ONSDAGEN DEN 25 M A RS 1891
D
en här berättelsen börjar i en stad av ben. I de dödas gränder. På de tysta boulevarderna och gångarna och i återvändsgränderna på Cimetière de Montmartre i Paris, en plats som är bebodd av gravar och stenänglar, och där andar och spöken irrar omkring efter alla dem som glömts bort innan de ens hunnit kallna i sina gravar. Den här berättelsen börjar med vakterna vid kyrkogårdens ingångar, med Paris fattiga och desperata människor, som kommit för att tjäna en slant på andras förlust. De gloende tiggarna och de skarpögda lumpsamlarna, les chiffonniers, kransbindarna och försäljarna av billiga votivgåvor, flickorna som viker pappersblommor, kuskarna och vagnarna som väntar med svarta suffletter och nerstänkta glasrutor. Berättelsen börjar med en begravningspantomim. En liten annons i Le Figaro har meddelat platsen och dagen och tidpunkten, men ändå är det inte många som kommit. Det är ett litet sällskap, svarta slöjor och jacketter, putsade kängor och exklusiva paraplyer som skydd mot det ovanliga marsregnet. Léonie står intill den öppna graven med sin bror och deras mor, vars påtagligt vackra ansikte knappt kan urskiljas bakom den svarta spetsslöjan. Från prästens läppar faller tomma fraser om syndernas förlåtelse, som inte når fram till någons hjärta och inte väcker några känslor. Han är motbjudande i ostärkt vit krage, vulgära skor med spännen och har fet hy, och han vet ingenting om de lögner och bedrägerihärvor som lett fram till denna begravningsplats i 18:e arrondissementet i Paris norra utkanter. Léonies ögon är torra. I likhet med prästen vet hon ingenting om de händelser som utspelats den här regniga eftermiddagen. Hon tror att hon kommit för att övervara en begravning, markeringen av ett liv som gått till ända. Hon har kommit för att ta ett sista farväl av sin brors älskarinna, en kvinna som hon aldrig träffade medan hon levde. För att stödja sin bror i sorgen. •
13 •