1
Alice Della Rocca hatade skidskolan. Hon hatade väckarklockan som ringde halv åtta på morgonen även under jullovet och hatade sin pappa som satt och stirrade på henne under frukosten medan han nervöst hoppade med benet under bordet som för att säga: kom igen nu, skynda dig. Hon avskydde strumpbyxorna i ylle som kliade på låren, skidhandskarna som hon frös om fingrarna i, hjälmen som klämde om kinderna och knäppet som skar in i hakan. Och så pjäxorna som alltid var för trånga och som tvingade henne att gå som en gorilla. ”Nå, ska du dricka upp mjölken?” drev hennes pappa på henne. Alice svalde tre stora klunkar skållhet mjölk som först brände henne på tungan, sedan i strupen och till sist nere i magen. ”Bra. Och idag får du minsann visa vem du är”, sa han till henne. Och vem är jag? tänkte hon. Så knuffade han ut henne genom ytterdörren. Hon kände sig som en mumie i sin gröna skidoverall med märken överallt och sponsornamn i självlysande skrift. Så här dags var det minus tio grader utomhus, och solen var bara en skiva som var aningen mindre grå än den dimma som lindade in allt. Alice kände hur mjölken virvlade runt nere i magen där hon pulsade fram genom snön med skidorna på axeln. Man var tvungen att kånka på skidorna själv tills man blev så bra att någon annan bar dem åt en. ”Spetsarna bakåt så att du inte sticker ihjäl någon”, förmanade hennes pappa. 9