9789163866296

DrÜmmen om en häst

pia hagmar

Av Pia Hagmar har tidigare utgivits: Tess Drömmen om en häst 2001 Drömponnyn 2002 Vänner 2003

k drömmen om en häst isbn 978-91-638-6629-6 Copyright © Pia Hagmar 2001 Nyutgåva utgiven av Bonnier Carlsen bokförlag, Stockholm 2010 Fotografi på omslag och i inlaga: Stefan Tell Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Typsnitt: Bembo Tryckt av: Scandbook i Falun 2010 www.bonniercarlsen.se

Till pappa – tack fÜr alla hagar du byggde Och tack till fotograf Stefan Tell och fotomodellerna Ginza, Focus, Alice och Christel

Prolog

Regnet öser ner. Det piskar mig i ansiktet där jag springer, men det bryr jag mig inte om. Det enda jag vill är att komma bort. Bort, bort, bort. Helst försvinna för alltid.

Det som hänt går inte att stå ut med.

Stövlarna klafsar i leran. Snoret rinner. Benen värker och jag flåsar så att det känns som om hjärtat ska gå sönder. Trots det fortsätter jag. Om jag stannar måste jag tänka. Över ängen och in i skogen. Stigen slingrar sig som en grå orm framför mig. Den är smal och det börjar redan att skymma, men jag saktar ändå inte farten. Här har jag gått så många gånger att benen vet vägen av sig själva. Ändå snubblar jag plötsligt på en trädrot och ramlar. Händerna pressas djupt ner i jorden och jag blir liggande. Munnen är full av lera och gamla granbarr, men jag orkar inte ens spotta.

11

När jag vaknar är det mörkt. Det har slutat att regna, men själv är jag dyblöt. Kroppen är tung och omöjlig att röra.

Jag ligger på rygg och trädens mörka siluetter lutar sig över mig. Trädtopparna vajar långsamt i vinden. Regnmolnen har svept bort och det är stjärnklart. Jag kan se åtta stjärnor. De glimmar kyligt.

Långt borta kan jag höra röster, svaga rop.

– Tess! Teeessaaan!

De är förstås ute och letar. Men jag orkar inte svara och vill inte heller. Snart hörs inte ropen längre. Kanske inbillade jag mig bara att jag hörde dem. Det är så många underliga ljud i skogen. I snåren bredvid stigen prasslar det. Kanske är det en räv på jakt efter möss. Jag är inte rädd. Mörker har aldrig skrämt mig.

Jag blundar och önskar att mörkret ska sluka mig helt och hållet. Men de hemska, omöjliga bilderna tränger sig på. Gång på gång spelas det som hänt upp på insidan av mina ögonlock: Malte liggande på sidan i boxen. Benen som sparkar panikslaget, först med stor kraft och sen allt svagare. Till slut bara små uppgivna ryckningar. Den svettblanka halsen och kroppen som böljar av smärta.

Hans mörka ögon som vilar i mina. De ber mig om hjälp, 12

men jag har ingen att ge. Det är mitt fel att han plågas.

Jag ser veterinärens blick. Först hoppfull, sen bortvänd och stum.

Tänk så annorlunda det var den där allra första gången jag såg Malte.

13

k 1 k – Du lovade att det skulle finnas hästar i närheten, skriker jag åt pappa.

Han tittade ner på mig från stegen och ler på det där överseende sättet som alltid gör mig lika arg.

– Det gör det säkert också. Du får cykla iväg och leta efter dem, Tess.

Som om jag inte redan har försökt. Varenda dag tar jag min cykel och trampar åt ett nytt håll. Men hittills har jag bara hittat några nordsvenskar i en hage och det är inte sådana hästar jag längtar efter.

Jag vill ha knubbiga shetlandsponnyer med tjocka pannluggar och busiga ögon. Smäckra welshponnyer och kraftfulla fullblod med vild blick. Riktiga hästar, värda att drömma om.

Hur länge som helst har jag längtat efter att få 15

börja rida eller åtminstone få vara i närheten av hästar. I min förra klass var det flera tjejer som red och det sved i mig av avundsjuka när de berättade om sina älsklingshästar. Jag ville också ha en häst som blev glad när jag kom och la sin mjuka mule mot min kind. Men ridskolan låg på andra sidan av stan och mamma vågade inte låta mig åka buss ensam. Att hon eller pappa skulle ha tid att skjutsa mig var förstås inte att tänka på.

Men när mamma och pappa började prata om att flytta ut på landet fick jag nytt hopp. På dem lät det som om det fanns hagar fulla med hästar överallt och att allt skulle bli jättebra.

– Vi kommer att jobba mycket mindre och ha massor med tid för dig. Och hästar finns det, hur många som helst. Säkert hinner du lära dig rida redan på sommarlovet. Du ska få se, sa de.

Visst. Nu har jag sett. De ljög för mig. Ljög bara för att de själva ville flytta hit. Pappa målar om huset. Dag efter dag står han uppflugen på en stege och har inte tid att prata. Mamma gräver i trädgården och har inte heller tid. Hon vill att jag ska 16

hjälpa till, men jag har ingen lust. Jag förstår inte vad de håller på med. Här flyttar de till landet för att slippa stressa och jobba dygnet runt. Och så sätter de i gång att jobba värre än någonsin och jag är ännu ensammare än förut.

Tre veckor hann jag gå i min nya skola innan sommarlovet började. Under den tiden hann jag inte lära känna någon. Ingen var direkt elak, de låtsades bara som om jag inte fanns. Som en skugga gick jag över skolgården utan att någon ens hejade på mig. Det kändes som om jag var instängd i en glasburk. Jag kunde se livet utanför burken, men fick inte vara med själv.

Visst var min gamla skola stor och stökig och ful, men där var jag ändå någon. Vem Tess var, visste alla. Nu har jag ett helt sommarlov framför mig utan en enda kompis.

Jag känner mig lurad. När jag surar som värst brukar pappa säga att han ska snickra en bur och köpa en kanin åt mig. En kanin är ju inte samma sak som en häst precis, men den är åtminstone mjuk och varm. Mer tröst än mina akvariefiskar ger den 17

nog. Fast jag misstänker att pappa inte kommer att hinna bygga den där buren.

I väntan på den där kaninen som kanske aldrig blir min, cyklar jag omkring på alla dessa slingrande grusvägar som inte leder någonstans och hoppas att det ska finnas någonting värt att se runt nästa vägkrök. Snart är jag expert på trista småvägar.

Det ser precis likadant ut överallt. Åkrar med öar av sten mitt på, enstaka dungar av björkar, mörk granskog och ett och annat hus. Här och där står kor bakom taggtrådsstängsel och glor dumt på mig när jag far förbi.

Undrar vad Annika skulle säga om jag berättade för henne vad jag gör på dagarna? Jag som i flera månader tjatade om hur kul det skulle bli att flytta.

Till slut blev hon nästan sur på mig. Jag längtar efter Annika. Hon har inte ringt på en vecka. Kanske har hon redan glömt att vi lovade varandra att fortsätta vara bästisar, trots att jag flyttade. Hon har så många andra att välja på. Själv vill jag inte ringa, för vad har jag att berätta?

Jag svänger in på ännu en outforskad väg. På höger 18

sida dyker ett vitt hus upp. Ointresserat slänger jag en blick på det. Gräsmattan är vildvuxen och trädgården full av knotiga äppelträd. Rödfärgen flagar från ladugårdens väggar. Men plötsligt trampar jag häftigt på bromsen. Vid sidan av ladugården finns en lerig hage och där står en ponny. En alldeles riktig ponny med vit bläs och rosa mule.

Jag parkerar cykeln vid vägkanten och går fram till hagen. Staketet är murket och ser ut att kunna rasa när som helst. Men den här ponnyn lär inte rymma även om han får chansen. Han står mitt i hagen och ser tomt framför sig. När jag lockar på honom reagerar han inte.

Mager och smutsig är han. Revbenen syns genom den bruna, tufsiga pälsen. Manen är stripig och svansen är bara några få, glesa strån. Men det gör ingenting, jag vet ändå att det här är ponnyn jag har letat efter på mina cykelturer. Han ser lika ensam och övergiven ut som jag känner mig.

Det finns inte ett grässtrå i hagen. Utanför finns det inte heller något gräs så långt som en ponnyhals kan nå genom staketet. Jag repar händerna fulla av 19

friskt gräs på andra sidan vägen och håller fram det.

Med ens får ponnyns blick liv och med några steg är han framme hos mig. Glupskt tuggar han i sig gräset. Så glupskt, att jag blir rädd att han inte ska hinna se vad som är mina fingrar och vad som är gräs. Hans tänder är långa och gula. Medan ponnyn tuggar, passar jag på att klappa honom. Mjukt smeker jag virveln i hans panna med fingertopparna. När han ser på mig med sina milda ögon, vet jag att han är lika glad som jag över att jag har hittat honom.

Nu repar jag ett helt fång med gräs och ska precis kasta in det i hagen när jag hör en röst bakom mig.

– Och vad håller du på med då?

Det är så oväntat att jag hoppar till och tappar gräset. När jag vänder mig om tornar en man upp sig framför mig. Vi ser avvaktande på varandra.

Hans ögon är intensivt blå och granskar mig ingående. Jag tar ett steg baklänges och förväntar mig att han ska börja skälla för att jag matar hans häst.

Men i stället ler han så att ögonvrårna skrynklar 20

sig. På huvudet har han en keps som det står Odal på och runt hans ben skuttar en glad labrador. Jag ler prövande tillbaka.

– Jag ger bara hästen lite gräs. Han såg så hungrig ut. Det gör väl ingenting?

Mannen rycker på axlarna.

– Jag tycker också synd om hästkraken. Det här är verkligen inte mycket till hage. Men jag har inte hunnit att göra någon bättre än och inte har jag någon större lust att göra det heller. Tiden behöver jag till annat och jag har inte bett om att få hit honom.

Jag förstår inte vad han menar. Hur är det möjligt att få en häst utan att ens be om det? Däremot fattar jag att här finns en ponny som ingen bryr sig om. Jag bestämmer mig för att chansa vilt.

– Om du vill kan jag ta hand om honom åt dig, föreslår jag.

Mannen skrattar.

– Kan du någonting om hästar då?

Först funderar jag på att ljuga. Men mannen kommer ändå att avslöja mig förr eller senare. Det är lika bra att säga som det är.

21

– Inte mycket, erkänner jag.

Intresset i mannens blick slocknar.

– Men jag har läst massor med hästböcker, tilllägger jag ivrigt. Så jag tror nog att jag vet hur man gör.

Mannen skrattar igen.

– Framåtanda är aldrig fel. Jag föreslår att jag hämtar lite saft och så diskuterar vi saken, säger han.

Jag vet att jag absolut inte får följa med främmande män. Det har mamma tjatat om ända sen jag började på dagis. Men den här mannen ser helt ofarlig ut och tanken på att kanske få ta hand om ponnyn i hagen är oemotståndligt lockande.

Mannen ser min tvekan och nickar uppskattande.

– Det är rätt, man ska vara försiktig. Vad säger du om att jag dukar utomhus? Då kan du springa din väg när du vill, säger han och gör en gest mot ett bord och några skrangliga stolar som står under en björk på gräsmattan.

Jag sätter mig längst ut på stolskanten och väntar.

22

Ponnyn i hagen letar i leran efter de sista grässtråna jag slängde till honom. Efter bara några minuter är mannen tillbaka med saft och bullar på en bricka.

Bullarna luktar mögel och är så torra att de knastrar mellan tänderna. Den glada labradoren springer i cirklar runt bordet. Mannen tömmer sitt saftglas i ett svep och ser sen allvarligt på mig.

– Så du vill ta hand om min häst? säger han och slänger iväg en halväten bulle som hunden fångar i luften.

– Väldigt gärna, säger jag.

Aldrig i mitt liv har jag önskat någonting mer.

– Då får vi ta det från början. Vad heter du?

– Tess. Egentligen heter jag Therese, men alla kallar mig Tess. Tess Lindén. Jag är snart tolv år.

Mina händer darrar av iver. Isbitarna klirrar i saftglaset när jag lyfter det.

– Jag har aldrig sett dig häromkring förut, säger mannen.

– Vi har precis flyttat hit.

– Det förklarar saken. Själv heter jag Staffan och hunden kallar jag Tjabo, säger mannen.

23

Sen börjar han berätta om Malte, ponnyn i hagen.

– Jag vill inte ha honom. Det bara blev så. Jag sålde en av mina traktorer, men karln som köpte den hade inga pengar just då. Jag fick hans häst som säkerhet, så att jag kunde vara säker på att han skulle komma tillbaka och betala. Sa han. Men det är över en månad sen så han lurade mig. Hästkraken är inte värd en bråkdel av vad traktorn kostade. Jag har ringt polisen, men det har inte hjälpt.

– Du menar att han som tog traktorn inte tänker komma tillbaka och hämta Malte? undrar jag.

– Precis så menar jag, suckar Staffan. Jag kan ingenting om hästar och jag har inte råd att ha en heller. Det jag behöver är mina pengar för traktorn. Utan dem vet jag inte hur jag ska klara mig.

Hur han klarar sig bryr jag mig inte om. Det enda som intresserar mig är Malte.

– Men medan du väntar på att den där karln som tog traktorn ska komma tillbaka kan jag väl få sköta om ponnyn? ber jag.

Staffan rycker håglöst på axlarna.

24

– Visst får du det om du tycker att det är roligt.

Jag är tacksam om jag slipper.

Bullen jag tuggar på är plötsligt riktigt god.

När saften är slut visar Staffan mig stallet. Det är så mörkt där inne att det är svårt att se. Solljuset orkar knappt tränga igenom smutsen på fönsterrutorna. Inte för att stallet är mycket att se. Överallt står trasiga möbler och rostiga jordbruksredskap.

Det är allt.

– Jag låter honom gå i hagen för det mesta. Men när det regnar tar jag in honom hit, säger Staffan och pekar.

Längst in i en vrå finns faktiskt en liten box med naket cementgolv. Slöjor av spindelnät hänger i taket och i ett hörn av boxen ligger en stor hög med stinkande gödsel. Stackars Malte. Jag kan kanske inte så mycket om hästskötsel, men jag vet åtminstone att hästar ska ha ett tjockt lager halm att stå på och att de behöver mat att äta. Stallet ska vara rent och lukta häst, inte damm och sur gödsel som här.

– Har du ingen mat åt honom? undrar jag.

25

Staffan harklar sig och ser lite generad ut.

– Allvarligt talat har jag ingen lust att kasta ut några pengar på kraken. Det är illa nog som det är med min ekonomi. Men jag brukar slå lite gräs med lie varje kväll och ge honom. Det är inte mitt fel att han är mager. Han såg likadan ut när han kom hit. Du Tess, nu måste jag åka och jobba. Men du får gärna vara kvar här om du vill.

Han försvinner upp mot huset och Tjabo skuttar efter. Jag saknar honom inte. Nu har jag en ponny att ta hand om.

Malte står på sin gamla plats mitt i hagen och ser ut att sova. Hinken vid grinden är tom. Jag hämtar nytt vatten och ställer hinken framför honom.

Försiktigt doppar han mulen i det kalla vattnet och på bara någon minut tömmer han den. Jag hämtar mer vatten och sen repar jag gräs tills händerna svider. Grässtråna är vassa och svåra att få av. Malte äter upp allt jag orkar plocka.

Han är verkligen ful. Ryggen svankar och benen är korta och har konstiga knölar. Pälsen är full av intorkad lera och hans ögon rinner. Det har fastnat 26

massor med flugor runt dem. Några av dem sprattlar fortfarande, det ser äckligt ut. Det han behöver är ett bad.

Jag hämtar min cykel och vinkar till Malte.

– Oroa dig inte, jag kommer snart tillbaka, säger jag.

Benen trampar så att svetten rinner nerför ryggen. Gruset yr kring däcken när jag sladdar in framför huset.

– Hej, gumman! Värst vad du har bråttom, ropar pappa från stegen.

– Jag har hittat en häst som jag får ta hand om, ropar jag tillbaka.

– Berätta!

Jag skakar på huvudet. Pappa har aldrig tid att prata med mig när jag vill det. Nu har jag inte tid att prata med honom. I badrummet hämtar jag schampo, svamp och en stor handduk. Några skivor knäckebröd och ett stort rött äpple tar jag också med mig.

– När kommer du hem? hojtar pappa.

– Vet inte. Sen någon gång, ropar jag tillbaka.

27

Det tar bara tio minuter att cykla tillbaka till Malte. Nu står han tryckt mot stallväggen där det är skugga. I stallet hittar jag en repstump och en hink som jag fyller med vatten. Med repet knyter jag fast Malte i staketet och sen häller jag vattnet över honom. Han fnyser förskräckt och rycker i repet för att komma undan.

– Såja pojken, säger jag och klappar honom på halsen. Är det inte skönt med kallt vatten när det är så varmt? Jag skulle gärna hälla en hink över mig själv.

Jag tömmer schampoflaskan och gnuggar med svampen. Det blir massor med lödder. Malte ser ut som ett jättelikt grått får i det smutsiga skummet.

Han njuter med halvslutna ögon när jag skrubbar honom. För att få bort allt lödder är jag tvungen att springa efter nytt vatten minst tio gånger. Smutsen rinner av i brungrå strömmar.

När avsköljningen är klar, tar jag ett steg bakåt för att beundra mitt arbete. Men Malte ser inte alls ut som jag tänkt mig. Visserligen är han ren, men han ser ännu ynkligare ut än innan. Hur mager 28

han är syns tydligare nu när leran inte skymmer.

När han sorgset ser på mig under sin stripiga tofs till pannlugg liknar han åsnan Ior i Nalle Puh. För att trösta honom ger jag honom en skiva knäcke­­bröd. Sen leder jag honom runt, runt i hagen tills han har torkat. När han är torr ser han lite bättre ut. Pälsen är inte blank, men åtminstone luftig. Mer kan jag inte göra med honom. Nu är det stallets tur.

Helst skulle jag vilja släpa ut allt gammalt skrot som står och skräpar överallt, men det vågar jag inte. Staffan kan bli sur. I stället sopar jag tak, väggar och golv så att damm och spindelväv virvlar i luften. I ett hörn står en rostig skottkärra och en grep som jag använder för att köra ut gödseln i boxen. Den sista skvätten schampo tvättar jag fönstren med. Det blir inte riktigt rent, men det duger.

Jag letar överallt efter halm att lägga på boxgolvet, men hittar ingen. Däremot finns det en vedkap bakom stallet och under den ligger drivor av sågspån. Ljust spån som luktar friskt av skog. Jag fyller skottkärran och kör in flera lass i boxen. Det 29

blir en tjock, mjuk matta. Aldrig mer ska Malte behöva sova på ett hårt cementgolv.

Nu är Malte ren, han har fått mat och vatten och en nymockad box. När jag går ut kommer han emot mig. Han känner redan igen mig, det är jag säker på. Jag slår armarna runt hans hals och borrar in ansiktet i den mjuka pälsen. Nu luktar han inte smuts längre, utan varm häst precis som han ska.

Just när jag står där tutar det. Staffan är tillbaka igen.

– Är det här verkligen samma häst? Jag känner knappt igen honom. Vad fin han har blivit. Bra gjort, Tess, säger han.

Jag ler stolt. Nog kan jag ta hand om en häst. Det var väl det jag visste.

– Kom ska du få se, säger jag ivrigt och släpar med mig Staffan till stallet.

Han blir precis så förvånad som jag hoppas.

– Vad du måste ha jobbat! Vilken tur att jag anlitade dig som hästskötare. Du är ju ett riktigt fynd, ler han. Här får du som tack för hjälpen.

Ur innerfickan tar han fram en chokladkaka.

30

Den har blivit lite mjuk av värmen, men smakar gott ändå. Jag slukar hela på mindre än en minut.

En enda liten bit unnar jag Tjabo som tiggande skuttar runt mig. Jag ser på klockan. Inte undra på att jag är hungrig, jag är över en timme försenad till middagen.

– Får jag komma tillbaka i morgon? undrar jag och ser vädjande på Staffan.

Han skrattar.

– Klart att du får. Du får komma precis när du vill. Det är riktigt trevligt med lite sällskap och Malte är säkert glad över att någon bryr sig om honom.

– Du måste ge honom gräs och vatten i kväll.

Lova det, säger jag.

– Visst. Jag lovar, säger Staffan högtidligt.

Det sista jag gör innan jag cyklar hem är att ge Malte det stora, röda äpplet.

31