som helst har båda två varit döda i många många år. Pythagoras var grek och Yang Hui var från Kina.” ”Hur vet du då att det var de som kom på det?” undrade hon misstänksamt. ”Laurence läste det för mig”, sade Temeraire. ”Var lärde du dig det, om inte ur en bok?” ”Jag räknade ut det själv”, sade draken. ”Det finns inte så mycket annat att göra här.”

Hon hette Perscitia. Hon var en experimentell korsning mellan en malakitliedrake och en lättviktare – en Pascals blådrake – som hade blivit lite större, långsammare och nervösare än uppfödarna hade hoppats, och hennes färger var inte idealiska ur kamouflagesynpunkt. Kroppen och vingarna var mestadels klarblå med inslag av blekgröna nyanser, och längs ryggen hade hon en gles rad med taggar. Hon var heller inte särskilt gammal, till skillnad från de flesta av de drakar på avelsstationen som en gång varit påselade: hon hade avstått från sin kapten. ”Ja”, sade Perscitia, ”jag hade inget emot min kapten, han visade mig hur man löste ekvationer när jag var liten, men jag såg ingen vits med att gå ut i krig och bli beskjuten eller sönderklöst utan att någon kunde förklara meningen med det. Och när jag inte gick med på att slåss var han inte så angelägen om att ha mig kvar.” Detta framfördes i lättsam ton, men Perscitia undvek Temeraires blick när hon sade det. ”Om du menar formationsstrid klandrar jag dig inte, det är väldigt tröttsamt”, sade Temeraire. ”I Kina ogillar de mig”, tillade han för att visa sin medkänsla, ”för att jag är med och slåss. Himmelsdrakar förväntas inte göra det.” ”Kina måste vara en väldigt fin plats”, sade Perscitia längtande, och Temeraire var på intet vis benägen att säga emot. Han tänkte bedrövat att om bara Laurence hade velat kunde de nu ha varit i

20

Naomi Novik

Peking tillsammans och kanske åter strosat omkring i trädgårdarna vid sommarpalatset; han hade aldrig fått tillfälle att se det på hösten.

Och så hejdade han sig, höjde huvudet tvärt och sade: ”Du sade att du hade hört dig för, vad menar du med det? Du kan inte ha flugit ut.” ”Naturligtvis inte”, sade Perscitia. ”Jag gav Moncey hälften av min middag och han flög till Brecon åt mig och skickade ut en förfrågan via kurirnätet. Imorse åkte han igen, och det hade kommit svar att ingen någonsin hade hört talas om någon med de där namnen.” ”Åh …”, sade Temeraire och hans krås reste sig, ”åh, snälla, vem är Moncey? Jag ger honom vad han vill om han bara kan ta reda på var Laurence är någonstans: han kan få hela min middag i en vecka.”

Moncey var en winchesterdrake som hade slunkit ur selen och ålat sig raka vägen ut genom dörren till ladan där han hade kläckts, förbi en kandidat han inte gillade, och på så vis rymt från flygkåren. Han hade till slut övertalats att komma till avelsstationen, mest tack vare möjligheterna till umgänge, eftersom han var sällskapssjuk av sig. Liten och mörkt lilafärgad som han var, såg han ut som vilken winchesterdrake som helst på håll och väckte inget uppseende om han blev sedd ute på egen hand eller saknades vid den dagliga utfodringen, och blev han bara ordentligt kompenserad för de måltider han gått miste om var han fullt beredd att hjälpa till. ”Hm, vad sägs om att du ger mig en av de där korna, den där fina feta sorten de spar särskilt åt dig när du har en parning”, sade Moncey. ”Jag skulle gärna vilja ge Laculla något riktigt gott”, tillade han med jubel i rösten. ”Rena rama rånet”, sade Perscitia uppbragt, men Temeraire brydde sig inte ett dugg. Han hade ändå börjat avsky smaken av korna, eftersom de innebar att ännu en sorgligt pinsam kvälls-

ÖR NA R NAS TRIU MF

21

session väntade, och han nickade ja till överenskommelsen. ”Men jag kan inget lova”, varnade Moncey. ”Jag ska sprida ut det, det behöver du inte oroa dig för, men om du vill att det ska nå ut ordentligt till alla flygbaserna och till Irland kan det ta flera veckor innan vi får besked, och då kan det ändå vara så att ingen har hört något.” ”Det har säkert spritt sig”, sade Temeraire lågt, ”om han är död.”

Kanonkulan kom in genom fören på fartyget och dundrade hänsynslöst fram över hela det undre däcket, och trumvirveln som föregick dess passage ackompanjerades av kastanjetter av splitter som regnade mot väggarna. Den unge marinsoldaten som vaktade arresten hade darrat ända sedan signalen att inta stridsstationer hade ljudit där uppifrån, en blandning, tänkte Laurence, av ängslan, verksamhetslusta och frustration över att ha placerats på en så meningslös och trist post – en känsla Laurence delade från sin ännu meningslösare plats inne i cellen. När kulan väl närmade sig arresten tycktes den bara rulla i maklig takt och erbjöd ett första tillfälle, och marinsoldaten sträckte ut foten för att hejda den innan Laurence hann få fram ett ord.

Han hade sett ungefär samma impuls få ungefär samma resultat på andra slagfält: kanonkulan slet av större delen av foten, fortsatte oberört in i och genom metallgallret så att dörren slets loss från översta gångjärnet och bäddade slutligen in sig fem centimeter i fartygssidan av solid ek, där den blev kvar. Laurence sköt upp den vilt gungande dörren, klättrade ut ur arresten och tog av sig kravatten för att förbinda marinsoldatens fot; den unge mannen stirrade bestört på den blodiga stumpen och behövde lite övertalning för att halta iväg till trossdäck. ”Ett prydligt skott, det kommer säkert att gå fint att ta bort resten”, sade Laurence tröstande och överlämnade honom åt skeppsläkarna. Ovanför dem hördes det stadiga rytandet av kanoneld.

Han klättrade upp via aktre lejdaren och kastade sig in i förvir-

22

Naomi Novik

ringen på kanondäck: genom ojämna gapande hål i fören, som var vänd österut, föll dagsljuset in och förvandlade röken och dammet som kanonerna yrt upp till ett glittrande moln. Rytande Martha, en av de tunga kanonerna, hade hoppat ur sina surrningar och fem man kämpade för att trots skeppets rullningar hålla henne på plats tillräckligt länge för att kunna säkra henne igen: när som helst skulle kanonen kunna fara iväg okontrollerat över däcket, mosa manskap och kanske krascha ut genom skeppssidan. ”Såja, flickan, stilla nu, stilla nu …” Kanonbefälhavaren pratade med henne som med en nervös häst samtidigt som han försökte undvika att bränna händerna på det rykande heta eldröret. I ena sidan av ansiktet hade han fullt av splitter som stack ut likt taggarna på en igelkott.

I röken och det röda ljusskenet var det ingen som kände igen Laurence, han var bara ett par händer till. Han hade fortfarande kvar sina flyghandskar i rockfickan, och med dem grep han om mynningen på eldröret av metall och sköt på; det sved i handflatorna till och med genom det tjocka lädret, men med en sista duns damp kanonen ner i rännorna igen. Männen surrade fast den och blev stående runt den likt hästar som sprungit snabbt, flåsande och svettiga.

Det hördes ingen svarseld eller signaler från akterdäck, syntes inget skepp genom kanonporten. Fartyget knakade häftigt där Laurence satte handen mot skeppssidan, ett slags lågmält, stönande, klagande ljud som om hon försökte gå för nära vinden, och vattnet skvalpade på ett egendomligt vis mot sidorna: ett helt obekant ljud, och då var han ändå väl bekant med det här fartyget.

Han hade tjänstgjort på Goliath, fyra år i kadettmässen som pojke, som löjtnant i ytterligare två och vid slaget om Nilen: han skulle ha påstått sig känna igen varenda skiftning i hennes röst.

Han stack ut huvudet genom kanonporten och såg fienden passera framför bogarna och vända runt för en ny salva: det var bara en fregatt, ett vackert, nätt trettiosexkanonersskepp som inte kunde avlossa ens hälften av Goliaths bredsida, en till synes absurd strid, och

ÖR NA R NAS TRIU MF

23

han kunde inte begripa varför de inte hade vänt runt för att bestryka hennes akter med eld. Istället hördes bara svagt muller från de lätta kanonerna i fören, inte mycket till replik. När han tittade föröver såg han att fartyget genomborrats av en enorm harpun som stack ut ur skeppssidan, som om hon varit en val. Den del som fanns på insidan hade flera sinnrikt krökta hullingar, som hade ryckts häftigt bakåt så att de hade grävt in sig i träet, och kabeln i harpunens andra ände gungade pampigt uppåt och uppåt och uppåt, upp i luften, där två enorma tungviktsdrakar höll i den: en äldre parnassier, som antagligen överlämnats till Frankrike i en bytesaffär under en tidigare period av fred, och en grand chevalier.

Det var inte den enda harpunen. Ytterligare tre kablar dinglade från deras grepp ner till fören och två till aktern, vad Laurence kunde se. Drakarna flög för högt för att han skulle kunna urskilja detaljerna, särskilt som skeppet rörde sig under honom, men kablarna var på något vis inflätade i deras selar, och genom att bara flyga i takt drog de med sig fartyget så att hon vände upp i vind: det måste ha slagit back i alla segel, och drakarna var för högt upp för att kanonkulorna skulle kunna nå dem. Den ena nös, påverkad av de febrilt skjutande peppargevären, men de behövde bara slå lite mer med vingarna för att undkomma pepparn och släpade samtidigt med sig fartyget. ”Yxor, yxor”, skrek löjtnanten och det skramlade om järnet när däcksunderofficerarna kom med vapen som vräktes ut över durken: handyxor, huggare, knivar. Männen ryckte åt sig dem och började sträcka sig ut genom portarna för att försöka hacka loss skeppet, men harpunerna var två fot långa från kroken, och repen var så pass slaka att det var svårt att komma åt dem ordentligt. Någon måste klättra ut genom en port för att såga av dem: fullt synlig och utlämnad på utsidan av skrovet samtidigt som fregatten var på väg runt igen.

Först var det ingen som gjorde min av att klättra ut, sedan sträckte Laurence fram handen och tog en kort, välslipad huggare

24

Naomi Novik

från högen. Löjtnanten såg honom i ansiktet och kände igen honom men sade ingenting. Laurence vände sig mot porten, lirkade igenom axlarna och drog sig ut. Många händer dök snabbt upp under hans fötter för att stödja honom, löjtnanten ropade igen och strax kastades ett rep ner till honom från däcket ovanför, så att han kunde ta spjärn mot skrovet. Många obekanta ansikten kikade oroligt ner på honom och sedan gled ännu en man ner över relingen, och ytterligare en, för att ta sig an de andra harpunerna.

Laurence inledde den bistra uppgiften att såga sig igenom kabeln så att garnen gick av ett i taget. Kabeln var slagen av tre trossar med vardera tre dukter, välsnodd, grov som en mans handled och omsluten av segelduk, och under tiden avtecknade han sig klart och tydligt mot den målade skeppssidan och utgjorde en måltavla för fregattens kanoner. Om han dödades skulle hans familj åtminstone besparas förlägenheten av att han hängdes. Han levde nu enbart för att utgöra en boja runt Temeraires hals, tills amiralitetet kom fram till att draken av ålder och vana lugnat ner sig tillräckligt för att Laurence skulle kunna avvaras och domen mot honom verkställas, och det kunde ta år, långa år, medan han förtvinade i fängelse eller i innandömet på ett fartyg.

Det var inte någon avsiktlig tanke, inte någon brottslig avsikt, tanken for bara ofrivilligt genom huvudet på honom medan han arbetade. Han hade ryggen mot sjön och kunde inte se något av fregatten eller bataljen som helhet: hans horisont bestod av den spruckna färgen på Goliaths sida, lackerad glans som grovnat av splitter och salt. Det kalla vattnet klättrade upp på skrovet och stänkte över hans rygg. I fjärran hördes rytandet av kanoneld, men Goliath hade låtit sina pjäser tystna och sparade krutet och kulorna tills de kunde göra någon nytta. De högsta ljuden i hans öron var de ansträngda grymtningarna från männen som hängde i närheten och sågade på andra harpunlinor. En av dem hojtade plötsligt överraskat till, släppte sitt rep och föll ner i det skummande havet när en liten kurirdrake, en chasseur-vocifère, pilade

ÖR NA R NAS TRIU MF

25

in mot fartygssidan med ytterligare en harpun.

Djuret höll i harpunen ungefär som en riddare i medeltida tornerspel höll i sin lans, med tjockändan obekvämt stödd mot en skål som var fäst vid selen, och på dess rygg fanns två man som höll kabeln uppe. Harpunen dunsade dovt mot skeppssidan, helt nära den plats där Laurence hängde, och drakens svans piskade upp en våg så att saltvattnet sköljde över hans ansikte, täppte igen hans svidande näsborrar och sipprade ner i strupen innan han halvkvävd spottade ut det. Draken kastade sig därifrån igen samtidigt som marinsoldaterna avlossade en häftig skottsalva, och bakom sig släpade den harpunen med dess lina – hullingarna hade inte nått tillräckligt djupt för att genomborra träet. Skrovet var koppärrigt av spår efter tidigare försök: för varje harpun som fastnat misspryddes den spottputsade målarfärgen av gott och väl ett dussin märken.

Laurence torkade saltet ur ansiktet med ärmen och skrek: ”Jobba på, karl, fördöme er”, till den andra sjömannen som fortfarande hängde kvar i närheten av honom. Den första trossen i hans egen kabel var äntligen av och de starka fibrerna fransade sig bort från huggarens egg och spretade ut som på en sopkvast. Han började snabbt med den andra, trots att bladet började bli slött.

Fregatten fanns fortfarande kvar för att ansätta dem, och han kunde inte låta bli att vrida på huvudet och titta när kanonerna röt på så nära håll. En kula visslade fram över vattnet och studsade två tre gånger på vågtopparna, som en sten kastad av en pojke.

Den såg ut att vara på väg rakt emot honom, en illusion: hela skeppet stönade när kanonkulan gick in genom fören, och splitter flög ut genom de öppna portarna som en plötslig snöstorm. De pepprade Laurences ben fulla så att det sved som av en bisvärm, och strumporna blev snabbt våta av blod. Han klamrade sig fast vid harpunarmen och sågade på. Fregatten sköt fortfarande, en mullrande bredsida, och kanonkulorna susade emot dem gång på gång. Deras hamrande fick Goliath att kränga kväljande djupt.

26

Naomi Novik

För att komma igenom den sista trossen blev han tvungen att skicka in huggaren och ropa efter en ny, sedan var kabeln äntligen av och gungade fritt och de drog in honom igen. När han försökte ställa sig upp vacklade han till, sjönk ner på knä och halkade i blodet: strumporna hade fått maskor och var genomdränkta av rött, och hans bästa byxor, fortfarande samma par som han burit under rättegången, var trasiga och fläckiga. Han fick hjälp att sätta sig mot väggen och använde huggaren på sin egen skjorta för att få lindor att förbinda de värsta såren med; ingen kunde avvaras för att hjälpa honom att ta sig till skeppsläkarna. De andra harpunerna hade också skurits loss och fartyget rörde sig äntligen, höll på att vända runt, och alle man stod som fastfrusna vid sina kanoner, med vildsint uppsyn i det dunkla röda ljuset som trängde in: deras blottade tänder var fläckade av blod från spruckna läppar och blödande tandkött, ansiktena var svarta av svett och smuts, beredda att hämnas.

Plötsligt hördes ett högljutt smatter som av regn eller hagel: små bomber med korta stubiner hade kastats ner från de franska drakarna, och genom bordläggningen syntes blixtrande ljussken.

Några av bomberna rullade ner via lejdarna och exploderade på kanondäck, så att den heta röken från blixtpulver och det plågsamma ljuset från fyrverkeripjäser sved i ögonen, sedan hade de kommit runt så att de fick fregatten inom synhåll och ordern kom om att ge eld, ge eld.

Under en lång stund existerade inget annat än skeppskanonernas själlösa raseri: det var omöjligt att tänka i detta rytande larm där röken och helveteselden i skeppets buk kvävde allt förnuft.

När de tagit paus sträckte sig Laurence upp mot porten och drog sig upp för att titta. Den franska fregatten raglade bort undan anfallet, med fockmasten avbruten och skrovet genomborrat under vattenlinjen så att varenda våg som slog emot henne strömmade in i fartyget.

Det blev inget jubel. Bortom den retirerande fregatten bredde

ÖR NA R NAS TRIU MF

27

Kanalen ut sig och där fanns alla de stora skeppen i blockaden, intrasslade och trakasserade precis som Goliath hade varit. Aboukir och den mäktiga Sultan, med sjuttiofyra kanoner, var tillräckligt nära för att han skulle kunna identifiera dem: från dem steg kablar upp till tre eller fyra drakar, franska tungviktare och mellanviktare som träget släpade skeppen hit och dit. Fartygens kanoner avlossades i jämn takt men utan verkan, meningslösa rökmoln som inte nådde fram till drakarna ovanför dem.

Och mellan de brittiska fartygen passerade värdigt ett halvdussin franska linjeskepp som till slut kommit ut ur hamn, som eskort till en enorm flotta. Över hundra farkoster – pråmar och fiskebåtar, till och med timmerflottar riggade med latinsegel – alla fullastade med soldater, med vinden i ryggen och burna mot stranden av tidvattnet, med trikoloren stolt fladdrande i fören, på väg mot England.

Med flottan lamslagen var flygkårens drakar det enda kvarvarande försvaret mot fransmännens framryckning. Men de franska krigsfartygen sköt i jämn takt i luften ovanför flottiljen: något i stil med peppar, i avsevärt större kvantiteter än vad man kunnat ha råd med ifall det varit kryddor, och brinnande. Röda gnistor glödde som eldflugor mot det svarta rökmolnet som hängde över båtarna och skyddade dem mot luftangrepp. En av transportbåtarna var tillräckligt nära för att Laurence skulle kunna se att männen hade täckt över ansiktet med blöta näsdukar eller trasor eller satt hopkurade under bitar av oljeduk. De brittiska drakarna gjorde förtvivlade försök att dyka men ryggade undan från molnen och tvingades istället släppa bomber från alltför hög höjd: för varje projektil som landade tillräckligt nära för att åstadkomma en våg mot ett skeppsskrov slog tio ner i det vidsträckta havet.

Dessutom ansattes de av de mindre franska drakarna, som flög fram och tillbaka och skrek spydiga kommentarer med gälla röster. De var så många att Laurence aldrig hade sett något liknande: de kretsade nästan som fåglar, bildade klungor och särade åter

28

Naomi Novik

på sig så att de brittiska drakarna i sina värdiga formationer inte erbjöds några lätta måltavlor.

En stor kungskoppardrake kunde ha varit Maximus: röd, orange och gul mot den blå himlen, i täten för en formation med gula liedrakar i två rader på vardera flanken, men Laurence såg inte till Lily. Kungskoppardraken röt, vilket gick att höra svagt till och med på så långt håll, och vräkte hela sin formation rakt igenom ett dussin franska lättviktare för att angripa ett stort franskt örlogsfartyg: lågor slog upp från hennes segel när bomberna äntligen träffade målet, men när formationen steg igen rann det rött från buken på en av liedrakarna och en annan hade slagsida. Även en handfull brittiska fregatter försökte tappert pila förbi de franska skeppen för att komma åt transporterna, med viss, begränsad framgång – de var utsatta för intensiv beskjutning, och även om de sänkte ett dussin båtar drogs hälften av manskapet upp på andra, så nära varandra befann sig de små transportfarkosterna. ”Alle man till kanonerna”, sade löjtnanten skarpt. Goliath höll på att vända för att följa efter transportbåtarna. Hon skulle komma att passera mellan Majestueux och Héros, som tillsammans hade en bredsida på närmare tre ton. Laurence kände när seglen åter fångade vinden ordentligt: skeppet tog ett skutt framåt likt en ivrig galopphäst som hållits tillbaka för länge. Alla segel var satta.

Han kände på sitt ben: blodet hade slutat rinna, trodde han. Han linkade fram till en tom plats vid en kanon.

Där utanför rusade de första transportfarkosterna redan mot stranden och lättviktsdrakar kretsade ovanför dem för att skydda dem medan de landsatte artilleri. En soldat tryckte ner standaret i marken så att den gyllene örnen högst upp tycktes brinna när den fångade solljuset: Napoleon hade till slut landstigit i England.

Kapitel 2

N

är förfrågan väl var utskickad upptäckte Temeraire att det nästan var ännu värre att ha möjlighet att få ett svar, att veta att det fanns ett svar och att det skulle nå honom snart. Tidigare hade det varit oklart ifall Laurence alls fanns kvar i världen eller ej: han kunde lika gärna vara vid liv som inte, och så länge Temeraire inte visste något annat var Laurence åtminstone delvis vid liv, vilket var nästan det enda man kunde hoppas på – beskedet skulle i bästa fall bara vara att han fortfarande satt fängslad. Allt eftersom dagen kröp fram började Temeraire känna att visshet var en klen kompensation för risken att få det förfärliga motsatta svaret, en möjlighet som Temeraire inte stod ut med att föreställa sig: om han försökte omvärvdes han av en stor tomhet, som en grå himmel full av moln både ovan och nedan, dimma vart man än såg.

Han var angelägen om att få förströelse men det fanns ingen att få, annat än att prata med Perscitia, vilket åtminstone var intressant även om det då och då också var fruktansvärt irriterande.

Perscitia betraktade gärna sig själv som ett stort geni, och hon var definitivt osedvanligt begåvad även om hon inte riktigt lyckades begripa tanken med skrift; emellanåt tog hon, nedslående nog för Temeraire, ett stort tankesprång och framförde någon egendomlig tanke som inte fanns i någon av de böcker som Temeraire hade läst men som absolut inte gick att motbevisa eller invända emot.

Men hon månade så om sina teorier att hon fattade humör när Temeraire kunde informera henne om att någon av dem hade lagts

30

Naomi Novik

fram tidigare, och hon var förbittrad över hierarkin på avelsstationen, som enligt hennes sätt att se på saken förnekade henne det som rätteligen tillkom hennes begåvning. På grund av sin medelmåttiga storlek måste hon nöja sig med en opraktisk, torftig glänta nere på hedlandet som hon beklagade sig över i det oändliga – ingen utsikt och föga mer än ett klipputsprång som skydd mot regnet. ”Varför tar du dig inte en bättre då?” sade Temeraire uppretat. ”Det finns flera fina grottor alldeles där borta, i klippväggen, du skulle säkert ha det mycket bekvämare där.” ”Man vill ju inte vara grälsjuk”, sade Perscitia undvikande och helt osant: hon trivdes alldeles förträffligt med att vara grälsjuk, och Temeraire förstod heller inte vad det hade att göra med att ta en tom grotta, men det ledde åtminstone till ett byte av samtalsämne.

Det enda som skedde värt att notera var att det regnade en vecka i sträck utan uppehåll, åtföljt av en konstant drivande vind så att regnet nådde in i alla grottöppningar och mättade marken.

Temeraire var väldigt glad åt sitt förrum, där han kunde ruska av sig vattnet och torka innan han drog sig tillbaka till bekvämligheten i sitt större rum. Flera av de mindre drakarna i kurirstorlek, som bodde i hålorna invid floden, fick sina hem helt översvämmade. Temeraire tyckte synd om de stackars leriga djuren och bjöd in dem att bo i hans grotta så länge regnet fortsatte, om de bara tvättade av sig leran först. De berömde högljutt hans arrangemang i grottan, glädjande nog, och några dagar senare, medan han oroligt och åter i ensamhet grubblade över Laurence, drog en skugga över mynningen till hans grotta.

Det var den stora kungskoppardraken, Requiescat. Han hukade sig in genom förrummet och kom oinbjuden in i Temeraires stora sal, såg sig om i rummet med nöjd min, nickade och sade: ”Det är precis så trevligt som de säger.” ”Tack”, sade Temeraire, som tinade upp lite av komplimangen

ÖR NA R NAS TRIU MF

31

även om han inte var särskilt pigg på att få sällskap just då, och sedan kom han ihåg att vara artig. ”Vill du slå dig ner? Jag kan tyvärr inte erbjuda dig te.” ”Te?” sade Requiescat frånvarande utan att förvänta sig något svar. Han stoppade in nosen i grottans alla vrår, stack till och med ut tungan för att lukta på dem, som om han vore hemma hos sig, såg Temeraire uppbragt: hans krås ville börja styvna. ”Jag beklagar”, sade han stelt, ”jag är rädd att jag var oförberedd på att ta emot gäster”, vilket han tyckte var ett listigt sätt att antyda att Requiescat kunde få ge sig av igen när han ville.

Men kungskoppardraken uppfattade inte piken, eller valde i varje fall att inte gå sin väg, utan slog sig istället bekvämt ner längst in i grottan och sade: ”Jaha, gamle gosse, jag är rädd att vi blir tvungna att byta.” ”Byta?” sade Temeraire förbryllat, tills han insåg att Requiescat menade grottor. ”Jag vill inte ha din grotta”, sade han och tillade hastigt: ”Inte för att den inte är trevlig, det är den säkert, men jag har precis fått den här i ordning så som jag vill ha den.” ”Den här är mycket större nu”, förklarade Requiescat, eller trodde i varje fall att han förklarade av tonfallet att döma, ”och den är mycket trevligare när det regnar. Min”, tillade han beklagande, ”har varit full av vattenpölar hela veckan, genomvåt hela vägen in.” ”Då förstår jag verkligen inte varför jag skulle byta”, sade Temeraire ännu häpnare, och sedan satte han sig upp, upprörd och förbluffad, och lät kråset breda ut sig helt som det så gärna ville. ”Ett sådant kräk du är”, sade han. ”Hur understår du dig att komma hit och låtsas hälsa på medan du hela tiden är ute efter att utmana mig? Något så lömskt har jag aldrig varit med om i hela mitt liv; det är väl sådant som Lien skulle göra”, tillade han vasst, ”och du kan ge dig av omedelbart. Om du vill ha min grotta får du försöka ta den. Jag är beredd att möta dig när du vill: nu, eller i gryningen imorgon.”

32

Naomi Novik

”Såja, såja, nu ska vi inte hetsa upp oss”, sade Requiescat blidkande. ”Jag ser ju att du är väldigt ung. En utmaning, vet du vad!

Det är det absolut inte fråga om: jag är världens fredligaste och vill inte slåss mot någon. Jag är ledsen om jag har betett mig klumpigt. Det är inte det att jag vill ta din grotta, förstår du …”

Temeraire förstod inte alls, inte det minsta. ”… utan det är en fråga om hur det ser ut. Här sitter du efter bara en månad med den finaste grottan, och det utan att du är ens i närheten av att vara störst.” Requiescat putsade sig själv lite grann på sidan; han var definitivt tyngre än någon annan drake Temeraire sett förutom Maximus och Laetificat. ”Vi har vårt eget sätt att ordna saker och ting här för att alla ska ha det behagligt. Ingen vill ha osämja som stör friden, inte när det inte behövs. Bara en drake med otrevligt sinnelag skulle börja slåss om den ena eller andra grottan, när båda är stora och fina nog för vem som helst, men rangordningen måste upprätthållas.” ”Struntprat”, sade Temeraire. ”För mig låter det som om du har blivit så lat av att bli serverad alla dina måltider och inte ha något att göra, att du inte ens vill göra dig besväret att vara en ordentlig översittare. Eller också”, tillade han efter att ha bestämt sig för att vara verkligt förolämpande, ”så är du bara en ynkrygg och trodde att jag var likadan; nå, det är jag inte, och jag tänker inte ge dig min grotta heller, vad du än tar dig till.”

Requiescat gav inte svar på tal utan skakade bara bedrövat på huvudet. ”Jaha, jag är inte någon begåvad typ och har ställt till det när jag försökte förklara, och nu har du blivit uppretad. Det är väl bäst att vi sammankallar rådet, annars kommer du aldrig att tro mig. Det är ett omak, men du har trots allt rätt till det.”

Han hävde sig upp igen och tillade, vilket i sig var nog för att reta gallfeber på Temeraire: ”Du kan behålla grottan till dess, det kommer att ta någon dag eller så innan jag hunnit meddela alla”, innan han åter tassade ut och lämnade efter sig en Temeraire som darrade av ilska.

ÖR NA R NAS TRIU MF

33

”Hans grotta är den finaste”, sade Perscitia ängsligt senare, ”vi har i varje fall alltid tyckt det, så du skulle säkert tycka om den, och kanske kan du göra den ännu finare än den här. Varför flyger du inte dit och tittar på den först innan du slåss mot honom?” ”Jag bryr mig inte om ifall det är Ali Babas grotta fylld med guld och lampor”, sade Temeraire utan att försöka behärska sitt humör: det var bättre att vara arg än olycklig, och han var glad över att få vad som helst annat att tänka på istället för sådant som han ändå inte kunde ställa till rätta. ”Det är en principfråga: Jag tänker inte låta mig trakasseras, som om jag inte skulle kunna matcha honom. Om jag gjorde den andra grottan fin skulle han säkert bara försöka ta tillbaka den, eller så skulle någon annan drake försöka knuffa ut mig: nej tack. Vilka är med i det här rådet?” ”Det är alla de största drakarna”, sade Perscitia, ”och en långvinge, även om Gentius inte längre bryr sig om att komma ut så ofta.” ”Allihop är hans vänner, antar jag”, sade Temeraire. ”Ingen tycker särskilt mycket om Requiescat”, sade Moncey som satt uppflugen på kanten till Temeraires grotta. ”Han äter så mycket och tar aldrig mindre även om det är ont om mat. Men han är störst, och för att det inte ska bli slagsmål om det uppstår en träta är grundregeln att grottor fördelas utifrån vem som är starkast, och ingen får ta sig ett ställe utanför sin klass, för annars kommer andra att bli avundsjuka och börja käbbla.” ”Du hör, det är precis som jag sade, totalt orättvist”, sade Perscitia bittert, ”som om den enda viktiga egenskapen vore hur mycket man väger eller hur bra man är på att klösas och slåss och ställa till rabalder. Det tas aldrig någon hänsyn till verkligt anmärkningsvärda egenskaper.” ”Jag kan medge att det ligger visst förnuft i det”, sade Temeraire, ”som ett sätt att välja grottor, men det är rent nonsens att efter det att jag har tagit en, som han hade kunnat flytta in i när som helst innan jag kom hit, att han då skulle kunna sno åt sig den från

34

Naomi Novik

mig sedan jag gjort mig sådant besvär att göra den fin. Och han är förresten inte alls starkare än mig, även om han väger mer. Jag skulle gärna vilja veta om han har sänkt en fregatt, ensam, med en fleur-de-nuit-drake i ryggen, och vad rang anbelangar så var mina förfäder lärda i Kina medan hans satt och svalt i jordhålor.” ”Det må så vara, men han känner alla i rådet och det gör inte du”, sade Moncey praktiskt. ”Du kan inte slåss mot ett dussin tungviktare samtidigt, och du får ursäkta, men ingen som tittar på dig skulle säga att jajamensan, där har vi någon som kan mäta sig med gamle Requiescat: inte så att du är liten, men du ser lite tanig ut.” ”Det gör jag väl ändå inte?” sade Temeraire och vred oroligt på huvudet för att titta på sig själv. Han hade inte några taggar längs ryggen så där som Maximus och Requiescat hade utan var slank, och kanske var han i längsta laget för sin vikt utifrån brittiska normer. ”Men han kan i varje fall inte spruta eld eller spotta syra.” ”Kan du?” frågade Moncey. ”Nej”, sade Temeraire, ”men jag har den gudomliga vinden, och Laurence säger att det är ännu bättre.” Senkommet slog det honom dock att Laurence kanske kunde ha varit partisk när han sade så; Moncey och Perscitia såg i varje fall oförstående ut, och det var svårt att förklara exakt hur det fungerade. ”Jag ryter på ett speciellt sätt – jag måste andas väldigt djupt och det känns som om det kniper till i strupen, och sedan – sedan får det saker att gå sönder, träd och så”, slutade Temeraire skamset muttrande, medveten om att beskrivningen fick det att låta väldigt trist och oanvändbart. ”Det är väldigt otrevligt att utsättas för den”, tillade han defensivt, ”i varje fall vad jag kunnat förstå utifrån hur andra har betett sig som varit framför mig när jag använder den.” ”Så intressant”, sade Perscitia artigt. ”Jag har ofta undrat vad ljud egentligen är för något; vi borde experimentera lite.” ”Experiment kommer inte att hjälpa dig i rådet”, sade Moncey.

Temeraire svepte med svansen mot sidan, fundersamt, och se-

ÖR NA R NAS TRIU MF

35

dan sade han med avsmak: ”Nej, det förstår jag, det handlar bara om politik. En sak är klar: jag måste räkna ut vad Lien skulle ha gjort.”

Morgonen därpå haffade han Lloyd och sade: ”Lloyd, jag är väldigt hungrig idag. Skulle jag kunna få en extra ko att ta upp till min grotta?” ”Så där ja, det låter höra sig”, sade Lloyd gillande. Inför en begäran som stämde så väl överens med hans egen uppfattning om drakskötsel var han alls inte döv, och han beställde genast fram kon. Medan de väntade försökte Temeraire anlägga en likgiltig min och frågade, som om han bara småpratade: ”Du kan möjligen inte dra dig till minnes vilka drakar Gentius är far till?”

Den gamla långvingen öppnade sitt ena rinnande öga lite när Temeraire landade och kisade på honom utan större nyfikenhet. ”Ja?” sade han. Hans grotta var inte så stor, men det var en bekväm, torr hålighet väl instoppad under bergssidan, högt belägen med utsikt över en krök av bäcken så att han inte behövde flyga när han ville dricka utan bara kunde krypa nerför kullen och sedan tillbaka upp igen, till en stor platt sten mitt i solen, där han just nu låg och dåsade. ”Jag ber om ursäkt för att inte ha kommit förbi tidigare, sir”, sade Temeraire och böjde på nacken, ”för att hälsa på: jag har tjänstgjort tillsammans med Excidium i Dover de senaste tre åren – er tredje avkomma”, tillade han när Gentius såg oförstående ut. ”Ja, Excidium, naturligtvis”, sade Gentius och stack prövande ut tungan för att slicka i luften, och Temeraire lade ner kon framför honom, som hade slaktats och med hjälp av Monceys små klor fått de stora benen urtagna. ”En liten present för att visa min respekt”, sade Temeraire och Gentius lyste upp. ”Nämen, så très gentil av dig”, sade han med gräsligt uttal, som Temeraire i sista stund kom ihåg att inte rätta, och tog kon i munnen för att långsamt gnaga på den med de vingliga resterna av sina tänder. ”Mycket vänligt,

36

Naomi Novik

som min första kapten brukade säga”, mindes Gentius mumlande mellan tuggorna. ”Du kan gå in dit och hämta hennes porträtt”, tillade han, ”om du är väldigt försiktig med det.”

Porträttet var rätt egendomligt och såg platt ut, och kvinnan som avbildades var mycket alldaglig även innan tiden och elementen hade fått henne att blekna, men runt tavlan satt en verkligt fin guldram, så stor och tjock att Temeraire försiktigt kunde greppa den mellan två klospetsar för att lyfta den och bära ut den i solen. ”Så vacker”, sade han uppriktigt och höll upp den så att Gentius åtminstone kunde vrida huvudet mot den, även om hans ögon var så grumliga av starr att han inte kunde ha sett mer än något suddigt i en gyllene fyrkant. ”Charmant kvinna”, sade Gentius sorgset. ”Hon gav mig min allra första matbit, färsk lever, när mitt huvud inte var större än hennes hand. Man kommer aldrig riktigt över den första, vet du.” ”Nej”, sade Temeraire lågt och vände olyckligt bort blicken.

Gentius hade åtminstone inte råkat ut för att hon togs ifrån honom och placerades någonstans på okänd plats.

När han lika försiktigt hade burit tillbaka porträttet och lyssnat på en lång historia om ett av de krig där Gentius hade stridit – något med preussarna, där peppargevär hade blivit uppfunna: synnerligen otrevliga tingestar, särskilt när man inte alls var beredd på dem – då var Gentius fullt beredd att visa välvilja och kritiskt skaka på huvudet över Requiescats beteende. ”Folk har inte vett att uppföra sig nu för tiden, helt klart.” ”Det gläder mig verkligen att du säger så. Det var precis vad jag tänkte, men eftersom jag är väldigt ung kände jag mig inte riktigt säker på mitt eget omdöme utan råd från någon klokare, som du”, sade Temeraire och tillade sedan med plötslig inspiration: ”Härnäst kommer han väl att föreslå att om någon av oss har någon skatt som han tycker om, guld eller ädelstenar, så måste vi ge honom det: det är den logiska följden.”

Detta räckte mycket riktigt för att reta upp Gentius, som ju

ÖR NA R NAS TRIU MF

37

själv hade en sådan dyrbarhet att tänka på. ”Du har antagligen helt rätt”, sade han dystert. ”Det går naturligtvis inte an att låta winchesterdrakar ta grottor som lämpar sig för kungskoppardrakar, det skulle leda till bekymmer och bråk utan ände, och sedan skulle människorna förr eller senare lägga sig i och förvärra alltsammans: de tror att liedrakar på något vis är till mindre nytta än snedvingar, eftersom det finns fler av dem och de gärna håller ihop, istället för tvärtom, och de har många fler sådana konstiga idéer. Men det är inte samma sak som att ta ifrån dig en grotta som är fullt passande för din vikt och rang.” Han gjorde en paus och sade finkänsligt: ”Jag antar att du inte hade någon egen formation?” ”Nej”, sade Temeraire, ”åtminstone inte officiellt, fast Arkady och de andra stred under mitt befäl och jag var i samma flottilj som Maximus: han är Laetificats avkomma.” ”Laetificat, ja, det är en fin drake”, sade Gentius. ”Jag tjänstgjorde med henne, vet du, sjuttiosex, när vi hade en sammanstötning med kolonisterna i Boston. De fick artilleri på plats ovanför våra positioner …”

Till slut kom Temeraire därifrån med ett bestämt löfte från Gentius om att närvara vid rådsmötet och återvände till sin grotta, mycket nöjd med att hans första ansträngningar varit så framgångsrika. ”Vilka fler sitter i rådet?” frågade han.

Medan Perscitia började räkna upp namn pep Reedly, en gulstrimmig korsning som var till hälften winchesterdrake, inifrån hörnet: ”Du borde prata med Majestatis.”

Perscitia reste genast ragg. ”Jag ser ingen som helst anledning till att göra något sådant. Majestatis är en mycket simpel drake, och han sitter ändå inte i rådet.” ”Han såg till att jag fick en andel av maten när vi var sjuka allihopa och det var ont om förnödenheter”, sade Minnow på andra sidan. Hon var en smutsbrun vilddrake med inslag av gråkoppardrake och skarpsprutare och till och med lite garde-de-Lyon,

38

Naomi Novik

vilket hade gett henne klart orangefärgade ögon och blå prickar som kontrast till hennes i övrigt gulbruna skinn.

Ett lågt instämmande mummel hördes från alla håll. Efterhand hade en hel grupp drakar samlats i Temeraires grotta för att erbjuda råd och kommentarer, eftersom många av de mindre drakarna hade intresserat sig för Temeraires fall: dem han hade gett skydd undan regnet, deras bekanta och därutöver det icke obetydliga antal som hade någon oförrätt, verklig eller inbillad, att skylla på Requiescat. ”Och att han inte är med i rådet beror på att han inte är intresserad av att vara det: han är parnassier”, tillade Minnow till Temeraire. ”Även om han så vore en flamme-de-gloire-drake skulle det knappast spela någon roll”, sade Perscitia kyligt, ”eftersom han inte gör något annat än sover hela tiden.”

Moncey puffade på Temeraire med huvudet och mumlade: ”Rättade henne en gång, för sex år sedan.” ”Det var bara ett räknefel!” sade Perscitia hetsigt. ”Jag skulle ha kommit på det själv alldeles strax, jag var bara upptagen av den mycket viktigare frågan …” ”Var bor han?” avbröt Temeraire, som ansåg att den som inte hade tid med politik måste vara en rätt vettig person.

Majestatis sov mycket riktigt när Temeraire kom för att hälsa på. Hans grotta låg avsides och var inte särskilt stor, men Temeraire lade märke till att det fanns en omsorgsfullt placerad stenhög längs den bakre väggen som blockerade sikten in i grottans inre; om han vidgade pupillerna så mycket det gick tyckte han sig urskilja ett mörkare utrymme bakom stenarna, som om det fanns en gång som ledde längre in i berget.

Han ringlade prydligt ihop sig och väntade utan att otåligt skruva på sig, som artigt var. Men till slut, när Majestatis inte visade några tecken på att vakna – efter tio minuter, eller kanske fem, väldigt nära fem – hostade Temeraire. Sedan hostade han igen, lite mer eftertryckligt, och Majestatis suckade och sade utan

ÖR NA R NAS TRIU MF

39

att öppna ögonen: ”Du tänker alltså inte ge dig av?” ”Jaha”, sade Temeraire och kände hur det kröp i kråset, ”jag trodde att du bara sov, inte att du avsiktligt struntade i mig: jag ska genast ge mig av.” ”Ja, nu kan du lika gärna stanna”, sade Majestatis, lyfte huvudet och gäspade sig vaken. ”Det är bara det att jag inte bryr mig om att vakna ifall det inte är viktigt nog att vänta för.” ”Det verkar väl vettigt, antar jag, om man tycker bättre om att sova än att samtala”, sade Temeraire tvivlande. ”Du kommer själv att tycka bättre om det om några år”, sade Majestatis. ”Nej, det tror jag inte”, sade Temeraire. ”Enligt Samtalen med Konfucius sover en högre stående drake inte mer än fjorton timmar per dygn, så det tänker jag inte göra. Såvida inte”, tillade han bedrövat, ”jag fortfarande är inspärrad här, där det inte finns något vettigt att göra.” ”Om du tycker så, vad gör du då här istället för att vara på en flygbas?” sade Majestatis. Han åhörde förklaringen med samma likgiltiga medkänsla som en som lyssnar på en sagoberättare, vilket var vad Temeraire numera förväntade sig, och kom inte med något klander utan nickade bara lugnt och sade: ”Otur för dig, din stackare.” ”Varför har du kommit hit?” dristade sig Temeraire till att fråga. ”Du är inte särskilt gammal själv, tycker du verkligen så mycket om att sova? Du skulle kunna ha en kapten och delta i strider.”

Majestatis ryckte likgiltigt på ena vingspetsen, bredde ut den och fällde ihop den igen. ”Hade en som jag förlade.” ”Förlade?” sade Temeraire. ”Ja”, sade Majestatis, ”jag lämnade honom i ett vattenkar och jag antar att han inte sitter kvar där än, så jag har ingen aning om vart han tagit vägen.”

Majestatis var inte den entusiastiska typen. När Temeraire hade förklarat suckade han och sade: ”Du är verkligen ung som ställer

40

Naomi Novik

till ett sådant rabalder för det här.” ”Det må så vara”, genmälde Temeraire, ”men jag är åtminstone inte liknöjd och beredd att låta sådant här översitteri fortgå när jag kan göra något åt det, och jag tänker inte nöja mig”, tillade han med en menande blick mot det inre av Majestatis grotta, ”med att ordna det bättre enbart för mig själv.”

Majestatis ögon smalnade rejält, men i övrigt rörde han inte en min. ”Jag tycker det verkar väl så troligt att du bara kommer att försämra för alla. Nu är det åtminstone inget bråk, och ingen blir skadad.” ”Ingen har det särskilt bekvämt heller”, sade Temeraire. ”Vi skulle kunna ha bättre bostäder allesammans, men ingen anstränger sig för att förbättra sin om de vet att de kan bli fråntagen den när som helst, just för att de har gjort den fin. När man väl har en grotta borde man få ha kvar den i fortsättningen, som egendom.”

När Temeraire eftermiddagen därpå upprepade detta argument inför rådet såg de en smula tvivlande ut. En stark västanvind hade svept undan de sista spridda resterna av regnmolnen och skrapat fram en lysande vinterhimmel, och de hade samlats i en stor glänta bland bergen, full av behagligt breda klippor med släta, solvarma ytor. Majestatis hade kommit trots allt och Gentius likaså, även om den gamla draken mest sov efter den ansträngande flygningen: han låg hoprullad på den svartaste klippan och mumlade emellanåt för sig själv. Requiescat hade föga elegant brett ut sig över halva gläntans längd för att se väldigt stor ut, ett försök som Temeraire betraktade med förakt. Själv var han prydligt hopringlad, med kråset stolt utbrett, även om han i sitt stilla sinne önskade att han hade haft sina kloöverdrag och kanske rentav en huvudbonad av det slag som han hade sett på en del marknader längs de gamla handelsvägarna för siden; det skulle säkert ha imponerat.

Ballista, en stor brokig nässeldrake, slog sin taggiga svans i marken flera gånger för att få tyst på muttrandet som hade uppstått i rådet mitt under Temeraires anförande. ”Och om vi kommer

ÖR NA R NAS TRIU MF

41

överens om”, fortsatte Temeraire tappert inför all denna skepsis, ”att alla kan få behålla sin egen grotta när de väl har skaffat den, visar jag gärna den som vill hur man gör för att ordna till den bättre, så att ni alla kan få finare grottor om ni bara anstränger er lite.” ”Det är säkert trevligt”, sade en vresig gammal parnassier, ”om man är ungdrake, att hålla på att tjafsa med stenar och kvistar.”

Flera instämmande fnysningar hördes, och Temeraire blev ilsken. ”Om ni inte vill och är nöjda med era grottor som de är behöver ni inte göra något, men ni borde heller inte gå och ta någon annans grotta när de har gjort hela jobbet. Jag tänker definitivt inte låta mig rånas som en annan stackare. Hellre slår jag sönder grottan själv och gör den otrevlig för alla, än jag beskedligt lämnar ifrån mig den.” ”Såja, såja”, sade Ballista. ”Det finns ingen anledning att börja hojta om att slå sönder saker eller komma med hot, nu får det vara nog med sådant. Nu ska vi höra vad Requiescat har att säga.” ”Hm, visst är han grälsjuk”, sade Requiescat. ”Ja, ni känner mig allesammans, kompisar, och jag vill inte skryta, men jag skulle tro att ingen skulle säga att jag inte kunde ta vilken grotta jag ville, om jag så önskade. Jag är inte någon bråkstake och vill inte göra någon illa; en sådan här ungtupp hetsar lätt upp sig så att han tar sig an en större strid än han klarar av …” ”Jaså!” sade Temeraire uppbragt. ”Du kan inte påstå något sådant utan att bevisa det. Jag har besegrat drakar som var nästan lika stora som du.”

Requiescat vred på sitt stora huvud. ”Är det inte sant att du är framavlad för att inte slåss? Persy gick omkring och sade något i den stilen.”

Perscitia tjöt argt till: ”Jag har aldrig”, men när Ballista blängde strängt på henne tystades hon snabbt av de andra smådrakarna som satt runt omkring henne. ”Himmelsdrakar”, sade Temeraire mycket kyligt, ”är framavlade

42

Naomi Novik

för att vara de yppersta av drakar. I Kina förväntas vi inte strida annat än om nationen svävar i fara, eftersom Kina har betydligt fler drakar än det finns här och vi är för värdefulla för att förloras, så vi strider bara i nödlägen, när vanliga stridsdrakar inte räcker till för uppgiften.” ”Äsch, Kina”, sade Requiescat avfärdande. ”Hur som helst, hör ni, så här ligger det till. Jag säger att jag är högsten och borde ha den bästa grottan, han säger att det inte är så och vägrar lämna ifrån sig den. Normalt skulle det inte gå att lösa det hela utan ett slagsmål, och så blir någon skadad och alla blir uppjagade. Det är precis sådant här som rådet är till för, och jag skulle tro att det är väldigt tydligt för alla vem av oss som har rätt, utan att vi behöver ta till klorna.” ”Jag säger inte att jag är ’högsten’”, sade Temeraire, ”även om jag tror att det är väl så troligt att jag är det. Jag säger att grottan är min och att det inte är rättvist att du ska få ta den. Det är vad rådet borde vara till för: rättvisa, inte att trycka ner alla bara för att de största drakarna ska ha det bekvämt.”

Rådet, som var sammansatt av de största drakarna, såg inte särskilt entusiastiska ut. Ballista sade: ”Okej, nu har alla fått komma till tals. Du, Temeraire … ” Hon uttalade det helt fel, Teymuhreer. ”… vi vill inte ha en massa tjafs och bekymmer …” ”Jag förstår inte varför”, sade Temeraire. ”Vad har vi annat att göra?”

Flera av de mindre drakarna fnissade och prasslade med vingarna. Ballista harklade sig varnande mot dem och fortsatte: ”Vi vill i varje fall inte ha en massa slagsmål. Du kan väl bara visa oss lite flygning, så att vi vet vad du kan; sedan kan vi avgöra saken.” ”Men det är ju inte alls poängen!” sade Temeraire. ”Även om jag vore lika liten som Moncey … ” Han såg sig om, men Moncey fanns inte bland åhörarskaran av smådrakar, så han ändrade sig till: ”Även om jag var lika liten som Minnow där, så borde det inte

ÖR NA R NAS TRIU MF

43

spela någon roll. Ingen använde grottan, ingen ville ha den, inte förrän jag flyttade in där.”

Requiescat flaxade till med vingarna. ”Den var inte den finaste förut”, sade han i resonlig ton.

Temeraire fnös argt, men Ballista sade otåligt: ”Ja ja, flyg nu då, om du inte vill att vi inte ska få se.” Det var mer än han kunde tåla: han kastade sig upp i luften, flög i allt snävare cirklar högt upp och så fort han kunde, och sedan dök han direkt in i formationsmanövrer, det var vad de skulle uppskatta, tänkte han bittert.

Han avslutade övningsserien, övergick direkt till att flyga bakåt och upprepade hela mönstret baklänges. Sedan ryttlade han en stund innan han sjönk rakt ner – det var förstås skrytsamt, men de hade bett honom om det, och när han tog mark förkunnade han: ”Nu ska jag visa er den gudomliga vinden. Men det är bäst att alla flyttar sig från den där klippväggen, eftersom jag skulle tro att en stor del av den kommer att rasa.”

De stora drakarna flyttade sig med åtskilligt muttrande, med släpande svansar och irriterade blickar. Temeraire struntade i dem och andades in mycket djupt, flera gånger, vidgade bröstkorgen rejält: han tänkte åstadkomma så stor skada han kunde. Försent och med bestörtning upptäckte han dock att klippväggen inte hade några lösa stenar och heller inte bestod av samma mjuka, vita kalksten som i grottorna, som var så behändigt enkel att smula sönder. Han stack fram nosen mot klippan och skrapade med klon över ytan: det var knappt att det syntes några vita streck i den hårda, grå stenen. ”Nå?” sade Ballista. ”Vi väntar allesammans.”

Det kunde inte hjälpas: Temeraire backade bort från klippan och förberedde sig med ännu ett djupt andetag. Då hördes skyndsamma vingslag ovanför dem, Moncey tog flåsande mark i gläntan bredvid dem och sade enträget: ”Stopp, stoppa alltsammans”, till Ballista. ”Hallå, vad är det frågan om?” sade Requiescat med bister min.

44

Naomi Novik

”Håll mun, din tjockis”, sade Moncey vilket gav upphov till många smalnande ögon – han var inte mycket större än kungskoppardrakens huvud. ”Jag kommer raka vägen från Brecon: fransoserna har korsat Kanalen.”

Ett förvirrat babbel utbröt. Till och med Gentius vaknade till, med ett lågt väsande, och medan alla pratade i mun på varandra vände sig Moncey till Temeraire och sade: ”Du, om din Laurence sägs det att de låste in honom på ett skepp som heter Goliath …” ”Goliath!” sade Temeraire. ”Jag känner till det fartyget, Laurence har pratat om det förut. Det är jättebra – det är alldeles förträffligt: Goliath är med i blockaden, jag vet precis var det är, nästan, och jag är säker på att vem som helst i Dover kan tala om för mig exakt var …” ”Gamle gosse, jag önskar att jag inte var tvungen att vräka ur mig det så här, men det finns inget bra sätt att säga det på”, sade Moncey. ”Fransoserna sänkte henne imorse när de tog sig över.

Hon ligger på havets botten, och inte en enda man tog sig därifrån innan hon sjönk.”

Temeraire sade ingenting. En fruktansvärd känsla höjde sig, steg upp i hans strupe. Han vände sig blint bort för att släppa ut den och rytandet kreverade likt en åskknall: allt sorlet runt omkring honom tystnade och stenväggen framför honom sprack upp likt en ruta av spegelglas.