9789170375422

l ars ar delius

LIVS LEVAN DE

Ordfront

Stockholm 2010

3

inlaga livs levande 4.indd 3

2010-08-23 15:25:42

Tack till:

Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Sveriges författarfond

Lars Ardelius: Livs levande Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Lars Ardelius 2010 Citatet på s.78 ur Om hösten av Gunnar Ekelöf, Bonniers 1957. Citatet på s.106 ur Hösthorn av Erik Axel Karlfeldt, Wahlström & Widstrand 1927.

Citatet på s.197 ur Passad av Harry Martinson, Bonniers 1945 Omslag Kerstin Hanson Foto Ulla Montan Grafisk form Göran Skarbrandt Tryck Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-542-2 4

inlaga livs levande 4.indd 4

2010-08-23 15:25:42

Till de kulturbärare, inte minst kvinnor, som även läser andra böcker än deckare

5

inlaga livs levande 4.indd 5

2010-08-23 15:25:42

6

inlaga livs levande 4.indd 6

2010-08-23 15:25:42

•

Jag är gammal. En gubbe, en gamling, en åldring. Jo, en gubbe, en gamling, en åldring. Åttiotre år på det åttiofjärde.

Jag känner mig ändå relativt rask men ett ord jag trots allt ofta påminns om är ”tillkortakommanden”. Jag råkar ha lärt mig det tidigt, främst på grund av dess konstighet och larvliknande längd. Om jag inte minns fel hade jag med ordet i den Ordbok för ordblinda som jag roade mig med att skriva någon gång i gymnasieåren, tillsammans med glosor som ”fortskaffningsmedel”, ”bespisningslokal” och ”bekvämlighetsinrättning”.

Inte sällan påminns jag om ordet redan på morgonen när mitt pekfinger haft besvär med att finna väckarklockans stoppknapp och den ena toffeln av något obegripligt skäl verkar ha försvunnit för gott.

Listan över vad jag inte längre klarar av är också lång, från att öppna en konservburk till att klippa tånaglarna. Men att simma och cykla går i alla fall fortfarande bra och jag kan faktiskt ännu dra på mig byxorna stående utan stöd. Även tömma ett fullt snapsglas utan att spilla, förutsatt att det är kvällens första.

Beträffande mitt skrivande tycker jag mig fortfarande kunna vara relativt nöjd med slutresultaten. Men den första och i viss mån också den andra versionen är fyllda av felaktigheter, förvanskade ord och oavsedda upprepningar. När jag vid ett tillfälle blev ombedd att teckna ner vår nationalsång blev början så här: ”Du gamla och gamla du fria och frihöga nord …” Så galet blir det tack och lov inte alltid, men ändå går det åt en hel del ener7

inlaga livs levande 4.indd 7

2010-08-23 15:25:42

gi till omskrivningar, fast turligt nog är jag som gammal svensklärare bättre på att rätta.

Jag instämmer gärna i Thomas Manns definition av en författare som en person som har mer än normalt svårt för att uttrycka sig. Däremot håller jag inte med om att det går lättare att skriva med åren. Dock inte heller påtagligt svårare. Något som förstås snabbt kan ändra sig.

Beträffande memoarer skrivna på äldre dagar tillkommer förstås problemet med det sviktande minnet. Man kan visserligen ha en viss hjälp av att ha fört dagbok, men tyvärr kan det också verka begränsande. Det är lätt att intala sig att det just inte finns något mer värt att minnas än det dagboken påminner en om. En utförlig och välskriven dagbok kan stänga många dörrar.

Själv började jag föra dagbok relativt sent. Närmare bestämt några månader efter det att pappa begått självmord och lämnat efter sig en lapp med texten: ”Detta var inte bara Lars fel.”

Troligen berodde tidpunkten på ett behov att på något sätt försvara mig. De första åren skrev jag också ganska utförligt och genomtänkt, medan det numera sällan blir mer än några rader.

Onödigt kort kan jag ibland tycka när jag enbart nämnt gästernas namn på en bjudning men ingenting om samtalsämnena.

Det har nu gått ett halvt vuxenliv sedan jag skrev Barnsben, första delen i min memoarsvit. Dags för en ny version? Varken min livskänsla eller min syn på mig själv och andra är ju inte längre helt desamma.

Uppgiften har länge känts lockande då de troliga skillnaderna bör kunna inbjuda till åtskilliga reflexioner och slutsatser.

Att det i stället blev en avslutande del om mitt liv som pen8

inlaga livs levande 4.indd 8

2010-08-23 15:25:42

sionär – nära tjugo år – berodde främst på att det kommit att rymma så mycket av avgörande händelser och knappast kan kallas enformigt. Då jag växelvis bott i Sigtuna, Stockholm och på Gotland men även i Danmark, Sydfrankrike och Nya Zeeland i skiftande sociala sammanhang har den ena månaden sällan varit den andra helt lik.

Vad som dock främst krävt att få bli berättat är mitt lika upprivande som dominerande förhållande till min dotter Lena.

Några rent praktiska problem gjorde sig genast påminda. Dit hörde att jag i tidigare memoardelar redan tecknat fylliga porträtt av de flesta av mina vänner och bekanta, men vid närmare eftertanke insåg jag att mycket förändrats när det gällde såväl karaktärer som relationer.

Svårare att lösa föreföll ett rent berättartekniskt problem.

Kravet på överblickbar kronologi var visserligen mindre starkt än under mina mest aktiva år men hur mycket kunde jag tillåta mig av olika slag av tillbakablickar?

Jag har alltid sökt undvika att försjunka i mer eller mindre sentimentala minnen men det förflutna får ju ändå med åren ofrånkomligen en allt större betydelse. Därmed finns det också skäl nog att något uppehålla sig vid åtminstone mer väsentliga och återkommande minnen, men med risk för alltför många för läsaren oväntade harspång.

Mitt beslut var ändå fattat och plötsligt kändes ingenting mer viktigt än att hinna skriva en avslutande del av mina memoarer.

Början tycktes ge sig av sig själv. Carins och min flytt till Sigtuna. Sveriges äldsta stad, där jag övermodigt skämtade om att med tiden bli Sveriges äldsta invånare. Något jag ändå har gott hopp att slippa.

9

inlaga livs levande 4.indd 9

2010-08-23 15:25:42

•

Det var 1996.

En ny, nyrik ägare till det vackra änkesätet Videbynäs hörande till säteriet Jakobsberg i Sörmland, vilket varit vårt första gemensamma hem hade just sagt upp oss. I vår husvillhet hade vi dock den stora turen att bli erbjudna en stipendiebostad i Sigtuna.

Den är på tre rum och kök i ytterområdet Stora Brännbo, med bara något hundratal meter till närmaste skogsbryn och en kvarts promenad från Stora Gatan.

Med tanke på att Carin och jag båda är författare är lägenheten något trång, men på Nya Zeeland hade vi under de år vi pendlat vant oss vid att i olika lånade sommarstugor ibland till och med dela samma lilla bord, sittande mitt emot varandra.

Våra barn var sedan länge utflugna. Carins son Karl bodde kvar i Nya Zeeland där han vuxit upp. Min dotter Lena hade efter många kringflackande år med endast korta besök i Sverige, slagit sig ner i Kalifornien och endast min son Mark, trettiofem år gammal, bodde med hustru Anna och sina två små barn i Stockholm.

Carin och jag hade varit ett par i tio år. Vi kände oss trygga med varandra och åldersskillnaden på sexton år hade ännu inte börjat förändra vår relation, inte heller skillnader i temperament och dygnsrytm. Vi delar även de flesta värderingar och intressen.

Vårt första möte i Nya Zeeland då Carin redan skrivit två uppmärksammade prosaverk på engelska, men också arbetade som bibliotekarie vid Högsta domstolen, hade redan börjat få 10

inlaga livs levande 4.indd 10

2010-08-23 15:25:42

en halvt emblematisk karaktär av skapelsehistoria. Platsen var Waterloo Quadrant i Auckland, klockan lite över tolv och solen stod nästan i zenit.

Vi hade när vi alltså omsider flyttade till Sigtuna varit gifta i sex år, och själva flyttdagen kom av ofrånkomliga praktiska skäl att sammanfalla med vår bröllopsdag. Det var något vi först beklagade innan vi i stället frågade oss om det var någonting vi verkligen ville fira eller ens dra oss till minnes.

Vår tveksamhet berodde ingalunda på att våra känslor för varandra börjat svalna och bröllopet hade varit både högtidligt och glatt. Men dagarna innan hade för oss båda liknat en mardröm.

Det hela hade börjat med att Carin och jag för första gången under vår bekantskap blivit oresonligt osams.

Det var fullmogen sensommar och vi befann oss i det lilla sommarhus på Bornholm som Carin fått ärva tillsammans med sin syster. Jag hade just avslutat en av mina träskulpturer föreställande en falk som jag placerat på en av grindstolparna med utsikt över havet. Det råkade vara min tjugofemte skulptur och jag höll den för tämligen lyckad, möjligen med viss rätt eftersom den mycket snart blev stulen.

Upphovet till grälet har jag glömt men det hade att göra med de nödvändiga förberedelserna för bröllopet, eller närmare bestämt lunchen med ett sjuttiotal gäster.

Vi försonades men höll det för bäst att en kort tid vara ifrån varandra varför jag for upp till vårt änkesäte, där bröllopet skulle stå, några dagar före Carin.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att vi underskattat det förarbete som krävdes för ett evenemang med så många gäster.

Nog med plats fanns det, men naturligtvis hade vi långt­ifrån tillräckligt med stolar och inte heller med husgeråd, porslin och bestick, något som skulle komma att kräva åtskilliga stres11

inlaga livs levande 4.indd 11

2010-08-23 15:25:42

sade bilturer till Nyköping och Stockholm. Samtidigt gladde det mig mycket att jag blivit lovad hjälp av min dotter Lena som efter nära tjugo års utlandsvistelse, möjligen för gott, kommit hem till Stockholm med sina två barn Conrad och Mercedes.

Jag hade inte sett henne på två, tre år. Var hon sig lik i sin flickaktighet sedan hon trött och besviken efter sina år som stjärnmodell med jetsetumgänge i Paris i stället blivit hippie, om också med hygglig ekonomi? Var jag mig lik? Skulle hon chockeras av mitt gråa hår och mina tärda drag? Fast själv fick hon för övrigt se ut hur som helst, tjock eller mager. Nej, inte bitter eller håglös.

Lena hade alltid i hög grad varit ”pappas flicka” och jag hade ofta besökt henne på olika platser i världen, i så skilda länder som Tyskland och Marocko, USA och Sri Lanka. De gånger hon själv kommit hem på besök hade vi umgåtts nära nog dygnet runt.

Vi hade vid hennes nya oväntade besök bara hunnit talas vid i telefon, men snart skulle vi få goda möjligheter att diskutera hennes mycket uppslitande skilsmässa från sin amerikanske man, som hon bland annat anklagat för incest och inte ville til�låta träffa dottern på tu man hand.

Mannen, liksom hon själv i fyrtioårsåldern, var en begåvad och i sällskapliga sammanhang charmig person som studerat matematik i Berkeley. Han var sedan länge helt inriktad på ett behagligt och lättjefullt liv med ett minimum av arbete i form av en och annan smart affär.

Det var inte en person för vilken jag kunde hysa någon större respekt men hans humor och ovanliga livserfarenheter gjorde honom ändå lätt att umgås med vid kortare möten.

De var vid mitt senaste besök i Kalifornien mycket stolta över en dom, lika med en klotformad byggnad, de själva byggt helt 12

inlaga livs levande 4.indd 12

2010-08-23 15:25:42

nära en nationalpark med sequoiaträd men Lena anförtrodde mig att äktenskapet var olyckligt och att hon hoppades våga bryta upp och återvända till Sverige.

Jag hade givetvis sedan gjort vad jag kunnat för att hjälpa henne vilket ådragit mig mannens högst påtagliga hat. Det yttrade sig i att han riktade Lenas anklagelser för incest mot mig.

Enligt hans påstående kunde Lenas och min nära relation bara bero på ett tidigt incestförhållande.

Det råkade också vara mina upprörda samtal med mannen i den ståtliga domen med sina märkliga ekoeffekter jag just tänkte på när jag en stund legat och vilat efter en andra tiomilafärd Stockholm-Björnlunda tur och retur, och det ringde på telefonen.

Jag minns att jag tvekade en stund om jag skulle svara, min bil stod fullastad och troligen olagligt parkerad nere på gatan.

Det var Lena som ringde och det samtal som följde kommer jag aldrig att glömma.

Hon lät mycket upprörd och berättade att den före detta mannen hade hyrt två torpeder för att bryta av mig fingrarna.

Det tog en stund innan jag insåg att det faktiskt kunde vara sant. Vid ett av Lenas tidigare besök hade mannen hotat med att betala några hårdföra serber för att kidnappa barnen.

Jo, det hela kunde nog vara sant, men ändå inte särskilt troligt.

När Lena uppmanade mig att genast söka upp Södermalmspolisen förklarade jag att jag först måste klara av ännu en biltur, men skulle ta mig i akt och kontakta polisen innan kvällen.

Det beskedet gjorde Lena så upprörd att hon i hysteriskt gäll ton lät mig förstå att om jag inte genast begav mig till polisstationen skulle hon aldrig förlåta mig, ja, hon ville aldrig mer se mig. Jag hann sedan bara börja upprepa mina invändningar innan hon slängde på luren.

13

inlaga livs levande 4.indd 13

2010-08-23 15:25:43

Det var första gången som vuxen hon farit ut så våldsamt mot mig och enda orsaken måste vara att hon gripits av ångest.

Hennes hotelser tog jag förstås inte på allvar men beslöt att ringa henne en stund senare.

Innan jag hunnit ner till bilen var det i stället Lena som ringde.

Hon verkade ha lugnat sig, men med en röst jag knappt kände igen förklarade hon att hon menat allvar. Begav jag mig inte genast till polisstationen ville hon aldrig mer träffa mig.

Jag försökte få till ett skämtsamt svar men lyckades inte och nu hade även jag hunnit bli upprörd. Jag förklarade att jag förstod hennes oro och inte heller själv var oberörd men stod fast vid vad jag sagt. ”Jag förstår”, sa hon och lät minst lika bestämd. ”Så är det. Du gör aldrig som jag vill.” Hon lade på men ringde nästan genast igen. ”Jag har bestämt mej”, sa hon. ”Jag vill aldrig mer se dej.”

Hon angav också ett skäl men det hade inte med dagens kontrovers att göra och kom som en fullkomlig överraskning. Hon förklarade att hon till slut satt tro till hennes före detta mans återkommande påstående att jag någon gång förgripit mig på henne, en händelse hon sedan förträngt.

Som jag minns det kom jag inte på något svar, men barmhärtigt nog insåg jag inte att avskedet skulle gälla för alltid.

Först nere på gatan reagerade jag med en förlamande overklighetskänsla. Den fullastade bilen gjorde ett främmande intryck, och jag kunde inte förmå mig att genast sätta mig vid ratten. I stället följde jag stranden bort till bron över till Reimersholme. Lutad mot räcket blev jag stående och stirrade ner i det mörka vattnet som alltid vetat att lugna mig.

Förgäves sökte jag komma på ett skäl till Lenas beteende.

Rörde det sig om en plötslig svartsjuka inför det kommande bröllopet? Var hon möjligen påverkad av knark?

14

inlaga livs levande 4.indd 14

2010-08-23 15:25:43

Det är nu tjugo år sedan.

De två torpederna har jag aldrig sett till, kanske var de missnöjda med betalningen. Min före detta svärson tillhörde inte de generösa.

Nästa dag kom så Carin upp från Bornholm och vi for en sista gång in till Nyköping, vår närmaste stad, försedda med en lång lista på nödvändiga ärenden. Jag var ännu mycket upprörd.

Som vanligt sökte vi oss till en mindre nyttjad parkeringsplats nära centrum. En enda plats visade sig vara ledig men när jag just skulle svänga in i luckan dök det plötsligt upp en annan bil bakom oss och trängde sig med någon halvmeters marginal in framför mig.

Bilen, oxblodsfärgad, var stor och stilig, föraren en spänstig ung man som raskt sökte sig till parkeringsautomaten.

Jag följde efter honom men hann knappt öppna munnen innan han hastigt försvann med några hånfulla ord och en slängkyss mot Carin.

Det fick mig att helt tappa fattningen. Väpnad med en ölöppnare av det enklare slaget med vass spets som jag råkade ha i fickan gav jag mig på den eleganta bilen.

Med något av en fridansares rörelser ristade jag en dörr, sedan ytterligare en full med repor, inte helt olika arabiska bokstäver.

Det gnisslade illa men kändes ändå så upplivande att jag även dekorerade bilens andra sida.

Följder? Jodå, helt gratis blev det inte.

Sex år senare, 1996, råkade alltså bröllopsdagen sammanfalla med flytten till bostaden i Sigtuna.

Det hade varit en mycket ansträngande dag trots att vi fått två starka ungdomar till hjälp. Dagen innan hade vi haft fyrtio gäster till lunch. Det gällde den sista av sex bussutflykter 15

inlaga livs levande 4.indd 15

2010-08-23 15:25:43

till sörmländska författartorp vi arrangerat och i vilka det även ingick lunch. Det hade inte funnits någon annan dag att välja vilket inneburit att vi inte kunnat börja packa förrän sent på kvällen. Fram på efternatten var det första gången i mitt liv jag handskats vårdslöst med böcker.

På eftermiddagen var allt inburet i den nya Sigtunalägenheten. Carin hade sjunkit ner i sin gamla läsfåtölj, jag halvlåg på en hög med ytterkläder. ”Champagnen!” sa vi plötsligt i munnen på varandra.

Vi hade enats om att vi ändå på något sätt skulle fira minnesdagen och skaffat en flaska. Men var hade den hamnat i den oöverskådliga röran?

Vi letade och letade. Förgäves.

I stället hittade vi sådant vi knappast visste att vi ägde. En liten putto. En sjömansmössa med texten ”Sverige”. Några exemplar av Svenska Dagbladets årsbok.

Som nästan alltid vid flyttar påmindes vi om hur mycket man drar på sig genom åren. Varför så många utgångna skor, så många fula blomvaser? Mer än en gång hade jag haft anledning att begrunda den gamle jämtgubbens visdomsord. ”Man ska inte ha fler saker än man kan ta med sig upp i en björk.”

Carin hade somnat, helt uttröttad och själv kunde jag inte förmå mig att resa mig från mitt tillfälliga läger på klädhögen.

Kaos, kaos. Överallt staplar av möbler, böcker, sängkläder och mitt i allt en ensam, tom papperskorg.

Trots allt gjorde mig anblicken inte enbart nerstämd. Inte så att jag direkt uppskattade det kaotiska men väl det som lät sig ses som provisorier.

Jag har alltid dragits till provisorier. När det gällde mitt alltmer tidskrävande arbete med olika slag av träskulpturer hade 16

inlaga livs levande 4.indd 16

2010-08-23 15:25:43

jag till exempel i brist på arbetsbänk använt mig av en stadig hink med en tvärlagd bräda. Vårt öskar är en omgjord skopa för bärplockning och på vår hatthylla trängs snabbtillverkade solhattar.

När jag började undersöka innehållet i en stor pappkartong jag inte mindes mig ha packat fann jag bland en mängd prydnadsföremål, förutom en bajonett med hakkorsmärke jag köpt som pojke i Tyskland, några dockor och andra leksaker som tillhört Lena.

Jag satte dem i rad lutade mot väggen men när jag fortsatte att undersöka kartongen fann jag även en ask i vilken det låg en liten keramikfigur inlindad i silkespapper på en bädd av skär bomull. Den föreställde Muminvärldens Lilla My och jag hade en gång köpt den åt Lena i Finland. Hon hade sagt sig älska den så mycket att hon ville ha den med sig i graven.

Jag kunde inte hindra mig från att falla i gråt, men när jag lugnat mig och övergått till att undersöka en annan kartong stötte jag genast på en bunt brev, alla från Lena, vilka jag inte kunde låta bli att läsa.

De var avsända från världens alla hörn, alla lika livfulla och roliga och illustrerade med mängder av små teckningar.

Ett av de längsta var från Mexiko där Lena och hennes man några nätter sovit i sina hängmattor i en regnskog på Yucatanhalvön men på olika sätt störts av en flock retsamt lekfulla apor.

Jag drog åt mig ett ritblock jag upptäckte bredvid mig i en oklar avsikt att skriva någon sorts svar. En vädjan.

Nej, ingenting blev skrivet. Och själv skulle jag aldrig mer få något brev från Lena.

17

inlaga livs levande 4.indd 17

2010-08-23 15:25:43

•

Vi hade behållit min gamla enrums ungkarlslya från tiden efter min skilsmässa, en hyresrätt på Södermalm. Den hade ingått i arvet efter pappa, men när jag ännu var gift och bodde i villa hade den varit utlånad till olika författarvänner som studio.

Den har balkong och vid sjöutsikt men när den som min enda bostad under ungkarlstiden måste rymma mitt bibliotek återstod inte många fria golvytor och då det enda bordet alltid var mer eller mindre överlastat tvingades jag under alla de åtta ensamma åren inta mina måltider från en bricka på sängen stående på knä på golvet.

Jag brukade trösta mig med att det hela med sina tjugotvå kvadratmeter ändå var nästan spatiöst jämfört med kajutan i pappas havskryssare och när Carin och jag lyckats få hyra Videbynäs, med god plats för bådas våra bibliotek, hade vi till slut fått en närmast idealisk extra arbetsplats, som vi turades om att använda.

Men numera bor vi alltså främst i en trerums stipendielägenhet i Sigtuna.

Det så kallade diktarhemmet förvaltas av Sveriges Författarförbund och Svenska Akademien men ägs av Laura och Rosa Fitinghoffs stiftelse. Laura var författaren till den på sin tid mycket populära ungdomsboken Barnen från Frostmofjället, medan hennes dotter Rosa var Ibsens sista stora kärlek, vilket satt sina spår i några av hans ålderdomsverk.

18

inlaga livs levande 4.indd 18

2010-08-23 15:25:43

Att rota sig på en ny ort vid sjuttio års ålder är förstås inte det lättaste trots att vi tidigt fick några goda vänner, och troligen borde jag som Carin ha gått med i föreningar och sammanslutningar som Humanistiska Förbundet och Amnesty och kanske också i kommunalpolitiken, vilket snart gett henne ytterligare vänner och för övrigt en plats i stadens kulturnämnd.

Staden var mig dock inte helt obekant. Jag hade flera gånger bott på Sigtunastiftelsen och vid matsalens berömda ”författarbord” lärt känna många kollegor. Sedan länge råkade jag vara åtminstone ytligt bekant med några affärsbiträden och en bilreparatör som haft Gunnar Ekelöf, som ju bodde i staden under sina sista år, som kund. Även när Ekelöf i stort slutat använda sin älskade bil lämnade han varje år in den för oljebyte. Då oljan fortfarande var som ny brydde man sig inte om att byta men debiterade ändå för fullföljt uppdrag.

Trots att Sigtuna alltmer fått karaktär av turiststad med presentbutiker och en mängd kaféer, samtidigt som man saknar såväl elaffär som färg- och järnhandel, inbjuder den fortfarande till avkopplande promenader, bland annat längs Mälarstranden där senhöstens första tunna nattis alltid bildas vid samma lilla vassrugge.

Efter femton år i staden upplever jag mig ibland ännu som en, om också något enveten, turist. Det kan delvis bero på att jag inte har någon som helst kontakt med de många piloter och pensionerade präster som på olika sätt har satt sin prägel på staden. På Stora Gatan känner jag mig lika anonym som på Storgatan i Stockholm. Trots att jag vid det här laget skulle kunna teckna av mångas ansikten ur minnet och vet det mesta om deras klädgarderob är det inte ofta man möts av några hälsningar eller igenkännande nickar. Fast kanske blir jag förväxlad med en japansk turist? Ändå vore det både osant och otacksamt att påstå att jag 19

inlaga livs levande 4.indd 19

2010-08-23 15:25:43

vantrivs. En av flera fördelar är att jag mycket sällan blir störd i mina tankar under promenaderna och till och med kan sitta med mitt skrivblock på strandpromenadens bänkar utan att ens ådra mig några nyfikna blickar. Och kanske beror det rentav på hänsyn? Enligt Carin vet säkert ”alla” vem jag är. Jag har ju i min märkvärdighet förekommit i såväl lokalpressen som sommarpratande i radion.

Beträffande att sitta på en utebänk och skriva så har jag med åren vant mig vid att arbeta på de flesta platser som inte är alltför bråkiga, om det så är en busstation eller en järnvägskupé.

Helst sitter jag, som många konstnärer världen runt, på ett café i Paris och flyttar gärna från det ena till det andra. När jag var yngre berodde det säkert på en viss exhibitionism men numera är skälet främst att jag till och från lägger märke till något som kan påverka min fantasi. Det gäller inte minst i Frankrike då min något bristfälliga franska gör att jag inte på något distraherande sätt frestas att lyssna alltför länge till samtalet vid något grannbord.

Om jag då och då tittar upp och ser mig omkring är det där­ emot ofta lätt att lägga märke till något som med en eventuell smärre ändring låter sig fogas till den aktuella historien för att göra den mindre förutsägbar. Det kan vara en kvinna som provar en väninnas hatt eller en man som går förbi på gatan bärande ett cykelhjul.

Ibland kan det också kännas stimulerande att ingå i en tradition av såväl kända som okända författare i samma typ av miljö, kulminerande med existentialisterna, vilka under krigsårens bränslebrist främst lockades av caféernas värme.

Till det jag ändå med glädje påminns om när jag återvänder till Sigtuna efter en tid i en stad som Paris är närheten till naturen och den friska luften. Att tanterna Grön, Brun och Gre20

inlaga livs levande 4.indd 20

2010-08-23 15:25:43

delin tycks ha tröttnat på turisterna och förskansat sig i något av de låga trähusen låter sig visserligen beklagas men Stora Gatan anses fortfarande vara Sveriges äldsta gata med bevarad sträckning, vid vilken man dessutom både kan finna ett prisbelönt bageri, en bokhandel och till och med ett utmärkt chocolaterie. Med de från Arlanda nyligen anlända utlandsturisternas ögon kan man även notera att kvinnorna frimodigt möter främmande mäns blickar, att många män drar barnvagnar, att de flesta barns kläder är försedda med reflexer och att offentliga lokaler har handikappramper och -toaletter. Häromdagen kunde jag också för ett barnbarn försäkra att de många kyrkoruinerna inte längre blir allt trasigare.

Alldeles bestämt börjar Sigtuna ändå bli ”min” stad. Och må allt ont drabba de politiker som vill tillåta uppförandet av nya stora klunsbyggnader nere vid den idylliska hamnen.

•

Alltså blev jag ändå författare, fast jag som sådan knappast kan sägas ha blivit tångförlöst.

Författare, skriftställare, prosaist och dramatiker.

Jag skriver av lust och troligen också av nödvändighet. Men inte sällan med en känsla av trots och indignation.

Med Bitvargen angrep jag till exempel för ovanlighetens skull en namngiven kritiker. Efter att ha utsatt en skådespelerska, med vilken jag råkar vara vän, för ett bryskt men misslyckat förförelseförsök, hämnades han med att praktiskt taget aldrig nämna henne i sina recensioner, ett lättkontrollerat faktum.

Detta, att också en kritiker kan utsättas för kritik, gjorde en le21

inlaga livs levande 4.indd 21

2010-08-23 15:25:43

dande recensent jag annars respekterar så upprörd å sin kollegas vägnar att han efter att ha beskyllt mig för att komma med skvaller i andra hand slutade med att lysa en eventuell avslutande del av mina memoarer i bann. Inte precis stimulerande att erinra sig inför kraftansträngningen att fullfölja ett projekt jag arbetat med i nära tre decennier.

Men nu har jag alltså ändå gett mig i kast med det hela trots risken för vidare bestraffning.

Min arbetsmetod är densamma som den alltid varit. Det innebär att jag skriver om mina verk två gånger, och att jag tecknar ner den första versionen för hand. Att skaffa mig en laptop att kånka omkring med har aldrig fallit mig in. Den blir lätt skadad, är dyr att förlora och dessutom syns texten dåligt i starkt solsken. Att apparaten i fråga tillika, liksom kvinnornas handväskor, blivit statussymboler ökar inte min köplust. Där­emot roar det mig att studera hur kritstrecksrandiga herrar demonstrerar vilket stressat och ansvarsfyllt arbete deras höga yrkespositioner tvingar dem till. Inte så få lär, när mobiler nu blivit allas egendom, se fram mot rejält dyrare modeller som inte alltför många har råd att köpa. Kanske med inbyggd virtuell golfbana?

Jag har till skillnad från Carin inte heller någon dator hemma, hur praktiskt det än skulle vara. Min andra och tredje manusversion skriver jag alltid på min gamla reseskrivmaskin, märke Halda, vilken aldrig behöver repareras.

Den kräver ett hårt anslag och slamrar som en gammal jordbruksmaskin. Det passar mig utmärkt. Efter mina tidiga år med kroppsarbete, då jag mer än en gång fick höra att personer som bara sitter vid ett skrivbord inte kan anses utföra något riktigt arbete, kunde en maskin som i varje fall erbjöd ett visst fysiskt motstånd möjligen bevisa motsatsen. Men framför allt finner jag ljudet stimulerande på ungefär samma sätt som marschmusik.

22

inlaga livs levande 4.indd 22

2010-08-23 15:25:43

Tyvärr har jag trots alla års skrivande inte lärt mig använda alla fingrarna.

Som jag möjligen i något tidigare verk redan nämnt skrev jag till en början på ”polisvis”, med två fingrar, men sedan blev det bara ett. Felet var Hemingways. Han hade som jag fattat det alltid ett glas bourbon nära till hands och givetvis var han storrökare. Så arbetade alltså en verkligt seriös författare, och var inte Hemingway en av mina förebilder?

Någon daglig whisky hade jag tack och lov inte råd med, men det fick i stället bli öl. Och ett paket Camel kostade jag också på mig.

Jag hade både glas och askfat till vänster om mig vilket gav vänsterhanden rätt mycket att göra utöver att skriva, något som till slut ledde till att det var höger pekfinger som ensamt fick stå för arbetet.

Jag unnar mig sällan helt arbetsfria dagar, men när Carin och jag till slut kunde enas om att vi faktiskt var färdiginstallerade i det nya Sigtunahemmet bestämde vi att inte göra något som helst nyttigt på minst tre dagar.

Det var en både varm och frisk septemberdag av det slag som poeten Vilhelm Ekelund brukade prisa, och vi flyttade ut på balkongen med en flaska Petit Chablis och grekiska oliver.

Vi var nöjda, ja, rentav mycket tacksamma över den tur vi haft med stipendiet. Ändå dröjde det inte länge innan det vita vinet lockade oss till jämförelser med de bästa nya zeeländska.

Och i nästa stund påminde vi varandra om hur vi brukade sitta på verandan till vårt halvt igenvuxna hus i Auckland och diskutera hur vi skulle kunna ordna vår bostadsfråga i Sverige. Ett hus med veranda?

När vi omsider fick besök av vänner var det också mest om 23

inlaga livs levande 4.indd 23

2010-08-23 15:25:43

Nya Zeeland vi kom att tala, ett land på vilket oväntat många svenskar är nyfikna. Och givetvis har vi alltid haft en hel del att berätta, efter Carins mer än tjugo år down under och med mig som gäst under tio vintrar.

Vårt hus på Lincoln Street var på tre rum och kök plus den mycket inbjudande verandan, allt präglat av ohämmad snickarglädje och med en yppig trädgård i vilken Carin en gång planterat såväl en palm som ett fikonträd och av sentimentala skäl även en svensk björk.

Samma pittoreska atmosfär präglar hela stadsdelen Ponsonby som också karaktäriseras av en långt driven blandning av folkslag. Tillsammans med före detta européer, inte minst skottar, möter man maorier, indier, polynesier, kineser. Närmast oss hade vi en engelsman oavbrutet sysslande med sitt hus, en ensam gammal maorikvinna som ständigt hostade, en barnrik indisk familj och en tillbakadragen kroatisk poet. I vårt nära grannskap fanns en moské med böneutropare, ett hindutempel och några kyrkor till vilka invandrare från bland annat Tonga, Fiji och Samoa kom till gudstjänsterna i sina färgstarka folkdräkter.

Troligen, sa vi oss, måste vi förr eller senare, av ekonomiska skäl, sälja huset.

Naturligtvis kunde Carin och jag sällan komma in på ämnet Auckland utan att i första hand tala om Karl.

När han och jag första gången möttes var han elva år och minst i klassen, och att han några år senare skulle bli en av de längsta var inte lätt att förutse.

Till skillnad från Carin ville han inte flytta till Sverige. Hans omgifta pappa var visserligen en omtänksam person men mycket upptagen av sitt arbete. Det innebar att det för Carin och mig inte erbjöds något annat val än att på obestämd tid pendla 24

inlaga livs levande 4.indd 24

2010-08-23 15:25:43

mellan Sverige och Nya Zeeland, vilket vi kom att göra i fem år.

Att vi inte gav upp, trots att ingen av oss saknade möjliga livskamrater på betydligt närmare håll, förvånade oss båda. Länge sökte vi inför de allt svårare avskeden skylla det hela på vår stora envishet, men snart klarade vi inte längre av att spela nyktert coola. Det liknade alltför mycket försök till galghumor när man redan har snaran om halsen.

Att pendlandet inte varade längre berodde på några helt oförutsägbara händelser.

Karl, som vi så länge ansett inte skulle klara sig utan ett relativt långvarigt stöd av sin mamma bildade tillsammans med en grupp musikaliska kamrater bluesbandet Supergroove, till vilket de också skrev sina egna låtar. Karl var sångare, spelade munspel och keyboard och var även bandets ledare.

De blev genast mycket populära och Karl tilldelades den eftertraktade titeln Nya Zeelands entertainer number one. Och efter två världsturnéer då de hamnade på topplistor i så skilda länder som Indonesien och Sydafrika ansåg även Carin att han nog kunde sägas klara sig ganska bra utan dagligt ömt beskydd.

Naturligtvis har Carin och jag fortsatt att besöka Nya Zeeland där vi ju har många vänner men båda föredrar vi ändå att främst bo i Sverige. Dock äter vi i stort sett aldrig det utlandssvenskar av något skäl anses längta efter mest av allt. Just det, Kalles Kaviar.

Det var också i Sverige jag kom att fira min sjuttioårsdag trots att jag tänkt hålla mig undan och resa till Nya Zeeland tidigare än vanligt.

Vad som fick mig att ändra mig var att vännen Sandro KeyÅberg, som själv älskade bemärkelsedagar, kritiserade mig för att vara oacceptabelt självisk när jag inte tog hänsyn till att det faktiskt fanns personer som gärna ville hylla mig. Ett argument 25

inlaga livs levande 4.indd 25

2010-08-23 15:25:43

svårt att motstå. Jag kom mig inte heller för att avslöja vad som framför allt motiverade min inställning, en välgrundad rädsla för att jag inte skulle klara av att träffa Lena, om hon möjligen skulle dyka upp. Men inte heller besvikelsen om hon uteblev och definitivt markerade sin oförsonlighet.

Att det hela ändå blev av berodde till slut på en ren tillfällighet.

Bland våra vänner och bekanta hade det blivit allt vanligare att de på sina bemärkelsedagar firats i såväl originella som ofta mycket vackra miljöer, vilket lockade mig till funderingar över egna mer eller mindre genomförbara idéer. Det gjorde mig på nytt medveten om att jag ända sedan barndomen i Falun varit mycket intresserad av egenartade byggnader, vilka ibland tycktes vänta på min uppmärksamhet. Så minns jag till exempel hur förtjust jag vid en skolutflykt i tioårsåldern blev över Gustav Vasa­legendernas mäktiga Ornässtuga, till vilken jag flera gånger återvänt. Ett starkt intryck gjorde också Kristine kyrkas ståtliga interiör liksom gruvans säregna gamla lavbyggnader.

Vid en promenad på Djurgården slog det mig att arkitekten Sigurd Lewerentz berömda båthus vid kanalen med sitt måttliga format och sin märkligt tidiga funktionalistiska stil skulle vara en både högst tilltalande och måttligt anspråksfull lokal.

Det blev en efter vad jag förstår lyckad fest med många vänliga och kvicka tal. Men även om det förstås gladde mig kunde jag nästan bara tänka på Lena som inte dök upp.

Att jag in i det sista närt ett hopp berodde på att Mark – medlaren i de flesta konflikter – rapporterat att Lena börjat verka något mer resonabel. Kunde nästa fas innebära att jag enbart varit en pappa som tagit för mycket plats i hennes liv?

Mellan talen minns jag att mina tankar dröjde vid det närbelägna Skansen, där både Lena och jag föredrog klipphyllan med de vanligaste svenska husdjuren.

26

inlaga livs levande 4.indd 26

2010-08-23 15:25:43

Fortfarande erinrar jag mig med stor tydlighet vårt första besök på Skansen. Lena var i treårsåldern och jag hade lovat henne att vi noga skulle studera isbjörnarna men nästan det enda hon brydde sig om var de livliga gråsparvarna i vår väg.

Och det är allt jag minns, säger jag sedan till mig själv. Inget mer, inget mer.

•

Tredje delen av mina memoarer, Livtag, hade varit svår att skriva då den bland annat handlade om min syster Susannes alkoholism och död under vidriga omständigheter vid trettiofemårsåldern, liksom om min pappas oväntade självmord. Ändå började jag i Sigtuna omgående på den fjärde del som kom att få titeln Bitvargen.

Jag har i Barnsben skildrat de halvsadistiska bestraffningar min pappa utsatte mig för, vilka gjorde att jag för en tid rentav förlorade talförmågan. Men nu trettio år senare önskar jag att jag också skildrat mer av hans positiva sidor som gjorde honom till min barndoms och tidiga ungdoms självklara hjälte.

Länge var det hans fysiska styrka och orädda robusthet som imponerade på mig, som när han med ett handfast grepp skakade om den slöjdlärare som vågat sig på att ge mig aga.

Han hoppades länge att jag inte skulle ”vansläktas” och i hans efterföljd utmärka mig i kulstötning och sprinterlopp.

När jag i stället med en viss framgång ägnade mig åt simning och ridning ansåg han visserligen att jag som vanligt krånglade men dunkade mig ändå vänligt i ryggen, åtföljt av standardfrasen ”Du ser, du kan när du vill.” Han glömde inte hel27

inlaga livs levande 4.indd 27

2010-08-23 15:25:43

ler att påpeka att en god kondition var av stor vikt för en industriledare.

Var han nöjd med sin arbetsvecka kunde han vara smittsamt uppsluppen och fick mig lätt att skratta, spontant eller inställsamt.

Framför allt uppskattade jag hans mer plumpa skämt som när han kallade de laxerande katrinplommonen för latrinplommon.

Han tröttnade heller aldrig på att väcka mitt intresse för olika naturfenomen. Varför kan man till exempel skilja på ett kokt och ett okokt ägg genom att låta dem snurra på bordet? Varför finns det olika slag av moln? Varför kan en katt falla från en hög höjd utan att slå ihjäl sig? Varför får en oljefläck i vattnet så många färger?

Han var också en god och tålmodig pedagog, i stark kontrast till hans lika vanliga roll som auktoritär tuktomästare. Att jag blivit mer överseende med hans sämre sidor kan åtminstone delvis bero på att jag är tydligare medveten om samma sidor hos mig själv, förutom att jag faktiskt är betydligt mer benägen för halvsanningar och undanflykter.

Min syn på arv och miljö har dessutom delvis förändrats.

Min socialistiska övertygelse krävde, som jag såg det, länge en ibland väl optimistisk syn på miljöns roll. Nu har jag som många blivit mer medveten om arvets betydelse, inte minst för miljön.

Bland annat formar ju våra föräldrars arvsanlag i hög grad vår första närmiljö.

Jo, mitt porträtt av pappa kan lätt kompletteras med åtskilliga sympatiska drag. Men jag kan inte minnas hans pojkaktiga skratt utan att i nästa stund erinra mig hans tunna leende när jag efter att ha gjort mig skyldig till något slarv stod framför honom med neddragna byxor och han frågade mig hur många slag min förseelse borde rendera mig.

28

inlaga livs levande 4.indd 28

2010-08-23 15:25:43

•

Av höstens många färger har jag alltid varit särskilt glad åt rönnens roströda och till det första jag som nyinflyttad i Sigtuna noterade var att det stod två rönnar vid vår husknut.

Det blev ett överrikt rönnbärsår, men som om färgen sedan inte längre räckte fick bladen aldrig sin vanliga höstfärg. De blev blekt gula som björklöv.

Det gjorde mig barnsligt nog ganska besviken, men i stället blev jag desto gladare åt ett i och för sig föga märkligt ljusfenomen i mitt sov- och arbetsrum. Det ligger innanför den överbyggda balkongen vars tak skär av en del av utsikten mot himlen men det visade sig innebära att ju lägre solens bana blev under hösten desto mer av rummet lyste den upp, som en försmak av Lucias och julens hyllning åt ljuset.

Kanske underlättade det skrivandet av Bitvargen, vilken i högre grad än vanligt fick mig att begrunda mina egna fel och svagheter. Jag saknade visserligen ingalunda mer eller mindre smickrande förklaringar, som att min lättväckta hetsighet i diskussioner berodde på ett starkt engagemang och att min egocentricitet var en ofrånkomlig yrkessjukdom. Men när de inte räckte att hejda en alltför stor nedstämdhet var det egentligen bara ett mycket enkelt botemedel som fungerade: en rask promenad, varmt rekommenderad av nio läkare av tio förutom av ännu fler hundar.

I Sigtuna har jag som regel kommit att gå längs stranden där jag ibland även ägnat mig åt en av min barndoms ensamlekar, att 29

inlaga livs levande 4.indd 29

2010-08-23 15:25:43

när fjärden ligger vindstilla eller täckt av glanskis ”kasta smörgås” med småstenar. Vilken glädje att lyckas träffa en vak hundra meter ut från land eller räkna till ett halvt dussin studsar!

Ett sätt att stärka självkänslan, som tyvärr inte alltid fungerar, är att läsa och begrunda en mer lyckad passage ur någon av mina böcker, av vilka jag inte läst om någon i sin helhet. Oftast finner jag en lämplig sida i den historiska romanen Tid och otid, som belönats med Sveriges bibliotekariers Aniarapris. Ibland påminner den mig om att jag genom mitt arbete ändå lyckats skapa ett visst samband i mitt liv.

Mitt hoppjerkeri – jag har haft ett dussin olika jobb – har ju också varit till stort gagn i mitt skrivande. Och vice versa. Hur mycket av studier har mina romanfigurer inte krävt av sin skapare. Jag har lärt mig de vanligaste namnen på kor i 1800-talets Danmark och på de populäraste helgonen i Apulien, kollat gatubelysningen i Marseille, begrundat mudderverkens och spagettitillverkningens historia, intresserat mig för arbetsmiljön i gamla repslagerier, för rävuppfödare i Västergötland och gigolos i Stockholm. Fråga mig bara inte till vad för bestående nytta.

•

Min favoritmoster dog vid nittioett års ålder.

Hon hade varit en mycket vital och levnadsglad person, vars värme och spontanitet gjort henne till såväl min som alla yngre släktingars favorit. Det betydde att jag på begravningen ganska säkert skulle träffa Lena, för första gången på många år.

30

inlaga livs levande 4.indd 30

2010-08-23 15:25:43

Begravningen skulle ske i Nackas nygotiska kyrka som jag som barn funnit nästan skrämmande ful när jag passerat den på väg till och från morfar och mormor i Saltsjöbaden och farfar och farmor på Järla herrgård.

Jag blev ombedd att hålla ett tal i samband med akten men i ett mindre rum i anslutning till koret.

Carin och jag kom tidigt till kyrkan och satte oss på en av de främsta bänkarna, fast beslutna att inte vända oss om.

När de övriga gästerna började anlända uppfattade jag i de lågmälda samtalen plötsligt Lenas röst, som jag alltid funnit vackrare än de flesta unga kvinnors, vilket trots allt fick mig att vända mig om för en hastig blick.

Gästerna var något fyrtiotal och Lena satt för sig själv på en av de bortersta bänkarna med slutna ögon. Hon gjorde ett oerhört ensamt och övergivet intryck och min första impuls var att genast söka mig bort till henne och slå armarna om henne, något jag många gånger ångrat att jag inte gjorde.

Det lilla andaktsrummet vi sedan alla förflyttade oss till visade sig vara i minsta laget. Själv ställde jag mig vid fondväggen med blicken i golvet. Jag uppfattade ändå att Lena följt med in.

Hon var bland de sista men när ytterligare gäster trängde på kom hon plötsligt att befinna sig bara någon meter framför mig.

Som jag minns det gjorde jag ett försök att le och ett kort ögonblick tyckte jag mig uppfatta ansatsen till ett återgäldande leende. Sedan slöt hon ögonen.

Prästen dröjde och en kvinna bredvid mig som jag bara ytligt kände började tala med mig och inledde med att berömma Lena. Hon ansåg henne se mycket ung ut och även söt. Helt sant. Hon såg mycket ung ut och mycket söt.

Mitt tal skulle ta ungefär tio minuter. Det var mycket jag ville ha sagt om min kära moster, som in i det sista underhål31

inlaga livs levande 4.indd 31

2010-08-23 15:25:43

lit sina vänner på äldreboendet med sin breda pianorepertoar.

När jag började hade jag lyckats få en stödjande ögonkontakt med min bror, nära huvudet högre än de närmast stående. Min röst föreföll under de första minuterna inte heller svika mig, tills jag plötsligt föll i så häftig gråt att jag inte kunde fortsätta. Jag minns att jag om och om igen skakade på huvudet, men framför allt att jag genom tårarna tyckte mig urskilja att Lena räckte fram sin hand mot mig, men bara för att åter dra den till sig.

Jag blev hjälpt ut.

•

Som de flesta svenska män har jag haft långt till tårarna men efter min mosters begravning blev jag betydligt mer lättrörd, vilket jag länge såg som ett bara alltför tydligt tecken på senilitet, trots Carins lugnande försäkringar.

Av oklara skäl minns jag framför allt ett exempel på mitt delvis nya beteende. Jag satt tillsammans med min vän Tor von Schreeb på balkongen till hans och hans familjs trevliga taklägenhet i Gamla stan, båda lockade ut av den ännu värmande septembersolen.

Jag hade rest mig för att lättare kunna blicka ut över de många svarta plåttakens märkligt kubistiska landskap. Men i stället för att bli stimulerad gjorde mig anblicken av den glesa skogen av skorstenar plötsligt djupt beklämd. De gav ett så plågsamt starkt intryck av ensamhet, som om de alla längtade efter någon form av närhet och gemenskap. De fick mig att tänka på alla bilder från finska vinterkriget av nerbrända byar i vilka endast skorstensstockarna rest sig ur askan. I nästa stund hade jag fallit i gråt.

32

inlaga livs levande 4.indd 32

2010-08-23 15:25:43

När Tor kom tillbaks efter ett ärende till köket hade jag lugnat mig men vi kom ändå att prata om olika effekter av krig.

Tor hade bland annat mycket att berätta från sin tid som fältkirurg under kriget i Korea. Åtskilligt hade faktiskt påmint om den galghumoristiska stämningen i teveserien MASH, men det mesta var förstås enbart tragiskt. Ändå greps jag inte av någon ny gråtattack.

I stället kom vi att tala om tårar.

Varför gråter människan? Hur uppstod gråten? Om skrattets ursprung och funktion har ju många spekulerat medan gråten hållits för mera självklar.

Kunde man, undrade jag, inte tänka sig att våra förfäder i det inre av Afrika led av saltbrist? När någon skadades eller av andra skäl behövde sina flockmedlemmars stöd och skydd, kunde då inte salta tårar locka dem till närmanden?

Tor som tillhör de mera kloka ställde sig tveksam. Han nöjde sig med att konstatera att svetten i så fall skulle locka mer.

Men, undrade jag i min okunnighet, är det så säkert att svetten inte är en av naturens senare uppfinningar, för apor svettas väl inte. Eller gör dom?

Från tårar minns jag att vi kom över på fenomenet regn, men också på det så typiskt svenska ordet uppehållsväder. Och därmed tog jag upp en annan av mina dåligt genomtänkta idéer.

Kunde man som alternativ till solresor söderut tänka sig hotell som likt zeppelinare svävar ovanför molnen, väl förankrade? Rustade med faciliteter som uteserveringar, pooler, dansoch tennisbanor? En idé som påminde mig om hur jag i Tanzania förgäves sökt väcka intresse för ett undervattenshotell, en då ännu inte prövad idé.

Tor som i vart fall för tillfället var fullt nöjd med sin takbalkong nickade instämmande men jag tyckte mig i hans harmo33

inlaga livs levande 4.indd 33

2010-08-23 15:25:43

niska anletsdrag med stor säkerhet kunna läsa ut att han egentligen övervägde om han skulle föreslå en gin och tonic. Vi har känt varandra väl i sjuttio år, något vi ofta skämtar om, och det gärna i vår lätt absurda ungdomliga jargong. Ingen person mer än min bror är mig mer bekant. Jag känner hans min framför spegeln, hans sätt att breda smör på sitt bröd, att torka sig efter duschen i squashhallen. Och inte så få av hans tankar.

Jag påpekade att det skulle sitta bra med något starkt. Jodå, det förstod han. Det hade han sett på mig länge.

•

Det hade under några veckor gått ovanligt bra att skriva, men en dag blev det stopp och det rentav mitt i en mening.

Jag hade börjat på ett kapitel i Bitvargen där Lenas närvaro var nödvändig.

Jag reste mig tvärt från skrivbordet – det var i rummet på Bergsunds Strand – ställde mig vid fönstret och såg ner på båtlivet i Reimersholmssundet. Kommer det en kanot, sa jag till mig själv, så ringer jag till Lena.

Det kom en kanot, till och med två.

Jag ringde och Lena svarade.

Jag hade inte förberett några inledande ord, och det var Lena som först kom på något att säga. ”Snälla pappa” sa hon med oväntat mild röst. ”Ring mej inte.

Snälla pappa låt bli.”

Det hade blivit allt svårare att bläddra i mina gamla dagböcker och ständigt på nytt stöta på Lenas namn även i de mest enk34

inlaga livs levande 4.indd 34

2010-08-23 15:25:43

la vardagssammanhang. Det fick mig att till slut alltmer sällan rådfråga dagböckerna för annat än besked om ett och annat datum.

Jag tyckte mig också ha märkt att mitt minne gav en ofta rikare bild av verkligheten än de av stundens stämningar färgade, korta rapporterna, med föga plats för sammanfattningar och överblickar. Att närsynt ta mig från dag till dag kunde kännas som att spela ett musikstycke i alltför långsamt tempo. Inte så sällan tyckte jag mig stöta på en form av självcensur som lät sig skyllas på bristande utrymme.

Till hjälp när jag står inför påbörjandet av en ny roman eller novellsamling har jag ett antal anteckningsböcker med uppslag gällande stort som smått. Notiser som låter sig användas på flera sätt, bland annat i helt andra sammanhang än jag först tänkt mig. De kan också på ett ofta överraskande sätt korsbefrukta varandra.

För övrigt är jag som en skådespelare mycket uppmärksam på detaljer i människors kroppsspråk som ju ofta kan röja något av såväl deras personlighet som levnadsstämning. Det var något jag inte minst lärde mig under min tid som psykolog vid Personaladministrativa rådet då jag kom att intervjua en stor mängd personer i skiftande åldrar och med alla slag av yrken, utbildning och samhällsställning.

Till det jag oftast antecknar hör intressanta ord och uttryck, en vana ända från den ungdomstid då jag samlade glosor till Ordbok för ordblinda. Jag kom också att stimuleras av min vän författaren Hans Granlid, som var mycket språkbegåvad och som mer eller mindre väl behärskade över ett dussin språk. Jag minns med särskild skärpa när vi luffade tillsammans genom det krigshärjade Europa och under det ändlösa traskandet – bilarna var få och överfulla – underhöll oss med att komma på egendomliga ord på 35

inlaga livs levande 4.indd 35

2010-08-23 15:25:43