9789170017841

Hon fick syn på honom långt borta – äntligen! Sin vana trogen hade hon anlänt alltför tidigt. Inte borde hon ha stått där och tagit emot, som ett bodbiträde. Så genant. Han borde egentligen vänta på henne. Men hon var yr, bortom det tillstånd där beräkning var möjlig.

Fjädrande korta steg längs Strandvägens trottoar, hon kände igen den mannens gångstil på flera hundra meters håll. Han stannade, inväntade spårvagnen som gnisslade förbi, innan han korsade gatan. Nu såg hon hans blida leende, den fina raka näsan, de mörka ögonen med kråksparkar i vrån. Ett vekt smil i mungipan.

Käkbenet rörde sig som ett litet djur, det enda hos honom som skvallrade om nerv.

Vad tänkte han när han kom emot henne? Såg han hennes näsa? Pappans rejäla. Eller pannan? Mammans välvda. Hyn som skulle förtjäna en omgång med sandpapper? Vad hjälpte det att hon levt femton år färre än han?

Han, han var stilig.

Bra att hon tagit den vita blusen, spetskragen fick hennes ansikte att verka mjukare. Himmel, vilken yrsel! Bäst att ta stöd mot broräcket och sträcka på sig. Rak i ryggen, inte titta ned! Vattnets mörka virvlar gjorde henne ännu snurrigare. Benen skälvde. Hon försökte se ut som någon som skulle gå på konditori och föra samtal med en god vän. Det var ju precis vad hon skulle göra.

7

Hans bleka hals kom närmare, lyste vit mot mörkblå skjortkrage, ett skärsår på nyrakad haka, adamsäpplet. Detta nya vackra ord som kommit in från arabiskan, det tänkte hon använda oftare.

Blygt tog han sats för att hälsa. En lätt bugning.

– Roligt att se er, igen.

Handen kall. Varför använde han inte handskar i kylan? Så nära stod han nu att orden fastnade på väg upp ur hennes strupe.

Så ohyggligt nära hade han aldrig förut varit. Bara en halv meter mellan hans bröstkorg och hennes panna.

De började gå över bron, sakta. Tystnad. En lyktstolpe, två lyktstolpar, en majestätisk urna. Vid brofästet en kolonn med en mytisk kvinnofigur. Vilken midja! Fågelkvirr från en buske. Hammarslag från ett nybygge, två gängliga arbetare med var sitt spett.

Hon som annars jämt brukade tala, till och med mästra. Men nu: Ord, ord, var är ni? nu när jag behöver er som bäst. Upp med er ur svalget bara! Hjälp mig att formulera en följdmening, den behöver inte vara briljant, inte ens klok, bara jag säger något.

Han hann före.

– Jag är så glad att vi håller kontakten. Vi är lite isolerade på gården och Lotten …

Suckade: – Hon är så inne i sitt … musiken.

Hon harklade sig: – Din … hustru är högt begåvad, så underbart känsligt hon spelade. Brahms. Jag försökte själv med piano en gång, men …

– Hon försvinner, mot barnen blir hon fjär …

Knappt märkbart skakade han på huvudet, stoppade händerna 8

i tweedrockens fickor, hans lätt slokande axelparti rörde sig uppåt. Ögonbrynen följde med.

Så uppgiven han såg ut, som en frusen liten pojke.

– Vi tar väl Ulla & Mowitz?

Som han lyste upp. Hon visste det. Bellman, han älskade sin Bellman. Hon hade mött så många försiktiga män som vårdade sina Bellmanvolymer i biblioteket, placerade dem centralt i finaste bokskåpet. De kunde verkligen sin rännstenspoesi. Ulla, min Ulla, med den vänliga barmen.

En kvinnas filosofiska tanke, en politisk vision som skulle förenkla livet för den arbetande befolkningen förlorade alltid mot ett strumpeband på ett rankt kvinnolår, fast lite hull bör det naturligtvis också vara. Åtminstone i stunden vinner låret, brösten …­ hur mycket är det inte som handlar just om stunden. Vi har inte mycket att sätta emot när ögonblicket infinner sig.

Den här stunden, detta hisnande Nu. Hans fylliga läppar, och hennes tunna som metmaskar … men vad spelade det för roll? De kanske aldrig ens skulle nudda vid varandra. Tanken på det … en åder som fylldes till bristningsgränsen.

Hon hade alltid tyckt om försiktiga män. Män med lynnigt humör skrämde henne, deras kvicka kast från glimt i ögat till kall blick, den påföljande befallande rösten. Hon blev grindstugans mops som följde grevens jakthund.

– Har du läst något bra sedan sist? Äntligen fick hon fram något. Hon var så nöjd att hon knappt hörde vad han svarade. Såg att slänten var prickig av vårvinterns första blåsippor på väg att slå ut mellan fläckar av smutsig snö 9

som envist dröjde sig kvar efter en lång och kall vinter. Matt sol mellan tinnar och torn.

Så hände det: Hoppsan! Det var nära. Halkade i hundlort. Så fumligt. Varför tog hon inte sina galoscher? Stannade och skrapade av kängan mot en kullersten. Fy vilken stank! Höll i sig i ena tassen på en lejonstaty. Urban, gentlemannen, tog tag i hennes arm, som om de vore fästfolk. Så mycket värme som strömmade från den kavajärmen. Han kluckade inombords, log med ögonen.

Skulle hon någonsin få se den mannen skratta? Humor hade han ju. Formulerade hon något med knorr, fångade han upp det och returnerade en elegant replik.

– Min älsklingsblomma, sade han och pekade på blåsipporna.

Han såg förlägen ut, som om han avslöjat något intimt.

– Själv är jag svag för löjtnantshjärtan.

Såg rakt på honom, öppnade sig och tog emot ilningen. Kände sig triumfatorisk av plötsligt mod. Rättframheten gav en sorts övertag. Makt.

Han vek med blicken. Flackade, stirrade sedan ned i marken.

Hon kikade försiktigt åt hans håll. Käkarna rörde sig, han såg generad ut. Sedan hördes ett kvävt, nästan feminint fniss.

På Ulla & Mowitz for deras blickar längs borden. Fanns det bekanta ansikten här? De överdrev ett kamratligt tonfall. Hon svalde en klunk värmande te ur en rosenmönstrad kopp. Urban skrapade noggrant upp vaniljsåsen från sin tallrik, harklade en ursäkt. Så reste han sig för att besöka herrummet. Nu kunde hon ohämmat fästa sin blick på honom. Nacken … är nacken möjligen­den mest 10

erotiska punkten på en man? Axlarna? Var han inte för finlemmad för hennes smak?

Hon svalkade händerna mot vattenglaset och baddade diskret kinderna. Alla rörelser från, tomheten som uppstår, avbrutna tanketrådar.

Nära, igen.

Nu svarade han på frågan hon ställde vid bron. Jo, han hade läst George Meredith och skrev på en essä.

Hängde gossaktigt på stolen. Mötte inte hennes blick, pratade till sina knäskålar.

– Ellen, jag vet varken ut eller in. Jag sitter där på gården, alldeles ensam med mitt. Bonde, löjtnant, litterär autodidakt, har allt emot mig. Så ska en sådan som jag sätta mig till doms över jättar som Geijer och Thorild. Jag våndas över mina formuleringar. Och just det här gör mig så främmande inför andra män. Denna absoluta övertygelse om att just deras åsikt är av stor vikt. Måste man delta i hannarnas tävlan? Får man finnas, ändå? Får man det, fast det är i samtal med kvinnor som mina tankar rör sig fritt. Prestigelösheten får mig att tänka större och djärvare.

Han lutade sig fram och såg henne äntligen i ögonen. Det vänliga ansiktet föreföll livsfarligt så där nära. Hon fingrade på skeden i sockerskålen, råkade spilla te på duken.

Han märkte det inte.

– Kände du Thekla Knös? Hon är den mest generösa vän jag haft, eller rättare sagt var, hon försåg mig med böcker. Precis som du gör nu.

Varför ingav Thekla Knös namn obehag? Svärmade han för henne tidigare? Hade de rentav haft någon amorös affär? Hon tyckte 11

sig kunna höra på en mans sätt att uttala en kvinnas namn i vilket förhållande han stod till henne. Om det förelåg attraktion eller inte.

En rejäl klunk mjölk? Eller lät han namnet rulla i munnen som om han avsmakade en vällagrad bordeaux? Fick han inte Thekla Knös namn med alla kantiga konsonanter att låta som ett sidentyg?

En skugga föll genom rummet. Hon bytte snabbt spår, ville nämna andra män i god dager, som om hon hade en särskild relation till dem.

– Strindberg ängslas, trots sitt snille. Han är egentligen en gentleman, men demonerna kommer ut bakvägen, i halsstarrigheten.

Det hätska, aldrig lita på någon. Jag mot hela världen. Alltid misstänksam. Det är svårt att umgås med sådana människor, du sitter på spänn, rädd att välja fel ord och bli uppfattad som svekfull.

Nu tänkte han, god tid tog han på sig. Det blev för tyst.

– Å andra sidan vet du som levt med trädgård att brännässlor är det ogräs som ger lättast efter när man går i närkamp med dem.

Urban hade samlat sig. Han talade som inför en publik.

– Om Strindberg tonat ned sig några oktaver i Röda rummet hade romanen blivit mycket starkare. Han är för överdriven när han skriver om borgerligheten. Måste han ta i så där? Han blir aldrig en stor författare om han fortsätter på det här viset. Han skriver flyktigt, saknar fördjupning.

Urbans mästrande tonläge retade henne.

– Strindberg vill att arbetarfrågan ska tas på allvar och politik sköter man inte fredligt som på ett lärarinnekollegium.

En tyst nick. Så lutade han sig fram mot henne, kom så svårt nära. De fylliga läpparna.

12

– Och du? Du tvivlar väl aldrig.

Rösten uppfordrande, rentav anklagande.

Hon skakade bestämt på huvudet.

– Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgås.

– Lyckliga du!

– Men jag kan känna mig störd, och det har hindrat mig från att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara men det tar tid att finslipa en undervisning som fångar ungdomars intresse.

Så vill jag lägga ned stor möda på mina recensioner. Jag kan sakna livet på Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla måltider, en röding, en potatis. Jag tål egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled på stockholmare.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pågå inuti huvudet.

Hon slog dramatiskt ut med armarna och gjorde en gest över Stockholms alla öar och holmar. Blev medveten om sin yvighet: Hur länge hade hon talat? Var han uttråkad? Hon stillade sig och lyfte koppen: kallt te. Tog till orda, återigen lågmäld.

– Lantlivet – där en nyutslagen lilja och de egna idéerna som föds under en ek blir dagens sensation – gör en skärpt. Man hör sina tankar bättre. Jag befinner mig mitt i stadsbullret, alla ­människor som vill torgföra sin begåvning. Eller sin skönhet, var och en använder sig av det som Vår Herre – om jag nu tror på honom – begåvat oss med. Ett vackert ansikte, eller en hjärna.

Hon gjorde en konstpaus: 13

– Några lyckliga få har begåvats med både och.

Såg demonstrativt på honom. Ha, där missade han! Han var djupt inne i en tanke: – Lugnet gör en trög, på samma gång. Jag borde besöka Stockholm oftare, intrycken skärper mig. De första dagarna beter jag mig som ett fån, folkskygg som jag är. Människorna förefaller så smala och långa. Det känns som om jag har en strut över huvudet.

Halvfåne.

Han fnissade, förde handen till munnen för att dölja fnisset: en kvinnlig gest. Hon lutade sig bakåt i stolen. Det där var frånstötande! Men han kom närmare och hon blev medveten om den senigt muskulösa kroppen som få intellektuella har. Denne man kroppsarbetade på gården. Hur såg han ut i arbetskläder, grävande i rabatterna? Hur såg bröstkorgen ut innanför skjortan? Slät och len? Hårig? Varför verkade mäns hud lenare än kvinnors?

Förstod han vad hon tänkte just då? Hans ögon mötte hennes.

Mörkt blänkande. Hon kände av sin höjdskräck.

– Vi får se hur det går. Läsningen … märklig sysselsättning, att man aldrig någonsin tröttnar.

Nu undervisade hon med sin myndiga vetabäströst. Ansträngde sig för en mjukare ton, småviskade: – Urban, oroa dig inte så mycket. Ögat har du som leder dig, lita på din blick. Du kommer att bli en mäktig kritiker. Tro mig, jag brukar få rätt.

Satte näsan kokett i vädret, sin bestämdaste uppsyn.

Han kluckade: – Jag vågar inte tänka i de banorna. Vi får väl se.

14

– Vill du så läser jag. Du har läst så mycket av mitt.

Han såg på henne, som hon uppfattade: nästan kärleksfullt.

– Vill du så … tackar jag ja. Jag hyser stor respekt för ditt kritiska sinne, det har jag gjort ända sedan du recenserade min bok.

– Så bra, då säger vi så. Hur länge stannar du … den här gången?

– Nästan två veckor. Jag åker tillbaka nästa söndag.

– Bor du på hotell eller hos vänner?

Kära Ellen,

Tack för senast. Om jag bara kunde förmedla hur stort och viktigt det var för mig att träffa dig igen. När du besökte oss på gården för något år sedan var jag nog mest spänd över att just Du befann dig i mitt hem – på väg att träffa Bjørnstjerne Bjørnson av alla, som jag beundrar högt och har skrivit om.

Fortællinger gjorde ett oerhört intryck på mig. Särskilt hans uppfattning av det erotiska som en sedlig makt över mänskligheten.

Ja, din prominenta bekantskapskrets är onekligen imponerande, men det är inte så märkligt egentligen, att intellektuella, ja, tänkande människor vill träffa dig. Man känner sig vis i ditt sällskap, din bildning är anslående. Får jag önska mig något så vill jag se Ett dockhem vid min nästa visit i Stockholm, helst tillsammans med dig.

Så äger du en blick för det sinnliga i tillvaron, vilket jag uppskattar. Stolt är jag över att du noterade mina rosor, du såg hur 15

välvårdade de var. Minns hur du böjde dig ned och doftade.

Du såg färgprakten hos krassen, solbrudarna och fjällvallmon.

Tänk om jag vetat då vad som skulle hända, hur varma känslor för dig skulle krypa in i mitt inre och börja ljuda.

I dag har löjtnantshjärtana slagit ut med full kraft i trädgården. Jag är upprymd. Sedan vi skildes åt vid bron har jag tänkt på dig, skärpan i din blick, din intagande gestalt och våra samtal. En euforisk känsla av att kunna uträtta storverk genomfor mig. Började samla tankarna för ett bokarbete som ska handla om manlighet och mod.

Ellen, vem kunde ana att det skulle bli så här. Mina dagar går numera ut på att söka utrymme för att skriva till dig. Är rädd att Lotten plötsligt ska stå bakom min rygg och finna att min korrespondens knappast är kollegial.

Så, nu får du några hastiga rader medan Lotten tar emot en elev. En nervös flicka som aldrig hamnar rätt i Beethoven.

I detta plinkande som ger mig huvudvärk förväntas jag skriva litteraturkritik*. Har jag förresten berättat att Lotten fått konsertpianot i gåva av den stora Jenny Lind?

Glöm inte min barnsliga önskan, att du sänder mig en lista på de tio böcker som betytt mest för dig.

Ska bege mig ut på en lång promenad i soldiset och tänka på dig där borta i den stora bullriga huvudstaden.

Din Urban

* En text om Ibsen och äktenskapsfrågan: en analys av de otrevliga männen och de intressanta kvinnorna i hans arbeten.

16

Kära Urban,

Ditt brev överväldigade mig. Lycka, att äntligen finna sin själs närmaste. Jag vill genast säga att känslorna du beskriver är ömsesidiga.

Betydelsefull har du varit i flera år genom din trogna brevväxling, dina ord har haft en tyngd i mitt liv, särskilt då jag genomlevde min religiösa kris. Du vägledde mig genom stormarna, vilket jag är mycket tacksam över. Men när vi nu för första gången möttes ensamma förmådde jag inte dölja min förtjusning. Promenaden där på Djurgården den vackra vårvinterdagen blev ett fint minne. Önskar att du satt bredvid mig nu framför brasan, ser framför mig hur du läppjar på ett glas konjak och suger på din pipa.

Vi kunde berätta för varandra vad vi skulle skriva ifall vi skrev på en roman. Vi kunde läsa högt för varandra ur Faust.

En bok om manlighet och mod tror jag kan engagera hela Kultursverige. Skriv den lika personligt som du skrev om kvinnorollen i Protestantismens Mariakult. Lyft fram den antiauktoritäre mannen, det skulle bli ett starkt bidrag till debatten. Även jag blir inspirerad av våra samtal. Har så smått påbörjat essäer i skilda litterära och historiska ämnen som jag föreläser om på Arbetarinstitutet, så funderar jag bestämt på att skriva något om Goethe. Tanken är att utgå från hans mor och skriva om barnuppfostran.

Med risk för att skena i väg och bli för impulsiv: När kan vi ses? Jag vill träffa dig snarast. Kommer du till Stockholm? Har du inget ärende, så finn på något!

Här är min litteraturlista, flera av dem har vi redan talat om, några namn kanske får dig att undra. De är inte graderade i 17

betydelse, utan i vilken ordning jag läst dem. Tio var omöjligt, det fick bli tolv. Jag tycker nämligen bäst om siffran tolv.

Betänk att med listor är det som med barndomsminnen, de är rörliga och föränderliga. Låt oss sända varandra en lista varje årsskifte.

Din egen Ellen

1. Carl Jonas Love Almqvist, Det går an. Vi har redan pratat om C J. Han tillhörde min uppväxt med högläsning och kvällssamtal vid brasan. Han har sedan dess varit mitt intellektuella syre, han tänker fritt och modernt.

2. Camilla Collett, Amtmannens döttrar. Briljant kvinno­tän­ kare.­ Först i Norden med att på allvar lyfta fram kvinnofrågan. När jag som trettonåring fick denna bok i gåva av min mor drabbades jag av insikter jag bär med mig än i dag. ­Äktenskap bör byggas av kärlek, inte av konventioner och försörjning, Almqvist hade redan sagt det.

3. Charlotte Brontë, Jane Eyre. Barndomens mest fängslande roman. Lika rakryggad som Jane vill jag vara. Lika fritt som Jane vill jag undervisa det uppväxande kvinnosläktet.

4. Fredrika Bremer, Hertha. För att den är banbrytande och ledde till förändringar vad beträffar kvinnors frihet. Jag önskar att hennes vandringskäpp kunde bli min.

5. Bjørnstjerne Bjørnson. Allt han skriver. Sedan min vän Anna och jag följde hans föreläsningar om Grundtvig och folkhögskoleidén i Stockholm har jag högaktat honom.

En ynnest att få vara Bjørnsons, denne fritänkares, vän.

18

6. Henrik Ibsen. Norrmännen! Han ser kvinnorna, deras underläge, själ och hjärna.

Min mor skänkte mig tre Ibsendramer när jag var arton år. Särskilt Kärlekens komedi gjorde intryck, om äktenskapet som dålig teater. Visst ska vi se Ett dockhem nästa gång du kommer. Jag sparar den åt dig.

7. Elizabeth Barrett Browning, Aurora Leigh. Om en kvinna som envist bestämmer sig för att leva både som älskande och författare. Elizabeth och hennes man Robert är ett par vilka det skulle roa dig att studera. Hon var både gift och yrkesarbetande! Hennes spännande make uppskattade en hustru som var verksam som författare.

8. George Eliot, Middlemarch, håller med dig om att hon är århundradets författare. Det är bara några få manliga författare som skrivit bättre böcker än Middlemarch. Jag vill leva i ett lika modernt förhållande som fru Lewes och hennes George Henry.

9. Johann Wolfgang von Goethe, tänk att vi båda har vandrat i den mannens fotspår. Hans livsbejakelse är föredömlig. Inte begriper jag hur jag i ungdomen kunde uppfatta honom som kall. Tack för att du tog det ur mig! Jag vill fortsätta att leka så länge jag lever, pröva allt som kommer till mig utan att döma på förhand. Vi kan väl läsa romanen Valfrändskap till nästa gång vi ses? Du har säkert redan läst den. Sedan kan vi prata länge om äktenskap och kärlek. Särskilt om den spännande greven som talar om äktenskapskontrakt som löper i femårsperioder. Intressant tanke, eller vad tycker du?

19

10. Anne Charlotte Leffler vars dramer ringar in problematiken kring emancipationen. Hon är rysligt skicklig på att gestalta dubbelmoralen i det borgerliga levernet, exempelvis i dramat Skådespelerskan. Jag tycker mycket om skådespelerskans replik till sin älskade: ”Jag kan inte leva utan dig, heller inte utan min konst.”

Anne Charlotte och jag är årskamrater och goda vänner.

Följ gärna med mig på Lefflers salong någon gång. Hon känner många vittra fritänkare.

11. Ernst Ahlgren, Pengar. Victoria Benedictsson förefaller vara klarsynt, känslig och passionerad. Stark integritet, låter sig inte imponeras av någon. Bättre än någon analyserar hon hur kvinnosjälen förkrymper i äktenskapet, men också hur grannlåtskvinnor lever i onyttiga drömvärldar. Det roar mig när hon använder ”fruntimmersaktig” som ett skällsord. Hennes valspråk är ”sanning och arbete”, bara det!

12. Allt av Maksim Gorkij. Min goda vän matematikern Sonja Kovalevsky har introducerat mig för ryssarna.

Det blev allt ljusare om morgnarna. Hon vaknade redan vid fem när vårsolen tog sig igenom gardinerna. Utsvulten, som efter ett långt vandringspass i bergen. Det kurrade i magen som om en duva byggt bo där. Varje dag samma oro. Ville inte lägga ifrån sig brevkniven. Satt länge och stirrade rakt ut i intet, svårt att arbeta, hennes annars så osvikliga koncentration som försvunnen.

Rispade vita spår med brevkniven längs underarmarna, det rev gott.

20

Brev i dag? Tomheten. Den infann sig när hon bläddrade igenom posten: alla korrekta handstilar, doftlösa kuvert. Redaktörer, fordringsmän, läsare, fjäskare och hatskrivare. Lade breven osprättade i brevkorgen.

Bitaihopdagar. Blötalakannätter.

Hade hon ätit frukost? Mindes inte om det var onsdag eller torsdag.

Kroppen tung i gungstolen, barndomsgunget, knäppte händerna över magen, blundade och tänkte koncentrerat. Gungade stilla, så stilla, skön, sövande rytm, nu var hon hos honom. Såg honom. Han satt vid sitt skrivbord, lutade sig bakåt och vickade på stolen, vägde orden för hennes skull. Kliade sig i näsan. Knäppte upp översta knappen i skjortan. Plockade bort några vissna blad i blåsippsbuketten i vasen framför sig. Blickade länge ut genom fönsterdörren mot balkongen, björkdungen utanför. Längtade efter att löven skulle slå ut. Reste sig och öppnade dörren på glänt. Satte sig. Suckade. Nu! Meningen han formulerade med fjäderpennan kittlade inuti henne.

Risp, rasp, varje ord han skrev med sin kompakta piktur kändes på hennes hud. Lade ned pennan, drog med lätta ryck i det glesa skägget. Nej, inte riktigt. Strecken över orden han ångrade framträdde på hennes underarmar. Så många ord som ratades, så många streck.

Men nu flyter det, orden trivs tillsammans, gnuggar sig mot varand­ ra. Vattenvirvlar. Långa simtag. Skönt att sträcka ut, glida fram, färdas i havet med sältan på läpparna. Ett stim småfiskar kittlade tårna.

Spratt till, klarvaken, kinden vilade mot en blöt fläck på kragen. Torkade munnen med näsduken, snöt sig. Samma gamla dröm, alltid denna dröm, eller kanske den enda dröm hon mindes.

21

Blundade igen för att få fram konturerna: simmar och simmar, dagar och nätter. Färdas runt hela kontinenter, glider under broarna vid amerikanska östkusten. Genomskinligt varmt vatten går in i svart oroligt hav. Varma strömmar lämnar över till kalla. Det blåser upp till storm. Hon förlorar orken, värk i benen. Armarna domnar. Gåshud av kylan. Skymtar lövskog. Mäktiga ekar. Får syn på land, ett stort herrgårdsliknande hus. Björkar med små solbelysta blad. Simmar ivrigt mot land, som en sprittande hundvalp. Men kommer ingen vart, vevar på samma fläck. Huset bleknar bort, försvinner.Trampar vatten, fastnar med foten i slemmigt sjögräs, lungorna fylls. Sjunker sakta mot botten.

Hur länge hade hon suttit så här?

Bäst att samla sig, kamma håret och packa föreläsarväskan.

Förra gången kom femtio personer. Det ska bli fler. Hon måste hitta ett sätt att få fler arbeterskor att komma. Men hur ska de orka? Sist samtalade hon med en pratglad strykerska i snygg hatt och hennes bistra väninna, en cigarrmakerska. De berättade hur svårt det var att gå i väg om söndagarna efter en vecka i arbete.

Kroppen värkte och ville vila. Männen ville inte förstå: ränna i väg och lyssna på kärringar som fläker ut sig i en talarstol. Tvi! Gaslyktorna var redan tända längs Mäster Samuelsgatan. Dagsformen: tunn röst i tung kropp. Hur skulle hon kunna tala så länge inför hundra öron och hundra ögon som granskade henne och värderade allt hon sade? Vissa dagar är det lätt att klara skeptikerna, männen som skakar på huvudet, reser sig upp för att berätta hur det egentligen förhåller sig med allt från vikingatidens 22

vardagsliv till kvinnofrågan. ”Fröken Key”, säger de, med retsam betoning på fröken. ”Hur ställer ni er till socialismen?” Men hon var förbjuden att tala politik. ”Arbetarklassens upplysning”, stod det på väggen ovanför entrén. Hennes blick fastnade alltid där innan hon steg in i salen. En bra påminnelse om varför i hela fridens namn hon utsatte sig för detta. Fullsatt, otroligt. Många tioöringar i bössan. Eftersläntrare stod längs väggarna. Män och kvinnor. Vegamössor och cylinderhattar. Unga och äldre, men fortfarande få arbeterskor. Harklingar. Nysningar. Parfym. Svett. Mummel. Hon nickade åt ett par av eleverna från Whitlockska. De vinkade diskret, lite spänt.

Var de oroliga för henne?

Nyström klev upp i pulpeten. Hälsade alla välkomna, presenterade henne och berättade den glädjande nyheten: Hjalmar Branting hade oväntat lagt in pengar i institutet för att säkra dess fortlevnad. Tre tusen riksdaler – från socialisterna! Kanske institutet kunde få en fast lokal nu.

Hon svalde en klunk vatten, tog ett djupt andetag. Såg far framför sig, i riksdagens talarstol: ett brandtal om yttrandefrihet.

Hörde Annas sporrande röst: Kan jag så kan du! Gladdes åt kvinnorna i lokalen, de var flest. Fäste sedan blicken på en kvinna som lutade sig fram i bänken; hela hon uttryckte nyfikenhet. Kände igen henne: cigarrarbeterskan, den bistra. Hon höll kvar blicken hos henne. Ännu ett andetag, började tala. Lugnt. Det sade alltid far: Rösten får inte skena.

– Högre! ropade en man med långa mustascher längst ned i lokalen. Han stötte med käppen i golvet. Borgerligheten brukade 23

inta platserna längst ned längs väggen. Ville inte gärna beblanda sig med de otvättade arbetarna.

– Kan fröken Key tala lite högre?

– Tant Ellen hit och tant Ellen dit. Säg Ellen, jag känner mig som en gammal moster annars.

– Javisst tant Ellen … äsch, sade Mia, kom på sig själv och förde handen till munnen.

Alla fnissade.

Hon gick igenom närvarolistan, räknade in sina flickor. Fint, de var samlade allihop.

– I dag ska vi lära oss hur riksdagen fungerar.

Hon skorrade riktigt småländskt på ”riks” så Stockholmsflickorna fick förfasa sig över dialekten. Alla tittade generat ned i bänkarna. Julia rynkade pannan under sidbenan.

– Så, så, se nu inte så upprymda ut. Ett gott råd för framtiden: Utgå aldrig ifrån att något är tråkigt.

Spridda suckanden.

– Vill ni vara moderna eller traditionella?

– MODERNA! – Moderna kvinnor vet hur samhället fungerar. Ta på kappor och galoscher så tar vi en frisk promenad dit.

Parasollerna vippade. Nu hade hon dem framför sig, två och två i armkrok, hela bandet på väg att korsa Hötorget just som en svag vårsol tittade fram efter regnet. Det luktade gödsel från gästande bönders kreatur och samtidigt blankt, nybyggt. Flickornas smala midjor och lystern i blanka flätor och hårknutar.

24

Glo lagom, mina herrar! Ni är på tok för gamla, men det begriper ni inte. Herregud, vilket skrål, att en hoper flickor kan låta så mycket. De var som duvflocken som behärskade torget, flaxade fräckt strax intill ens kind för att landa på mark och slåss om en brödbit.

Alla pratade samtidigt och glömde att de var avgångsklassen, de missade att gå som damer med raka ryggar och korta steg.

Hon skulle nog få dem att lyssna: Mina flickor, mina rävungar.

De svansade runt nyfikna på allt … utom just samhällsbygget.

Men det kommer, det visste hon. Nyfiket lyssna ska de, men inte sluta leka. Hennes fina flickor skulle inte bli några nickedockor, de ska förbli lite av rävungar.

Hon tänkte prata strängt med Anna om saken, hon kunde vara för hård mot dem, ibland. Nog sjutton kan vi bedriva undervisning utan att kriga! Lugn och tålamod. Fasthet och tydlighet.

– Så, så, samla er! Nu är vi framme. Och var nu riktigt uppmärksamma, för i morgon leker vi riksdag på skolan. Jag är fru talman. Vem vill vara statsminister?

Där kom posten. Välte en vas med madonnaliljor. Duns i golvet, små glasbitar över hela golvet. De fick ligga.

Ja, det var från honom! Tjockt kuvert. Hade han skickat ett bokmanus? Inte hade han nämnt det. Lugn, lugn, händerna små.

Så, så, lilla brevkniven, vassa vän. Nu får du äntligen arbeta och visa din bästa sida. Försiktigt, inte skada brevpapperet. Ögat for över meningarna, hans lite krångliga stil, typiskt honom att skriva brev med asterisk och fotnoter. Meningarna 25

f­ ortsatte att slingra sig vidare uppåt längs brevets marginaler. Ha, ibland är han outsägligt torr. Prudentlig. Hon fnissade.

Men det är rart, hon föredrog detta småtorra framför karlar som dundrar när de har något på hjärtat.

Trots svårlästa meningar med mängder av inskjutna bisatser skänkte orden ett outsägligt lugn, som en kopp kamomillte med honung. Hur många sidor? Tjugofem, det torde vara rekord. Jaså, han tycker att Sara Videbeck i Det går an är en smula för rå. Det ska hon ta ur honom. Oj, så fint formulerat om Anne Charlotte Leffler, hennes humor och örnblick för sällskapslivets fåniga ritualer. Jaså, hon har skrivit flera brev till Urban, det har hon aldrig sagt! Och om Ernst Ahlgren, hennes sätt att skriva äkta verklighetsskildringar, inte anklaga, inte undervisa, bara ett: återge liv med små detaljer och iakttagelser.

Jo, så till nästa möte ska han läsa om Valfrändskap och fundera särskilt över greven med den äktenskapliga femårsplanen. Han följer gärna med på salong, men han kommer helst på hennes söndagssalong.

Måste läsa brevet igen. Hon struntade i att det var hög tid att förbereda morgondagens lektioner. Allt fick vänta. Urbans ord fick det mesta att framstå som så enkelt och klart. Som om hon genomsköljdes av en stark, omedelbart verkande medicin som renade leder och tankebanor från slagg, lort och sump. Han – ett vindskydd i hennes blåsvädersliv. Stärkte hennes tro på sin hjärna, sin själ och sin förmåga att samtala med en man.

En vacker. Gift.

26

Kära Urban,

Jag fick en god idé. Har du börjat läsa Goethe ännu? Annars föreslår jag att vi läser första meningen i Valfrändskap på torsdag morgon prick nio. Vi kan vara alldeles nära varandra då.

Din Ellen

Torsdag morgon, klockan nio. Prick.

Gungade i gungstolen, fann en skön rytm.

Läste: ”Edvard – så kallar vi en rik baron i sina bästa år – ­Edvard hade tillbragt den skönaste timmen en aprileftermiddag i sin trädplantering, där han satt in ympkvistar i ungstammar.”

Bäst att upprepa det hela, inte missa varandra. ”Edvard – så kallar vi …”

Blundade, gungade, nickade till. Hon sträckte ut armarna och tog rejäla simtag med benen. Gled fort fram, simmade förbi en ångbåt, rundade Godahoppsudden …

Klirr av porslin. En skåplucka stängdes i köket. Klarvaken.

Fönster öppnades. Just ja, den goda Kristin är uppe och städar.

Hon fick syn på boken som ramlat i golvet, rakt i glaskrosset som en gång varit vas.

– Men fröken Key! Vad har hänt här?

Käraste Ellen,

Fördömt. Jag är rysligt ledsen. Det blev ingen kontakt på klockslaget via Goethe. I morse klockan nio hade lillpojken 27

ont i halsen och jag tog hand om honom när Lotten for till Linköping för att undervisa. Det skär så i bröstet när en sådan liten människa yrar i hög feber. Jag bar honom i famnen, vyssjade och vaggade i en oändlig vandring av och an i barnkammaren. Den hjärtskärande gråten, ansiktet nästan plommonlila, vilket ledde till att jag tog hand om honom alldeles själv, jungfrun såg både lättad och orolig ut när jag insisterade på det. Den lilla heta, skälvande kroppen lade jag sedan bredvid mig i sängen. I dunbolstret tystnade han äntligen och somnade utmattad.

Låg tätt intill och lyssnade till andetagen. Min största skräck drabbade mig, den att han ska ryckas bort från mig. Han är annars en hurtig pojke ska du veta, därför är det särskilt skrämmande att se honom så skör. Känner mig ibland mycket ensam med ansvaret för barnen, trots att döttrarna mina är hjälpsamma och snabba till omsorger. Ja, åtminstone den ena som gärna utför plikter som en oklanderlig moder. Den andra kan vara en riktig tjyvpojke som helst busar med grannpojkarna, bygger båtar och spelar boll.

Tjänsteflickorna är fina, men de kan naturligtvis inte omfatta barnen med en kärlek lika intensiv som föräldrakärleken, endast utföra sitt arbete, vilket de gör med beundransvärd noggrannhet och jämnt humör.

När Lotten kom hem var hon förbi av trötthet efter undervisningen och gick genast till sängs. Hon lade sig med pojken bredvid sig och jag fick en lugn och fri kväll med möjlighet att skriva till dig. Nu önskar jag av hela mitt hjärta att jag 28

satt med dig och läste högt i stället för att vanka här i min ensamhet och tråna efter vår varma gemenskap. Men du, kan vi inte strunta i Valfrändskap? Visst är den berikande med alla sina infall om kärlek och levnadssätt, men slutet är på tok för tragiskt.

Så fort jag har något ärende till Stockholm, eller om Lotten reser någonstans med barnen så seglar jag i väg som ett ystert sommarmoln bort till dig i den stora staden.

Din Urban

Hon hällde upp ett litet glas med punsch och knäckte några valnötter. Varför kände hon sig så underlig, som något oformligt väsen: en gas som svepte genom rummen. Markerade han avstånd genom att i detalj beskriva intimiteter från de privata environgerna? Ett liv med krav och hänsyn dygnet runt. Ett riktigt liv.

Brevet gjorde henne orolig. Besinning, hur hanterar man det?

Hur skulle hon stå ut utan att få sammanträffa med hans tankar?

Vad återstod?

Reste sig ur gungstolen. Gick runt, runt, med koncentrerade steg. Vände åt andra hållet för att inte bli yr. Strök damm från bladen på fikusen. Vankade återigen. Plockade av ett visset blad från fikusen. Öppnade fönstret och släppte in kylig vårluft och stilla, sorgsen koltrastsång.

Från väggen såg mor på henne uppfordrande. Mor, min mor, du skulle aldrig uppföra dig så här ynkligt. Livet består först och främst av plikter, man går upp på morgonen och sköter sitt.

29

Varför är smekhungern ett begär mer högröstat än andra begär?

Måste ta ett lugnt kliv åt sidan, mana fram förnuftet som bedövats i denna vanvettiga hunger. Besvara andra brev som blivit liggande, kontakta mor, syster, planera sommarens vistelse på Sundsholm, kanske Lisa är hemma från Frankrike då, besöken hos vännerna Anne Charlotte och Sonja.

Fort brukar sommarens månader avlöpa, också de ett aldrig helt till fredsställt begär. Sommarlängtan en bristsjukdom: varma kvällsvindar längs anklarna under en god måltid på verandan. Hur många sådana kvällar går det på ett människoliv? Strax är sommaren över i ett snopet ryck och undervisningen börjar, eleverna samlade, iklädda yllesjalar i den höga höstluften. Lika bra det, att den är över, hösten är ljuvlig för den lovar aldrig något förutom fukt och solgula lövverk.

Skulle hon klara ännu en sommar på nåder i sitt gamla barndomshem, en nästan fyrtioårig kvinna inhyrd i sitt fortfarande blåmålade gavelrum, flickrummet. Hon tänkte och läste fritt och bra där. Ännu en sommar avundsjukt sneglande på alla dem som redan hade en kärlek att rita en sommarkarta tillsammans med.

Det svåraste av allt: tanken som minst en gång om dagen slog ned som en hård blixt i huvudet. Vad gjorde Urban och hans familj just i denna stund?

Hur skulle hon uthärda, som den undantagskvinna hon blivit, om hon inte hade sitt eget ställe att fara till? Hon orkade vad som helst bara hon fick nosa runt på ängar och skogsgläntor som en nyfiken hundvalp. Av alla resor i Europa mindes hon en som lyste som starkast. När hon fjällvandrade i Norge med väninnorna, 30

så många år sedan, men så nära i hennes medvetande. Hur hon var i gång tolv timmar om dan, med en timmes rast då hon fick i sig kalla pannkakor och mjölk. For som en pil uppför Jotunheimen med det utsläppta håret svepande så skönt i vinden. Det rusade av välbehag i kroppen när hon nådde höga höjder, drack iskallt bäckvatten och spanade ut över de grönskande dalgångarna. Skulle hon någonsin få erfara en liknande jubelkänsla som när ett lätt och vänligt regn följde henne på vandringsleden? Benen, med aldrig sinande kraft och ork, som om de skulle kunna bära henne jorden runt.

Julia orkade ungefär lika mycket som hon, med en tjurig gosses framåtvilja i kroppen trots elaka skavsår. De andra – ja de försåg sig med många vilostunder i solen utanför fjällstugan och skrattade. Tyckte att Ellen och Julia var löjliga som pinnade i väg, till och med i regn. Lite trevligt ska vi väl ändå ha på vår tur, sade de och viftade ihärdigt mot enstaka myggor.

Så träffade de vännen Bjørnstjerne Bjørnson. Han var charmant. De unga kvinnornas synpunkter sög han i sig. Hon mindes att han fryntligt höjde sitt vinglas till skål och sade ”Ni taler som en mand”. Det klack till i henne av besvikelse. Han menade väl det som en komplimang, men hon tyckte det var plumpt, av just honom.

Nej. Inte kunde hon hålla sig instängd i en liten Stockholmsvåning resten av livet. Finns det rättvisa i världen? Då borde Sundsholm bli hennes igen, en dag köper hon tillbaka det. Far skulle bli själaglad. Så skönt det hade varit att återigen vistas där med sina närmaste. Så förnedrande det kändes att be om lov. Rida, när 31

gjorde hon det senast? Så ljuvligt att bada i Maren varje morgon hela sommaren. Återigen få se vad som hände i naturen för varje dag, hur rosenblad föll och nya knoppar tittade fram. Hur lilla sturska blåmesen knuffade bort stora talgoxen vid fågelbordet. Ja, följa dagsverket på gården. Arbetarna skulle bo ljust och vackert, ha kortare arbetsdagar och semester. Alla barn skulle erbjudas skola och hon skulle leka Robinson Crusoe med dem i skogen.

Robinson: Urbans pseudonym och alter ego. En andlig öbo, ja, så kallade han sig.

Men hur skulle hon förtjäna så stora pengar? Föredragen var ideellt arbete, lärarinnelönen liten, arvodena för recensioner och kulturartiklar symboliska.

Drömma gick ju. Fars gärning var stor, men hans usla sinne för ekonomi hoppades hon inte hade smittat av sig. Vad återstod av mors förmögenhet?

Sov oroligt, vaknade varannan timme. Lakanet klibbade mot kroppen. Molande värk i ryggen. Blod i byxan på morgonen.

Långsam frukost, hade aptiten svikit? Kunde det vara möjligt?

Var hon på väg att bli sjuk? Brödet växte i munnen, svårt att svälja.

Inte ens ägget fick hon ned. Tog fram anteckningar till föredraget kommande söndag, försökte binda ihop tankarna till ett stiligt slut. Slutet är viktigt, viktigare än inledningen, för det är just de orden människor bär med sig ut i sina liv.

Posten, redan!

Läste lyckoleende.

32

Ellen, min kära,

Du har inte svarat på ett par dagar. Jag väntar och vankar och hoppas du kan träffa mig den femte. Har avtalat ett viktigt möte. Måste även besöka Kungliga biblioteket.

Te? Promenad? Utställning? Teater?

Biter på knogarna av förhoppning, Din för evigt Urban

PS. Just nu läser jag ryssarna på din inrådan, men jag var engelsman i ett tidigare liv så jag känner mig främmande inför dem. Åtminstone än så länge. DS.

Kära Urban,

Å, vilken överraskning att vi kunde ses så snart. Jag lever i rus och fröjd efter vårt möte och lovar att inte gå lika fort nästa gång och dra med dig allt djupare in i skogen. Ja, visst är skogspromenader eggande, särskilt i fukten efter ett regn.

Vi måste göra om det även om vi tar en stor risk. Jag insåg hur mycket vi satte på spel när en av mina elever fick syn på oss där vi kom gående från skogsstigen. Jag får ta det som en komplimang att de ser glada ut när de möter mig på stan, ofta vill de falla mig om halsen. Men sannolikheten att just den här eleven skulle känna din hustru eller känna någon som känner din hustru är nog minimal. Jag vill tro att det goda är på vår sida.

33

Min syster och jag hade delade meningar om pjäsen, hon påstår att jag alltid är så positiv. Kanske det. Kanske för att jag känner regissören och har följt Agrells dramatik.

Men promenaden med dig var trots allt större än pjäsen.

Känner mig stark och stadig som ett urberg, skulle kunna vandra bort till dig på några timmar. Om det bara vore tillåtet.

Nu leker jag i min fantasi att allt är tillåtet.

Din Ellen

Snart måste hon skaffa sig en större låda för Urbans brev. Vad skrev han? Så många utropstecken. Jo, han vill. Han vill, precis som hon. Skogspromenader. Och allt därtill. Vilken kärlek! Så skrev han.

Men vad stod det här? Det kan inte vara sant. Jo. Sista meningen: Jag älskar dig. Hon lade en linjal under meningen. Kan det vara möjligt? Hon lade linjalen över meningen och dolde den.

Blundade. Tog försiktigt bort linjalen. Jo, det stod så. Jag älskar dig. Ångande varmt vatten i rännilar över ryggen. Axlarna sjönk ned i viloläge. Magen stillade sig. Ingen hade någonsin sagt de orden. Inte mor, inte ens far. Ingen.

Blev sittande så, i timmar.

En duva gurglade entonigt utanför fönstret. Hon lade sig i fosterställning med brevet i handen. En pläd över benen. Kroppen domnade, en vägg av fuktig dimma framför sig. Sträckte ut armarna, böjde benen. Simmade, det gick smidigt, hon behövde 34

knappt utföra några simtag för att nå Medelhavets ljusblå vatten.­ Gled fram med lugna andetag i stark sol. Såg Neapel, Capri, Amalfi. Kontinenterna rörde på sig, bytte plats. Skymtade en hajfena i Sydkinesiska sjön. Det gick fort att runda Sydafrika. Kallt vatten. Såg land, tallar, granar, guldgula åkrar. Herrgården. En man och en kvinna vinkande från var sitt fönster. Hjärtat pickade, kippade efter andan, sparkade ivrigt med benen.

Älskade Urban,

Vilken glädje, dina ord. Känslorna är besvarade, allt du uttrycker är ömsesidigt. Jag tänker på dig ständigt och är med dig i dina svåra stunder. Glömde förresten säga sist att jag tycker synd om din son när hans mor inte finns på plats för att ta emot honom just då han befinner sig i största nöd. Inser hon inte vilken risk hon tar? Kvinnor bör inte splittra sig genom förvärvsarbete så länge barnen är små, det får de göra sedan. Varje ihållande arbete utåt förringar hennes egen och barnens livskraft, liksom hennes eget värde som uppfostrarinna. När kvinnan försummar man och barn offrar hon ett guld som sjunker i tidens hav utan att någonsin kunna återupprättas.

Barnen är det största vi har, livet tillsammans med barn, det mest berikande.

Du har mitt fulla stöd.

Din egen Ellen

35

Hon borde göra sig av med fars soffa som var så obekväm för ryggen, även om hon underligt nog sov gott i den och tänkte bra, särskilt de stunder då hon försökte få ihop ett föredrag i något ämne hon aldrig tidigare pratat om. Något speciellt var det med soffan: lysande vit och besjälad. Hon förnam sina anförvanters ande när hon satte sig i den. Mormor var så varm bredvid henne när hon lärde henne att läsa. Fem år var hon. Och när mor läste H C Andersens sagor ville hon krypa upp i hennes knä. Du är för stor, Ellen, sade hon och lade en fast hand bakom hennes rygg och tryckte till, sedan rätade hon upp hennes axlar. Så rak i ryggen skulle hon sitta, då kunde hon få höra ännu en saga: Den lilla sjöjungfrun.

Far då? Läste han? Mindes inte, men hon mindes när hon var betydligt äldre, hans höga klangfulla stämma, att hon satt här i soffan i timmar och skrev hans tidningsartiklar och riksdagstexter efter diktamen. När far var sjuk skrev hon dem på egen hand, undertecknade EK. Så hon ljög inte.

Emil och Ellen.

Doften från liljekonvaljerna i vasen bredvid trängde sig på, retade hennes sinnen och tog henne tillbaka från barndomens drömslöjor. Pennan vaknade till liv och rörde sig följsamt efter sin husfrus diktat.

Fredrika Bremer ja, få se nu … den moderna romanen, kvinnofrågan, att välja arbete framför äktenskapet, författarskap framför barn, skapa sig en självständig världsbild genom många och långväga resor, Amerika, Kuba. Varför kommer inte posten? Hon borde få ett svar i dag … blev han beklämd av det hon skrev om moderns 36

plikter? Var hon för mästrande? Nej, nu åter till Fredrika B. Hon skrev: Man lindar sig icke så lätt ur sekelgamla lindor, som man sedan barndomen blivit insnörd i. Tack och lov, där kom posten!

Flög upp ur soffan, pinnade ut i hallen, bläddrade snabbt igenom kuverten: från mor, från Hedda och från Sophie Adlersparre … en dag att uthärda.

Lade sig raklång på soffan, drog pläden över hela sig och knäppte händerna över magen. Usch för att veckans betyg måste sättas, om hon bara kunde få slippa byråkratisk redovisning, sätta siffror på människor. Idiotiskt påfund. Kände sig lätt illamående.

Inte kunde hon väl ställa in ännu ett föredrag på Arbetarinstitutet? Nej, det är inte möjligt, inte för något så fruntimmersaktigt som yrsel och kärlekskrankhet. Hon hade aldrig tidigare uteblivit från ett arbete eller svikit ett löfte. Ouppfostrad var hon inte.

Olydig? Förvisso en inte helt oangenäm känsla. Ge sig till tåls är det som måste gälla. Bida sin tid.

Just nu var det knappt möjligt att läsa en bok, meningarna dansade polska. Vad kunde en kvinna som hon göra om hon blev fråntagen läsförmågan, lusten till litteratur? Hade hon haft några konkurrerande intressen? Jo sången, men där bar inte rösten. Tonen som ljuder i texten, däremot, den bar.Tonen när hon talade, den slog an. Men den förmådde mer. Den ska genomborra … men milt.

En dag skulle hon flytta långt bort och bli den vresiga kvinnan i byn, elak och besvärlig. Vad som helst i stället för denna kväljande­ artighet och menlösa vänlighet. Vännerna, ja. Ordna en liten bjudning för de närmaste, det var så länge sedan. Tiden, hågen 37

flög sin kos. Vännerna skulle möjligen kunna puffa bort Urban som med sådan självklarhet placerat sig i förgrunden, i hennes inres guldinramade familjeporträtt.

Tiden, varje tickande från vägguret var försummad tid tillsammans med honom. Vad gjorde han nu? Och frun? Tanken på dem båda i en omfamning gjorde ont i kroppen. Det hade gått tio dagar sedan hon skrev. Nej, förresten, hon skrev ännu ett brev efter fem dagars tystnad. Varför svarade han inte? Hennes panna var het, hyn hade fått en strävhet och blossade upp i rödflammande cirklar på kinderna. Någonting hände, håret tunnare än någonsin, lösflätan grov och löjlig. Skrev hon något otrevligt och sårande, kanske? Nej, det vore olikt henne. Hon skrev om barnen, att de var de största.

Barnuppfostran, kanske det viktigaste samtalsämne de hade. Man ska inte stöpa om barnen, själamorden i skolorna måste få ett slut: de ska leka, inte vara rädda. Barn är inte mattor, de ska inte piskas.

Ty barnen ska ta över och skapa en skönare, fredligare värld. Gossarna bör lära sig att mildhet och rättvisa är de viktigaste manliga egenskaperna … kanske var det något känsligt, detta med barnen.

Blev han rädd när hon skrev att hon drömde om att träffa hans fyra barn, hälsa på dem ordentligt? Samtala. Kom verkligheten i kapp honom, att han bedrog sin hustru genom att skriva kärleksbrev till en femton år yngre lärarinna i Stockholm?

Varför slocknade glöden till aftonbrasan? Varför trilskades den? Hade hon beställt dålig ved för att spara några ören? Hur skulle hon få pengarna att räcka? Man ska inte spara på ved. Man ska beställa björk på en gång.

Breven från Urban läste hon om och om igen, fann nya nyanser­ 38

och betydelser. Tog fram det senaste. Läste sig fram till sista meningen, rädd att den hade raderats, eller kanske aldrig stått där, endast varit en dröm och en fantasi. Men den stod där, klar och tydlig. Eller? Hon lade linjalen under meningen. Lade därefter linjalen över meningen och dolde den. Blundade. Länge. Tog bort linjalen. Jo, det är sant.

Fördömt. Inget brev i dag heller. Tog av sig galoscherna, kängorna, hängde upp kappan. Väskan med böcker åkte med en duns i hallgolvet. Så trött! Ett brus i huvudet. Flickorna var som vilda i dag, deras högljudda tjatter. Så uppspelta över att Anna hade låtit dem mata ödlor och grodor som hon förvarade i en stor glaskruka. Mia och Louise gav sig inte förrän de hade fått hålla i var sin ödla och klappa dem. Louise låtsaskysste grodan till de övrigas muntra tillrop och äcklade miner.

Trögt gick det däremot när de skulle redovisa sina kunskaper från besöket i tryckeriet, ett uppenbart ointresse väckte hennes irritation. Hon hoppades att någonting har fastnat, i alla fall.

Flickorna är i den åldern då de glömmer bort sig och disciplinen, de kammar varandras hår blankt, kvittrar om förälskelser och planerar promenader på stan för att kika på pojkar. Mia viskade om en löjtnant hon fattat tycke för och hon skulle bara veta hur det klack till i hennes lärarinna, så starkt att hon tystnade bakom katedern och såg förläget ned i golvet.

Inte skulle hon bry sig alltför mycket om att hon inte fått något svar. Den tiden är förbi då kvinnorna satt förlamade och inväntade livstecken från männen.

39