9789163866005

sonya sones

Vad min flickvän inte vet del två

Översättning av Ylva Stålmarck

Ett gott råd från mig till mig Bäst du gör dig redo nu, din loser.

För du håller just på att bli dumpad.

I stor stil.

~ 7 ~

Det kommer att vara över på en minut Alltihop över för alltid.

Sophie bara står där och stirrar på mig från andra änden av matsalen.

Shit.

Kolla på henne.

Har du någonsin sett något vackrare i hela ditt liv?

Hur kunde en tjej som hon någonsin vilja vara ihop med en kille som jag? Även om det bara var två veckor?

Grace vinkar åt henne.

Rachel ropar på henne. »Fifi. Hallå, Fee, här borta är vi!«

Men jag ropar också på henne.

Ropar på henne med ögonen.

Kom till mig, Sophie.

Kom till mig … ~ 8 ~

Så fan heller Vem är det jag försöker lura?

Jag vet precis vad hon kommer att göra.

Om en sekund kommer hon att rycka den där livsfarligt blå blicken ifrån mig och gå raka vägen fram till Rachel och Grace.

Som om jag inte ens var här.

Som om de bästa två veckorna i hela mitt liv aldrig var på riktigt.

~ 9 ~

Men det var de På jullovet när alla andra var bortresta var Sophie och jag de enda två människorna på jorden.

Det var ungefär som om vi befann oss i en sådan där liten snöglob, du vet?

Bara vi två alldeles ensamma, chillande under den tjocka glaskupan – vi åkte skridskor och tecknade och dansade och kysstes …

Och jag fick nästan en chock när Sophie såg mig rakt i ögonen och sa att hon älskade mig. Även om jag skulle drabbas av allvarlig minnesförlust, så aldrig att jag glömmer de där två veckorna.

~ 10 ~

Och jag kommer aldrig att glömma de där kyssarna, heller Det var nämligen en väldigt stor grej för mig att kyssa Sophie.

Jag är nämligen inte vad man skulle kalla världens mest erfarna kille.

Nej, ärligt talat så är jag världens minst erfarna kille.

För, ärligt talat så är Sophie den första tjej jag någonsin kysst.

Men det var definitivt värt att vänta på i fjorton år.

~ 11 ~

Trots det sa jag till henne att jag förstod om det måste ta slut.

Och visst förstår jag.

För, jag menar, vilken tjej med vettet i behåll skulle vilja bli sedd i sällskap med mig?

Med Murphy, för helvete, fulaste killen på hela Cambridge High?

Med ett efternamn folk använder som en diss.

Som när de säger: »Var inte en sådan jäkla Murphy.« Det är bara att se sanningen i vitögat.

Jag är den sortens kille som inte har några kompisar på kompislistan.

Så visst kommer jag att förstå.

Men det här känns faktiskt ännu värre än jag trodde.

Som om jag låg med halsen blottad och bara väntade på att giljotinen skulle falla.

För när jag var med henne var jag Robin.

Robin Murphy.

Killen som Sophie Stein älskade.

Killen som fick henne att skratta.

~ 12 ~

Utan henne kommer jag att bli den gamla vanliga Murphy igen – Murphy som står längst ner i rangordningen på skolan, killen som får alla andra att skratta.

Fast av helt fel skäl.

~ 13 ~

Och det suger För jag har varit Robin i hela två veckor nu.

Två omvälvande, häftiga veckor.

Och om det tas ifrån mig – då kan man verkligen säga att gräset är grönare i grannens trädgård.

Så jag tror inte att jag kommer att stå ut om jag måste återgå till att vara Murphy igen.

Fast det är precis vad som håller på att hända, vare sig jag vill det eller inte.

Så fort Sophie går bort dit och sätter sig hos Rachel och Grace och låtsas som om hon inte vet vem jag är – Wow …

Wow! Wow! Sophie är på väg mot mig!

~ 14 ~

Det är mig hon springer fram till Mig! Inte Rachel och Grace.

Mig! Det är mig hon sätter sig hos.

Mig hon väljer.

Och hon verkar inte bry sig om att hela skolan ser det. Är det här verkligen på riktigt?

Hur är det möjligt?

Det känns som om jag just har vunnit högsta vinsten på lotteri!

~ 15 ~

Sophie tar mina händer mitt framför ögonen på alla andra – och chockvågorna drar i racerfart genom min kropp.

Och vi bara sitter här och ler mot varandra som ett par muppar, med knäna tryckta mot varandra under bordet, blickar djupt in i varandras ögon … tills det ringer in. »Notan, tack«, ropar jag och knäpper med fingrarna åt en osynlig kypare.

Och Sophie skrattar.

Det där skrattet, och vetskapen om att det är jag som lockat fram det, får mig att känna mig på något vis allsmäktig, oförstörbar, till och med odödlig.

~ 16 ~

Vad händer nu, då?

Jag ska berätta vad som händer.

Rachel och Grace tassar sakta fram mot oss med ett fast grepp om varandras armar som om de närmade sig en öppen likkista – Graces ögon är större än DVD-skivor, Rachels mun gapar så vidöppen att man lätt hade kunnat sticka in handen och operera bort tonsillerna. »Fee«, väser Grace med tänderna sammanbitna som en skruvtving »vad sysslar du med?« När Sophie tittar upp på dem försvinner hennes leende och plötsligt känner jag mig som om jag har fallit överbord.

Som om jag kommer att drunkna om hon släpper mina fingrar.

~ 17 ~

Men hon trycker dem bara ännu hårdare medan hennes blickar pilar fram och tillbaka mellan hennes kompisar och mig som galna kolibrier. »Vad ser det ut som?« säger hon till slut. »Det ser ut som om du försöker driva med oss«, säger Rachel med ett nervöst fnitter. »Jaha, men det gör hon inte«, hör jag mig själv säga med förvånansvärt vänlig röst. »Sophie är alldeles frisk … och alldeles fantastisk.« Och då flammar det där strålande leendet upp framför mig som en fackla och jag känner hjärtat fatta eld. »Åh, förlåt mig«, säger Sophie nonchalant. »Jag glömde visst att presentera er för varandra.

Rachel, Grace – det här är Robin.«

~ 18 ~

Robin?! flämtar de med en mun. »Men … men …«, spottar Grace ur sig, »det … det är ju Murphy!« »Robin Murphy«, säger jag och sträcker fram handen mot henne. »Alla Sophies vänner är mina vänner.« Men hon backar undan från mig som om jag hade spetälska eller något och drar med sig Rachel.

Rachel pressar fram ett chockat leende och mumlar: »Ähm … kul att träffas.« Sedan vänder de på klacken och rusar ut ur matsalen.

Sophie och jag sitter bara tysta och ser dem gå.

Sedan säger hon: »Det var det.

Jag är glad att det är avklarat.« Men hon ser inte alls glad ut.

~ 19 ~

Och det gör ingen annan heller När Sophie och jag går genom korridorerna, hand i hand på väg till bildlektionen, känns det som om vi begick ett brott.

Alla som ser oss verkar förolämpade, sjukt äcklade, till och med skrämda, som om jag var King Kong och Sophie den lilla blondinen som kämpar för att fly ur min håriga näve.

De blänger på oss, som om Sophie var Skönheten och jag Odjuret.

Som om jag var Shrek och Sophie Fiona.

Jag känner hur hennes handflata börjar svettas i min.

Jag känner hennes fingrar stelna till.

Men när jag försöker släppa hennes hand för att folk inte ska se att vi är ihop – låter hon mig inte göra det.

~ 20 ~

I stället drar hon in mig i den lilla skrubben där städaren har sina sopkvastar.

Sedan lutar hon sin panna mot min och ritar ett hjärta i min handflata med fingertoppen. »Det här är ju skithäftigt på något vis«, viskar hon. »Vilket då?« viskar jag tillbaka. »Det här«, viskar hon. »Att vi är typ laglösa.

Det är bara du och jag – mot resten av världen.« Fattar du nu varför jag tycker så mycket om henne?

~ 21 ~

Jag är hennes till hundra procent Jag menar, om jag nu i detta ögonblick måste välja mellan en enda kyss från Sophie och till exempel att vara enda killen i en veckolång orgie med alla modellerna i underklädeskatalogen, så skulle jag välja den där enda kyssen. Ärligt.

Okej.

Jag fattar vad du tror.

Du tror att jag måste ha fått mos i hjärnan efter alla år av ofrivillig isolering.

Du tror att jag är en obotlig romantisk idiot.

Och vet du vad?

Du har rätt.

~ 22 ~

Så jag kollar så att ingen ser oss Sedan drar jag henne intill mig och kysser henne.

Jag kysser henne som om det gällde livet.

Och det som är så skrämmande är – att det gör det.

Sedan tar jag hennes hand och vi går ut i korridoren igen, surfande på vi-mot-dem-vågen.

Jag känner mig upprymd, modig, till och med oövervinnlig.

I ungefär en minut.

För det verkar vara en upptrappning på gång.

Nu drar sig alla som ser oss tillsammans undan, som om Sophie och jag har drabbats av ett svårartat lusangrepp.

Eller kanske fått en släng av pesten.

~ 23 ~

När vi svänger runt nästa hörn ser vi Dylan, Sophies irriterande snygga ex.

Och när han får se Sophie och mig hand i hand stelnar han till som om han blivit skjuten med ett bedövningsskott.

Sedan börjar han hånflina och skaka på huvudet. »Jävligt vitsigt, Sophie.

Fan alltså, jag var nära att gå på det.« Jaså.

Han tror alltså att hon driver med honom?

Han ser det som ett stort skämt att Sophie och jag är ihop?

Jag ska visa det aset.

Jag ska visa honom.

Men först är det bäst att jag kollar med Sophie.

Jag viskar min idé till henne och hon ger mig klartecken.

Så jag gör det – jag ger henne en lång, utdragen kyss.

~ 24 ~

Och när vi slutligen särar på oss och sveper förbi Dylan genom korridoren bort mot Schultzs sal är han vitare i ansiktet än skollim.

~ 25 ~

En minut senare när Sophie och jag går in i bildsalen kuffar vi varandra lite menande i sidan och känner oss riktigt nöjda, för att inte säga triumferande.

Men när folk ser oss skratta tillsammans och hålla varandra i handen blir det dödstyst.

Och plötsligt känns det som om bröstkorgen blir ihålig.

Sophie släpper min hand och går mot sin bänk.

Men precis innan hon kommer dit kastar sig Zak Benson ner på knä rakt framför henne.

Han knäpper händerna som om han bad en bön. »Säg att det inte är sant!« tigger han.

Och alla i rummet börjar flina.

~ 26 ~

Sophie bara skakar på huvudet och sjunker ner på sin stol som om hon inte orkar bry sig om det där puckot.

Men trots att jag sitter på andra sidan rummet ser jag hur hennes naglar vitnar när hon griper tag i bänkskivan, ser hur hennes ansikte blir blekare än månen.

Hon tittar bort mot mig och blixtrar fram ett leende.

Men jag ser vad som döljs bakom hennes ögon.

Och mitt hjärta slutar nästan att slå.

~ 27 ~