9789170374715

Z E N A E L K H AL I L

Z E NA E L K HA L I L

B ei r ut, ja g ä ls k a r d i g Översättning:

Annika Ruth Persson

Ordfront Stockholm 2010

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 3

2010-01-25 13:37:20

Zena el Khalil: Beirut, jag älskar dig Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se

Copyright © Zena el Khalil 2008 Översättning Annika Ruth Persson Originalets titel Beirut, I love you Först utgiven av Saqi, 2009 Omslag Kerstin Hanson Grafisk form Göran Skarbrandt typsnitt Minion STD, Trixie Tryck Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-471-5

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 4

2010-01-25 13:37:20

Tillägnad min syster Lana Tack för att du låter mig stjäla några av dina dyrbara minnen.

Tack för att du alltid finner styrka nog att hålla mig på benen.

Tack för att du tänker fritt och är min ryggrad.

Tack för att du älskar Beirut tusen gånger mer än jag.

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 5

2010-01-25 13:37:20

uinlaga Beirut, jag 채slakar.indd 6

2010-01-25 13:37:21

Det regnar. På fönsterblecket samlar sig vattendropparna i små pölar och faller sen ner, samlas och faller ner igen, som upprepade massjälvmord. Regnets smattrande mot rutan är överväldigande högljutt; lika högljutt som ryktena.

Maya Ghannoum

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 7

2010-01-25 13:37:21

uinlaga Beirut, jag 채slakar.indd 8

2010-01-25 13:37:21

1 Det går en hårfin gräns mellan verklighet och dröm.

När jag föddes fick min mamma ett halsband av min pappa. Det var format som ett ankare. Många år senare försvann det halsbandet för mig. Jag hade tagit av mig det under en basketmatch, och någon stal det från bänken. Jag var rasande på mig själv för att själva symbolen för min födelse hade gått förlorad på ett så patetiskt sätt. Det var ett tecken på hur det skulle bli. Allt som jag älskade skulle jag förlora.

Ibland undrar jag om det där halsbandet fanns på riktigt. Ibland undrar jag om ens jag själv är verklig. Jag tittar ner på mina händer och fötter, de bekräftar att det finns en kropp, men jag kan aldrig se mitt ansikte. Jag stirrar in i speglar bara för att mötas av ett par vanliga bruna ögon.

Om jag stirrar tillräckligt länge blir de en annan varelses ögon. På andra sidan spegeln kliver jag ut ur mig själv. Leken skrämmer mig och efter bara några sekunder vänder jag mig bort. Det är skräckinjagande att stå ansikte mot ansikte med sig själv – att se vad man verkligen är. Att man skulle kunna vara verklig. Att ens ansvar är verkligt. Att ens liv faktiskt försiggår där ute.

Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 9

| 9

2010-01-25 13:37:21

Samspelar.

Existerar.

Jag minns inte min födelse, jag minns inte hur allt det här började, men jag minns hur jag dog. Jag minns hur jag dog innan jag återvände till världen som den människa jag är nu. Jag gick från mörker till mörker, sen till ljus. Men nu är det mörkt igen.

Amreeka, just nu existerar du. Men inget varar för evigt.

Maya, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. I mitt blod.

Beirut, du är precis som jag. Vandrar på den tunna gränslinjen. Ditt hjärta är stort, men det är just ditt hjärta som kommer att få dig på fall. Beirut, jag är din parasit, konkurrerar om kärleken.

Så småningom måste någon av oss ge sig. Medan du rumlar om med dina krigshetsare, som har blod på sina händer, stjäl jag ditt vin och din poesi.

Poeten vinner alltid.

Poeten vinner alltid.

Jag minns precis när jag bestämde mig för att bli konstnär.

Det var inte lätt. I min familj handlade allting om siffror och vinster. Konst, poesi och litteratur togs inte på allvar. Men vår ödesresa till Rom i mitten på 80-talet, den som skulle ha varit en extravagant shoppingrunda, gav mitt liv en ny riktning. Jag minns att självlysande örhängen och rejäla axelvaddar var moderna. Medan vi strosade längs Via Condotti och Via Veneto kände mamma att det fanns en längtan i min själ som ingen boutiqueshopping kunde uppfylla. Då 10 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 10

2010-01-25 13:37:21

tog hon med mig till Vatikanen. Till Peterskyrkan. Och där såg jag Michelangelos Pietà. Det räckte för mig.

Jag blev övertygad.

Jag har ett foto där jag står framför statyn (på den tiden stod den inte gömd bakom en glasfasad) och håller en brunsvartrandig Fendiväska. När jag såg jungfrun i ögonen visste jag att jag var ämnad till något bättre än att ha en läderbit hängande över vänsteraxeln. Jag tittade upp på mamma, som höll mig i handen så att jag inte skulle ströva iväg någonstans, och kände att vi äntligen hade fått en äkta kontakt.

Hennes mörka hår hade krusat sig i hettan och jag såg att små svettpärlor hade samlats längst ut i hårfästet – en vanlig dag skulle hon aldrig låta sig ertappas på det viset. Hon är både till utseendet och anden som Sophia Loren, ”drottningen av allt det goda och sköna”. Jag älskar den kvinnan.

Båda.

Jag såg på madonnan och tackade för att hon hade skickat ner mamma till jorden åtminstone i några minuter, för det var just i den stunden jag insåg att jag måste bli konstnär.

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 11

2010-01-25 13:37:21

2 Min berättelse börjar med den äldsta livstid jag kan komma ihåg. Jag föddes 1901 och hette Hussein.

I mina tidigare liv finns det alltid en storslagen kärlekshistoria. Husseins stora kärlek var New York City. Än i dag kan jag dra mig till minnes hur han längtade dit. På något vis har denna längtan förts vidare till mina två följande livstider. Vissa saker blir man aldrig av med.

New York har alltid bjudit mig på stora överraskningar, men inte den sorten som man bygger drömmar av. De är inte täckta av glitter och stjärnstoft. De är illusioner. Överrask­ ningarna handlar alltid om döden och återfödelsens utmaning. Om kvävning, rädsla, mögligt bröd, svamphärjade lakan, obemärkthet, mål som förloras ur sikte.

New York representerar alltid en viss typ av frihet. En som inte verkar finnas i Mellanöstern. New York handlar alltid om att människor är människor: dricker kaffe, går ut med sina hundar, målar, läser, hänger någonstans, studerar, arbetar, äter, träffas, odlar, joggar i parken, skrattar, älskar, lever. Vad jag har lärt mig – genom många hårda smällar – är att New York också kan vara ett monster.

12 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 12

2010-01-25 13:37:21

Under mitt nuvarande liv, påbörjat under andra millenniet, har världens superimperium gjort sitt bästa för att skapa teveprogram som ska övertyga mig om att mitt liv i Beirut inte duger. Att jag missar saker. Att Beirut helt enkelt inte är tillräckligt bra. På teve är New York glamour och framgång. Det är individer som själva formar sina levnadsbanor.

Det är ett stort gäng trofasta vänner. Det är glädjen över att vara medelklass och oberoende. Finna och följa sina drömmar. Navigera sig fram inom Storföretaget Amreeka.

Tjäna pengar.

Tjäna stort.

Allt som är mindre än ”fettfri-grande-café-mocha-latteutan-socker” är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Men New York City är också en illusion.

New York välkomnar inte vem som helst. Staden är selektiv, väljer vem den tar emot. Klarar du inte att betala den höga hyran kräver staden din själ i gengäld. New York placerar dig i en kategori. New York gör dig tjock, kort, svart eller vit.

New York gör dig till arab.

Två liv före detta, när jag var Hussein, reste jag till New York för att träffa mina föräldrar. Jag var inte konstnär då. Det skulle dröja åttiotvå år tills jag träffade Maya. Och nittio­fyra år tills jag upplevde mitt första krig.

Jag var en pojke från en oansenlig by i de libanesiska bergstrakterna. Och som det heter i de flesta orientaliska sagor: mina föräldrar var bestämda för varandra från födseln. Den delen är sann, men det ovanliga är historien om hur jag avlaZena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 13

| 13

2010-01-25 13:37:21

des. Enligt den var min mamma en dag ute och plockade någon sorts frukt som det just då var säsong för. Varje gång hi­ storien berättas frammanas här olika bär och frukter – körsbär, äpplen, hallon, pumpor, oliver, någon gång till och med auberginer. Vad det än var för jordbruksprodukter hon plockade, så berättas det sen att hennes klänning på något sätt fattade eld; somliga säger att tändstickor var inblandade, and­ra att det var solljuset som reflekterades från hennes por­slinshud.

Mirakulöst nog blev hon inte skadad. Hon hoppade bara ur klänningen och stod där spritt naken mitt i apelsin-, citron-, gurk-, broccoli-, kronärtskocks-, clementin-, (fyll här i fritt vald frukt eller grönsak) -odlingen. Det kittlade i tårna när de mötte den mjuka jorden. En skälvning for igenom henne och bröstvårtorna styvnade. Min pappa fick syn på henne och blev genast upphetsad. Sen påstås jag ha blivit till under fikon-, plommon- eller mandelträdet, beroende på berättaren.

Hur detta ödesbestämda kärlekspar många år senare hamnade i New York City är ett mysterium. Varför de gav sig iväg utan mig vet jag inte heller. Men så småningom hade de i alla fall tur och blev lite rika i Den nya världen, och då tyckte de att det var dags att få över mig dit. Jag var elva år.

Jag färdades tillsammans med en vän till familjen som hade gått med på att hjälpa mig på resan. Han hette John Abilmona. John var inte hans riktiga namn. Det var en av de saker arabiska män gjorde innan de förenade sig med Den nya världen, de antog ett västerländskt smeknamn för att bättre lyckas klättra uppför stegen. Med mindre än John, Mike eller Steve kunde man inte ta sig fram i Amreeka.

14 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 14

2010-01-25 13:37:21

Med något som låter det minsta orientaliskt får du stanna där Amreeka anser att du hör hemma. Johns riktiga namn var Nassif. Hur det kom sig att Nassif översattes till John är oklart. Men några namn finns det ju som går ganska bra att översätta: Mustafa blir Steve, Mohammed – Mike, Fadi – Freddy, Mazen – Mark, Firas – Frank, Mounzir – Joe, Dawood – David och Ossama – Owen.

Nassif Kassim Abilmona var en stolt och stilig ung man.

Som yngling hade han känt stolthet också över sitt namn.

Han kom från en gammal släkt med framgångsrika köpmän i många led. Hur framgångsrik hans släkt än var, hade Nassif (John) bara råd med en tredjeklassbiljett till Titanic.

Eftersom jag inte var myndig åkte jag med på hans biljett – nummer 2699. Jag minns hur mannen i biljettluckan morrade åt oss när vi köpte den: ”Inga araber, inga hundar.”

Kanske var det därför Nassif åkte med Titanic som John.

Själv höll jag bara truten.

Dagen innan hade jag lämnat jordbrukslivets värme och stillhet och rest till det sofistikerade Beirut – hamnstad och prostituerad på en och samma gång. Jag hade aldrig anat att något kunde vara så vackert. Där fanns feta män i röd filtfez och mulliga kvinnor med ögon inramade av drypande kajal och turkos ögonskugga.

Här skulle jag kunna gå över till att beskriva maten, aromerna och kryddorna som kom fläktande i luften, men jag har lovat någon att den här boken, den här arabiska kvinnan, inte någonstans ska nämna mat, kryddor, aromer eller slöjor. Nu talar jag om mig, författaren i sitt nuvarande liv, Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 15

| 15

2010-01-25 13:37:21

inte den lilla pojken som avlades under jasminen/kaktusen/ valnötsträdet. Just den här arabiska kvinnan, som ofta talar om sig själv i tredje person, upplever sin stad mer realistiskt. Åt helvete med romantik och nostalgi. Åt helvete med mormors hemliga recept. Den här arabiska kvinnan hatar att laga mat. Den här arabiska kvinnan hånar arabiska kvinnor som uttrycker sig genom mat. Jag har inte tid att sitta och rensa linser hela dagarna. Jag har inget behov av att diskutera intimhygien med bykvinnorna. Jag kan gå omkring i veckor utan att duscha. Jag kan dricka en flaska vin alldeles ensam. Jag har inte tid att ugnssteka auberginer och krossa vitlök. Jag får aldrig lust att börja slåss med israeler som påstår att det är de som har uppfunnit hummus och falafel.

Men åter till Husseins historia … jag var pojke när jag färdades med Titanic. Det sägs att man oftast reinkarneras till samma kön, men den regeln gäller inte mig. Historien berättar att jag hette Hussein. Historien berättar också att historier om pojkar som heter Hussein handlar om död i förtid.

Jag mötte Nassif i hamnen och vi gav oss ut på en resa som skulle förändra mitt liv. Vad som hände med Titanic är så välkänt att jag utelämnar alla detaljer om hur the heart must go on. I stället ska jag berätta hur jag drunknade. Det är inte många som kan beskriva det.

Jag är rädd för havet än i denna dag. Jag är rädd för öppet vatten. Jag är rädd för mörker och skyller alltihop på Titanic, för, jo, jag minns fortfarande drunkningen. Det stämmer, allt som brukar sägas om att drunkna. Det är tyst. Det är plågsamt personligt. Det mest högljudda under hela nat16 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 16

2010-01-25 13:37:21

ten var när vi krockade med isen. Ett öronbedövande brak genljöd i hela fartyget – starkare än alla bunkerbomber och överljudsbangar. Efter själva kollisionen blev det ganska tyst.

Visst, alla skrek, men jag hörde dem inte. Jag hade bara ögon och öron för det mörka svarta havet. Jag började släppa taget om bit efter bit av mig själv. Jag visste att jag skulle dö och försonade mig snabbt med det. För ett ögonblick tänkte jag på mina föräldrar, på hur de kurade ihop sig i sängen, kanske inte ens kunde somna av upphetsning över att vi nu skulle återförenas. Jag tänkte på Nassif, som försökte få mig med i en livbåt. Jag tänkte på vad som pågick i hans kropp. Jag såg hur hans blod strömmade från en ven till en annan. Jag såg hur hans middag bearbetades till skit. Jag undrade om han skulle överleva. Under klättringen upp från mellandäck red jag på Nassifs axlar. Jag flög ovanför trängseln, nedanför mig skimrade väggarna av återspeglade tårar. Vattnet hade redan börjat strömma in. Det var turkosblått, hade inte den svärta jag senare skulle möta.

Att rida högt över trängseln var surrealistiskt. Folk såg inte längre ut som människor. Det var bara kött som pressades mot kött.

En gigantisk orgie.

En festival för mänskliga exkrementer.

När män i sina historieböcker berättar sagor om tapperhet talar de ofta om svärdet som genomborrade hjärtat, skölden som skyddade sanningen och modet som sprängde fram rakt genom fruktan. Vad de glömmer att nämna är hur verkliga människokroppar hanterar stress. Hur inZena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 17

| 17

2010-01-25 13:37:21

älvorna blir sladdriga. Hur man tappar kontrollen. De ofrivilliga kräkningarna. Magen som blir blaskig. Smaken av galla. Smaken av syra. Känslan av hopplöshet och förtvivlan. Fruktan som hindrar varje handling. Kylan i händerna. Bultandet i huvudet. Tårarna, skiten och ännu mera skit.

Jag flöt fram på hans axlar och stirrade på alla runt omkring mig. Jag accepterade att det var ute med mig. Jag var inte arg.

Jag bara visste det.

Sanningen att säga var det inte förrän jag började drunk­ na som jag blev otroligt rädd. Min fruktan var inte för döden, utan för att befinna mig i detta mörka och vidsträckta. Havet var så stort. Så ändlöst. Och allt eftersom jag föll djupare blev det mörkare. Bedövande tyst.

När jag i dag tänker tillbaka, inser jag att jag själv bestämde när det var dags att dö. Jag minns att jag var beredd att acceptera döden för att jag helt enkelt inte stod ut med denna tystnad. Det var tystnaden som dödade mig, inte havet.

Det var verkligen en enslig död.

Vad jag minns mest är färgen på vattnet.

Purpur.

Nassif (John) är en Titanic-överlevare. Han är en av de 705 människor som överlevde. Han drunknade inte som de and­ ra 1 523. Hans kropp ligger inte bredvid min, 4 000 meter under havsytan. Det dröjde tjugosex jular, nyår och ramadaner innan Nassif kunde förlåta sig själv tillräckligt mycket för att berätta om det.

Han hade satt mig i en livbåt. Tanken var att han skulle 18 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 18

2010-01-25 13:37:21

ta sig upp i min båt så fort han hamnade i vattnet, där han var säker på att undantas från regeln ”endast kvinnor och barn”.

Han gled nerför ett rep som hängde intill min livbåt, nummer 15, medan de sänkte den ner mot vattnet. Jag förlorade aldrig ögonkontakten med honom. Han höll samma fart neråt som vi, fast besluten att nå vattnet samtidigt som jag.

Exakt klockan 02.43 trasslade livbåt 15 in sig i sina egna linor så att den fastnade och blev hängande. Rakt ovan­ ifrån, och helt omedveten om tumultet nedanför, brakade livbåt 4 ner på den. Ingen av passagerarna i min livbåt överlevde. Nassif såg med fasa hur den splittrades i miljoner bitar. Jag fångade hans blick en sekund innan jag sjönk.

Det var sista gången vi sågs.

Det dröjde tjugosex år innan Nassif förmådde tala om sin smärta. Till sist gick han, år 1938, med på att bli intervjuad av en lokaltidning i Roxboro, North Carolina. Det går fortfarande att få tag på artikeln, men den är inte riktigt sann.

Nassif talade engelska med brytning och levde med bördan, skammen, att vara en överlevare. Det var inte meningen att män skulle överleva Titanics undergång, i synnerhet inte tredjeklassmän.

I själva verket ger artikeln en något putsad version av Nassif. Exempelvis står det att Nassif redan då var gift med en kvinna, Najmeh, som födde fem döttrar åt honom: Jamal, Dalal, Souad, Weded och Samia, men Nassif var faktiskt inte gift med Najmeh när han korsade Atlanten ombord på Carpathia efter att ha räddats från Titanic. På den tiden var han gift med sin första fru, Salha, som mirakulöst nog födde Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 19

| 19

2010-01-25 13:37:21

hans son Mohammad (senare känd som Mike) samma natt som Titanic gick under. I tron att Nassif inte hade överlevt lämnade Salha hans familj och gifte så småningom om sig.

Najmeh träffade han flera år senare på en resa hem till Libanon. De gifte sig och Najmeh födde Wedad som så småningom födde May som så småningom födde mig, Zena, författaren, i det nuvarande livet.

Som Hussein låg jag på havets botten i nästan fem och ett halvt år. Jag vandrade ensam genom mörkret och sökte det glitter och glam som kallas New York. Jag kunde inte hitta det. Jag vandrade i åratal utan att nå fram. Mina ben blev tunna och mitt hjärta slitet. Jag fick blåsor stora som kontinenter. Jag vandrade och vandrade tills jag glömde bort varför jag vandrade. Den nya världen ville inte ta emot mig, varken som levande eller som död. Jag bröts ner. Jag var trött och ensam. Och vilse. Ett suddigt minne kom tillbaka: ”Inga araber, inga hundar.”

Det hade aldrig varit meningen.

Jag slöt ögonen och tänkte på mina föräldrar. Förlåt att jag inte kunde vara hos er. Förlåt att jag svek er.

Jag ville inte verka misslyckad, men hur länge skulle jag orka fortsätta med leken? Hur länge måste jag vandra omkring där för att bli övertygad om att jag inte var välkommen?

Nu fick det vara nog, bestämde jag.

Jag tog mig samman och började vandra österut. Jag korsade Atlanten och trängde mig igenom Gibraltar sund. Jag vandrade förbi Malta och hennes höga klippor. Språket bör20 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 20

2010-01-25 13:37:21

jade låta bekant. Jag vandrade mellan Greklands öar och där råkade jag höra någon prata om att invadera det sönderfallande osmanska väldet. Jag skyndade på stegen och sprang längs den anatoliska kusten tills jag inte orkade längre. Någonstans mellan Syrien och Beirut bestämde jag att jag hade kommit hem. Det var den 23 november 1917.

Jag dök upp ovanför livsytan i form av en liten flicka med förtjusande blågröna ögon. Jag hade varit under vattnet så länge att jag fick med mig något därifrån. Havsfödslar var farliga på den tiden, och mina överlevnadschanser var små, men mina nya föräldrar hade bestämt sig för att behålla mig den här gången. Och så gav de mig namnet Amal, som betyder ”hopp”. I resten av världen skulle jag bli känd som Asmahan.

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 21

2010-01-25 13:37:21

3 Att vara drusisk kvinna var inte lätt när jag levde som Asmahan, och det är det inte nu heller.

Genom många släktleds stolta och konservativa historier har vi prisats för vårt tålamod och vår sedlighet och värderats högt för vår självbehärskning. Vi har stöttat våra män, våra våldsamma och ädla krigare, som har skyddat våra levantinska berg från främmande inkräktare. Vi har varit ödmjuka intellektuella och studerat Sokrates, Jesus och Muhammeds skrifter. Vi har varit fromma och stillsamma, trott på att våra liv på jorden blott är en bråkdel av ett ögonblick i tiden, trott på att vi en dag, efter alla våra reinkarnationscykler, till slut ska återförenas med vår heliga skapare.

Vi har bott i byar och på gårdar. Med händer starka och bruna efter år av slit i solen.

Det fanns en tid då vi hade samma status i samhället som männen. Vi debatterade Platons teorier i vinrankeklädda pergolor under indiansomrarna. Vi lärde våra döttrar att laga mat och sy, men också att läsa och skriva.

Vi tog långpromenader på vetefälten under svala vårnätter. Vi läste poesi runt vår oujeq under den iskalla vin22 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 22

2010-01-25 13:37:21

tern, matade den med ved för att rosta potatis och vitlök.

Saker och ting förändras, men ibland tar det flera decennier innan vi märker det.

När osmanerna kom spelade vi med. Tills vi en dag blev förrådda av en av våra egna. Han tog på sig uppgiften att skriva nya regler för vårt uppträdande, att reformera vårt samhälle så att det skulle passa bättre in i den osmanska livsstilen. Vissa säger att han gjorde det för att skydda vår gemenskap, en anpassning för att överleva. För att bevara vår religiösa och sociala identitet.

Men till vilket pris? Genom hans reformer förlorade våra kvinnor sin jämlikhet och förvandlades till tamkaniner. Vi ställde inte längre några frågor, vi lydde.

För att uppfattas som rättfärdiga kvinnor måste vi, enligt vår reformator, tala mjukt och för det mesta vara tysta. Skygga, obefläckade och höjda över all oanständighet.

Vi instruerades att aldrig komma till våra män och klaga.

Vi blev tillsagda att alltid behålla fattningen och behärska oss, vara undfallande när vi fick reprimander och lyda när vi fick order. Vi skulle låta honom sköta våra affärer och aldrig stirra på honom, alltid vara sedesamma med honom och andas ut när vi såg på honom, rätta oss efter hans åsikter och älska honom uppriktigt, sätta honom före våra föräldrar, förlåta honom när han begått någon orätt mot oss och ta emot hans vrede med medkänsla. Framför allt fick vi aldrig jubla när han snavade och vi måste alltid uppskatta det han sa och gjorde. Vi måste avsky extravagans och nöja oss med abstinens.

Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 23

| 23

2010-01-25 13:37:21

Det var reglerna som vår reformator prackade på oss, och än i dag lever vi i skuggan av hans dekret. Våra nutida kvinnor har verkligen inte gjort mycket för att försöka ta tillbaka sin tidigare ställning i vår gemenskap. Det är skamligt hur religioner trycker ner folk. Och det har blivit så svårt att skilja religion från regim nu. I Libanon har de blivit så sammansmälta att det nästan är omöjligt för våra medborgare att utmana det system de lever i. Det har blivit nästan omöjligt för kvinnor att leva de liv de förtjänar.

Under mitt liv som Asmahan för närmare hundra år sen kastade jag ut de där reformerna vi har blivit påtvingade, ut genom fönstret. Jag ville inte ha något med dem att göra.

Sången var min gud.

Min make.

Mitt hem.

Min existens.

Och var och en som erbjöd mig en plats att sjunga på: min profet. Och Kairo, hon var mitt New York.

Kairo lekte med mig. Jag ville ha henne, men hon var hela tiden precis utom räckhåll. Varje gång jag tycktes ha kommit en bit på väg, varje gång jag fick en ny chans att uppträda och sjunga, hände det något som drog ner mig igen. Rykten, lögner, skandaler. Trycket från min konservativa familj som ville hålla mig borta från scenen. Hålla mig borta från vita duken. Det var 30-tal och jag kände mig förbunden med mina systrar på andra sidan Atlanten.

Världen förändrades och rörde på sig. Och i så höga hastigheter. Alltsammans utvecklades inför mina ögon. Bi24 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 24

2010-01-25 13:37:21

larna, tågen – maskinen i sin yppersta glans. Teveapparater i vartenda hem. Teven var den nya guden. Den rörliga bildens kraft hade hypnotiserat hela världen. Om de kunde göra allt det där borta, varför skulle inte jag kunna göra det i Kairo?

Vi var precis lika moderna som New York City. I själva verket var vi äldre och klokare. Det var vi som spann historierna. Allt började och slutade här.

Men traditionen är en tung börda.

Jag började dricka. Mycket. Jag kunde supa ner de flesta på en fest. Jag gick alltid hem sist. Jag däckade ofta. Eller rättare sagt, jag fick blackout. Jag började ljuga. Började lura min man för att kunna smita ut en hel natt och sjunga. Jag drack för att bli starkare. Jag drack för att glömma. Jag drack för att leva på en existensnivå jag aldrig nådde upp till utan att dricka. Det hjälpte mig att finna min röst.

Och behålla den.

Jag sjöng på barer. Jag sjöng på fester. Jag sjöng för privatpublik. Jag sjöng för filmregissörer och hoppades vinna deras gunst. Jag sjöng för min mamma och min bror. Jag sjöng för alla männen i mitt liv och för alla kvinnorna också. För min släkt i Syrien som betraktades som kungligheter. Kungliga, men panka. Jag sjöng för att komma bort från traditionen. Så många års tung tradition. Livlös tradition.

Klibbig. Tryckande.

Allt jag ville var att få känna mig levande. Sjunga. Dansa.

Dricka. Livet förändrades så snabbt och jag ville förändras med varenda sekund av det. Åt helvete med bylivet … Jag Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 25

| 25

2010-01-25 13:37:21

ville uppträda inför en publik som förtjänade det. Jag ville sjunga för de egyptiska bönderna som verkligen förstod sig på det enkla livet. Som alltid log och sjöng tillbaka. Jag ville vara med i teve. På film.

Men min förtryckande familj gjorde sitt bästa för att hålla mig vingklippt. Hålla mig lydig och obefläckad.

Mellanöstern har inte förändrats särskilt mycket de senaste tvåhundra åren. Vi utkämpar fortfarande samma krig, men har gett dem nya namn. Det liv vi känner till började med oss. Vi är universums medelpunkt och allt måste ha sitt ursprung här. Vi bär födandets börda medan resten av världen roar sig med att fixa till defekterna på det vi föder.

De har lärt sig att ta ett embryo, injicera den senaste teknologin i det och se det växa till en megapol.

Som Asmahan kände jag mig ofta sliten mellan de två världarna, Öst och Väst. Mitt hjärta, mitt hjärta var djupt rotat i mitt land. Men jag sjöng för att bygga broar. Medan fransmän och britter och tyskar utkämpade sina machokrig på vår mark sjöng jag om kärlek. Mina släktingar, de tappra krigarna som skyddade de syriska och libanesiska bergen med sina liv, bad jag stifta fred med våra europeiska gäster.

Världen förändrades och jag måste anpassa mig. Jag trodde verkligen att det kunde finnas liv utan turbulens.

Precis som Hussein på Titanic dog jag en för tidig död.

Till skillnad från Hussein hade jag alltid haft en bild av min egen död. Jag visste att den skulle komma alltför snart. Jag visste att det skulle vara en olyckshändelse. Jag visste att det skulle hända på en väg. Jag visste till och med vilken väg.

26 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 26

2010-01-25 13:37:21

Vid flera tillfällen hade jag hört min egen begravningssång.

Jag sjöng den ofta för mig själv. Det enda som överrumplade mig var tidpunkten. Döden kom när jag minst av allt väntade den.

Men så är det alltid med döden.

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 27

2010-01-25 13:37:21

4 Åttionio och ett halvt år efter det att Titanic sjönk och femtiosju år efter min bilolycka stod jag framför Twin Towers när det första föll. Jag befann mig på 6th Avenue och hade fri sikt. Tillräckligt nära för att se, men tillräckligt långt ifrån för att vara trygg. Mer exakt stod jag till vänster om Ray’s Pizza, framför en lastbil.

Folk trängdes och vi visste att vi inte borde stå där, men det finns något äckligt i människans intresse för att uppleva katastrofer. Jag säger uppleva, för det verkar som om katastrofen bara kan inträffa genom en upplevelse. Den är aldrig svart eller vit. Den är oftast svår att definiera. Och den händer på ett unikt sätt för var och en. Vissa deltar genom sina känsloreaktioner eller går helt in i sig själva. Vissa kastar sig in i striden, andra retirerar. Vissa tittar på fast de vet att de inte borde. Vissa är helt enkelt voyeurer. Vissa får inget grepp om situationen och försöker hitta anknytningar till något de redan känner till.

Jag växte upp med amerikanska actionfilmer. Jag växte upp med Schwarzenegger och Rambo. Med Bruce Willis och Chuck Norris. Med Charles Bronson, Lee Marvin, Jean28 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 28

2010-01-25 13:37:21

Claude Van Damme, Jackie Chan och Eric Roberts. Med MacGyver och mr T. Med Magnum och Top Gun. Hunter.

Air Wolf. Mission Impossible. Die Hard. Miami Vice. De har lärt mig att man i kärva lägen kan få höra följande uttryck: Shit, holy shit, shit for brains, fuck, fuck me, fucking hell, what the fuck, fuck you, fuck you asshole, cocksucker, oh my god, Jesus help us, holy-mother-of-god, bastard, bitch, son-of-a-bitch och yippie-kay-yay motherfucker.

Jag hörde vartenda ett och fler därtill den 11 september 2001.

Det var en actionfilm. Jag tittade mig omkring och såg människor som mötte sin värsta mardröm. De var rädda och förvirrade. Vissa höll ögonen slutna. Andra öppna. Vissa satt och grät på trottoarkanten, kunde inte tro på det som ­hände.

Andra rusade gatan fram med händerna flaxande i luften.

Där fanns barn också. Inte så många, de flesta var i skolan, men de som hade försovit sig den morgonen och fortfarande var på väg, de var där. Folk pekade. Folk kramade varand­ra. Vissa höll händerna för munnen. Vissa viskade. Vissa kräktes. Jag insåg hur lika vi var, allihop. Över hela världen.

Hur vi känner fruktan och sörjer och saknar. Hur vi i krislägen ofta tappar allt det som vi hela våra liv har kämpat för att bli. En man var inte längre en vd i kostym. Han var Kurt, Amys och Joes son som var dyslektiker. Brorsa till Danny och Nicole. Hon var Christine, dotter till Joyce och Brian, inte konsthistoriker. Vi höll alla varandra i hand, höll hårt Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 29

| 29

2010-01-25 13:37:21

i främlingar som plötsligt kändes som våra närmsta släktingar. Nej, vi var inte särskilt olika ändå.

Först visste nog folk i New York City inte hur de skulle reagera, för något liknande hade aldrig hänt dem. Paniken tog överhanden, som den gör hos människor över hela världen i spektakulära krissituationer. Och när paniken tog över försvann omdömesförmågan och det var då folk började peka.

Rädsla, förräderi, förvirring, skuld, smärta, förlust, vrede – de känslorna är universella, trots allt.

ÄMNE: Från mamma Till: zena Onsdag 12 september 2001

11.32

2KB

Hayati zanzoona, Hayat albi Lannossi Jag kan inte beskriva vilken skräck vi känner och hur rädda vi är för följderna.

Alla sitter klistrade framför teven, alla har gett sin syn på saken, folk är chockade, alla är bekymrade och oroliga för sina släktingar eller sina närmaste. Telefonlinjerna är blockerade. Jag lyckades aldrig komma fram till dig.

Jag har fått alla dina mejl och Lanas också.

Zena och Lana, försök förstå att ni inte kan gå omkring var som helst just nu, och snälla Lana, håll dig lugn ett tag. Åååå!!!!! Jag vet inte vad jag säger jag vet att ni inte är några småbarn men ta inga risker och jag är så orolig och har ingen aning om vilka reaktioner-

30 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 30

2010-01-25 13:37:21

na på den här tragedin blir. Med mat till exempel. Jag vet att folk råkar i panik i såna här lägen. Hur som helst, berätta vad som händer. Jag stannar hemma i dag. Jag sitter klistrad vid datorn och teven. Älskar er. Var rädda om er och snälla, försök få tag på Nabila och alla som skulle vilja höra ett ljud från er.

Hej då hayat Albi och var rädda om er. Se till att ni inte blir såna som bara äter pizza.

1 LOVE YOU

ÄMNE: var är du Till: zena Onsdag 12 september 2001

19.52

1 KB

Mamesito Zanzooni Var är du? Jag har inte hört något från dig!

Mejla, snälla . Jag kommer inte fram på telefonen. Jag har inte hört av Lana heller. Jag hoppas mejlförbindelserna inte är utslagna de också !!!!!!. Älskar dig. Mamma

New York var sig inte likt. Efter det att de två byggnaderna föll såg man mig bara som arab. I skolan kom de fram och frågade om jag kunde förklara varför det hände. På gatan gick folk omvägar förbi mig av rädsla för att jag skulle förhäxa dem med min svartvitrutiga keffiyeh. Ju mer folk hatade araber, desto mer ville jag vara arab, verkade det som.

Ju mer folk frågade, desto fler historier berättade jag för dem.

Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 31

| 31

2010-01-25 13:37:21

Jag berättade för dem hur Amreeka sprängde min mammas hus i luften 1983. Min mamma, som inte hade något att göra med allt det där. Min mamma som, bara tio år innan hennes hem exploderade, hade vunnit den regionala skönhetstävlingen. Min mamma som en gång i tiden hade drömt om att älska med Clint Eastwood. Hennes bror, som klädde sig som John Travolta och hade rummet tapetserat med Hollywoodbilder. Hans vita brallor sprängfyllda av sexualitet. Hans maskulinitet som aldrig kunde uppföra sig bakom blixtlåset. Hans hår, en svart svallande hög. Hans hårspray, oändlig. Hans geléer, eviga.

Huset borta.

Bror och syster, hela familjen, hemlösa.

Huset sprängt av USS New Jersey 1983.

Samma USS New Jersey som en gång i tiden stred i Vietnam.

Som en gång i tiden riktade granateld mot mål på Guam och Okinawa. Som gjorde räder längs den nordkoreanska kusten. Efter att ha moderniserats till att bära missiler hittade ”Big J” vägen till våra libanesiska stränder och sprängde min mammas hus i bitar. Å ”Big J”, du femton stridsstjärnors skepp, varför krossade du min mammas minnen? ”Big J”, ”Big J”, du gjorde mos av min mammas hus. Hennes leksaker och kläder. Hennes favoritmascara. ”Big J”: numera museum, förr en stolt och mäktig dråpare. ”Big J”, kände du ens min mamma eller var du så fylld av hat att du fyrade av helt blint? Som en åsna till man, rasande men begränsad av sin slokande kuk, ville du få ut din ilska. Vildsint bankande huvudet mot en betongvägg tills det blödde. Fantise32 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 32

2010-01-25 13:37:21

rande om att varje låtsasejakulation var en ny epoks födelse.

Rödsvullna ögon, berusad av vildsint raseri. Missiler hårda: penetrerande. Saliv: ymnig och illaluktande. Hud: stel, grov, sprickig, öppna sår, var, blod, exkrementer. ”Big J”, ditt gamla kräk, du sket på min mammas hus. Du tog allt hon ägde.

Alla hennes minnen. De röda Tupperwaregrejorna i köket.

Till och med de nyinköpta lakanen.

Jag berättade för dem att det enda jag tänkte på medan jag såg den första byggnaden falla var om jag skulle få se min älskare igen. Jag märkte inte människorna som brann. Jag var inte rädd för att dö. Jag märkte inte de 200 människorna som kastade sig ut genom fönstren. Jag såg inte den fallande mannen. Jag märkte inte brandmännen som blev instängda under byggnaderna. Jag tänkte på min älskare i Libanon. Min falske älskare som inte hade lust att älska mig tillbaka. Min älskare som tog sex dagar på sig för att till slut orka skicka ett mejl och höra om jag var okej. Min älskare som påstod att han var prickskytt, men som i själva verket bara snackade en massa skit.

När den första byggnaden hade fallit målade jag det som hände i mitt huvud. Jag målade min älskare som inte behagade ringa och fråga efter mig. Som inte ens orkade skriva. Jag målade paniken i mitt hjärta. Jag målade skräcken för att vara arab.

Jag hade ingen duk och var för rädd för att gå till butiken med konstnärsmaterial på Canal Street, bara ett stenkast från Twin Towers. Fanns affären över huvud taget kvar? Jag hittade en gammal pappersrulle i någon annans ateljé och klippte av två meter, lämnade en rosa tacklapp och satte upp Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 33

| 33

2010-01-25 13:37:21

pappret med häftstift på väggen i min ateljé. Den utspädda färgen rusade nästan rakt igenom pappret. Jag fick måla ett lager i taget och vänta tills det var torrt. Sen på det igen. Det tog flera timmar att bli klar. När jag var färdig var det långt efter midnatt. Jag trodde jag var ensam i huset, men så vandrade Tim in i min ateljé. Full på öl. ”Hur kan du måla nu?” Hans röst var halvkvävd. ”Jag måste få uttrycka mig.” Jag lät penseln sjunka mot golvet. ”Alla de som dog då?” Han lutade sig mot väggen och sjönk sakta ner tills han satt på huk med ryggen mot väggen. ”Folk dör varje dag, det här var inget nytt. I Libanon störtar byggnader samman varenda dag. Om vi slutade måla varje gång det blev kris skulle vi inte ha någon konst längre. Libaneser målade under inbördeskriget. Jag målar nu.”

Jag försökte säga det med så mycket medkänsla jag kunde, men det lät ändå helt fel. Kallt och likgiltigt och inte alls vad jag försökte få fram. Jag försökte berätta att jag var rädd, jag också. Att allt det här var nytt för mig också. Att död och förstörelse alltid är en unik erfarenhet. Alltid kommer som en överraskning. Alltid följs av en störtflod av känslor. Att jag hade suttit inlåst hemma hos mig hela veckan eftersom jag var rädd för att vara ute på gatorna. Att vi var åtta araber som hade bott i min lägenhet i fem dagar eftersom vi var rädda att bli överfallna. Vi var rädda för att vara ensamma.

Att jag också ville bli full eftersom det var för mycket att ta in. Att jag var rädd för att dricka eftersom jag inte ville tappa kontrollen. Alla verkade vilja ställa frågor till mig. Frågor 34 | Beirut, jag älskar dig

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 34

2010-01-25 13:37:21

eftersom ”jag var en av dem”. Eftersom jag var arab.

Tim var arg och förvirrad. Satt i ett hörn och började skala bort etiketten från sin flaska. Hans ögon var röda – av gråt, av fylla, jag vet inte. Håret, i samma färg som östeuropeisk pilsner, var rufsigt och hängde ner över hans ljusblå ögon. Han såg ut att vara nio år. Han såg rädd ut. Han kunde inte fatta hur jag kunde hålla på och måla. Och faktiskt, det kunde inte jag heller. Men det verkade vara enda sättet för mig att komma undan. Jag var en arab i New York. Jag ville gömma mig, men folk ställde för många frågor. Jag ville sitta som en madonna med Tim i famnen och pussa honom på pannan, låta honom höra att det skulle gå över och att allt skulle bli bra.

Som när en mamma vaggar sitt barn i famnen då det för första gången har fått ta emot en rasistisk skymf, ville jag tala om för honom att det finns onda människor därute och att vi måste lära oss att bli starka. Att folk dör. Att byggnader hela tiden sprängs i luften, över hela världen. Att i Pale­stina blir människor dödade varje dag. I Palestina dör barn helt utan anledning. I Palestina blir barn dödade av bulldozrar som lägger deras hem i spillror. Är det så stor skillnad mellan ett flygplan och en bulldozer?

Men Tim var lika misstänksam mot mina ömhetsbetygelser som de flesta av mina kurskamrater. I takt med att deras hjärtan fylldes av fruktan och misstänksamhet blev mitt hjärta större. Jag ville ge dem kärlek. Jag ville få dem allihop att sätta sig ner och sen skulle jag varsamt spräcka bubblan de hade levt i. Jag ville vara modern som ber sin dotter sätta Zena el Khalil

uinlaga Beirut, jag äslakar.indd 35

| 35

2010-01-25 13:37:21