9789170018084

1 Rar, trevlig, käck, var orden som dök upp i rektor Åsa Borglinds huvud när den unga kvinnan steg in i rummet. Medellängd, ljusblont hår uppsatt i en knut, lång rätlinjigt klippt lugg, sandfärgad t-shirt och jeans som satt lågt på de smala höfterna. Ögonen var klarblå och hon bar inte mycket smink, lite ögonskugga bara. ”Hej. Malin.” Hon tog Åsas utsträckta hand och mötte hennes blick utan minsta tecken på blygsel eller osäkerhet. Hennes leende var behagligt och okonstlat. Det var lätt att föreställa sig henne stå i receptionen på ett hotell eller servera kaffe till flygpassagerare. Förhoppningsvis skulle hon passa bakom en kateder också. ”Åsa. Trevligt att träffas. Var det svårt att hitta hit?” ”Inte alls.”

Rappt svar, det var allt, ingen lång och omständlig förklaring till hur hon tagit sig hit, som om hon inte ville lägga någon vikt vid restiden. Det var ett bra tecken och betydde att kvinnan var fokuserad på intervjun och motiverad att söka tjänsten. ”Så bra. Varsågod och sitt.”

9

Hon satte sig och väntade artigt på att Åsa skulle fortsätta.

Men Åsa kom av sig. Det var något som inte stämde. Kvinnans ögon var gröna. Åsa kunde svära på att de hade varit blåa när kvinnan klev in genom dörren.

Måste vara ljuset, tänkte hon och sneglade åt fönstret. Det är ljusare här än vid dörren.

Hon plockade fram kvinnans CV som innehöll ett examensbevis och arbetsintyg samt en kortfattad biografi på en halv A4.

Kvinnans namn var Malin Lärka, hon var tjugosex år gammal och född och uppvuxen i Boston, USA. Hon hade gått sin lärarutbildning på UMASS (University of Massachusetts) och tagit en masters degree in English education. När hon flyttade till Sverige hade hon kompletterat sin lärarutbildning på Stockholms universitet med sextio poäng svenska och enstaka kurser i pedagogik och didaktik. Hennes hitintills enda anställning som lärare var på Salem High School i Salem, Massachusetts. Hon hade fått mycket goda vitsord från skolans rektor, Mr James Osterberg. ”Ja, som du vet är det här ett korttidsvikariat. Den ordinarie läraren är sjukskriven fram till mitten av oktober.” ”Jag är medveten om detta.”

Först nu la Åsa märke till att kvinnan bröt svagt. Med tanke på att hon bara bott i Sverige i ett och ett halvt år hade hon ett förbluffande gott uttal. ”Du talar väldigt bra svenska”, sa Åsa. ”Min pappa var svensk och mamma svenskättling. Vi talade ofta svenska hemma. Lärka är ett gammalt släktnamn som mammas morfar återupptog.” ”Varför flyttade du till Sverige, om jag får fråga?” ”Mina föräldrar dog i en trafikolycka när jag var arton. Jag har alltid varit nyfiken på Sverige och bestämde mig för att prova på 10

att bo här. Jag har heller ingenting som håller mig kvar i USA. Inga syskon eller pojkvänner.” ”Det var tråkigt att höra. Om dina föräldrar alltså.” ”Jag saknar dom mycket. Vi stod varandra nära.” Hon log. ”Livet måste trots allt gå vidare.” Åsa nickade, berörd av den unga kvinnans öde men också imponerad av hennes optimistiska livssyn. ”Hur trivs du i ditt nya hemland?” ”Väldigt bra. Jag hyr ett rum i närheten. Det är litet men jag bor ensam och behöver inte större.” ”Det är inte lätt att få tag boende i den här stan. Man ska ha tur eller gott om pengar.” ”Jag hade väl tur då.” ”Jag tänker gå rakt på sak och ställa samma fråga som jag brukar ställa till alla sökande: Varför ville du bli lärare?”

Hon svarade efter en kort stunds eftertanke: ”Min mamma var lärare. Hon älskade att undervisa och gick till skolan varje dag med ett leende på läpparna.” ”Log hon när hon kom hem också?” ”Ja, faktiskt. Hon tyckte att hon hade världens bästa jobb.” ”Vad tycker du själv?” ”Dom sista åren innan mamma dog arbetade hon i ett fattigt område i Boston med hög kriminalitet och mycket våld. Trots alla problem med droger, skolk och hot mot lärarna försökte hon se det goda hos sina elever. Alla människor har gott inom sig, brukade hon säga, det gäller bara att locka fram det. Om jag inte trodde på människans förmåga att förändras och utvecklas skulle jag aldrig ha valt det här yrket.”

Imponerande. Åsa blev allt mer övertygad om att Malin var 11

den rätta. ”Du har inte undervisat i en svensk skola vad jag förstår?” ”Inte än.”

Hon log. Åsa log tillbaka. Självsäker men samtidigt klädsamt ödmjuk. Eleverna kommer att älska henne. Kollegorna också. ”Vad säger du om en liten rundtur?” ”Hemskt gärna.” Åsa hajade till.

Malins ögon hade skiftat färg igen. Tillbaka till klarblått.

Måste vara ljuset, tänkte Åsa och öppnade dörren.

Katarina Östra skolas rostbruna tegelbyggnad, som trots sitt namn ligger norr om Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm, hade stått i hörnet av Roddargatan och Svartensgatan sedan början av 1900-talet.

Medan Åsa lotsade Malin genom de långa korridorerna med sina bruna klassrumsdörrar och ändlösa rader av mattröda plåtskåp rabblade hon skolans evangelium: ”Vi är ett treparallelligt hög­stadium från årskurs sju till nio. Allt som allt går här tvåhundratjugofem elever. Dom flesta bor här på Söder men vi har också elever från förorterna. Vi satsar mycket på att ge eleverna möjligheten till en god språk- och läsutveckling. Därför söker vi skickliga pedagoger och lärare som har förmåga att engagera ungdomarna. På Katarina Östra står individen i centrum. Här är alla lika mycket värda. Tolerans och mångfald är nyckelorden. Vi har ett väl utvecklat antimobbningsprogram som fungerar mycket bra. Våra elever är engagerade i Friends och andra kamratfrämjande organisationer. Eleverna är vår främsta resurs och dom ska vi vårda ömt.”

Det var ingen tillfällighet att hon undvek att nämna det som 12

kanske var mest påfallande för nya besökare, nämligen skolans skick. Det kunde knappast undgå Malin att den var i behov av en extreme makeover.

Under de fem år som Åsa hade varit rektor hade hon sett hur skolan förfallit – i både yttre och inre mening. Klassrummen var så nerslitna att putsen föll från väggarna, toaletterna utgjorde en avgrundsdjup källa till ångest och äckel för alla som vågade sig dit, dörrarna till båsen gick inte att låsa, det var ofta stopp i rören, något som i flera fall berodde på att vissa elever fann nöje i att proppa dem fulla med toalettrullar, vilket ofrånkomligen ledde till översvämningar av bibliska mått; gymnastiksalens duschar saknade varmvatten, ventilationen fungerade nätt och jämnt, klassrummen var iskalla på vintern och heta som smältugnar på våren, det ryktades om att det sprang råttor i källaren och att kackerlackor hade rejvfester i skolköket, i datorsalen hade tiden stått stilla sedan 1999, bredband och nya hårddiskar stod överst på önskelistan, skolbiblioteket hade haft köpstopp i flera år och läromedlen föll bokstavligen i bitar, det fanns inga behöriga spansklärare och man hade tvingats spara in på elevassistenter, speciallärare samt en vaktmästartjänst. Åsa hade sett elevunderlaget minska stadigt i takt med att friskolor växt upp som svampar ur jorden. Vad än politikerna påstod var hon ganska säker på att det fanns ett samband mellan Katarinas Östras minskade resurser och ökningen av friskolor runt omkring.

Om Katarina Östra skulle överleva måste den få spela på samma planhalva. Hennes dröm var att omvandla den till en friskola med inriktning på språk och idrott. Detta skulle göra skolan mer attraktiv för de högutbildade och kräsna medelklassfamiljerna på Södermalm som numera kunde välja och vraka mellan skolor med alla 13

möjliga inriktningar och storlekar och inte behövde nöja sig med mindre än det bästa. Och för att Katarina Östra skulle bli bäst krävdes fler elever, ty fler elever betydde ökade resurser och ökade resurser ett högre attraktionsvärde. För att lyckas med allt detta krävdes en aggressiv marknadsföring för att locka rätt kundgrupp och en positiv lärarkår som såg möjligheter istället för svårigheter. Kanske krävdes det också ett nytt namn på skolan – ett som stack ut och inte blandades ihop med de andra Katarinaskolorna: Katarina Södra skola, Katarina Norra och Katarina Västra Vårdgymnasium.

Varför inte Åsa Borglinds skola? Eller var det too much?

Möjligen.

Men vägen till hennes dröm var lång och kantad av svåröverstigliga hinder. Ännu hade hon inte lyckats övertyga majoriteten av lärarna om fördelarna med att bli sin egen. Många hade arbetat här längre än hon och var rädda om sin trygghet som kommunalt anställda. Åsas argument om att de själva kunde få bestämma över skolpengen och slippa politikernas inblandning i varenda sketen detalj bet inte alls.

Allt detta berättade hon naturligtvis inte för Malin, den unga kvinnan sökte trots allt bara en vikarietjänst. ”Minst en gång om dan brukar jag gå en runda. Jag vill lära känna mina elever. Vi får ju inte glömma att det är för deras skull som vi är här.”

I niornas korridor på andra våningen stannade hon till. Tre killar i 9c satt och spelade poker runt ett bord. Oskar (som hon hade för sig att han hette) satt med ryggen vänd åt Åsa och Malin och exponerade sin kalsongklädda rumpa. Modet med jeansen nerhasade på halv stång var henne inte bara fullständigt obegripligt utan också anstötligt. Den dagen hennes dröm om en fri14

skola slog in skulle hennes första åtgärd vara att införa nya regler för hur man klädde och uppförde sig. Skoluniform? Varför inte?

En enhetlig klädsel skulle radikalt lösa problemet med nerdragna kepsar och blottade rumpor. ”Hej, killar”, sa hon, ”ska ni inte vara på lektion?”

Muhammad kikade upp under mösskärmen. ”Håltimme.”

Det kunde mycket väl stämma. Eller så ljög pojken henne rakt i ansiktet. Nej, Åsa hade ingen möjlighet att kontrollera sanningshalten i Muhammads påstående. Hon kunde inte deras scheman, så hon fick lita på hans ord. ”Ni vet reglerna, killar. Inga pengar.” ”Självklart inte!” Med perfekt stenansikte höll Oskar upp ett pokerchip. ”Hur går det, då? Vem vinner?” ”Muhammad”, sa Robin och nickade buttert åt högen med pokerchips som tornade upp sig på bordet framför kompisen. ”Det här är Malin, förresten. Vi hoppas att hon ska börja jobba hos oss.”

Malin sträckte fram handen. ”Hej. Malin.” Hon verkade inte det minsta nervös eller osäker, tvärtom, naturlig och avslappnad som om hon var van vid unga tuffingar.

Det bådar gott, tänkte Åsa belåtet.

Killarna hälsade på sitt typiska vis, nonchalanta ögonkast och korta nickar under de djupt nerdragna mösskärmarna.

De fortsatte till lärarrummet. Åsa presenterade Malin för de lärare som satt och fikade. ”Så du ska vicka för Hanna?” sa Fredrik, en av de yngre lärarna. ”Det vet jag inte än.”

15

”Hon är här på anställningsintervju”, förklarade Åsa. ”Har du berättat om 9c?”

Eleverna i 9c var ökända på hela skolan. Värstingklassen, som den inofficiellt kallades. Åsa vände sig mot Malin. ”Du träffade några av 9c:s killar i korridoren.” ”Spelade dom poker?” Fredrik flinade. ”Du vet väl att chipsen omvandlas till riktiga pengar. Jag hörde att Robin är skyldig Muhammad tvåhundra spänn.”

Och det är du tvungen att dra upp nu? tänkte Åsa irriterat, du kunde vänta tills vi är ensamma. Hon rörde vid Malins armbåge. ”Vill du ha en kopp kaffe?” ”Ja, tack. Gärna.”

Automatkaffet var ingen höjdare, blaskigt och magkatarrframkallande, men det fanns i alla fall caffé latte och det kunde inte ens automaten misslyckas med. Hon räckte Malin en plastmugg och slog sig ner bredvid henne i den nötta soffgruppen i brunt skinn. Smuttande på latten fortsatte Åsa: ”Om du vill börja hos oss kommer du framförallt att undervisa i 9b och 9c. 9c är en klass med ganska många svaga elever. En och en är dom snälla och trevliga men i grupp kan dom bli, tja … en smula högljudda och stökiga.” ”Vad Åsa försöker säga”, bröt Fredrik in, ”är att ingen lyckats få riktig ordning på den där klassen, vilket inte är så konstigt med tanke på att dom bytt lärare stup i kvarten.” ”Ja, dom kan vara jobbiga ibland, det ska vi inte sticka under stol med. Vad gäller vikariebytena så har det varit svårt att få tag på behöriga lärare i framförallt spanska och matte.” Hon gav Fredrik en vass, varnande blick. Spara kritiken till morgonsam16

lingarna, tänkte hon. Som om hon inte visste hur svårt det var att få tag på kompetenta lärare. ”Det finns duktiga elever i 9c också”, sa Fredrik, ”men dom hörs och syns inte lika mycket som gaphalsarna.”

Malin vände sig mot honom. ”Min erfarenhet är att det finns alla sorters individer i en klass.” ”Hur länge har du arbetat som lärare, om man får fråga?” ”Ett år.”

Fredrik nickade som om det var allt han behövde veta.

Din arroganta skitstövel, tänkte Åsa.

17

2 Vår nya vikarie liknade inte någon annan vikarie som vi haft sedan Hanna blev sjuk.

Till att börja med hade hon ett lustigt och ovanligt efternamn.

Lärka. I USA där hon kom ifrån hade eleverna kallat henne Miss Lark. Fröken Lärka, alltså. De andra vikarierna hade antingen varit osäkra och ängsliga nittonåringar som försökt bli kompis med oss eller arbetslösa överåriga akademiker med svettringar i armhålorna som suttit och sovit i katedern. Malin varken ignorerade eller fjäskade för oss. Hon verkade veta precis vad hon gjorde när hon klev in i vårt klassrum den här måndagen i mitten av september.

Fast första lektionen började inte särskilt bra. Eller rättare sagt: den började som den brukade. Ingen kom i tid (förutom jag, Amir, Nora och Daniel som nästan aldrig var sena). Resten av klassen droppade in en och en eller i klungor, killarna knuffade på varandra, gapade och höll på som de brukade när vi hade vikarie. Ingen satte sig på sina riktiga platser, de tog varken fram böcker eller pennor. Jessica och Lovisa skrattade så hysteriskt att 18

de var röda i ansiktet, Oskar och Muhammad minglade omkring i klassrummet, Robin låg framåtböjd över bänken och verkade ha somnat, några lekte med sina mobiler eller lyssnade på musik i sina iPods. Ingen brydde sig om att lektionen börjat. Ingen brydde sig om den nya vikarien. Hon kunde lika gärna ha varit osynlig.

Jag tänkte: Hon kommer inte att bli långvarig. Det blev de aldrig. Det var som en ond cirkel. Ju oftare vi bytte vikarier, desto stökigare och oroligare blev vi, vilket i sin tur ledde till att vi brände ut allt fler vikarier. Ingen orkade stanna längre än högst två veckor.

Många i klassen var också arga och besvikna på Hanna för att hon varit borta så länge, fast det knappast var hennes fel. Vi fick veta att Hanna var ”överarbetad” och behövde tid att ”vila upp sig”.

Nu hade jag hört att hon skulle vara tillbaka redan i mitten av oktober. Det var i så fall goda nyheter. Jag saknade henne.

Med armarna i kors stod den nya vikarien kvar vid dörren och väntade på att vi skulle bli tysta. Hon sa inte ett knyst utan iakttog oss lugnt och tålmodigt. Hon var blond och slank och hade genomträngande klarblå ögon. ”Okej.” Hon stängde dörren och ställde sig framför katedern. ”Jag tänker lova er en sak. Innan den här lektionen är slut ska jag ha lärt mig namnen på er alla.”

Vi var tjugoen i klassen och alla trodde att hon försökte vara rolig eller på något töntigt sätt ville göra sig populär.

Oskar fnös hånfullt: ”Det klarar du aldrig.” ”Ska vi slå vad?” ”Om vad då?”

Busvisslingar. Applåder. Wow. Det här kan bli kul. Typ. 19

”Om jag lär mig era namn måste ni lova att komma i tid till nästa lektion. Om jag förlorar får ni sluta tidigare i dag. Vad säger ni?” ”Hur vet vi att du inte har pluggat skolkatalogen”, sa Oskar. ”Det vet ni förstås inte. Men ni får lita på mig.” ”Få se hur duktig du är då”, sa Muhammad. ”Ja. Kom igen”, gastade Oskar.

Vi andra föll in i kören. Jag vågade bara höja rösten när andra gjorde det. ”Så här gör vi. Jag börjar med att ropa upp er, sen byter ni plats med varandra. Jag kommer då att peka på var och en av er och säga ert fullständiga namn. Om jag tar fel på så mycket som ett enda namn vinner ni vadet och får sluta. Okej?”

Vi var med. Alla elever, oavsett ålder, gillar att leka om inte annat för att slippa en tråkig mattegenomgång eller något liknande.

Hon ropade upp våra namn och bockade av dem i klasslistan.

Bara Jonathan saknades. Hans bänk stod som vanligt tom. ”Jonathan Möller? Är det nån som vet var han är?” ”Han är aldrig här”, svarade Oskar.

Hon gjorde en anteckning i klasslistan, sedan bad hon oss byta plats med varandra. Under tiden vände hon sig om mot whiteboarden.

När vi var klara lät hon blicken svepa över klassrummet. Hon pekade på mig. ”Ella Rising.”

Jag nickade.

Hon gick fram till Muhammad och pekade. ”Muhammad Hassan.” ”Shit, du är bra.”

20

Sedan Sandra. ”Sandra Åsberg.”

Sandra nickade. ”Yes!” ”Oskar Lindbeck.” ”Duktigt.” ”Ida Sköld.” Ida klappade långsamt med händerna. ”Amir Hamidi.”

Amir höjde avmätt på ögonbrynen. ”Imponerad.”

Sedan fortsatte hon med de andra: Jessica, Lovisa, Robin, Fabian, Yasmina, Nora, Daniel, Elinor …

Hela klassen. Hon tog inte fel på en enda. Ingen vikarie som jag någonsin haft hade lärt sig våra namn lika fort som Malin. En del vikarier lärde sig aldrig dem.

Småleende satte hon sig på kanten av katedern. ”Jaha, mina vänner. Det verkar som om jag vann vadet.” ”Du måste vara cynisk”, sa Sandra. ”Synsk, menar du.” Malin log. ”Nej, jag kan inte läsa era tankar, men däremot kan man träna upp sitt minne. Tro det eller ej, men ni kan lära er också.” ”Du måste ha fuskat på nåt sätt”, sa Oskar tvärsäkert. ”Ingen kan lära sig alla namn så snabbt.” ”Jodå. Det är ingenting mystiskt eller magiskt med det. Det handlar om övning och koncentration. Du kan också lära dig, Oskar.”

Oskar slog ut med armarna. ”Jag vet redan vad alla heter.” ”Men det finns säkert nåt annat du skulle behöva bli bättre på.” ”Typ alla ämnen”, sa Muhammad och skrattade.

Oskar vände sig om och slog honom i bröstet med knytnäven.

Dunsen hördes i hela klassrummet. Mörkröd i ansiktet kastade 21

sig Muhammad över bänken och snart låg de på golvet och brottades. Vi andra tittade likgiltigt på. Ännu en dag i 9c.

Malin skrek inte eller försökte inte gå emellan. Sprang inte iväg efter hjälp som andra vikarier skulle ha gjort. Hon bara stod där med armarna i kors och betraktade dem på samma sätt som en zoolog studerar ett gäng kivande schimpanser.

Då märkte jag något underligt. Hennes ögon hade ändrat färg. Jag var helt säker på att de hade varit blå då hon steg in i klassrummet. Kanske berodde det på ljuset i klassrummet, på lysrörens kyliga sken som när det blandades med det varma solljuset som strömmade in genom de höga fönstren spelade ögat ett spratt.

Nu var hennes ögon gröna.

22

3 Den nya vikarien såg inte överdrivet munter ut efter sin första lektion med 9c. Något annat var inte heller att vänta.

Fredrik hade svårt att låta bli att flina när hon kom in i lärarrummet. ”Allt väl?”

Hon stannade och log obesvärat tillbaka. ”Jadå.”

Kanske var hon tuffare än han trodde. Eller så höll hon bara masken. ”Det finns kaffe i automaten. Kostar en spänn.” ”Tack.” Hon gick ut i köket och tryckte fram en mugg vattnigt kaffe, ställde muggen på bordet och satte sig i soffan bredvid honom. ”Vad undervisar du i?”

Fredrik tog en klunk kaffe. ”Matte och NO.” ”Trivs du?” ”Faktiskt. Det är en bra skola, även om den håller på att rasa ihop.” Han var inte alls ironisk. Han trivdes på Katarina Östra men det fanns mycket som kunde bli bättre. Till att börja med behövde skolan rustas upp om den skulle ha någon chans att överleva i den mördande konkurrensen från de andra skolorna i stadsdelen. Dock var han inte lika övertygad om att friskola var 23

lösningen på skolans problem. Även om han inte motsatte sig rektorns planer så var han inte heller någon anhängare. Liksom flera av hans kollegor vacklade han i frågan. ”Vad tycker du själv om Katarina Östra?” ”Lite för tidigt att säga. Jag har bara haft en lektion.” ”Hur var det?” ”Intressant.” ”Intressant?” Fredrik skrattade. ”Jobbigt är ordet jag brukar höra.” ”Så farligt var det inte. Jag tror dom kommer att lära sig varför dom är här.” ”Mm”, sa Fredrik och nickade. ”Jag brukar säga samma sak: ’Jag är faktiskt här för er skull och inte tvärtom.’ Men vissa av kidsen tycks inte ha fattat det än. Fast den berömda polletten brukar trilla ner när dom börjar nian.”

Hon sneglade på sin armbandsklocka. ”Mm. Dom lär sig. Det gör dom alltid till slut.” ”Lektion?” ”9b.” ”Bra klass.” ”Får jag fråga en sak?” ”Visst.” ”Varför är 9c:s ordinarie lärare sjukskriven?” ”Hanna? Tja, det är faktiskt lite känsligt.” Han såg sig omkring. De var ensamma i personalrummet så han behövde inte viska. ”Hon fick ett sammanbrott i vintras. Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer.”

Malin verkade begrunda detta. Sedan sa hon: ”Vi ses.”

Hon reste sig och gick. Fredrik märkte att hon inte hade rört 24

kaffemuggen som stod kvar på bordet. Han kastade en blick på klockan på väggen och konstaterade att han hade fem minuter på sig tills nästa lektion skulle börja.

I skolans värld vägdes varje minut på guldvåg. Därför gjorde han sig ingen större brådska utan väntade tills det var exakt två minuter kvar, då tog han sin portfölj och gick ut i korridoren.

Fredrik var tjugoåtta år gammal och hade arbetat fyra år på Katarina Östra, som för övrigt var den enda skolan han hade undervisat på om man bortsåg från praktikperioderna under lärarutbildningen. Han hade sökt till Lärarhögskolan direkt efter gymnasiet och varit en av de yngsta i klassen. Under gymnasietiden hade han vickat som mattelärare på sin gamla högstadieskola i Mälarhöjden och då bestämt sig för att det var lärare han ville bli.

Han hade aldrig ångrat sitt beslut även om hans pappa med illa dolt förakt brukade kommentera lärarnas låga status och usla löner. Han tyckte att Fredrik skulle ha satsat på en akademisk karriär, blivit forskare som han själv och Fredriks tre år yngre bror Staffan som gick sin forskarutbildning på prestigefyllda MIT i USA. Hans-Christian Schmidt, professor i bioinformatik på KTH hade alltid haft svårt att acceptera sin äldste sons yrkesval och skulle förmodligen heller aldrig göra det. Men forskning och karriärklättring låg inte för Fredrik. Han älskade att undervisa och belöningen för allt slit var varken lönen eller utsikten till karriär utan att få se hur ljuset tändes i elevernas ögon när de äntligen började förstå hur allt hängde ihop som bitar i ett gigantiskt pussel. Ty kunskap handlade om så mycket mer än att kunna rabbla multiplikationstabellen och räkna procentsatser. Kunskap 25

handlade om att se sammanhanget. Mönstren. När eleverna förstått detta kunde han gå hem nöjd. Då var det värt allt slit och alla vakna nätter.

I början hade han varit som de flesta unga och nya lärare, ambitiös, energisk och uppfylld av ett heligt uppdrag att omvända varenda icke-troende elev till hans ämnen Matematiken och Naturvetenskapen. Han ägnade nätter och helger åt att minutiöst planera varje lektion och dagarna åt att springa från klassrum till klassrum och försöka hinna med att genomföra en bråkdel av det han föresatt sig. Han ville vara en kunskapens trädgårdsmästare som såg sina elever växa i klassrummens drivhus likt vackra, ömtåliga blommor, men i praktiken blev han snarare en brandman som rusade runt och släckte hastigt uppflammande bränder. På kvällarna var han så trött och slut att han somnade vid skrivbordet med pennan i handen och högar av räknehäften att rätta till nästa dag.

Han såg sina högtflygande ideal och drömmar störta till marken likt bräckliga pappersdrakar och förstod att han var tvungen att gå med fötterna på jorden om han skulle överleva. De som ändå klängde fast vid drömmen om en perfekt skola med perfekta elever var de som föll hårdast.

Det han fruktade mest var att han skulle bli den där läraren han som ung lärare lovade sig själv att aldrig bli, en bitter gammal stöt som tjatade om hur mycket bättre skolan var förr och hur lata, bråkiga och respektlösa dagens elever hade blivit.

Sanningen var att Fredrik tyckte mycket bättre om att vara lärare i dag än när han började för fyra år sedan. Han hade lärt sig vad han skulle göra men framförallt inte göra.

Nej. Han kunde verkligen inte klaga. Han hade en fast an26

ställning (ingen självklarhet i dessa kristider), bra kollegor och en undervisningsmetod som han kände sig trygg med och som för det mesta fungerade. Han kom bra överens med de flesta elever och hade skaffat sig tillräckligt med erfarenhet för att veta hur han skulle handskas med de besvärliga eleverna och hjälpa de svaga.

Vissa dagar kändes jobbet tungt och slitsamt, då tvivlade han på sig själv och frågade sig om han verkligen hade valt rätt yrke.

Han kunde uppleva att han var stel och oinspirerad, rösten entonig och malande och tycka att eleverna verkade frånvarande och oengagerade. Men det räckte oftast med en bra dag – en dag då han kände sig inspirerad och upplyft, för att han skulle kasta alla tvivel överbord och glädja sig åt tanken att han hade världens bästa jobb. I alla fall hade han svårt att tänka sig att vara något annat än lärare.

I niornas skåphall fick han syn på Malin som stod och väntade vid dörren till 9b:s klassrum. Hennes lektion hade börjat. Eleverna droppade in en efter en.

Han saknade Hanna och hoppades att hon skulle komma tillbaka i oktober, som det var sagt. Samtidigt var det alltid uppfriskande med nya ansikten, särskilt när de satt på en sådan snygg brud som Malin (han undrade om hon var singel, hade inte sett någon ring på hennes finger men det behövde förstås inte betyda någonting).

Han hajade till.

Lysrören var ofta trasiga och solljuset som trängde igenom de dammiga fönsterrutorna räckte inte riktigt till för att lysa upp de långa, vindlande korridorerna med sina mörka prång och dolda skrymslen.

27

När de suttit i personalrummet och pratat hade hennes ögon varit gröna.

Nu var de klarblå.

Måste vara det förbannade ljuset, tänkte han, och gick vidare.

28

4 ”Köpte du mjölk?”

Jag stängde ytterdörren och stack in huvudet i vardagsrummet. ”Ja, och bröd.” ”Bra. Det hade jag glömt.” Det var eftermiddag och Liv Rising glodde på Oprah och tränade med sina hantlar. Hon led av kronisk värk på grund av en förslitningsskada hon fått efter tjugo år som undersköterska på Ersta sjukhus. Sedan förra hösten var hon långtidssjukskriven och hade så ont att hon knappt kunde röra huvudet utan att det kändes som om muskelfästena skulle slitas av. Stelt tillbakalutad i skinnfåtöljen lyfte hon hanteln upp och ner så att man såg hur underarmsmuskeln jobbade. Kring halsen bar hon en stödkrage av skumgummi och framför hennes fötter stod en rullator parkerad.

Jag ställde in mjölken i kylskåpet och brödet i skafferiet, sedan slängde jag mig i soffan i vardagsrummet.

Liv sänkte ljudet på teven och tittade på mig. ”Hur var det i skolan?”

Jag satte mig upp och tog ett äpple ur fruktskålen. ”Vi har 29

fått en ny vikarie för Hanna.” ”Jaha. Och hur länge har den här tänkt stanna?”

Jag bet av en tugga och ryckte på axlarna. ”Jag har hört att Hanna snart kommer tillbaka.” ”Hur är det med henne, förresten?” ”Ingen aning. Men hon verkar bra.” ”Hanna?” ”Vår nya vikarie. Hon är från USA men pratar perfekt svenska. Hon har ett helt otroligt minne. Du skulle ha varit med. Hon lärde sig våra namn på en gång.” ”Oj, det var inte dåligt.” ”Mm. Och så fick vi en uppgift.” ”Får jag se.”

Jag rotade i väskan efter stencilen som Malin hade delat ut i slutet av lektionen. Jag hittade pappret och började läsa: ”’Välj en berömd person som du skulle vilja vara. Beskriv personens liv och bakgrund och berätta om en arbetsdag i hans/hennes liv. Motivera ditt val. Varför skulle du vilja vara honom/henne. På MVG/ VG-nivån ska du diskutera och analysera följande fråga: Varför behöver vi förebilder/idoler?’”

Jag vek ihop stencilen och stoppade den i väskan. ”Vilken person har du valt?” ”Snälla. Vi fick uppgiften i dag.” ”Men lite har du väl tänkt?” ”Jag kommer inte på nån.” Jag tuggade på äpplet. ”Vem skulle du ha valt?” ”Janis Joplin.”

Mamma hade spelat hennes skivor för mig redan när jag låg i hennes mage. Man kan lugnt säga att jag hade vuxit upp med 30

Janis och hennes raspiga, såriga bluesröst som blödde så mycket desperat längtan. Hon sjöng som om varje andetag var hennes sista. Det kanske var därför hon berörde mamma så djupt, som var fången i sitt eget hus av smärta. ”Dog hon inte av en knarköverdos?” ”Tjugosju år gammal bara.” ”Och henne vill du vara?” Jag log. ”Jag skulle vilja sjunga lika fantastiskt, men jag är inte så säker på att jag skulle vilja vara i hennes kläder ens för en dag.” Hennes anletsdrag drog ihop sig som om hon plötsligt fått ont. ”Mamma?”

Hon vinkade avvärjande med handen. ”Det är bra.” Hon log. ”Du får göra en lista.” ”En lista?” ”Ja, en lista på dom personer som du skulle vilja vara.” ”Ja, men vi skulle bara skriva om en person.” ”Gör en lista på tio personer och sen väljer du ut en av dom.” ”Ja, jag fattar.” Jag hävde mig upp ur soffan och gick in på mitt rum.

Jag visste inte varför jag hade så svårt att komma på en enda person som jag beundrade så mycket att jag skulle vilja vara i dennes kläder, om än bara för en dag.

Med risk för att låta som en riktig tråkmåns måste jag erkänna att jag aldrig haft någon popidol, typ Beyoncé eller Britney Spears. Musik intresserade mig inte så värst mycket, inte sport heller, så systrarna Kallur och Carolina Klüft gick ju bort. Jag älskade att läsa, helst skräck och fantasy. En vampyrs bekännelse var min favoritbok, och jag kunde lugnt tänka mig att vara vampyren Lestat för en dag (eller snarare natt) men i pappret stod det 31

att personen måste vara verklig. Och Anne Rice visste jag inte mycket om. Författare överhuvudtaget verkade inte leva så spännande liv.

Jag plockade fram mitt blå skrivhäfte, fattade blyertspennan, och la pannan i djupa veck, som det brukar heta.

32

5 Jag brukade alltid komma i god tid. Det var en vana jag haft sedan jag började lågstadiet och gamla vanor bryter man inte så lätt.

Jag satte mig på min plats bredvid Ida och plockade fram engelskböckerna ur väskan. Malin satt bakom katedern och sneglade på dörren. Halva klassen saknades. Hon ville inte börja lektionen förrän alla kommit. Jag hade sett Oskar och Muhammad hänga i skåphallen. Var resten höll hus hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller. ”Lås ut dom”, föreslog Amir.

Fem minuter hade gått. Hanna brukade låsa dörren efter tio. ”Vi hade en överenskommelse”, sa Malin. ”Tror du att dom bryr sig”, sa Amir.

Efter en kvart släntrade Oskar och Muhammad in. Flinande sa de tja till Malin, totalt obekymrade om att de var sena. Malin log och hälsade dem välkomna med sin trevliga neutrala flygvärdinneröst.

Robin dök upp några minuter senare, skumögd och gäspande hasade han fram till sin plats. Jag gissade att han spelat World of 33

Warcraft hela natten. Strax efteråt svepte Jessica och Lovisa in i klassrummet som en fnittrande virvelvind. ”Välkomna”, sa Malin.

Förvånat glodde de på Malin som om det var första gången de såg henne. ”Och vem är du?” sa Lovisa med ohöljt förakt i rösten.

Alla verkade ha ”glömt” överenskommelsen och vi som kommit i tid var knappast förvånade, bara oändligt luttrade.

Dörren flög upp med ett brak som fick fönsterrutorna att skallra. Med munkjackans huva fälld över den mörkblonda kalufsen klampade Jonathan in i klassrummet. Med ryggen vänd åt Malin lyfte han armarna i en segergest som en boxare som äntrar ringen, och bifallet från publiken lät inte vänta på sig. Hurrarop, busvisslingar och stampanden. Han fortsatte sitt segertåg runt klassrummet, slog ihop handflatan med Oskars och Muhammads, gav Robins (som vaknat till) och Lovisas och Jessicas handflator samma hjärtligt omilda behandling, varefter han satte sig på sin plats, sträckte ut sina långa ben under bänken och gäspade så att vi kunde höra hur det knakade till i käkarna.

Malin, fortfarande lugn och samlad, stängde dörren och ställde sig vid katedern. ”Nu när alla är här kan vi börja lektionen.” ”Vem fan är du då?” sa Jonathan muntert. ”Jag heter Malin Lärka och jag vikarierar för Hanna i engelska och svenska.”

En okynnig glimt tändes i Jonathans gråbleka ögon. Högt så att ingen skulle missa det sa han: ”Malin, du är fett het.”

Klassrummet exploderade i målbrottsspruckna skratt och gällare tjejvarianter. Jag kastade en blick på Ida som bedrövat skakade på huvudet.

34

Malin log inte längre. Hennes röst hade fått en bestämd klang som fick oss alla att spetsa öronen en smula. ”Jag vet inte om du känner till det, Jonathan. Men ingen på den här skolan, varken lärare eller elever ska behöva tolerera sexistiska kommentarer. Så jag ger dig en chans att be mig om ursäkt.”

Uppenbarligen trodde Jonathan att hon skämtade. ”Jag menade inte att vara respektlös.” Han klippte med ögonfransarna och kupade handflatan över bröstet. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Från djupet av mitt hjärta.”

Paus för skratt, som i en tevekomedi. Utan att röra en muskel väntade Malin tills det blev tyst igen, sedan sa hon: ”Vi slutar om tre minuter så det är dags för veckans glosläxa.” Hon vände sig mot tavlan och började skriva upp glosorna en efter en.

Jag skrev av läxan och stoppade ner böckerna i väskan. De flesta hade rest sig och var på väg mot dörren. ”Jonathan”, sa Malin, ”jag vill prata med dig.” ”Shit, hon flirtar.” Jessica och Lovisa gapskrattade.

Jonathan slog nonchalant ut med armarna. ”Okej, vad är det.” ”Vi väntar tills alla gått.”

Muhammad klappade honom på axeln. ”Lycka till, kompis.”

Sedan lämnade vi dem ensamma i klassrummet.

35