9789170374777

Pakistan Tariq Ali

mellan diktatur och korruption

ORDFRONT

Tariq Ali

Pakistan

mellan diktatur och korruption Översättning: Gunnar Sandin

Ordfront förlag Stockholm 2010

Av Tariq Ali har Ordfront tidigare utgivit Fundamentalisternas kamp (2003) Bush i Babylon (2005)

Tariq Ali: Pakistan mellan diktatur och korruption Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Tariq Ali 2008 Översättning: Gunnar Sandin Originalets titel: The Duel. Pakistan on the Flight Path of American Power Först utgiven av: Simon & Schuster UK Ltd, 2008 Omslag: Eva Jais-Nielsen Omslagsbild: Abbas / IBL Bildbyrå Författarfoto: Suki Dhanda Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-477-7

Innehåll Förord 7 Pakistan vid sextio En förtvivlans katastrof 13 Återblick på Pakistan En tragedi föds 42 Washingtonkvartetten: Mannen som skulle bli fältmarskalk 64 Washingtonkvartetten: Generalen som förlorade ett land 84 Washingtonkvartetten: Islams stridsman 111 Washingtonkvartetten: Generalen som verkställande direktör 148 Ätten Bhutto: Västerlandets dotter 174 På den amerikanska maktens flyktväg 208 Operation varaktig frihet En bild av det »goda« kriget 235 Pakistan: Ett objekt för återvinning? 268 Epilog: Zardaris interregnum 299 Ur dagboken 2009 323 Noter 334

Förord

böcker har sina öden. Detta är min tredje studie om Pakistan.

Den första, Pakistan: military rule or people’s power?, skrevs 1969 och förutspådde statens splittring. Den förbjöds i Pakistan. Oavsett övertygelse tyckte kritiker ur alla läger, även de som gillade boken, att den gick för långt när den menade att staten kunde upplösas, men ett par år senare var det exakt vad som hände. Drygt ett årtionde senare skrev jag Can Pakistan survive? Frågetecknet var inte oviktigt men träffade ändå en öm punkt i general Zias Pakistan; det var oacceptabelt att ens ställa frågan. Generalen själv var ilsken över publiceringen liksom delar av förvaltningen, villiga verktyg för varje despoti. Zia angrep både mig och boken på en presskonferens i Indien, vilket var hjälpsamt och mycket uppskattat av förlagets försäljningsavdelning. Även den boken förbjöds, men till min förtjusning gavs den skamlöst ut i många piratupplagor inne i Pakistan. Där förbjuds inte längre böcker, åtminstone har det varit så en tid, vilket är en tröst och ett litet framsteg.

När jag lämnade landet 1963 bestod det av Västpakistan och Östpakistan. Åtta år senare utträdde den östra delen och blev Bangladesh.

Befolkningen i den västra delen uppgick då till 40–45 miljoner. Den har vuxit fenomenalt sedan dess och är nu på väg mot 200 miljoner. Personer under 30 år är i majoritet.

Den här boken har som sin kärna den långa duellen mellan en USA7

stödd politisk-militär elit och landets medborgare. Under tidigare år tillhandahöll det amerikanska utrikesdepartementet sekundanter för duellen, men med de nuvarande USA-trupperna i grannlandet Afghanistan och USA-bomber som faller över pakistanska hem håller konflikten på att anta en direktare form. Skulle den utvecklas vidare, som vissa i Washington har förespråkat, finns det en avgjord möjlighet att allvarliga sprickor drabbar den omskrutna enigheten i Pakistans militära överkommando. Förhållandet till USA, som alltid har varit omstritt i landet, hotar nu den pakistanska krigsmakten. Politiska kommentatorer i USA hävdar med jämna mellanrum, tillsammans med en klick efterhärmare i Pakistan, att en islamistisk revolution pyr i landet som allvarligt hotas av »jihadterrorister«. Sådana påståenden har som enda funktion att inbjuda till en partiell USA-ockupation och göra jihadisternas övertagande till en självuppfyllande profetia.

Duellens viktigaste aspekt är inte den starkt uppmärksammade konflikten i Waziristan utan klyftan mellan folkflertalet och dess korrupta, likgiltiga härskare. Den duellen utkämpas ofta utan vapen och stundom bara i tankevärlden men upphör aldrig. En viktig orsak till den djupa fientligheten mot USA har föga med religion att göra, utan bygger på insikten att Washington har stött varje militärdiktator som ockuperat landets ledning. När Pakistan nu åter är en strategisk tillgång fruktar man att Washington ska göra så igen, eftersom det betraktar militären som landets enda fungerande institution och inte visar något tecken på att förstå varför det är så. Den här boken kan bidra till förståelsen.

Vad förklarar mitt fortsatta intresse för Pakistan? Jag föddes och utbildades där. Större delen av min släkt bor där ännu, och under perioder då jag inte är förbjuden att komma in i landet besöker jag det regelbundet.

Jag gillar att träffa gamla vänner och bekanta, särskilt nu när de flesta av dem har pensionerats från viktiga befattningar och åter kan tala öppet och skratta. Jag känner mig aldrig ensam i Pakistan. Något av mig blev kvar i jorden och träden och människorna, så jag är välkommen även i onda tider.

Jag älskar bergen. De kan i alla fall inte fyllas med skyskrapor och 8

tvingas att likna Dubai. Palmer, Gulfkitsch och Himalaya går inte bra ihop, trots att vissa försöker få till det. De urbana landskapen är det annat med. De har förändrats starkt genom åren: nya, planlöst uppförda och illa utformade hus har förstört det mesta av de större städerna. I huvudstaden Islamabad oroades Edward Stone, en av de USA-arkitekter som i slutet av 1960-talet byggde upp staden, över belägenheten eftersom den låg mitt över en geologisk förkastningslinje och hade dålig grund. Hans rekommendation var att inga hus högre än tre våningar skulle byggas.

Hans råd ignorerades av den tidens militärdiktator. När en kraftig jordbävning drabbade landet 2005 skakade byggnader över hela Islamabad.

Jag var där under efterskalven som var svåra nog.

Det var inte bara jordbävningen som skadade Pakistan. Denna den senaste tragedin fick andra sår att öppnas. En djupare och mörkare olust, knappt noterad av eliten men betraktad som självklar av de flesta medborgare, har genomsyrat landet och nu gått i dagen. Den jordbävning som dödade tiotusentals människor kastade ljus över ett land besudlat av korrupta byråkrater, officerare och politiker, av regeringar som är ruttna in i märgen, av skyddade maffior och av heroinbranschens och vapenhandelns uppsvällda profiter. Lägg därtill det brutala hyckleriet hos de islamistiska partier som exploaterar statsreligionen och bilden är komplett. Mannen på gatan, som inte längre förvånas över berättelser om privilegier och bestickning, satte in katastrofen i detta sammanhang. På en statlig skola i Lahore tillfrågades elever som samlade in leksaker till barn som överlevt tragedin vem de ville skulle ta emot gåvan på barnens vägnar. De röstade enhälligt mot varje politiker, officer och administratör. De föredrog en läkare.

Inget av detta förklarar kanske driften att fortsätta skriva om ett land.

Motivet är enkelt. Hur djupt jag än föraktar den degenererade härskarelitens känslolöshet, korruption och narcissism har jag aldrig låtit detta påverka min inställning till Pakistan. Jag har alltid hyst en djup respekt och tillgivenhet för de vanliga människorna som med sina instinkter och sin intelligens, trots sin bristfälliga utbildning, genomgående gör en mycket sundare bedömning av vad landet behöver än de som har 9

styrt över det sedan 1947. Varje självständigt sinnad pakistansk journalist eller författare kan bekräfta detta.

Människorna kan inte ges skulden för de tragedier som drabbat landet. Det är inte deras fel att de ibland grips av hopplöshet och inte kan se något slut på sin träldom. Det märkliga är att inte fler ansluter sig till extremistiska religiösa grupper. Människorna har i allmänhet hållit sig avvaktande till dessa, vilket framgår av varje val, inklusive det senaste som hölls i februari 2008. Får de tillfälle röstar en stor majoritet på kandidater som utlovar sociala förändringar och reformer och är emot makthavarna. De blir alltid besvikna.

Min gamla redaktör Colin Robinson, först på förlaget Verso, sedan på New Press och nu på Scribner, var starkt övertygad om att jag borde skriva den här boken innan jag själv var det. Hans envishet lönade sig. Hans instinkter var bättre än mina. Medan jag jobbade med den publicerade Mary-Kay Wilmers, sträng grindvakt på London Review of Books, ett längre utdrag om Benazir Bhuttos hemresa ur det ofärdiga manuskriptet. Det var, som läsarna kommer att märka, starkt kritiskt.

Två veckor efter det att jag levererat artikeln och arbetade med detta manus mördades Bhutto. Det kändes som om jag borde mildra prosan, men trots min sorg och vrede inför hennes död stod jag emot. Som den tyske författaren Lessing en gång anmärkte: »Den man som presenterar sanningen i masker och förklädnader må vara dess redskap men är aldrig dess älskare.« Och sanningen brukar besöka Pakistan i form av viskningar. Vi är skyldiga folket att tala ut. Benazirs död – jag kände henne väl sedan många år – var utan tvekan tragisk, men det är inte ett tillräckligt skäl för att ändra min bedömning. Att hon lämnade över ledningen av partiet till sin make tills sonen fått åldern inne var en sorglig spegling av hur det står till med den demokratiska politiken i Pakistan och stärkte mitt domslut. Landet behöver bryta upp från uniformer och dynastier.

Mitt tack går till många pakistanska människor ur alla samhällsklasser, från bönder och fackliga aktivister till generaler, ämbetsmän och 10

gamla vänner, som talat utan hämningar vid mina besök under senare år. Att namnge dem skulle inte nödvändigtvis uppfattas som vänligt.

Tack även, som vanligt, till Susan Watkins, min samarbetspartner sedan nästan tre decennier, en vänlig men bestämd redaktör för New Left Review, något som många bidragsgivare (inklusive jag själv) har upptäckt.

När jag började skriva boken frågade en vän i London: »Är det inte lättsinnigt att börja på en bok medan tärningen ännu befinner sig i luften?« Om jag väntade på att den skulle ramla ner skulle jag aldrig ha skrivit något om Pakistan.

Tariq Ali 5 april 2008

1 Pakistan vid sextio En förtvivlans katastrof

1900-talet har inte varit skonsamt mot Pakistan. Särskilt under de tre senaste decennierna har vi fått se en ytlig och svag stat gradvis reduceras till ett stillastående och förrädiskt träsk. Ekonomin, den officiella och den inofficiella, har blomstrat på sina ställen men utan stöd av utbildning, teknik eller vetenskap. Ett litet antal personer har samlat på sig jättelika förmögenheter, och öppnandet av Porsches visnings­ salong i Islamabad 2005 hälsades med höga hurrarop och hyllades som ett tecken bland andra på att landet äntligen hade inträtt i moderniteten. Vad som glömdes var den senaste näringsstatistiken som avslöjade ett förbryllande faktum: invånarnas medellängd sjunker. Enligt de senaste siffrorna från FN:s befolkningsfond var 60 procent av barnen under fem år mer eller mindre hämmade i växten.

Få bland de rika brydde sig om de underprivilegierade. De vanliga människornas behov, deras trassliga liv, flykt in i religion, blomstrande svartabörsaffärer, väpnade sammanstötningar mellan olika muslimska fraktioner, krig vid västra gränsen och mord på politiska ledare – inget av allt detta bekymrade de rika särskilt mycket. Prasslet från pengarna dränkte alla andra ljud. Flertalet etablerade politiska partier följde i likhet med sina västliga motsvarigheter inte längre ideologiskt rotade program utan var beroende av kompisskap, klientilism och själlösa anhängare. Organisationernas mål har blivit strängt personinriktade: 13

sinekurer, pengar, makt och oemotsagd lojalitet mot ledaren eller en kollektivt styrande krigsmakt. De ledande i alla partier är fientligt inställda till varje verklig talang. Politiska befattningar eller parlamentariska mandat vinns sällan genom meriter. God karaktär eller skarpt intellekt är i praktiken ett hinder.

När en individ fyller sextio ser han sig i spegeln och blir antingen förtjust eller fylls av obehag. Det är verkligen synd att ett land inte kan se sig självt på ett sådant sätt. Det blir nödvändigt för någon annan – en bildkonstnär, poet, filmskapare eller författare –­att vara spegeln. Året då Pakistan fyllde sextio, 2007, när makten tycktes rinna diktatorn ur händerna, verkade vara ett gott tillfälle att skaffa sig förstahands­ information om landet. Städerna på slätten undviker man helst i augusti när regnen kommer och förvandlar dem till väldiga ång­bastur. När jag bodde där brukade vi fly upp i bergen där Himalayas brisar ständigt höll luften frisk. År 2007 blev jag kvar. Monsunsäsongen kan vara riskfylld men behöver upplevas då och då, bara för att komma åt den gamla minnesbanken. Fukten som försvagar alla är verkligt mördande. Lättnad kommer i form av korta skurar: ett plötsligt lugn som följs av att himlen mörknar, av åskmuller som avlägsna bomber och så ett kraftigt regn. Floder och bäckar svämmar snabbt över. Vattenflöden gör städerna omöjliga att ta sig fram genom. Avloppsvatten rinner genom både slum och bättre bostadsområden. Stanken överskrider klassbarriärerna, och inte ens de som är vana att kasta sig från luftkonditionerade rum till luftkonditionerade bilar kan helt undslippa lukten.

Kontrasten mellan klimatet och den officiella politikens hopplösa värld kunde inte vara mer påtaglig. Den senare är en öken, fullkomligt steril. Inte en hägrande oas i sikte. IIlusionslösheten och vreden är utbredda. De stora affischer som sprider kulten av den Store ledaren (general Musharraf) eller de Mindre ledarna (provinsiella skuggfigurer utan egen personlighet) har antagit en vämjelig och mardrömslik form.

En av de gamla källorna till officiell legitimitet – odlandet av hatet mot indier/hinduer –­har också sinat. Den 14 augusti, landets helgdag till minne av dess självständighet, är ännu mer konstlad och irriterande 14

än förr. En kakofoni av meningslösa slagord och oräkneliga klichéer av chauvinistiskt självförhärligande som i tidningarnas bilagor konkurrerar om utrymmet med fadda foton på landets grundare, Muhammed Ali Jinnah, och den evige hovpoeten, Allama Iqbal, som man har sett hundratals gånger förr – det gör inte intryck på någon. Lägg till detta banala paneldiskussioner i videosfären som påminner oss om vad Jinnah har sagt eller inte sagt. Som alltid åtföljs detta av en massa gnäll över hur den perfide lord Mountbatten och hans »promiskuösa« hustru Edwina (hennes kärleksaffär med den indiske ledaren Jawaharlal Nehru behandlas av pakistanska dumskallar som en politisk händelse) gynnade Indien när bytet skulle delas. Det är sant, men vem bryr sig nu?

Det märkliga paret kan inte ges skulden för att landet har blivit en ruin.

Privat förekommer dock mycket mer rannsakan, och man hör ofta en förbluffande samling personer hävda att staten aldrig borde ha bildats. Åtskilliga år efter mitt uppbrott från landet 1971 skrev jag boken Can Pakistan survive? Den fördömdes offentligt och förbjöds av den tidens diktator, general Zia-ul-Haq, den värsta i landets historia. Under hans period blev landet hårt »islamiserat« och dess politiska kultur brutaliserades, med offentlig prygling av oliktänkande. Hans fasansfulla arv tycks ha avsatt bestående spår. Min bok utgavs i många piratupplagor och, som jag senare fick veta, lästes noga av ett antal generaler. Jag hävdade där att om staten fortsatte som förut kunde även någon av minoritetsprovinserna hoppa av och lämna Punjab ensamt, struttande som en tupp på en gödselstack. Många som då bittert fördömde mig som förrädare och avfälling ställer nu samma fråga: Kan Pakistan överleva?

Det är för sent att ångra sig, säger jag till dem. Landet har kommit för att stanna. Det är inte den mystiska »pakistanska ideologin« eller ens religionen som garanterar dess överlevnad utan två andra faktorer: dess kärnvapenarsenal och stödet från Washington. Om man där beslöt att Pakistan behövde en mjuk balkanisering – till exempel att Nordvästra gränsprovinsen lösgjordes från Pakistan och fogades samman med ett Natoockuperat Afghanistan – kunde Kina känna sig tvingat att träda in för att bevara den existerande staten. En av de grundmotsättningar som 15

präglar Pakistan har blivit alltmer markant: tusentals byar och slumområden saknar fortfarande elektricitet och rinnande vatten. Träplogen samexisterar med atomreaktorn. Detta är den verkliga skandalen.

På landets sextioårsdag (liksom på tjugo- och fyrtioårsdagen) kämpade en omstridd militärregim för sin överlevnad. Ett externt krig fördes vid landets västra gräns medan det internt ansattes av jihadkrigare, advokater och domare. Inget av detta tycktes göra något större intryck på de unga våghalsar i Lahore som hade bestämt sig för att fira dagen på sitt eget sätt. Tidigt på morgonen tog unga män på motorcykel, tjur och tjurfäktare i samma person, över gatorna i vad som har blivit ett årligt självmordslopp. Som om det enda som var värt att hylla var deras rätt att dö. Bara fem lyckades med det 2007, en mycket lägre siffra än tidigare år. Kanske är detta ett rationellt sätt att minnas en konflikt där en miljon människor hackade varandra till döds medan det förfallande brittiska imperiet beredde sig på att sticka hem.

Under tiden tog en ny uniformerad despot emot militärparadens hälsning i Islamabad för att högtidlighålla självständighetsdagen och höll ett dåligt tal, skrivet av en trött byråkrat, som inte lyckades kväva de omgivande smickrarnas gäspningar. Inte ens F16-planen i stolt formation kunde pigga upp publiken. Skolbarn viftade med flaggor, en orkester spelade nationalsången, hela showen direktsändes och så var det slut.

Västvärlden föredrar att betrakta Pakistan genom en enda lins. Euro­ peiska och nordamerikanska tidningar skapar intrycket att det enda problem som landet står inför är makten hos de skäggiga fanatiker som smyger omkring i Hindu Kush och, som reportrarna ser det, är på vippen att ta över. I den berättelsen har allt som hejdat jihadistfingret från att finna sin väg till kärnvapenavtryckaren varit general Musharraf. Redan 2007 stod det klart att han riskerade att drunkna i ett hav av problem, varför USA:s hjälpsamma utrikesdepartement kastade ut en hårt uppumpad livflotte i form av Benazir Bhutto. Men tänk, frågade sig några av oss månader före det tragiska mordet på henne, om de sjunker tillsammans?

16

Hotet att jihadkrigarna ska ta över Pakistan är i själva verket avlägset. Det finns inga möjligheter till en kupp från religiösa extremister om inte krigsmakten vill ha en, som på 1980-talet när general Zia-ulHaq lämnade över utbildnings- och informationsdepartementen till Jamaat-e-Islami, med ödesdigra resultat: islamistiska gäng utplånade all demokratisk opposition på universiteten och jamaatipropagandister fick plats i medierna. Pakistan står inför allvarliga problem, men dessa ignoreras normalt sett i Washington av både administrationen och finansinstitutionerna. Bristen på grundläggande social infrastruktur uppammar hopplöshet och förtvivlan, men bara en liten minoritet ansluter sig till väpnad jihad.

Under perioder av militärstyre i Pakistan förenas tre grupper: militära ledare, en korrupt klack av fifflande politiker samt affärsmän på jakt efter saftiga kontrakt eller statsägd mark. Alla är numera tillräckligt duktiga bedragare och väl tränade i att dölja mindre rivalitet och avund i sin strävan efter det större onda. Det band som förenar dem är pengar och primitiv ackumulation av urban och agrar egendom. Politiker som missgynnats av militären undrar vad de har gjort för fel och ställer sig i kö för att korrigera missuppfattningar och vinna acceptans.

Landets härskande elit har ägnat de senaste sextio åren åt att försvara sina orättmätigt förvärvade rikedomar och privilegier, och den Högste ledaren (uniformerad eller ej) berusas ständigt av deras smicker.

Och den officiella oppositionen? Ack, systemet specialiserar sig på att producera parlamentsledamöter som alltid i första hand är på jakt efter lätta pengar. Brutala och råa, med skrovliga röster och slug list, är de experter på att hantera finansiärer som blivit beroende av dem. De skulle vara ytterst komiska figurer om de inte var så farliga: sammetslent tillgivna när deras behov tillfredsställs, skoningslösa när de inte får som de vill. Vad har folket gjort för att förtjäna sådant?

Korruptionen omsluter Pakistan likt en vattenhinna. Benazir Bhutto och hennes efterlevande make, Asif Ali Zardari, hade efter två ämbetsperioder samlat på sig tillgångar för 1,5 miljarder dollar. Den tvåfaldige premiärministern Nawaz Sharif och hans bror med intim känne17

dom om konjunkturcykeln drog förmodligen in dubbla summan. Med inspira­tion uppifrån har enklare politiker, byråkrater på varje nivå och deras motsvarigheter i krigsmakten inte haft några besvär med att bygga upp sina egna penninghögar. De fattiga bär bördan men även medelklassen påverkas. Jurister, läkare, lärare, småföretagare och köpmän förlamas av ett system där beskydd och mutor är trumfkort. Vissa far sin kos – enbart i USA arbetar 20 000 pakistanska läkare – medan andra förlikar sig med systemet och accepterar kompromisser som gör dem djupt cyniska inför sig själva och världen.

Islamisterna befinner sig visserligen långt från statsmakten men sysslar under tiden flitigt med att samla anhängare. De envisa och hänsynslösa missionärerna i Tablighi Jamaat (TJ) är särskilt effektiva. Namnet Tabligh betyder »utbredning av äkta islam« och sekten har många likheter med väckelsekristna fundamentalister i USA. Syndare ur alla sociala grupper som trängtar efter rening köar för att få vara med. TJ:s högkvarter i Pakistan finns på en stor missionsstation i Raiwind. Det som en gång var en liten by med omgivande fält av vete, majs och senap är nu en av Lahores fashionabla förorter, där bröderna Sharif byggde ett palats med inspiration från Gulfstaterna när de satt vid makten på 1990-talet. TJ grundades på 1920-talet av Maulana Ilyas, en präst som utbildats vid det ortodoxa sunniseminariet Deoband i Uttar Pradesh.

I början var rörelsens missionärer koncentrerade till norra Indien men idag finns det stora grupper i Nordamerika och Västeuropa. TJ hoppas få bygglov för en moské i östra London intill platsen för 2012 års olympiska spel. Det skulle bli den största i Europa. I Pakistan har TJ ett brett inflytande. Penetration av det nationella cricketlaget och rekrytering av känt folk hör till dess mest påfallande framgångar: cricket­ spelarna Inzamam-ul-Haq och Mohammad Yousuf är aktivister för saken i Pakistan medan Mushtaq Yusouf arbetar hårt för dess intressen i Storbritannien. En annan triumf var rekryteringen efter 11 september av Juanid Jamshed, den karismatiske sångaren i Pakistans första framgångsrika popgrupp, Vital Signs. Han har fördömt sitt förflutna och sjunger nu enbart fromma sånger – naat.

18

Tabligherna betonar icke-våld och hävdar att de bara sprider den sanna tron för att hjälpa människor att finna rätt väg i livet. Må så vara, men det är tydligt att vissa yngre manliga rekryter är trötta på alla dogmer, ceremonier och ritualer och är mer intresserade av att komma över en kalasjnikov. Många kommentatorer menar att Tablighs missionsläger är bördig rekryteringsmark för väpnade grupper som är aktiva på den västra fronten och i Kashmir.

Etablissemanget har dröjt med att utmana den tolkning av islam som grupper av Tablightypen står för. Det är inte den sortens krafter som hotar Musharrafs styre. Det gör i stället juristkåren, som praktiskt taget har fått stopp på regimen. Musharraf avstängde den 9 mars 2007 Iftikhar Muhamad Chaudhry, Högsta domstolens ordförande, i väntan på en utredning. Anklagelserna mot honom fanns i ett brev från Naeem Bokhari, en regeringssinnad advokat. Lustigt nog fick brevet stor spridning – jag erhöll en kopia via e-post. Jag undrade vem som låg bakom och kom till slutsatsen att det bara handlade om avund. Men nej, det stod snabbt klart att brevet ingick i en plan. Det inleddes med några personliga klagomål innan en extravagant retorik tog över: Ers nåd, advokaternas värdighet kränks ständigt av er. Vi behandlas strängt, grovt, bryskt och obehagligt. Man lyssnar inte på oss.

Vi tillåts inte framlägga vår sak. Det finns föga utrymme för försvarspläderingar. Det uttryck som används för rättssalen i domstol nr 1 är »slakthuset«. Vi kuvas genom aggression från domarkåren, ledd av er. Allt vi möter från er är arrogans, aggression och stridslystnad.

Följande avsnitt borde ha uppmärksammat mig på vad som egentligen pågick: Jag är sårad av den stora publiciteten kring mål om grundläggande rättigheter som Ers nåd tagit upp i Högsta domstolen. Förhandlingarna i Högsta domstolen kan smidigt och lätt hänskjutas till 19

distrikts- och brottmålsdomare. Jag är vidare sårad av mediernas bevakning av Högsta domstolen angående återbördandet av en [bortrövad] kvinna. I rättssalen omtalas detta som »medie­cirkus«.

Chefdomare Chaudhry började bli besvärlig för regimen. Han hade dömt mot regeringen i ett antal viktiga mål, inklusive ett om den hastiga privatiseringen av Pakistan Steel Mills i Karachi, ett av den dåvarande premiärministern Shaukat »Shortcut« Aziz älsklingsprojekt.

Det hela påminde om Jeltsins Ryssland. Ekonomer hade beräknat att fabriken var värd 5 miljarder dollar. 75 procent av aktierna såldes på en halvtimmeslång auktion för 362 miljoner till ett konsortium bestående av Arif Habib Securities (Pakistan), al-Tuwairqi (Saudiarabien) och Magnitogorsk Iron & Steel Open JSC (Ryssland). Privatiseringen var inte populär hos militären och den avgående styrelseordföranden, Haq Nawaz Akhtar, klagade och sade att »anläggningen kunde ha gett mer pengar om den sålts som skrot«. Den allmänna uppfattningen var att presidenten och premiärministern hade hjälpt sina vänner. En flitig börsbesökare berättade för mig att Arif Habib Securities, som nu äger 20 procent av Pakistan Steel Mills, etablerades som fasad för Shaukat Aziz. Den saudiska ståljätten Tuwairqi tog 40 procent. Musharraf sägs ha goda kontakter med det företaget och hade tidigare förberett en fabrik åt koncernen på hundra hektar mark som arrenderats från det pakistanska stålbolaget. Nu kontrollerade de alltsammans.

Sedan Högsta domstolen krävt att »försvunna« politiska aktivister skulle företes i rätten och vägrat att lägga ner våldtäktsfall, oroades somliga i Islamabad för att chefdomaren till och med skulle förklara militärens innehav av presidentposten författningsstridigt. Paranoian bredde ut sig, åtgärder måste vidtas. Generalen och hans kabinett beslöt att skrämma Chaudhry genom att suspendera honom. Den 9 mars 2007 fängslades chefdomaren och fick sitta i isoleringscell åtskilliga timmar, misshandlad av säkerhetsmän och smädad i statstelevisionen. Men i stället för att ge upp och acceptera en generös avgångsuppgörelse krävde han att få försvara sig, vilket utlöste en anmärkningsvärd rörelse till 20

försvar för en oberoende domarkår. Detta var förvånande. Paki­stanska domare är notoriskt konservativa och har legitimerat varje kupp med hänvisning till en falsk »undantagsdoktrin«. När Musharraf tog över vägrade en handfull domare att svära lojalitetsed och avgick, men inte Chaudhry som ett år senare, i januari 2000, avancerade till Högsta domstolen och blev dess ordförande 2005. Före denna utnämning var det föga eller inget som tydde på att han var rättsaktivist.

När jag besökte Pakistan i april 2007 växte protesterna för varje dag.

Oron som inledningsvis begränsades till landets 80 000 advokater och några dussin domare spreds snart utanför deras krets, vilket också var ovanligt i ett land där människorna har blivit alltmer alienerade från elitens styre. Men juristerna tågade till försvar för en konstitutionell maktdelning. Gatudemonstrationer ägde rum i praktiskt taget alla städer och åsynen av män i svart som konfronterades med kedjor av beväpnade poliser blev vardagsmat. De oberoende tevekanalerna – Geo, Indus, Aaj och andra – rapporterade från händelserna varje dag.

Musharraf och hans ministrar utsattes för skarpa och kritiska intervjuer som måste ha fått presidenten att längta efter CNN:s och BBC Worlds relativa trygghet. Generalen skällde regelbundet ut journalisterna för att de inte behandlade honom med samma vördnad som västliga tevebolag visade Bush och europeiska ledare.

Denna trevligt gammaldags strid gällde varken pengar eller religion utan principer. Karriärister från oppositionen (varav somliga när de själva satt vid makten hade organiserat mordiska angrepp på Högsta domstolen) försökte lägga beslag på fallet. »Inbilla dig inte att de plötsligt har bytt uppfattning«, sade Abid Hasan Manto, en av landets mest respekterade advokater, till mig. »De är av samma skrot och korn som eliten i övrigt. Men när tiden är inne kan nästan allting fungera som en gnista.« De flesta i Islamabads byråkrati insåg snart att de hade begått ett gigantiskt misstag när de arresterade Chaudhry. Men som så ofta i en kris beslöt sig förövarna för en styrkedemonstration i stället för att erkänna sitt fel och försöka rätta till saken. De första måltavlorna var de obero21

ende tevestationerna. I Karachi och andra sydliga städer släcktes plötsligt tre kanaler när de sände rapporter om demonstrationerna. Detta väckte folklig vrede. Den 5 maj körde Chaudhry från Islamabad för att hålla tal i Lahore och stannade till i varje stad på vägen för att träffa anhängare. Det tog honom 26 timmar att göra en resa som normalt sett tar tre eller fyra. I Islamabad tänkte Musharraf ut en kontrastöt.

Domaren skulle den 12 maj besöka landets största stad Karachi, en vilt växande, anarkisk massa av 15 miljoner invånare. Den politiska makten är i händerna på MQM (Muttahida Qaumi-rörelsen), en motbjudande skapelse tillkommen 1984 under Zias diktatur. Den inleddes egentligen 1978 som en studentgrupp, startad av Altaf Hussein och med medlemskapet begränsat till urdutalande studenter i Sindprovinsen. De var barn till muslimska flyktingar som lämnat Indien 1947 och sökt sig ett nytt hem i Pakistan. Många förblev fattiga och led av diskriminering på jobbet. Den nya organisationen spelade på dessa känslor och gav dem en röst, men blev snart ökänd för beskydd av affärer och andra former av våld. Den har lojalt stött Musharraf under varje kris.

Ledaren Altaf Hussain flydde på 1990-talet landet för att undkomma rannsakning. Han beviljades asyl i Storbritannien och leder nu rörelsen från ett tryggt tillhåll i London, rädd för hämnd från sina många motståndare om han skulle återvända. I ett videotal till sina anhängare i Karachi omedelbart före Chaudhrys ankomst sade han: »Om man konspirerar för att fälla vår demokratiskt valda regering [...] kommer MQM:s aktivister att som en man stå fast och försvara den.« Utifrån instruktioner från Islamabad beslöt MQM-ledarna att hindra domaren från att lämna flygplatsen och att ta itu med hans anhängare, som angreps i olika delar av staden. Närmare femtio personer dödades. Sedan bilder på våldet visats i tevekanalen Aaj attackerades stationen av väpnade MQM-aktivister som besköt byggnaden i sex timmars tid och satte eld på parkerade bilar.

Höga polischefer, den ansvariga ministern och guvernören underlät alla att ingripa, men nu följde en framgångsrik generalstrejk som ytter­ ligare isolerade regimen. En förintande rapport, »Blodbad i Karachi«, 22

som Pakistans människorättskommission publicerade i augusti 2007 bekräftade detaljerat vad alla redan visste: att polisen och armén hade beordrats att inte ingripa när väpnade MQM-medlemmar gick bärsärkagång.

Ett högst allvarligt bekymmer om man ser till statens institutionella integritet är det nästan fullständiga tillbakadragandet av statens säkerhetsapparat under nästan tjugo timmar och stadens faktiska övertagande av väpnade medlemmar från mer än ett politiskt parti. Bilden av vapenlösa poliser som arbetade med att dirigera beväpnade aktivister var mycket störande, särskilt som ledande statliga funktionärer bara kunde uttrycka sin hjälplöshet.

Musharraf, som desperat försökte bevara sitt grepp över landet, stod nu inför risken att en folklig rörelse till chefdomarens försvar blev omöjlig att kontrollera, i synnerhet om händelserna i Karachi upprepades på annat håll. Rädd för konsekvenserna av fortsatt repression hade han inte mycket annat val än att blåsa till reträtt. Chefdomarens protest mot sin suspendering fick till slut lov att behandlas av Högsta domstolen.

Den 20 juli återinsattes han genom ett enhälligt utslag och skamsna regerings­anhängare sågs snabbt lämna platsen. En upplivad domstol återgick till arbetet. Det första fallet, Hafiz Abdul Basit, gällde en »försvunnen« fånge som hade fängslats för »terrorism« utan någon specifik anklagelse. Chefdomaren kallade till sig Tariq Pervez, den pakistanska säkerhetspolisens chef, och frågade honom artigt var fången fanns.

Pervez svarade att han inte hade någon aning eller ens hört talas om Habit. Chefdomaren instruerade polischefen att föra Basit till rätten inom 48 timmar: »Ta hit fången eller var beredd att gå i fängelse.« Två dagar senare företeddes Basit och frigavs sedan, efter det att polisen misslyckats med att presentera några substantiella bevis mot honom.

Man gladdes inte i Washington och London. Där var man övertygad om att Basit var en terrorist som borde ha hållits fängslad på obestämd tid, vilket också säkert skulle ha skett i Storbritannien eller USA. 23

Högsta domstolen beslöt sedan att behandla sex inlagor som ifråga­ satte Musharrafs beslut att ställa upp i presidentvalet utan att ta avsked som överbefälhavare. Även om parlamentet 2004 antagit en lag om presidentens rätt att inneha annan befattning, för att kringgå ett ifråga­ sättande av Musharrafs beslut att stanna kvar som generalstabschef under sin tid som president, hade Högsta domstolen accepterat en protest mot detta beslut och sagt att lagtilläggets ordval inte var förenligt med författningen. Det var också en fråga om tidsgränser: Pakistans konstitution medger presidenten endast två ämbetsperioder. Musharraf hade blivit president i juni 2001. Detta följdes 2002 av en folkomröstning som han menade var ett »demokratiskt mandat« och därmed, hävdade hans opponenter, var en andra period. Ytterligare ett problem var att han fyllt sextio och enligt statliga regler skulle ha avgått som chef för generalstaben. Därefter skulle han i två år ha varit förbjuden att inneha någon statlig post. Det är inte så konstigt att nervositeten var stor i Islamabad. Presidentens anhängare hotade med ödesdigra följder om domstolen röstade emot honom. Men ett undantagstillstånd skulle kräva krigsmaktens stöd och i det läget, efter dödandet i Karachi, hade informella sonderingar avslöjat en tvekan att ingripa från generalernas sida. Deras hövliga ursäkt var att de var alltför hårt engagerade i »kriget mot terrorismen« för att kunna ägna resurser åt att upprätthålla lag och ordning i städerna. De skulle senare, med viss uppmuntran från USA-ambassaden, komma att ändra uppfattning.

Med den juridiska krisen tillfälligt avslutad tornade en hotfullare upp sig. Flertalet av dagens jihadgrupper är oäkta avkomma av pakistanska och västliga säkerhetsförband, födda på 1980-talet när general Zia satt vid makten och förde västerlandets krig mot de gudlösa ryssar som ockuperade Afghanistan. Det var då som statens uppmuntran av islamistiska grupper inleddes. En förmånstagare var prästen Maulana Abdullah, som tilldelades mark för att anlägga en madrasa, en islamistskola, i hjärtat av Islamabad, inte långt från regeringsbyggnaderna. Området hade snart utökats så att två separata komplex (för manliga respektive 24

kvinnliga elever) kunde uppföras, tillsammans med en utbyggd Lal Masjid eller Röd moské. Statliga pengar stod för allt detta och staten var tekniskt sett ägare till fastigheten.

Under 1980- och 1990-talen blev denna anläggning ett övergångsläger för unga jihadkrigare på väg till strid i Afghanistan och längre fram Kashmir. Abdullah gjorde ingen hemlighet av sin inställning. Han sympatiserade med saudiernas wahhabistiska tolkning av islam och uppmuntrade under kriget mellan Iran och Irak glatt till dödandet av shiitiska »avfällingar« i Pakistan. Shiiterna utgör 20 procent av landets muslimska befolkning, och före Zias diktatur rådde ingen större fientlighet mellan dem och sunnimajoriteten. Abdullahs beskydd av ultrasekteristiska shiafientliga terrorgrupper ledde till att han mördades i oktober 1998. Medlemmar av en rivaliserande muslimsk fraktion dödade honom strax efter det att han avslutat bönen i sin moské.

Hans söner Abdul Rashid Ghazi och Abdul Aziz tog nu kontroll över moskén och de religiösa skolorna. Regeringen gick med på att Aziz skulle leda fredagsbönen. Hans predikningar stödde ofta al-Qaida, även om han efter 11 september var försiktigare i sitt språkbruk. Högre statstjänstemän och officerare bevistade ofta fredagsbönerna. Den bättre utbildade och älskvärde Rashid, med sitt tunna, utmärglade ansikte och toviga skägg, fick ofta agera spin doctor och var effektiv vad gällde att charma besökande utländska och lokala journalister.

Efter november 2004, när armén under starkt tryck från USA startade en offensiv i stamområdena på gränsen mot Afghanistan, blev dock relationerna mellan bröderna och regeringen spända. När enligt Rashid »en pensionerad överste i den pakistanska armén kom med en skriftlig begäran om en fatwa som klargjorde shariaperspektivet på att armén förde krig mot staminvånare«, spillde Aziz ingen tid. Han utfärdade en fatwa som förklarade att det var förbjudet (haram) för muslimsk militär att döda det egna folket, »att ingen i armén som dödades under operationen skulle ges en muslimsk begravning« och att »de kämpar som dödades i kamp mot den pakistanska armén var martyrer«. Inom några dagar efter publiceringen hade fatwan fått öppet stöd av nästan 25

500 »religiösa lärda«. Trots hårda påtryckningar från moskéns skyddsherrar i ISI (krigsmaktens gemensamma säkerhetstjänst) vägrade bröderna att dra tillbaka fatwan. Regeringens reaktion var för­vånansvärt dämpad. Aziz officiella ställning som moskéns imam upphävdes och en arresteringsorder utfärdades mot honom, men den verkställdes aldrig och bröderna tilläts hålla på som vanligt. ISI trodde kanske att de fortfarande kunde visa sig nyttiga.

ISI, inrättad 1948 med officerare från den pakistanska militärens tre vapengrenar, var ursprungligen en normal säkerhetstjänst specialiserad på att inhämta och analysera information och främst fokuserad på Indien och »kommunistisk subversion«. Dess storlek och budget växte fenomenalt under det första Afghanistankriget mot Sovjetunionen.

Den samarbetade under denna tid nära med amerikanska, brittiska och franska säkerhetstjänster och spelade, vilket ska beskrivas senare i boken, en central roll vad gällde att beväpna och utbilda mujahedin­ krigare och längre fram smuggla in talibaner i Afghanistan. Med en grad av självständighet som inte var större än den som medgavs CIA eller DIA i USA opererade ISI hela tiden med officiellt godkännande från det militära överkommandot.

Tidigare under 2004 påstod sig regeringen ha avslöjat en terroristisk komplott att den 14 augusti spränga militära installationer, inklusive militärhögkvarteret i Rawalpindi och statliga byggnader i Islamabad.

Kulsprutepistoler och sprängämnen hittades i Abdul Rashid Ghazis bil.

Nya arresteringsorder utfärdades mot bröderna och de fängslades. Nu övertalade religionsministern Ijaz-ul-Haq, general Zias son, sina kolleger att benåda prästerna i utbyte mot en skriftlig ursäkt där de lovade att de inte skulle engagera sig i den väpnade kampen. Rashid hävdade att hela komplotten hade planerats för att behaga västländerna och uppmanade i en tidningsartikel religionsministern att lägga fram bevisen för att han i själva verket hade beställt ingripandet. Det kom inget svar.

I januari 2007 beslöt bröderna att förskjuta sitt fokus från utrikestill inrikespolitiken och krävde ett omedelbart införande av sharia­lagar.

Fram till dess hade de nöjt sig med att fördöma USA:s politik i den mus26

limska världen och USA:s lokala hejduk Musharraf för hans hjälp med att störta talibanregimen i Afghanistan. De stödde inte öppet de tre attentatsförsök som nyss hade riktats mot Musharrafs liv, men det var knappast en hemlighet att de beklagade att han överlevt. Ett ut­talande från dem i januari var avsett som en öppen provokation mot regeringen. Aziz deklarerade sitt program: »Vi kommer aldrig att tillåta dans och musik i Pakistan. Alla som är intresserade av sådana aktiviteter bör flytta till Indien. Vi är trötta på att vänta. Det är sharia eller martyrskap som gäller.« De kände sig hotade genom regeringens rivning av två moskéer som illegalt hade byggts på offentlig mark. När de fick meddelande om att delar av Röda moskén och kvinnoseminariet skulle raseras, skickade bröderna ut dussintals kvinnliga elever i svarta burkor för att ockupera ett barnbibliotek intill seminariet. Säkerhetsorganen tycktes överraskade men förhandlade snabbt fram ett slut på ockupationen.

Bröderna fortsatte att testa myndigheterna. Sharia infördes i de genus­ segregerade madrasor (religiösa skolor) som var inhysta i moskékomplexen, och det förekom ett offentligt bok-, cd- och dvd-bål. Sedan riktade madrasakvinnorna sin eld mot Islamabads lyxbordeller och koncentrerade sig på aunty Shamim, en välkänd kopplerska som tillhandahöll »anständiga« flickor för oanständiga syften och vars kunder omfattade den lokala gräddan, däribland ett antal moderata religiösa ledare. »Tanten« drev bordellen som ett kontor, höll normal affärstid och stängde butiken fredag middag så att kunderna kunde gå till närmaste moské, som var Lal Masjid. Moralbrigaderna gjorde en räd mot bordellen och »befriade« kvinnorna. De flesta av dessa var utbildade, vissa ensamma mödrar och andra änkor, alla i desperat behov av pengar.

Kontorstiderna passade dem. Aunty Shamim flydde från staden och hennes anställda sökte liknande arbete på annat håll, medan madrasa­ flickorna firade sin lätta seger.

Uppmuntrade av sin triumf beslöt bröderna att ge sig på Islamabads finare massageinstitut, som inte alla var sexklubbar och i vissa fall drevs av kinesiska medborgare. Sex kinesiska kvinnor kidnappades i slutet av juni och fördes till moskén. Den kinesiske ambassadören var 27

inte glad. Han informerade president Hu Jotao som var ännu ledsnare, och Beijing gjorde klart att det ville se sina medborgare frigivna utan dröjsmål. Statliga fixare kom till moskén för att berätta om de kinesiskpakistanska relationernas strategiska betydelse, och kvinnorna frigavs.

Massagebranschen lovade att i fortsättningen skulle bara män få massera andra män. Hederns krav var uppfyllda även om uppgörelsen direkt stred mot sharian, som normalt föreskriver dödsstraff för homosexualitet. Den liberala pressen utmålade kampanjen mot synd som en talibanisering av Pakistan, vilket retade Lal Masjids präster. »Rudy Giuliani stängde bordellerna när han blev borgmästare i New York«, sade Rashid. »Var det också talibanisering?« Rashid skulle om han levat starkt ha understött New York-guvernören Spitzers »avsked«.

Retad och förnedrad genom kidnappningen av de kinesiska kvinnorna krävde Musharraf en lösning på krisen. Den saudiarabiske ambassadören i Pakistan, Ali Saced Awadh Asseri, kom till moskén och tillbringade en och en halv timme med bröderna. De var välkomnande men berättade att allt de ville var att införa saudiska lagar i Pakistan.

Var det inte bra? Ambassadören avböjde att träffa pressen efter besöket och hans reaktion finns inte registrerad. Sedan medlingen misslyckats sattes plan B i verket.

Den 3 juli började paramilitär milis spärra av ändarna av gatan framför moskén med taggtråd. Några madrasaelever öppnade eld, dödade en milisman och satte som kronan på verket eld på det angränsande miljöministeriet. Säkerhetsstyrkor svarade samma kväll med tårgas och automateld. Nästa morgon utlyste regeringen undantagstillstånd i området och en veckolång belägring av moskén inleddes, medan teve förmedlade bilder till hela världen. Den PR-passionerade Rashid måste ha varit förtjust. Bröderna trodde att de skulle räddas av att hålla kvinnor och barn som gisslan på området. Vissa av dessa släpptes dock och Aziz fängslades när han försökte lämna området i burka, för att ändå i all tysthet frisläppas en vecka senare med tillstånd att återvända till sin by.

Den 10 juli stormades äntligen komplexet av fallskärmssoldater.

28

Rashid och minst hundra andra dog i de sammanstötningar som följde. Elva soldater dog också och över fyrtio sårades. Flera polisstationer attackerades och hotfulla klagomål kom från stamdistrikten. Maulana Faqir Mohammed, en ledande talibananhängare, talade till tusentals beväpnade stamkrigare: »Vi ber Allah att förinta Musharraf, och vi ska söka hämnd för grymheterna vid Lal Masjid.« Den ståndpunkten upprepades av Usama bin Ladin, som förklarade Musharraf »otrogen« och sade att »det nu var en plikt för muslimer att avlägsna Musharraf«.

Jag var i Pakistan under september 2007 när självmordsbombare gav sig på militära mål, bland annat en buss med ISI-anställda, för att hämnas Rashids död. Men i landet som helhet var reaktionen dämpad.

Ledarna för MMA (Muttahida Majlis-e-Amal), en koalition av religiösa partier som styrde Nordvästra gränsprovinsen och delade makten i Baluchistan, gjorde våldsamma offentliga uttalanden men agerade inte.

Bara tusen personer tågade i en demonstration som hade utlysts i provinshuvudstaden Peshawar dagen efter dödandet. Det var den största protestmarschen och även där var stämningen dämpad. Det förekom ingen braskande glorifiering av martyrerna. Kontrasten till kampanjen för att återinsätta chefdomaren kunde inte ha varit mer markant. Tre veckor senare samlades drygt 100 000 personer i staden Kasur i Punjab till åminnelse av den store 1600-talsskalden Bulleh Shahs dödsdag 250 år tidigare. Han var en i en förnämlig rad av sufipoeter som uppmuntrade till skepsis, fördömde den organiserade religionen och skydde alla former av ortodoxi. Enligt Bulleh Shah kunde en mulla jämföras med en skällande hund eller kraxande tupp. Som svar på en fråga från en troende om hans religiösa identitet svarade poeten: Vem vet vad jag är?

Ingen troende i moskén, Ingen otrogen som tillber en lerklump.

Varken Moses eller Farao, Varken syndare eller helgon.

Vem vet vad jag är ...

29

Att denna och liknande dikter regelbundet deklameras i hela Pakistan är ett tecken på att jihadkrigarna inte är populära i större delen av landet. Det är inte heller regeringen. Moskéhändelsen väckte flera viktiga frågor som inte har fått något svar. Varför agerade inte regeringen i januari när frikårerna först uppträdde? Hur kunde prästerna samla på sig så stora mängder vapen utan regeringens vetskap? Kände ISI till att moskén dolde en arsenal? Vilka var relationerna mellan prästerna och de statliga organen? Varför frigavs Aziz med tillstånd att återvända till byn utan att ställas inför rätta?

Jag undrade om jag skulle kunna finna svaret på frågorna i Peshawar, huvudstad i Nordvästra gränsprovinsen, bara några kilometer från Khyberpasset och Afghanistan. Jag hade inte besökt staden på mer än ett kvartssekel, inte sedan den på 1980-talet blivit högkvarter för en antisovjetisk jihad och dess guvernör, en nära kollega till general Zia, hade försvarat heroinhandeln. Den gången 1973 hade jag gått över gränsen till Afghanistan och återvänt utan pass, bara för att se om det ännu var möjligt. Förtjust över min framgång tog jag sedan en buss till Rawalpindi. Jag minns fortfarande upphetsningen över att få se en blodröd solnedgång fylla himlen när vi korsade Indus på Attockbron.

Den gamla bron väcker alltid minnen från barndomen och ungdomen. Åsynen av det forsande vattnet under den för tankarna till hi­ storien som i form av olika erövrare från Europa och Centralasien har marscherat här på sin väg söderut, långt före Alexander. Hur många soldater har dött under försök att ta sig över på bräckliga flottar? Mogul­ kejsaren Akbar lät bygga en gigantisk fästning just ovanför platsen där Kabulfloden bullersamt förenas med sin berömdare kusin. Fästningens strategiska syfte var att hysa en garnison som kunde avvärja inkräktare och krossa lokala uppror, samt utan tvivel också ta tull av köpmän.

På väg i bil från Islamabad 35 år senare kunde jag inte tygla min spänning. Jag stannade bilen för att ta en titt på floden och fästningen ovanför. Den är numera ett ökänt politiskt fängelse, ett tortyrcentrum som har använts av olika pakistanska regeringar, inte bara militära. Jag försökte men kunde inte se de två svarta klippor som jag tyckte mig 30

minnas stack upp ur floden alldeles nedanför fästningen. Var fanns de?

Kanske kunde de bara ses från den gamla 1800-talsbron, ett mästerstycke av viktoriansk ingenjörskonst omgivet av mogul­ruiner, inklusive en gammal gravsten betecknad »skökograven« (efter en bestraffning utdelad av en drottning mot en av makens favoritälskarinnor) som brukade få oss att flina som barn.

De båda klipporna hade namn efter två pashtunska bröder, Kamalud-Din och Jamal-ud-Din, som kastades från deras toppar ner i floden på order av den store mogulkejsaren. Dennes tolerans mot oliktänkare har starkt överdrivits. Det är sant att muslimen Akbar, under det att den katolska inkvisitionen spred skräck i Europa, bestämde att »envar får övergå till den religion som behagar honom«. De debatter mellan olika religions­företrädare som han organiserade i Agra samlade hinduer, muslimer, kristna, parser, jainer och judar liksom ateister ur Carvakaskolan, som hävdade att braminerna endast hade instiftat ceremonier för de döda »som en försörjning« åt sig själva.

Men Akbar kunde strunta i sina egna befallningar när hans makt hotades. Därav hans djupa vrede mot de upproriska pashtunerna från Waziristan och deras utmanande filosofi. Bröderna tillhörde en muslimsk 1500-talssekt, roshanerna eller »de upplysta«, grundad av deras far Pir Roshan. De förkastade all uppenbarelsereligion och därmed Koranen. De bestred profeters och kungars mellanställning. Skaparen var ensam och varje person borde närma sig honom som individ.1 Religion var en privatsak mellan Allah och den troende.

Akbar gick ivrigt in för att skapa en egen syntetisk religion som ett sätt att överbrygga tros- och klassklyftor och ena Indien. Förföljelsen av sekten var emellertid inget utslag av ideologisk rivalitet. De upplysta var populära bland regionens bönder och deras livsinställning användes ofta för att motivera uppror mot centralmakten. Mogulmonarken som hade grundat Peshawar som militär och kommersiell bas kunde inte tåla detta.

Peshawar, nu en stad med drygt tre miljoner invånare, har tredubblats i storlek under de senaste 30 åren. Flertalet av de nya invånar31

na utgörs av tre generationer flyktingar, en följd av de sammanhängande afghanska krig som har utlösts av stormakterna (Sovjetunionen re­spektive USA) under 1900- och 2000-talen. Den kolonialstad som engels­männen byggde var utformad som en garnisonsort, avsedd att hysa trupper som skulle skydda Brittiska Indiens nordvästra gräns mot tsaristiska och sovjetiska intriger. Den funktionen har bevarats och utvidgats.

Peshawar har förblivit en gränsstad, men det är inte så som New York Times rapporterade den 18 januari 2008 att »strider och laglöshet har präglat staden i århundraden«. Det synsättet kommer från det brittiska imperiets bard Rudyard Kipling, vars skildringar har förväxlats med historia. I en rapport från Peshawar, en plats han karakteriserade som »de onda uppsynernas stad«, till Civil and Military Gazette i Lahore den 18 mars 1885, beskrevs fientligheten mot den brittiska närvaron som följer: Under butikslyktorna framför sötsaks- och ghee-försäljarnas stånd är vimlet och sorlet tätast. Hund-, gris-, vessle- och getansikten, så mycket fulare som de sitter på människokroppar och upplyses av mänsklig intelligens, flockas i ljuskretsen där de kan studeras en halvtimme i sträck. Pathaner, afridier, loger, kohistaner, turko­ maner och hundra andra varianter av det turbulenta afghanska släktet finns samlade i det stora människomenageriet mellan Porten och Ghor Kutri. När en engelsman passerar vänder de sig om, blänger på honom och spottar i många fall ymnigt på marken sedan han gått förbi. En buse med isterbuk, rakat huvud och fettvalkar i nacken är extra nitisk i denna religiösa rit – nöjer sig inte med en slentrianmässig uppvisning utan gör en helhjärtad upphostning, som nog är lika uppfriskande för hans kamrater som den är motbjudande för europén [...] Och han är bara en av tjugo tusen.

Huvud­gatan vimlar av magnifika skurkar och vackra råskinn, som alla ger betraktaren intrycket av vilda bestar som tvingas avstå från mord och våld och retar sig på denna begränsning.

32

Bekymren var små under 1800- och 1900-talen, utom när det brittiska imperiet förde krig i Afghanistan. Även om britterna i ett försök att krossa och släcka den nationalistiska självständighetsströmningen hade infört undantagslagar i gränsprovinsen och utmätte hårda straff för triviala förbrytelser, var den största rörelsen under 1900-talet explicit fredlig. Ghaffar Khan och doktor Khan Sahib, två bröder från en godsägarfamilj i Charsadda, beslöt 1930 att inleda en politisk ickevåldskamp mot britterna. Rödskjorterörelsen som den kom att kallas (efter färgen på anhängarnas skjortor, inte efter några särskilda politiska böjelser; inspiratören var Gandhi och inte Lenin) spreds snabbt över hela regionen. Ghaffar Khan och hans frivilligkår besökte varenda by för att organisera bönderna mot imperiet, och förgreningar av rörelsen uppstod i de mest avlägsna hörn.

De brittiska myndigheterna besvärades av det växande stödet för organisationen och beslöt att den skulle kvävas i sin linda. Detta ledde 1930 till den beryktade massakern i Qissa Khwani, Sagoberättarnas basar, när ett tusental rödskjortor som hade samlats för att välkomna kongresspartiets ledare fick veta att myndigheterna förbjudit ledarna att resa in i provinsen. Kongresspartiet höll ett massmöte och uppmanade till omedelbar bojkott av brittiskägda butiker. Den brittiske guvernören beordrade arrestering av Ghaffar Khan och andra enligt paragraf 144, en föreskrift i lagen om allmän ordning som förbjöd folksamlingar om mer än fyra personer på allmän plats, en bestämmelse som fortfarande tillämpas mycket i Sydasien. Demonstranterna vägrade att flytta på sig varefter soldaterna öppnade eld och dödade 200 aktivister. Fler människor strömmade ut på gatorna och blev så många att de tvingade trupperna till reträtt. Peshawar styrdes utan något våld av sina invånare i fyra hela dagar innan brittiska militära förstärkningar anlände.

Massakern och dess efterspel skildrades av en kolonialtjänsteman, sir Herbert Thompson, som ett typiskt exempel på hur »ett barn som förvånats över sitt eget raseriutbrott återvänder till tryggheten vid sköterskans hand«.2 Trots den omfattande användningen av politiska spioner och infiltre33

rade agenter kunde inte britterna förete en enda anklagelse mot Ghaffar Khan och hans anhängare, men det hindrade dem inte från att ständigt trakassera, fängsla och malträtera ledare och aktivister. Massakern ökade stödet för rödskjortorna, och eftersom Ghaffar Khan trots sin muslimska tillhörighet trodde på ett enat och sekulärt Indien, uppmärksammades han av Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru. Följden blev en Kongressnärvaro i provinsen som ledde till att partiet vann en rad val från 1937 och framåt. Nehru kom senare att skriva i sin självbiografi: Det var överraskande att se hur denne pathan teoretiskt accepterade icke-våldsteorin långt mer än många av oss andra. Och det var för att han trodde på den som han hos sitt folk lyckades inprägla vikten av att förbli fredligt trots provokationer. [...] Den själv­ disciplin som gränsbefolkningen visade 1930 och framöver har varit rätt förbluffande.

Detta område med en stor muslimsk majoritet föredrog att hålla distans till Muslimska förbundet och deras önskan om ett Pakistan, även om förbundet skaffade sig en bas i provinsen med hjälp av imperieförvaltningen och polisen samt en kombination av förödmjukelser och våld.

Britterna som skickligt hade underblåst splittringen mellan hinduiska och muslimska grupper var förvirrade och irriterade över rödskjortorna.

Hos en annan brittisk kolonialofficer, sir Olaf Caroe, uttrycktes detta i form av en reaktionär mystik. Caroes allmänt intressanta berättelse om pashtunerna (som kolonialisterna kallade pathaner) innehöll märkliga formuleringar som: »det är svårt att se hur pathanska traditioner i längden ska kunna förlikas med en hinduisk ledning, som av så många betraktas som inställsam, fariseisk och dubbelspelande [...] Hur kunde pathaner då associera sig med ett indiskt, ja bramanskt, inspirerat parti?« Det finns mer nonsens av det slaget. De pashtuner som inte var beredda att lyda britterna behandlades brutalt.

En USA-journalist som bevittnade konflikten intervjuade Mahatma Gandhi. »Vad anser ni om västerländsk civilisation?« frågade han 34

den indiske ledaren. Den gamle räven log. »Det låter som en god idé«, svarade han och tänkte i första hand på behandlingen av pashtunerna.

Brittiska agenter mutade stammarna samtidigt som deras propaganda­ makare spred rykten om att den fromme muslimen Ghaffar Khan i hemlighet var bramin. Kongresspartiets ledare utestängdes från besök i provinsen medan alla dörrar stod öppna för det probrittiska Muslimska förbundet. Att denna speciella välvilja från britternas sida avvisades av de flesta pashtuner är ett tecken på styrkan hos Ghaffar Khans rörelse.

Hans idéer om icke-våld och ett enat, självständigt Indien gick på djupet. Det skulle krävas decennier av mutor och förtryck (även efter Pakistans födelse) för att utrota dem, med katastrofala följder.

En imperialistisk standardbild av pashtunen som »barnslig« men en »ädel vilde« genomsyrar mycket av den koloniala litteraturen, inklusive Kiplings noveller och hans förtäckt homoerotiska roman Kim. Sedan de övertygat sig om att dessa gamla krigarstammar var ur stånd att tänka rationellt och behövde skedmatas för all framtid, blev britterna genuint överraskade när det visade sig att så inte var fallet. I den koloniala historieskrivningen kunde våld och pashtuner aldrig vara motsatser.

De spänningar och våldsamma underströmmar som präglar dagens Peshawar har föga med tidigare sekler att göra utan är ett direkt resultat av de ständiga krigen i grannlandet Afghanistan, vilkas effekt på Pakistan, Kina och USA/EU diskuteras i ett senare kapitel. Nordvästra gränsprovinsen (NWFP) är den enda av Pakistans provinser som fått ett geografiskt namn och därmed förvägras sin etniska identitet.

Sedan oktober 2002 har MMA, en enhetsfront bestående av Jamaat-eIslami (JI) och Jamiat-Ulema-e-Islam (JUI), tillsammans med fyra små religiösa sekter styrt provinsen, trots en svår valförlust 2008. Även om den ibland dominerat Nordvästra gränsprovinsen fick den islamistiska koalitionen bara 15 procent av hela landets röster 2002. Det var det mesta någonsin men ändå långt från en nationell makterövring via valurnan. De båda partierna hade olika karaktär. JI var strängare i sin tolkning av religionen. Det hade grundats i Lahore 1941 som en reak35