9789163861604

Bergfink Ordning tättingar, familj finkar Utseende: 14—16 centimeter. Hannen (bilden) har svart huvud och rygg, orang­ efärgat bröst och vit undersida med mörka fläckar på sidorna. Honan är mer brunspräcklig och har inte lika klart orangefärgat bröst. Det säkraste känne­ tecknet hos bägge är den rent vita övergumpen. Hannens näbb är svart vin­ tertid och gul med svart spets sommartid. Honan har alltid gulaktig näbb med mörkare spets.

Förekomst: Från början av april till september eller oktober i lövblandad barrskog, från Dalarna och norrut. Ses ofta i flyttningstid och om vintern i stora flockar i bokskogarna i södra Sverige.

Föda: Mest frön och bokollon, men också insekter om sommaren.

Häckning: Bygger gärna bo i en björkklyka men också i gran. Lägger 5­­—7 ljust grönblå ägg.

Sång: Ett typiskt enformigt, ödsligt ”rrrrrryyh” med effektfulla pauser mellan varje kort strof.

Vinterviste: Milda vintrar i södra Sverige , annars i centrala och södra Europa.

B

ergfinken kallas ibland för den norrländska bofinken eftersom den är vanligare i Norrland än sin nära släkting bofink­en som den liknar både till form och storlek.

Bergfinken f lyttar i f lockar och man hör då det ihärdiga, kväk­ande lockropet. När maten norrut börjar tryta, påträffas den i södra Sveriges bokskogar.

5

Björktrast Ordning tättingar, familj trastfåglar Utseende: 22 – 27 centimeter lång. Grått huvud, rödbrun rygg och brun, lång stjärt. Bröstet är ljust gult med bruna fläckar. Gulaktig näbb. Hannen och honan ser nästan likadana ut.

Förekomst: Vanlig i hela Sverige. Lever i olika slags skogsmark, i trädgårdar och parker. Trivs i bebyggda trakter.

Föda: Mask, insekter, bär – den älskar rönnbär – och frukt, gärna fallfrukt.

Häckning: Bygger sitt bo av gräs och jord, gärna rätt högt upp i en trädklyka.

Lägger 4 – 6 ägg. Honan ruvar äggen, men paret hjälps åt att mata ungarna.

Sång: Den gnisslar och kraxar, men mest tjattrar den oupphörligt.

Vinterviste: Egentligen är den en flyttfågel, men stannar ofta året om i Sverige.

L

ika populär som den nära släktingen koltrasten är, lika illa omtyckt är björktrasten. Det som talar mot den är det skränande, ständiga tjattret, att den snabbt länsar våra bärträd när den kommer i svärmar och att den bombarderar sina fiender, kråkor lika väl som människor som vill skrämma iväg den, med sitt träck.

Så kallas den också på sina håll för skitkärring. Ett vackrare namn är snöskata.

Ofta lever f lera björktrastfamiljer tillsammans. Det är en kaxig och orädd fågel, ekorrar och katter får se upp!

7

Blåhake Ordning tättingar, familj trastfåglar Utseende: 13—14 centimeter. En smidig liten fågel med långa, smala ben och vita ögonbrynsstreck. När den flyger ser man den roströda teckningen på stjärtsidorna. Men det är hannens sommardräkt (bilden) med den klarblå hak­ lappen, oftast med en roströd strupfläck, som är det säkraste kännetecknet.

Honan har vit hals och som ett brett halsband av svarta fläckar på bröstet, ibland med en del blått och rostrött. Fin insektsätarnäbb.

Förekomst: Från maj till september. Häckar i fjälltrakterna, ofta där det är lite sankt, men också i torrare bergstrakter. Enstaka par kan häcka längre söderut. Under flyttningen kan blåhaken ses i hela landet.

Föda: Främst insekter och andra småkryp, men också frön och bär.

Häckning: Bygger bo på marken, väl gömt under täta videbuskage eller i tuvor och rotvältor. Lägger 6—7 grönaktiga ägg.

Sång: Stark, klar och mycket varierad. Den härmar ofta andra arter. Smackar eller visslar när den lockar eller varnar.

Vinterviste: Nordöstra Afrika och västra Indien.

B

låhaken kallas ibland fjällens näktergal och, som näktergalen, sjunger den om natten, mest intensivt en vecka i juni.

På sin långa f lytt rastar den alltid på samma platser, år från år, i vassar, diken och åkerkanter. Den är en av de få svenska f lyttfåglar som drar österut till Asien.

9

Blåmes Ordning tättingar, familj mesar Utseende: 10 – 12 centimeter lång. Har som en liten klarblå basker på huvudet, blå vingar och blå stjärt. Svart ögonstreck och svart haklapp, i övrigt vitt huvud. Gröngrå rygg och gul undersida med mörkare mittstreck.

Hanne och hona är lika.

Förekomst: Vanlig i löv- och blandskog, trädgårdar och parker i hela landet utom i Norrlands inland.

Föda: Insekter och spindlar, björkfrö, rönnbärskärnor, bokollon, gärna fett och talg.

Häckning: Bygger bo i håligheter i träd och sprickor i berg och murar, gärna i holkar. Den lilla fågeln kan lägga upp till 16 ägg som honan ruvar ensam, men hannen hjälper till att mata ungarna. Kan få ytterligare en kull.

Sång: Har många olika läten för sig, från ett ringande silvrigt ”psi-tsisiirrrrrr” till ett grälande ”cherrekcherrekcherrrek”.

Vinterviste: De allra flesta stannar, men vissa höstar flyttar en del till bl.a.

Danmark.

D

et händer att man vid första anblicken förväxlar blåmesen med talgoxen, men den gör skäl för sitt namn för den har mycket mer blått i dräkten och så är den betydligt mindre. Den är ofta dygnets både första och sista gäst vid fågelbordet och den ger sig inte för de större fåglarna, orädd och kaxig som den är. Den tar för sig av maten i alla ställningar: sittande, klängande upp och ned och flygande.

På sommaren ser man den inte så ofta, då håller den till uppe i trädkronorna och plockar insekter bland löven.

11

Bofink Ordning tättingar, familj finkar Utseende: 14 – 16 centimeter lång. Hannen har gråblått huvud och roströda kinder, bröst och buk, som på bilden. Honan är gråare och grönbrun på ovansidan. Hon kan förväxlas bl.a. med en gråsparv. Båda hanne och hona har vita vingband och ytterkanter på stjärten. Kraftig, konformad näbb och rätt lång stjärt. Förekomst: I skog, parker och trädgårdar över hela landet utom i fjällen. Föda: Under häckningstiden insekter, resen av året frön. Häckning: Bygger fina skålformiga bon, väl kamoflerade i grenklykor.

Lägger 4 – 5 ägg i april, maj och en ny kull i juni, juli. Honan ruvar ensam äggen, men båda matar sedan ungarna. Sång: Vacker, stark sång som den ideligen upprepar. Locklätet låter som ett högt ”fink”, flyktlätet är mjukare och varningslätet är ett ständigt upprepat ”huitt”. Vinterviste: Flyttar till västra Europa. Enstaka hannar kan dock övervintra i södra Sverige.

B

ofinken är, näst efter lövsångaren, den vanligaste fågeln i Sverige. Man uppskattar att det finns omkring 10 miljoner par här om somrarna. I Norrland är den nära släktingen bergfinken dock vanligare.

Bofinken kan bli ganska tam och tigger gärna brödsmulor vid kaffebordet. Den och bergfinken är de enda av finkarna som går – inte hoppar – på marken när de letar frön och annat godis. Hannen anländer först till sin gamla häckningsplats och när honan sedan kommer, vaktar han noga sitt stora revir från alla andra. Bofinken är social och fåglarna samlas i stora f lockar, ofta tillsammans med bergfinkar, före f lytten i oktober, november.

13

Domherre Ordning tättingar, familj finkar Utseende: 15 – 17 centimeter lång. Ser tjock och kraftig ut, nästan utan hals.

Svart hjässa och stjärt, grå rygg samt vita vingband. Hannen har klart röd undersida, se bilden, medan honan har gråbeige mage och bröst. Näbben är kort och kraftig. Förekomst: På sommaren i barr- och blandskog. På vintern i trädgårdar och parker. Vanlig över nästan hela landet.

Föda: Frön, gärna skott på fruktträd och bär. En del insekter på sommaren. Häckning: Bo av kvistar och mossa, fint fodrat och gärna gömt i en tät gran. 5 – 6 ägg i april, maj och en ny kull i juni, juli. Honan ruvar fram äggen, men får hjälp av hannen att mata ungarna med spindlar och insekter. Sång: Lågmält pratande med gnisslande toner och mjuka visslingar. Locklätet är ett vemodigt ”djuu”. Vinterviste: Stannfågel, men flyttar från skogen till parker och trädgårdar för att finna mat. Enstaka fåglar kan flytta söderut i Europa.

V

i tänker oss domherren som en riktig julfågel sittande i en havrekärve. Den är en lika välkommen som försynt gäst på fågelbordet dit den kommer vid första riktiga köldknäpp.

På sommaren ser vi den knappast alls. Då hittar den all mat den behöver i skogen, men om vintern måste den flytta dit där den kan hitta mjuka skott och knoppar. Och den gillar rönnbär. Den plockar inte gärna mat från marken.

Domherren är en stillsam, lite sävlig fågel, som trivs i mindre f lockar. Sitt namn har den fått från de katolska domkyrkoprästerna, kanikerna, som var klädda i röda dräkter.

15