DRAKHJÄRTA: SYLTMACKOR OCH OTURSLIVET Copyright © Anna Ehring 2010 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Omslag: Frida Axiö/Frida Sthlm AB Typsnitt: Bembo, Brutality Sättning: Marit Messing Tryckt av GGP Media, Tyskland 2010 ISBN 978-91-638-6707-1 www.bonniercarlsen.se
När det är lördag äter vi frukost i flera timmar, pappa, Nodi och jag. Det finns inget kylskåp i hela världen som är fullproppat med så mycket pålägg som vårt. Sedan mamma dog har pappa blivit som galen i pålägg och när han kommer hem från affären fyller han kylen med leverpastejer, ostar, korv, skinka, marmelader, inlagd gurka och kapris. Ibland har han köpt så mycket pålägg att de inte får plats i kassarna utan han måste stoppa fickorna fulla också. Ibland ler pappa. Då blir jag varm i magen. När jag 9
knöt på mig skridskorna själv första gången, då log pappa. Farmor brukar komma på lördagar och vara barnvakt åt mig och Nodi. Hon kallar Nodi för illbatte och säger att det är synd om pappa som fått två pojkar. Flickor är ju så mycket snällare. ”Tyst morsan!” fräser pappa till farmor när hon säger sådana saker om oss. Idag var en sådan lördag, då farmor skulle vara barnvakt åt mig och lillbrorsan. När farmor satte igång med matlagningen tog pappa på sig ytterrocken, pussade mig i pannan och skakade loss Nodi från benet. Sedan sa han: ”Jag älskar er. Vi ses sedan.” Och så gick han. Nodi grät när pappa hade gått men då kittlade jag honom en stund så att han blev glad igen. Han är nästan bara glad. Han verkar inte fatta att mamma är död. Han kanske tror att hon är bortrest? Farmor sov i pappas säng morgonen därpå och pappa låg i soffan med kläderna på. 10
Jag rostade bröd i köket. Nodi klättrade runt på pappa medan jag gjorde syltmackor, korvmackor och extra stark O’boy till mig och Nodi. Vi åt på köksgolvet så att Nodi inte skulle tappa smörgåsen i golvet hela tiden. Plötsligt vaknade pappa med en harkling, som fick det att skallra i fönstren. ”Det luktar syltsmörgås!” vrålade han. Då skrek Nodi förtjust: ”Nodis pappa aken!” Nodi sprang in till pappa med syltmackan i handen och pappa slukade hela smörgåsen i en jättetugga. Då skrattade Nodi så att tårarna sprutade. Min mamma är jättedöd, skitdöd och kommer aldrig tillbaka hit till mig. Jag kallas för Nisse och är elva år. Egentligen heter jag Nils, men det är det ingen som säger längre. Det var bara mamma som sa Nils ibland, när hon var extra bestämd. Jag bor i Bagarmossen. Det är inget särskilt med Bagarmossen, förutom att det är helt okej att bo här. Min pappa är arbetslös. Han går hemma på dagarna, och skulle någon få för sig att en arbetslös pappa 11
bara går och drar benen efter sig så tror de fel. Han har så mycket viktiga papper att fylla i, dammråttor att ta bort, disk att plocka med, och tvätt att kånka fram och tillbaka till tvättstugan. Sedan hjälper han ju mig med läxorna såklart och sedan är det dags att laga middag. Och inte nog med det, han måste byta blöjor på min lillebror också och natta honom varje kväll, för han har inte förstånd nog att gå och lägga sig själv. Han begriper inte mycket, min lillebror, men han är ganska kul. Han tycker om mig. När jag kommer hem från skolan kramar han mitt ben. Han kramar det så hårt att jag måste skaka loss honom efter en stund. Han är bara två år och kallas för Nodi. Egentligen heter han Nikolas men det kan han inte säga, och eftersom han kallar sig själv för Nodi, gör alla andra det också. När pappa visar Nodi pottan sparkar han bara på den. Sedan skriker han som en liten elak apa och så vill han bli jagad runt hela lägenheten. Och det gör pappa. Min pappa är alltid allvarlig. Men han får mig och Nodi att skratta ofta, ibland så att vi kiknar av skratt. 12
En gång kissade jag på mig, så mycket skrattade jag. Det var när pappa tappade allt pålägg på smörgåsen i sin kaffekopp, så att kaffet skvätte med ett plums i ansiktet på pappa. Det gör inget att Nodi är så mycket mindre än jag. Jag vet inte varför mamma och pappa väntade så länge med att ge mig ett syskon, men jag blev väldigt glad när Nodi kom. Jag blev så lättad att det inte var en flicka för då hade nog ingen brytt sig om mig längre. Nodi kom som en liten snurrstorm och alla skakade på huvudet. Jag har en mycket känslig hjärna, det har mamma sagt. ”Min känslige lille pojke, du tänker så mycket”, brukade hon säga och stryka mig över kinden. ”Mamma, är det bra att vara känslig och tänka 13
mycket, är det nödvändigt? Man kan ju bli yr i huvudet och få ont i magen av det”, hade jag velat fråga, men jag hann inte. Mamma gav mig en halvmetersödla i present strax innan jag fick veta att hon var sjuk. Jag blev ju så ledsen när valpen flyttade. Hon såg sorgsen ut när jag inte kunde bli jätteglad för ödlan. Den såg ut som en liten arg gubbe, och jag döpte den till Harry. Han bor här nu, smyger runt bakom soffan och tidningsstället, men ibland när solen skiner in över vardagsrumsgolvet kommer Harry fram och ligger som en fet liten gubbe och vräker sig i solljuset. Då matar vi honom med salladsblad och broccoli. Ibland ger jag honom maskar och andra kryp som jag hittat på marken på väg hem. Han tuggar bara två gånger sedan sväljer han. Jag undrar om det inte sprattlar i halsen på honom, för han är så glupsk. Visst gillar jag Harry, men inte alls som valpen. Jag är nog dålig på allt som har med sport att göra. Därför spelar jag trummor istället. Jag är bra på att slå på saker, men jag vill inte alls slåss som flera av killarna i min skola vill. De träffas i 14
gäng bara för att slå varandra. Jag tycker det är onödigt. Det gör ju så ont efteråt. En gång slog Josef mig för att jag tagit hans mössa på skoj, jag ville bara att han skulle jaga mig. Då slog han mig, tjong! Jag stod som fastfrusen. Inte ett finger lyfte jag till mitt försvar. Sedan föll jag till marken. En klockren knockout. Josefs mamma ringde hem till oss på kvällen och bad pappa om ursäkt för sin sons uppträdande. Men mig gjorde det ingenting, jag fick vara hemma i en hel vecka för hjärnskakning. Pappa sa att marängsviss var mycket bra mot hjärnskakning, så det fick jag varje dag den veckan. Vilket fick mig att fundera över varför man inte alltid äter efterrätten före maten. Efterrätt är mycket godare när man är som hungrigast. Sedan lånade pappa roliga sagor på cd-skivor från biblioteket som vi låg och lyssnade på tillsammans. Eller så lyssnade vi på pappas gamla popskivor, samtidigt som han förklarade allt om artisten som sjöng och varför de var så bra. Jag älskar min pappa. Dör han så dör jag. På ett sätt var det bra att mamma dog för hon var så 15
förbannad och förlamad hela tiden. Jag försökte hjälpa henne att vika lakan en gång. Då ilade hon fram till linneskåpet med rullstolen och hivade ut alltsammans på golvet och skrek: ”Du är värdelös på att vika lakan!” Hjälp, hon är galen också, tänkte jag då. Mamma var mycket otålig och skällde på pappa hela tiden. När pappa bytte blöjor på Nodi, skrek hon att han skulle byta blöjor på Nodi, och när han lagade mat gormade hon att han kanske borde tänka på att barnen behövde lite mat ibland också. Och så höll det på, tills hon var nästan gråvit i skinnet och bara viskade saker i öronen på oss när vi hälsade på henne på sjukhuset. Min lilla mamma som hade skrattat och busat med mig. Tänk att hon blev så dum plötsligt. Dum, arg och ful. Det gör ont som knivar i hjärtat på mig när jag tänker på det. Min mamma var egentligen vacker som en ängel, med fräknar och små bruna aphänder som jag tyckte mycket om att hålla i, när jag fortfarande fick. Sedan gick hon och dog när hon var som surast. Mamma viskade ”förlåt” i mitt öra på sjukhuset. 16
Då visste jag att hon skulle lämna mig, pappa och Nodi. Hon var så envis, så hon sa inte ”förlåt” i onödan. Men det är inte historien om hur min mamma dog som jag vill berätta utan historien om mig, pappa och Nodi som blev kvar, här på jorden i Sverige i Stockholm i en liten, alldeles vanlig lägenhet.
17
Jag har snutit mig i nästan en hel vecka nu. Hela hjärnan måste vara full med snor. Pappa och Nodi stökade i köket. Jag låg kvar i sängen och tänkte på snor. Var det kom ifrån och hur många näsdukar en människa snöt sig i under hela sitt liv. Då stack pappa in huvudet i dörrspringan till mitt rum. ”Vill du åka snowboard idag?” ”Varför då?” var det enda svar jag kom på just då. ”För att det är hopplöst svårt såklart, lille Nisseman.” ”Okej då”, svarade jag. Pappa har åkt iväg varje dag den här veckan och skottat snö från taken i stan. Han får massor med pengar för det, säger han. Knäpp grej egentligen: det drösar ner en massa snö, man kan få istappar i skallen 18
och det blir geggigt överallt och folk börjar gnälla, men inte min pappa för han tjänar pengar på snö. ”När man har pengar ska man göra kul grejer”, brukar pappa säga. Vi vinkade till Nodi och farmor uppe i fönstret och knatade gatan ner för att ta tunnelbanan och sedan spårvagnen till Hammarbybacken. Det var ju lagom kul att stå hundra år i kö för att få hyra en gammal bräda och ett par skor stora som cdspelare. När vi fått hjälp att få på oss grejerna började vi provträna lite grann på kanten till en nedfart. Det kändes som om någon bundit fast en spade på mina fötter och min kropp gjorde inte som jag ville, inte alls. Ville pappa göra mig ledsen, var det därför han tagit med mig hit? Vi övade och övade. Jag hasade på rygg, på mage, gjorde kullerbyttor, fick en fläskläpp, tappade mössan säkert tolv gånger, fick ta av mig brädan, gå uppför backen, ta på den igen, åka tre meter och hasade rakt in i en familj som satt och drack varm choklad. Allt kändes bara dumt och onödigt. Men ju ilsknare 19
jag blev, desto mer kontroll fick jag på den förbannade plankan jag hade på fötterna. Jag la mig platt på magen en stund och såg pappa komma farande och åka rätt igenom liftkön, lägga sig platt på rygg och hasa rakt in i ett plank. Pappa tog av sig brädan och bar den under armen när han gick emot mig med bestämda steg. Nu hoppades jag att han insett att hans påhitt var vansinnigt och att vi skulle åka hem eller gå på bio istället eller något i den stilen. Men istället sa han: ”Så där, nu är vi mogna för den lilla liften. Kom, vi måste gå upp dit.” Även om jag trodde att jag skulle ramla ihop av pinsamhet och få ett tåg av liftpinnar och skidfolk över mig, ville jag ändå inte göra pappa besviken. Jag kanske går av, bryter foten eller något och då skulle pappa förstå att det här inte var min grej. ”Håll bara balansen och böj på knäna, titta på mig, så här!” sa pappa, högg tag i en liftpinne och vinglade uppför backen. Han rätade på sig och åkte stadigt hela vägen upp. 20
Vilken pappa! Han är som Gandalf, trollkarlen, nästan. Det var min tur. Backen var bländande vit. Pappa stod uppe på toppen i motljus och väntade på mig. Det rann tårar ur ögonen, inte för att jag var ledsen utan för att det var så sabla vitt överallt. Liftpinne efter liftpinne gled förbi mig. Otåliga människor stod bakom mig i kö och väntade på att fegisen skulle hugga tag i liften. Nu jävlar Nisse, tänkte jag. Högg tag i en liftpinne och med ett ryck högg den tag i mig. Jag vinglade till med ihopknipna ögon. Jag hade inte ramlat, jag låg inte i en eländig hög med hela liftkön över mig. Jag stod upp, eller snarare åkte uppför, till min pappa. När jag var framme förstod jag nästan hur den lille hoben i ”Sagan om ringen” kände sig när han lyckats bestiga berget och kasta ringen i Mordor. Inte riktigt men nästan. Vi åkte hela dagen. Stannade några gånger för att dricka lite varm choklad, äta ett par bananer och russin. Sedan fortsatte vi att åka. Vi åkte i den stora liften. I början var jag lite höjd21
rädd, men det gick över efter två åk. Vi var blöta med isklumpar i mössorna och vantarna. Pappa var alldeles röd om näsan och kinderna. Sedan, mitt i all glädje, kom det där ögonblicket som jag hatar. Våra blickar möttes, ingen sa det, men båda tänkte samma sak: Tänk om mamma kunde vara här, med röda kinder och äta russin med oss nu… I den stunden bestämde vi oss för att åka hem. Musten gick ur oss. Det är så det är att ha sorg. Man är glad, men plösligt kommer sorgen som ett knytnävslag i magen. Vi kom hem till farmor och skröt ohämmat om hur duktiga vi hade varit i backen. Hon ruskade bara på huvudet och sa att vi inte var riktigt kloka. ”Nu ska jag åka hem till farfar. Gubbjäveln blir så sur om jag inte kommer hem före kvällsfikat, så det är bäst jag skyndar mig”, förklarade farmor och skyndade nerför trapporna med sin stora tjocka kropp. Farmor är fin. Hon har alltid glada färger på sig. Det är vackert till hennes rödbruna skinn och ljusblå ögonlock. Hennes tuttar är stora som handbollar och hen22
nes hår är tjockt som tagel. I hennes örsnibbar dinglar alltid stora guldklumpar i plast. Fast hon svor om farfar är jag säker på att hon ändå tycker om honom. Ibland tror jag att farmor kan läsa andras tankar eller se genom betong och stål som jag. För hon känner alltid på sig när det hänt saker. Samma dag som jag fick veta att mamma var sjuk ringde farmor. ”Brinner det?!” skrek hon. Det brann ju inte precis, men hon kände precis som jag att det var en hemsk dag. Men nu var det inte den dagen, det var den här dagen då pappa och jag åkt snowboard för första gången. På jullovet ska vi åka till backen massor, sa pappa. Innan pappa nattade Nodi, spelade jag trummor tills grannarna knackade i väggar, tak och golv. Då slutade jag, det var bäst så. Konstigt, jag hade glömt bort att vara förkyld i backen och nu var snuvan nästan helt borta. Bacillerna dog väl där ute i allt det bländande vita. När jag blir stor vill jag bli arbetslös som pappa, skotta snö och åka snowboard. 23