Patient67ABLehane.fm Sida 18 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Patient67ABLehane.fm Sida 19 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Rachel
Patient67ABLehane.fm Sida 20 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Patient67ABLehane.fm Sida 21 onsdag 15 oktober 2003 16:27
hade varit fiskare. Han förlorade sin båt till banken när Teddy var elva, tillbringade resten av livet med att ta hyra på andra båtar när det fanns påhugg, arbetade som sjåare i hamnen när fisket var dåligt, och långa perioder kom han hem redan klockan tio på morgonen, satt i en fåtölj, stirrade på sina händer och viskade då och då för sig själv med brett uppspärrade, mörka ögon. Han hade tagit med sig Teddy ut till öarna när Teddy fortfarande var en liten pojke som var alltför ung för att vara till någon större nytta ombord. Teddy hade klarat av att trassla ut backelinorna och knyta loss krokarna, men det var också allt. Han hade stuckit sig några gånger och blodet hade brustit ut i fläckar på fingertopparna och smetat ner handflatorna. De hade lagt ut i mörkret, och när solen gick upp, var det i form av en kall skiva elfenben som trängde upp ur havsranden och öarna dök upp ur det bortdöende skumrasket. De låg tätt sammansling-
Patient67ABLehane.fm Sida 22 onsdag 15 oktober 2003 16:27
rade, som om de hade blivit ertappade med något förbjudet. Teddy såg små, pastellfärgade skjul längs stranden på en av öarna, och på en av de andra skymtade en förfallen herrgårdsbyggnad i kalksten. Hans pappa pekade ut fängelset på Deer Island och det imponerande fortet på Georges Island. På Thompson Island satt stora fågelsvärmar i de höga träden, och tjattret lät som stormbyar av hagel och glas. Bortanför dem alla låg den ö som hette Shutter Island och påminde om någonting som kastats överbord från en spansk galeon. På den tiden, våren , hade den lämnats åt sitt öde i ett uppror av vild vegetation, och fortet som tornade upp sig över öns högsta punkt stryptes i klängväxter och kröntes av stora moln med mossa. »Varför heter den Shutter Island?« frågade Teddy. Hans pappa ryckte på axlarna. »Du är alltid lika frågvis, du.« »Jo, men varför heter den så?« »En del ställen får helt enkelt ett namn och sedan hänger det kvar. Förmodligen var det pirater som gav namn åt ön.« »Pirater?« Teddy tyckte om själva tanken. Han såg dem för sitt inre – stora män med ögonlappar och kragstövlar och glittrande svärd. Hans pappa sade: »Det var här de gömde sig förr i tiden.« Han svepte ut med armen mot horisonten. »På de här öarna. Och de gömde inte bara sig själva här utan sitt guld också.« Teddy såg stora skattkistor med mynt som svämmade över kanterna. Lite senare blev han sjösjuk och spydde våldsamt gång på gång över relingen på sin pappas båt. Svarta spysträngar ner i havet. Hans pappa blev överraskad eftersom Teddy inte hade börjat
Patient67ABLehane.fm Sida 23 onsdag 15 oktober 2003 16:27
spy förrän efter flera timmar på sjön när havet låg kav lugnt och glittrade i sin egen tystnad. Hans pappa sade: »Ingen fara. Det är första gången du är till sjöss, så det är ingenting att skämmas för.« Teddy nickade och torkade av sig om munnen med ett tygstycke som hans pappa gav till honom. Hans pappa sade: »Ibland gungar det men man märker inte att man mår illa förrän man börjar känna sig alldeles yr.« Ännu en nick. Teddy kunde inte berätta för sin pappa att det inte var gungningarna som hade fått honom att spy. Det var allt det där vattnet. Det bredde ut sig omkring dem tills det var allt som återstod av världen. Teddy trodde att vattnet kunde svälja himlen. Fram till det ögonblicket hade han inte förstått att de var så fullständigt ensamma. Han tittade upp mot sin pappa med rödgråtna ögon och hans pappa sade: »Du mår bättre snart«, och Teddy försökte le. Hans pappa tog hyra på en valfångare med hemmahamn i Boston sommaren och återvände aldrig. Våren därpå drev vrakdelar från båten upp på Nantasket Beach vid staden Hull, där Teddy hade växt upp. En bit av kölen, en elektrisk kokplatta med kaptenens namn inetsat på foten, burkar med tomater och potatissoppa, några halvt sönderslagna hummertinor fulla av hål. De höll begravningen för de fyra fiskarna i kyrkan St. Theresa, som kurade med baksidan mot samma hav som hade krävt så många av församlingsbornas liv, och Teddy stod tillsammans med sin mamma och hörde lovtalen över kaptenen, styrmannen och den tredje fiskaren, en gammal sjöbuss som hette Gil Restak och som hade terroriserat barerna i Hull sedan han hade återvänt från det stora kriget med en krossad häl och alltför många otäcka bilder
Patient67ABLehane.fm Sida 24 onsdag 15 oktober 2003 16:27
inne i huvudet. Men nu när han var död, menade en av barägarna som han hade terroriserat att allt var förlåtet. Båtens ägare, Nikos Costa, erkände att han knappt hade känt Teddys pappa, att han hade lejt honom i sista minuten när en besättningsmedlem hade brutit benet då han ramlat ner från en lastbil. Men kaptenen hade bara haft gott att säga om honom, och berättat att alla i hela staden visste att han var en bra arbetare. Och kunde en man få bättre beröm? Där Teddy stod i kyrkan mindes han den dagen på sin pappas båt eftersom de aldrig hade åkt ut på havet tillsammans igen. Hans pappa hade sagt att de skulle göra det, men Teddy insåg att anledningen till att han påstod det bara var för att han ville hjälpa sin son hålla fast vid ett visst mått av stolthet. Hans pappa vidrörde aldrig vad som hade hänt den dagen, men de hade utväxlat en blick när de styrde hemåt mellan pärlbandet av öar med Shutter Island i ryggen och Thompson Island föröver och stadens silhuett så tydlig och nära att det var som om man kunnat lyfta husen i tornspirorna. »Det är sjön«, sade hans pappa och klappade Teddy ömt över ryggen där de lutade sig mot aktern. »Det finns de som tål sjön. Och det finns de som sjön inte tål.« Och han hade tittat på Teddy på ett sådant vis att Teddy visste vilken av dessa sorters män han skulle räknas till när han blev stor. åkte man färjan från staden och letade sig fram mellan en grupp andra små, bortglömda öar – Thompson och Spectacle, Grape och Bumpkin, Rainford och Long – som grep tag om havets hjässa med hårda testar sand, knotiga träd och bergformationer lika vita som ben. Bortsett från förrådsturerna på
Patient67ABLehane.fm Sida 25 onsdag 15 oktober 2003 16:27
tisdagar och lördagar gick färjan bara på anmodan och båten hade berövats allting förutom metallplåtarna som täckte golvet och de två stålbänkarna som löpte längs fönstren. Bänkarna var fastnitade i golvet och vid kraftiga svarta stolpar i bägge ändar, och handbojor med kedjor hängde i spagettihärvor från stolparna. Just i dag fanns det dock inte några patienter ombord som skulle till sjukhuset. De enda passagerarna var Teddy och hans nye partner, Chuck Aule, ett par tygsäckar med post, några lådor med medicinska förnödenheter. Teddy inledde resan sittande på knä framför toaletten och ulkade ner i stolen medan färjans motor dunkade och smattrade och Teddys näsgångar fylldes med de oljeaktiga lukterna av bensin och sensommarhav. Han fick inte upp någonting förutom små rännilar vatten, men strupen fortsatte att dra ihop sig i kramper och magen tryckte på mot matstrupen och i luften framför ansiktet på honom virvlade stoftkorn runt och blinkade som ögon. Den sista kväljningen följdes av ett sista klot syre som verkade rycka med sig ett stycke från bröstet när det exploderade i munnen, och Teddy satte sig ner på metallgolvet och torkade av ansiktet med näsduken och tänkte att det inte var så här man ville inleda samarbetet med en ny kollega. Han kunde föreställa sig vad Chuck berättade om sitt första möte med den legendariske Teddy Daniels för sin hustru när han kom hem – om han hade en hustru, Teddy visste inte särskilt mycket om honom ännu. »Han blev så förtjust i mig att han spydde.« Efter barndomens fisketur hade Teddy aldrig tyckt om att vara till sjöss. Han njöt inte av frånvaron av fast mark under fötterna
Patient67ABLehane.fm Sida 26 onsdag 15 oktober 2003 16:27
eller anblicken av fastlandet på avstånd, han fann ingen njutning i att man kunde sträcka sig framåt och röra vid det som fanns i fjärran utan att händerna förtonade i det. Han var tvungen att intala sig att det var i sin ordning – för det var nödvändigt om han alls skulle kunna korsa en stor vattenmassa – men det var inte så det kändes. Inte heller under kriget var det stormningen av stränderna som han varit rädd för utan de där sista metrarna från båten upp till stranden, ben som vadade fram i djupet, underliga varelser som slingrade sig över stövlarna. Men han hade ändå hellre velat vara ute på däck och möta utmaningen i friska luften än sitta här dubbelvikt och feberhet. När han var övertygad om att illamåendet hade gått över och det inte längre bubblade i magen och det inte längre snurrade i huvudet, tvättade han händer och ansikte, och kontrollerade hur han såg ut i en liten spegel som var uppsatt ovanför handfatet. Nästan allt glaset i spegeln hade frätts bort av saltvattnet, ett litet moln i mitten där Teddy nätt och jämnt lyckades urskilja sin spegelbild, anblicken av en fortfarande förhållandevis ung man med snaggad arméfrisyr. Men ansiktet var ristat med fåror från kriget och åren som följt därefter, av den dubbla fascinationen han kände inför att jaga brottslingar och det våld detta yrke inbegrep. Denna fascination bodde i ögon Dolores vid ett tillfälle hade kallat för »hundsorgsna«. Jag är alldeles för ung, tänkte Teddy, för att se så här hård ut. Han rättade till livremmen runt midjan så att pistolen och hölstret vilade mot höften. Hatten hakade han loss från toalettcisternen och tryckte fast den på huvudet igen, vinklade brättet tills det lutade en aning åt höger. Han drog åt slipsknuten. Det var en
Patient67ABLehane.fm Sida 27 onsdag 15 oktober 2003 16:27
skrikig blommönstrad slips av det slag som hade hunnit bli omodern det senaste året, men han använde den eftersom hon hade givit den till honom, hon hade låtit den glida över ögonen på honom en födelsedag när han hade suttit i vardagsrummet. Hon hade pressat läpparna mot hans adamsäpple. En varm hand mot kinden på honom. Doften från en apelsin på hennes tunga. Hon hade smugit sig ner i hans knä och knutit loss slipsen. Teddy hade suttit med slutna ögon. Bara att få känna lukten av henne. Att få föreställa sig henne. Att återskapa henne i sinnet och hålla kvar bilden. Han kunde fortfarande göra det – sluta ögonen och se henne framför sig. Men på senare tid hade det dykt upp vita fläckar som hade utplånat delar av henne – en örsnibb, ögonfransar, hårets silhuett. Hon var inte helt utsuddad ännu, men Teddy var rädd för att tiden höll på att beröva honom henne, att den malde sönder bildrutorna inne i huvudet på honom, att den krossade dem. »Jag saknar dig«, sade han och gick ut från toaletten till fördäck. Det var varmt och klart där ute, men vattnet var strimmigt i mörka toner av rost och en hinna av ljusgrått, en antydan om att någonting växte till sig i djupets mörker och bara blev större och större. Chuck tog en liten klunk ur sin plunta och vinklade flaskhalsen mot Teddys håll med ena ögonbrynet höjt. Teddy skakade på huvudet, och Chuck lät pluntan glida tillbaka ner i kavajfickan, drog ihop rockskörtet runt höfterna och tittade ut över havet. »Hur är det med dig?« frågade Chuck. »Du ser blek ut.« Teddy ryckte avfärdande på axlarna. »Det är ingen fara.« »Säkert?«
Patient67ABLehane.fm Sida 28 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Teddy nickade. »Jag tål inte sjön så bra.« De stod i tystnad en stund, havet böljade under dem, fickor lika mörka och mjuka som sammet. »Visste du att det har legat ett krigsfångeläger där?« sade Teddy. Chuck sade: »På ön?« Teddy nickade. »Under inbördeskriget. De byggde ett fort där. Och baracker.« »Vad används fortet till nu?« Teddy ryckte på axlarna. »Ingen aning. Det finns fort på flera av öarna här ute. Många av dem användes som övningsmål för artilleriet under kriget. De flesta ligger i ruiner.« »Men var ligger själva kliniken då?« »Såvitt jag förstår är den inrymd i den gamla militärförläggningen.« Chuck sade: »Med andra ord blir det alltså som att återvända till rekrytutbildningen, eller hur?« »Det får vi allt hoppas att vi slipper.« Teddy vände sig om där han stod vid relingen. »Vad gjorde du under kriget, Chuck?« Chuck log. Han var lite kraftigare och lite kortare än Teddy, ungefär ., och hade kort, lockigt svart hår och olivfärgad hy och smala, känsliga händer som inte verkade passa ihop med resten av honom, som om han hade lånat dem i väntan på att hans egna skulle komma tillbaka från verkstaden. På vänstra kinden hade han ett litet ärr i form av en skära, och han slog lätt mot det med pekfingret. »Jag börjar alltid med ärret«, sade han. »Folk brukar undra hur jag fick det.« »Okej.« »Men det var inte under kriget«, sade Chuck. »Min flickvän sä-
Patient67ABLehane.fm Sida 29 onsdag 15 oktober 2003 16:27
ger att jag borde säga det och så slippa tjafsa mer om den saken, men …« Han ryckte på axlarna. »Men jag fick det när jag lekte krig. När jag var liten. Det var jag och en kompis som lekte slangbellekrig inne i skogen. Min kompis sköt iväg en sten och missade. Men ibland kan oturen vara framme.« Han skakade på huvudet. »Stenen for smack in i ett träd och slet loss en bit bark som träffade mig i kinden. Därav ärret.« »För att du lekte krig.« »För att jag lekte krig, ja.« »Jobbade du i Oregon tidigare?« »I Seattle. Jag blev omplacerad förra veckan.« Teddy väntade, men Chuck förklarade sig inte närmare. Teddy sade: »Hur länge har du jobbat som federal sheriff?« »I fyra år.« »Så då vet du hur liten vår värld är.« »Visst. Och du vill veta varför jag begärde förflyttning.« Chuck nickade, som om han fattade ett beslut. »Vad skulle du tro om jag sade att jag var trött på att det regnade jämt och samt?« Teddy vände handflatorna uppåt på relingen. »Om du sade det så …« »Men det är en liten värld. Som du mycket riktigt påpekade. Alla känner alla. Så till sist hinner skvallret ändå ikapp en.« »Sant.« »Det var du som fick fast Breck, eller hur?« Teddy nickade. »Hur visste du vart han tog vägen? Det var femtio man som jagade honom och allihop stack till Cleveland. Men du åkte till Maine.«
Patient67ABLehane.fm Sida 30 onsdag 15 oktober 2003 16:27
»Han tillbringade sommaren där en gång med sin familj när han var liten. Det där han gjorde med sina offer, är något man gör med hästar. Jag pratade med en moster till honom. Hon berättade för mig att enda gången han varit lycklig var när han vistades på en hästranch som låg i närheten av stugan som familjen hyrde i Maine. Så därför åkte jag dit.« »Du sköt honom med fem skott«, sade Chuck och tittade ner i vågskummet vid fören. »Jag skulle ha skjutit honom fem gånger till om det hade behövts«, sade Teddy. »Men det räckte med fem skott.« Chuck nickade och spottade över relingen. »Min flickvän är japanska. Hon är ju född här i landet, men … Hon växte upp i ett läger. Situationen är fortfarande spänd i de områdena – Portland, Seattle, Tacoma. Alla ser snett på mig för att jag är ihop med henne.« »Så därför omplacerades du.« Chuck nickade, spottade igen och såg saliven blanda sig med det fradgande vågskummet. »De säger att den kommer att bli något i hästväg«, sade han. Teddy höjde armbågarna från relingen och rätade på sig. Han var fuktig i ansiktet och läpparna var salta. Han kunde inte minnas att vattnet skvätt upp i ansiktet på honom. Han slog lätt på överrockens fickor på jakt efter sina Chesterfields. »Vilka är ’de’? Vad är ’den’?« »De. Tidningarna«, sade Chuck. »Stormen. En sjusatans storm. Otäck som fan.« Han pekade mot den urlakade himlen, som var lika black som skummet som piskades upp runt fören. Men där borta, längs synranden i söder, växte en tunn strimma av lila
Patient67ABLehane.fm Sida 31 onsdag 15 oktober 2003 16:27
bomullstoppar likt bläckfläckar. Teddy vädrade i luften. »Du minns väl hur det brukade vara under kriget, eller hur, Chuck?« Chuck log på ett sådant vis att Teddy misstänkte att de redan höll på att hitta varandras rytm, att de redan var i full färd med att lära sig att djävlas med varandra. »Lite grann«, sade Chuck. »Jag minns nog alla ruiner och all förstörelse bäst. Allt som låg i spillror. Folk i gemen anser att ruiner är anskränliga, men jag tycker att de har sin plats. Att de äger en alldeles egen skönhet. Allting handlar om hur man ser på det.« »Du pratar som en billig deckare. Har någon sagt det till dig?« »Det har hänt, ja.« Chuck log återigen som hastigast mot havet. Han lutade sig över stäven och sträckte på ryggen. Teddy kände på byxfickorna och stack in handen i innerfickorna på kavajen. »Minns du hur ofta meteorologernas förutsägelser bestämde vart man skickades?« Chuck gned sig över skäggstubben på hakan med handloven. »Om jag gör.« »Minns du hur ofta meteorologerna hade rätt?« Chuck rynkade pannan och ville att Teddy skulle förstå att han noga tänkte igenom frågan. Sedan smackade han med läpparna och sade: »Jag skulle nog tro att de hade rätt i ungefär trettio procent av fallen.« »På sin höjd.« Chuck nickade. »På sin höjd.« »Och nu, när vi har återvänt till världen …« »Nog har vi återvänt alltid«, sade Chuck. »Återvänt och förskansat oss, skulle man nog kunna säga.«
Patient67ABLehane.fm Sida 32 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Teddy kvävde ett skratt. Han började gilla honom. Det stämde, de var förskansade. »Okej, vi har förskansat oss«, instämde Teddy. »Men varför fäster du större tilltro till väderleksrapporterna nu än vad du gjorde då?« »Jo«, sade Chuck samtidigt som en hopsjunken spets på en liten trekant kikade upp ovanför horisonten, »jag är inte så säker på att min tilltro kan mätas i begrepp som mindre eller större. Vill du ha en cigarrett?« Teddy hejdade sig mitt under en andra genomsökning av fickorna, såg att Chuck betraktade honom med ett snett leende fastetsat i kinderna just nedanför ärret. »Jag hade paketet när vi gick ombord«, sade Teddy. Chuck tittade sig över axeln. »Statsanställda. De stjäl som korpar.« Chuck skakade ut en cigarrett ur sitt paket Lucky Strike, gav en till Teddy och tände den åt honom med sin Zippo i mässing, stanken från bensinen trängde undan den salta luften och sökte sig ner i Teddys hals. Chuck snärtade igen tändaren, sedan knäppte han upp den igen med en handledsrörelse och tände sin egen cigarrett. Teddy blåste ut och öns trekantiga topp försvann för ett ögonblick i rökplymen. »När man var i Stilla havet«, sade Chuck, »och vädergubbarna avgjorde om man skulle flygas iväg och hoppa ut i fallskärm eller landstiga på någon ö, då var det mycket mera som stod på spel, eller hur?« »Det stämmer.« »Men nu när vi är hemma, vad är det för skada i lite nyckfull
Patient67ABLehane.fm Sida 33 onsdag 15 oktober 2003 16:27
förlitan? Det är bara det jag menar.« Den trekantiga toppen började avslöja mer av sin form, de nedre sektionerna framträdde gradvis tills havet återigen bredde ut sig platt på andra sidan och de såg färger spraka till som om de hade fyllts i med ett penseldrag – en dämpad grön nyans där vegetationen fått härja fritt, en ljusbrun strandremsa, en mörkt ockrafärgad klippvägg på norra sidan. Och högst upp, när båten stampade närmare, började de urskilja de platta rektangulära kanterna på själva byggnaderna. »Det är synd och skam«, sade Chuck. »Vad då?« »Priset vi får betala för alla framsteg.« Han ställde ena foten på trossen och lutade sig mot relingen bredvid Teddy och de såg hur ön försökte avteckna sig själv. »Med alla de framsteg som äger rum inom mentalvården, kommer det här stället att att försvinna. Och framsteg äger rum varje dag, sanna mina ord. Om tjugo år kommer det man sysslar med här att kallas för rent barbari. En olycklig sidoeffekt av forna dagars viktorianskt inflytande. Och de kommer att säga att sådana här institutioner måste bort. Integrering, kommer det att heta. Integrering kommer att bli framtidens lösen. Ni är alla välkomna till fårahjorden. Vi kommer att blidka er. Vi kommer att bygga upp er igen. Vi kommer att vara som Marshallhjälpen allihop. Det här är det nya samhället och i det finns inget som helst utrymme för utestängning. Inga Elba mer.« Byggnaderna hade försvunnit igen bakom träden, men Teddy urskilde den suddiga formen av ett koniskt torn och därefter vassa, utskjutande vinklar som han utgick från hörde till fortet. »Men gör vi oss av med vårt förflutna för att förvissa oss om vår
Patient67ABLehane.fm Sida 34 onsdag 15 oktober 2003 16:27
framtid?« Chuck snärtade iväg cigarretten ut i vågskummet. »Det är den avgörande frågan. Vad förlorar man när man sopar ett golv, Teddy? Damm. Smulor som annars skulle dra till sig myror. Men hur går det med örhänget som hon tappade? Ligger det också i soppåsen nu?« Teddy sade: »Vem är ’hon’? Var kom ’hon’ ifrån, Chuck?« »Det finns alltid en hon. Eller hur?« Teddy hörde hur motordunket bytte tonart bakom dem och kände hur färjan lätt ryckte till framåt. När de stävade runt mot öns västra sida framträdde fortet tydligare högst uppe på den södra bergväggen. Kanonerna var borta, men tornen med sina skottgluggar fanns kvar. Terrängen övergick i kullar bakom fortet, och Teddy antog att det fanns murar där, som förtonade in i landskapet från den vinkel där han stod, och att Ashecliffe Hospital låg ett stycke längre bort i det kuperade landskapet. »Har du en flickvän, Teddy? Är du gift?« frågade Chuck. »Jag var gift«, sade Teddy och såg Dolores framför sig, en blick hon gav honom vid ett tillfälle under deras smekmånad. Hon hade vinklat huvudet så att hakan nästan rört vid hennes nakna axel och musklerna hade spelat under huden nära ryggraden. »Men hon dog.« Chuck tog ett steg bakåt från relingen och började rodna på halsen. »Ajajaj, nu trampade jag visst i klaveret.« »Det gör inget«, sade Teddy. »Nej, nej.« Chuck höll upp handflatan vid Teddys bröst. »Det är bara det att … för jag har hört talas om det. Jag förstår inte hur jag kunde ha glömt bort det. Det hände för några år sedan, eller hur?« Teddy nickade.
Patient67ABLehane.fm Sida 35 onsdag 15 oktober 2003 16:27
»Jag känner mig som en riktig idiot. Jag ber verkligen om ursäkt.« Teddy såg henne på nytt, hon gick med ryggen mot honom genom korridoren i lägenheten. Hon hade på sig en av hans gamla uniformsskjortor, hon gnolade när hon vek av in i köket, och en välbekant trötthet trängde in i kroppen på honom. Han skulle hellre vilja göra vad som helst – till och med simma i det där vattnet – än att prata om Dolores, om att hon hade funnits på denna jord i trettioett år och sedan hade upphört att existera. Bara så där. Att hon hade funnits när han hade gått iväg till arbetet på morgonen. Att hon hade varit borta på eftermiddagen. Men han förmodade att det var samma sak som med Chucks ärr – berättelsen som var tvungen att avverkas för att de skulle kunna röra sig framåt, för annars skulle det stå emellan dem. Alla hur. Alla var. Alla varför. Dolores hade dött för två år sedan, men hon väcktes till liv varje kväll i hans drömmar, och ibland hände det att han gick omkring i flera minuter på morgonen i tron att hon stod ute i köket eller drack kaffe på verandan framför deras lägenhet i Buttonwood. Ja, det var ett grymt spratt som hjärnan spelade honom, men Teddy hade för länge sedan accepterat logiken bakom det – att vakna var när allt kom omkring nästan som att födas. Man trängde upp till ytan utan förhistoria, sedan fick man sätta ihop det förflutna i takt med blinkningarna och gäspningarna och foga samman skärvorna i kronologisk ordning innan man stålsatte sig inför nuet. Vad som var betydligt grymmare var hur till synes helt alldagliga saker helt plötsligt kunde väcka minnen av hans hustru till liv, minnen som lyste upp hjärnan inifrån likt lågan från en tändsticka.
Patient67ABLehane.fm Sida 36 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Han kunde aldrig förutsäga vad som kunde sätta igång processen – det kunde vara ett saltkar, en kvinna som han inte kände som gick längs en gata full med folk, en flaska Coca-Cola, en läppstiftsfläck på ett glas, en soffkudde. Men av alla dessa utlösande faktorer fanns ingen som var mindre logisk vad gällde det associativa sammanhanget, eller mer ödesdiger i fråga om effekten, än vatten – vatten som droppade från en kran, vatten som föll från himlen, vatten som låg i pölar på trottoaren eller som nu, vatten som bredde ut sig runt honom kilometer efter kilometer åt alla håll. Han sade till Chuck: »Det brann i vårt hyreshus. Jag var inte hemma eftersom jag var på jobbet. Fyra människor dog. Hon var en av dem. Det var röken som dödade henne, Chuck, inte elden. Alltså led hon inte när hon dog. Var hon rädd? Ja, kanske. Men hon led i alla fall inte. Det är viktigt.« Chuck tog ännu en klunk ur sin plunta och höll fram den mot Teddy igen. Teddy skakade på huvudet. »Jag har slutat. Efter eldsvådan. Hon var bekymrad över mitt drickande. Hon sade att vi soldater och poliser drack för mycket. Och därför …« Han kände Chuck bredvid sig, märkte Chucks förlägenhet, och han sade: »Till sist lär man sig att hantera det hela, Chuck. Man har inget val. Som allt vidrigt vi såg under kriget. Minns du?« Chuck nickade och ögonen smalnade av för ett ögonblick. De fylldes av minnen och blicken förlorade sig i fjärran. »Det finns ingen annan möjlighet«, sade Teddy lågt. »Det är sant«, sade Chuck till sist. Han var fortfarande alldeles röd i ansiktet.
Patient67ABLehane.fm Sida 37 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Hamnen dök upp som genom ett ljustrick. På det här avståndet såg den bara ut som ett tuggummi mitt i all sanden, oansenlig och grå. Teddy kände sig uttorkad efter toalettbesöket och kanske också lite matt som en följd av de senaste minuterna. Oavsett hur väl han lärt sig att hantera det hela, att bära henne, kunde tyngden då och då bli för stor. En obestämd smärta trängde in i huvudet på vänster sida, just bakom ögat, som om den platta sidan på en sked pressades hårt mot skallbenet. Det var för tidigt att avgöra om det blott var en mindre sidoeffekt av uttorkningen, inledningen på en helt vanlig huvudvärk, eller en första antydan om något som var värre – de migränanfall som hade plågat honom sedan ungdomsåren och som ibland var så starka att de gjorde att han temporärt berövades synen på ena ögat, att ljuset förvandlats till en hagelskur av rödglödgade spikar och vid ett tillfälle – tack gode Gud, bara vid ett tillfälle – delvis hade förlamat honom under ett och ett halvt dygn. Migränanfall, eller i alla fall hans migränanfall, dök aldrig upp under perioder av påfrestande arbete, bara efteråt, när allt hade lugnat ner sig, efter att granaterna hade slutat falla, efter att förföljelsen var över. Sedan, när han återigen befann sig i baslägret eller i förläggningen eller, efter kriget, i motellrum eller när han körde hemåt längs landsvägarna – då bröt de ut med oförminskad styrka. Teddy hade redan för länge sedan lärt sig att knepet var att se till att ständigt vara upptagen och aldrig brista i koncentration. Migränanfallen hann aldrig ikapp en förrän man slutade springa. Han sade till Chuck: »Vad har du hört om det här stället?« »Att det är ett mentalsjukhus, det är allt jag vet.« »För kriminaldårar«, sade Teddy.
Patient67ABLehane.fm Sida 38 onsdag 15 oktober 2003 16:27
»Om det inte vore det, skulle vi ju inte vara här«, sade Chuck. Teddy såg att han log det där sneda leendet igen. »Man vet aldrig, Chuck. I mina ögon verkar du inte helt stabil.« »Kanske lägger jag en depositionsavgift på en säng medan vi är där, och säger åt dem att hålla en plats åt mig.« »Det är ingen dum idé«, sade Teddy när motorerna stannade till för ett ögonblick och fören svängde styrbord medan färjan fördes runt med strömmen. Så mullrade motorerna igång igen och Teddy och Chuck stod strax vända mot det öppna havet medan kaptenen backade in i hamnen. »Såvitt jag vet«, sade Teddy, »använder de radikala behandlingsmetoder.« »Menar du kommunistiska metoder?« sade Chuck. »Inte kommunistiska«, sade Teddy. »Bara radikala. Det finns en viss skillnad där.« »Det har inte märkts på sistone.« »Det har det inte«, instämde Teddy. »Och vad vet du om den här kvinnan som har rymt?« Teddy sade: »Egentligen ingenting. Bara att hon försvann någon gång i går kväll. Jag har hennes namn uppskrivet i anteckningsboken. Men de lär säkert berätta resten av historien för oss.« Chuck tittade sig omkring på vattnet. »Vad tänker hon göra? Ska hon simma hem?« Teddy ryckte på axlarna. »Tydligen är det många av patienterna här som lider av olika tvångsföreställningar.« »Är de schizofrena?« »Jo, det tror jag. Det är inga mongoloider det handlar om i alla fall. Eller allmänt knäppa figurer som är rädda för sprickor i trotto-
Patient67ABLehane.fm Sida 39 onsdag 15 oktober 2003 16:27
aren eller som sover för mycket. Såvitt jag kunde läsa mig till i mappen är alla här galna på riktigt.« Chuck sade: »Men hur många tror du bara låtsas? Det har jag alltid undrat. Tänk bara på alla de där psykfallen under kriget. Det var säkert många som bara simulerade.« »Jag tjänstgjorde ihop med en kille i Ardennerna …« »Var du där?« Teddy nickade. »En dag när han vaknade pratade han baklänges.« »Orden eller meningarna?« »Hela meningar«, sade Teddy. »Han sade: ’Sergeant, dag i här blod mycket för är det.’ På eftermiddagen hittade vi honom i ett skyttevärn där han satt och slog sig med en sten i huvudet. Han bara slog och slog. Gång på gång. Vi blev så nervösa att det tog några minuter innan vi insåg att han hade klöst ut ögonen på sig själv.« »Nu hittar du på.« Teddy skakade på huvudet. »Några år senare berättade en kille för mig att han hade träffat på en blind soldat på ett veteransjukhus i San Diego. Han pratade fortfarande baklänges, och han led av någon sorts förlamning som ingen av läkarna hittade orsaken till. Han satt i en rullstol vid fönstret dagarna i ända och talade om sin skörd. Att han var tvungen att hinna hem till skörden. Men i själva verket hade han vuxit upp i Brooklyn.« »En kille från Brooklyn som tror att han är bonde kan inte vara simulant.« »Så sant som det är sagt.«
Patient67ABLehane.fm Sida 40 onsdag 15 oktober 2003 16:27
McPherson mötte dem vid hamnen. Han var ung för en man i sin ställning, och det blonda håret var lite längre än vad som var brukligt, och han hade den sortens långa och gängliga behagfullhet i sina rörelser som Teddy förknippade med Texasbor eller män som hade vuxit upp med hästar. Han omgavs av vårdare, främst negrer, samt ett par vita killar med avtrubbade ansikten, som om de inte hade fått tillräckligt med mat som små och förblivit förkrympta och irriterade ända sedan dess. Vårdarna var klädda i vita skjortor och vita byxor och rörde sig i flock. De tittade knappt åt Teddys och Chucks håll. De tittade knappt på någonting alls, de bara gick ner till kajen och väntade på att färjan skulle lossa sin last. Teddy och Chuck tog fram sina polisbrickor när de blev ombedda och McPherson tittade noga på dem. Han höjde blicken
Patient67ABLehane.fm Sida 41 onsdag 15 oktober 2003 16:27
från deras identitetskort mot deras ansikten och jämförde med kisande ögon. »Jag tror inte att jag någonsin har sett en sheriffbricka förut«, sade han. »Och nu har du sett två«, sade Chuck. »En stor dag.« Han log lojt mot Chuck och sträckte tillbaka brickan till honom. Stranden såg ut som om den hade blivit piskad av havet under de senaste nätterna: den var översållad av snäckor och musslor och drivved, blötdjur och död fisk som slitits sönder av vilka asätare det nu än var som bodde på ön. Teddy såg att där låg skräp som måste ha drivit dit från hamnen inne i Boston – burkar och fuktiga pappersbuntar, en registreringsskylt borta vid trädgränsen som blekts till ljusgult och blivit av med numren i solskenet. Vegetationen bestod mestadels av smala och spretiga tallar och lönnar, och Teddy såg några byggnader skymta högst upp på sluttningen mellan grenarna. Dolores, som hade tyckt om att solbada, skulle förmodligen ha älskat det här stället, men Teddy kände bara den pinande havsbrisen, en varning från havet att det kunde slå till när som helst och dra ner en i havsdjupet. Vårdarna kom tillbaka från färjan med posten och lådorna med medicinska förnödenheter och lastade alltihop på handkärror, och McPherson undertecknade en fraktsedel som var fäst vid ett skrivbrädde och gav tillbaka skivan till en av vakterna på färjan och vakten sade: »Då åker vi väl vidare då.« McPherson blinkade in i solen. »Stormen verkar bli riktigt otäck«, sade vakten.
Patient67ABLehane.fm Sida 42 onsdag 15 oktober 2003 16:27
McPherson nickade. »Vi kontaktar er när vi vill bli hämtade«, sade Teddy. Vakten nickade. »Stormen«, sade han igen. »Visst, visst«, sade Chuck. »Vi ska hålla det i minne.« McPherson gick före dem längs en stig som försiktigt vindlade sig uppför träddungen. När de lämnade träden bakom sig, kom de fram till en stenlagd väg som korsade deras stig likt ett leende, och Teddy såg ett hus både till höger och vänster om sig. Det som låg på vänster hand var det enklare av de två, en rödbrun byggnad i viktoriansk stil med brutet tak och svarta knutar och små fönster som såg ut som vaktgluggar. Huset till höger gick i tudorstil och bredde ut sig över den lilla kullen som ett slott. De fortsatte uppför en brant sluttning med oregerliga ruggar av vass innan landskapet blev grönare och mjukare och planades ut på avsatsen högre upp där gräset var kortare och övergick i en traditionell gräsmatta som bredde ut sig flera hundra meter innan den tvärt avbröts av en ljusröd tegelmur som verkade böja av och fortsätta runt hela ön. Muren var tre meter hög och kröntes av en ensam sträng taggtråd, och någonting med taggtråden trängde rakt in i Teddys inre. Han tyckte plötsligt synd om alla de där människorna på andra sidan muren som var väl medvetna om vad den där smala taggtråden innebar och som insåg hur angelägen världen var om att hålla dem instängda. Teddy såg flera män i mörkblå uniformer stax utanför muren. De gick med böjda huvuden och stirrade ner i marken. Chuck sade: »Fängelsevakter vid ett mentalsjukhus. Det ser verkligen underligt ut, om ni inte tar illa upp, mr McPherson.« »Detta är en högsäkerhetsanstalt«, sade McPherson. »Vi har två
Patient67ABLehane.fm Sida 43 onsdag 15 oktober 2003 16:27
huvudmän – Massachusetts överstyrelse för vård av de sinnessjuka och den federala fångvårdsmyndigheten.« »Jag vet«, sade Chuck. »Men jag har alltid undrat – har ni mycket att prata om över middagsbordet?« McPherson log och skakade nästan omärkligt på huvudet. Teddy såg en svarthårig man som var klädd i likadan uniform som de övriga vakterna, men som bar gula epåletter och upprätt krage och som hade en guldbricka. Han var den ende som gick med höjt huvud. Han höll ena handen på ryggen medan han promenerade omkring bland männen, och hans gång påminde Teddy om överstar som han hade träffat under kriget, män för vilka befäl inte bara var en nödvändig börda i det militära livet, utan ett åliggande från Gud. Han tryckte en liten svart bok mot bröstkorgen och han nickade i deras riktning och sedan gick han iväg ner längs sluttningen som de hade kommit ifrån med det svarta håret slickat mot huvudet trots vindfläkterna. »Fängelsedirektören«, sade McPherson. »Ni kommer att träffa honom senare.« Teddy nickade och undrade varför de inte träffades nu samtidigt som fängelsedirektören försvann på andra sidan kullen. En av vårdarna låste upp en grind mitt i muren, och grinden svängde upp och vårdarna körde in med sina handkärror samtidigt som två vakter kom fram till McPherson och ställde sig på ömse sidor om honom. McPherson rätade på sig i sin fulla längd. Nu var han återigen hundra procent tjänsteman och sade: »Jag måste sätta er in i hur situationen här ser ut.« »Visst.«
Patient67ABLehane.fm Sida 44 onsdag 15 oktober 2003 16:27
»Vi kommer att bistå er efter bästa förmåga och ge er all hjälp ni behöver. Men under ert besök här, oavsett hur kort det kommer att bli, måste ni lyda de regler som gäller. Är det förstått?« Teddy nickade och Chuck sade: »Självfallet.« McPherson riktade blicken mot en punkt just ovanför huvudet på dem. »Visserligen kommer doktor Cawley att förklara närmare hur vårt reglemente fungerar, men jag måste betona följande: oövervakad kontakt med patienter på denna anstalt är förbjuden. Är det förstått?« Teddy var nära att säga: Ja, sir, som om han återigen var rekryt, men han nöjde sig med ett enkelt: »Ja.« »A-paviljongen är byggnaden bakom mig till höger. Det är männens avdelning. Den kvinnliga avdelningen heter B och ligger till vänster om mig. C-paviljongen ligger bakom kullarna på andra sidan om den här byggnaden och personalbostäderna och är inrymd i det som en gång i tiden var Fort Walton. Tillträde till Cpaviljongen är förbjudet utan skriftligt tillstånd från och fysisk närvaro av både fängelsedirektören och doktor Cawley. Förstått?« Ytterligare två nickar. McPherson höll upp en kraftig handflata, som om han besvor solen. »Ni ombeds härmed att överlämna era skjutvapen.« Chuck tittade på Teddy. Teddy skakade på huvudet. Teddy sade: »Mr McPherson, vi är fullt bemyndigade federala sheriffer. Vi är ålagda att alltid bära skjutvapen.« McPhersons röst ljöd genom luften likt stål. »Paragraf i den federala lagen avseende anstaltsvård på rättspsykiatrisk klinik dekreterar att polisiära tjänstemäns skyldighet att bära vapen endast kan upphävas genom uttrycklig order av deras direkt överordnade
Patient67ABLehane.fm Sida 45 onsdag 15 oktober 2003 16:27
eller av personer som anförtrotts ansvaret för och skötseln av straffrättslig eller rättspsykiatrisk institution. Mina herrar, just denna situation är för handen. Ni kommer inte att tillåtas träda in genom den här grinden med era skjutvapen.« Teddy tittade på Chuck. Chuck vinklade huvudet mot McPhersons utsträckta handflata och ryckte på axlarna. Teddy sade: »Vi skulle vilja att ni antecknar att vi reserverar oss mot ert beslut.« McPherson sade: »Vakt, var vänlig och notera att de federala sherifferna Daniels och Aule reserverar sig.« »Det är noterat, sir.« »Mina herrar«, sade McPherson. Vakten på McPhersons högra sida öppnade en liten läderpåse. Teddy drog rocken åt sidan och tog upp sin tjänsterevolver ur hölstret. Han fällde ut cylindern med en knyck på handleden, och sedan lade han vapnet i McPhersons hand. McPherson sträckte fram revolvern till vakten, och vakten lade ner den i läderpåsen och sedan sträckte McPherson fram handen igen. Chuck var lite långsammare med sitt vapen. Han fumlade med knäppet till hölstret, men McPherson visade ingen otålighet. Han väntade lugnt medan Chuck med en klumpig rörelse lade vapnet i hans hand. McPherson sträckte fram vapnet till vakten, och vakten stoppade ner det i påsen och gick in genom grinden. »Era vapen kommer att ligger inlåsta i effektförvaringen just utanför fängelsedirektörens kontor«, sade McPherson lågt och hans ord prasslade som löv. »Effektförvaringen ligger i den stora sjukhusbyggnaden mitt i anläggningen. Ni ska avhämta dem där den
Patient67ABLehane.fm Sida 46 onsdag 15 oktober 2003 16:27
dag ni lämnar ön.« McPhersons avslappnade cowboyleende återvände plötsligt. »Då var väl den officiella delen avklarad så länge. Jag vet inte hur ni ser på det, men för min del är jag glad över att ha det överstökat. Vad sägs om att vi går och söker upp doktor Cawley?« Och han vände sig om och gick före dem genom grinden, och grinden stängdes bakom dem. Innanför muren bredde gräsmattan ut sig på ömse sidor av en gångstig som var lagd med samma tegel som muren. Trädgårdsarbetare med fotbojor pysslade om gräsmattan och träden och blomstersängarna och till och med en rad rosenbuskar som växte längs sjukhusets stenfot. Trädgårdsarbetarna bevakades av vårdare, och Teddy såg andra patienter i fotbojor som gick runt på området med underliga, ankliknande steg. De flesta var män, några få var kvinnor. »När de första läkarna kom hit«, sade McPherson, »var det bara vass och sly här. Ni skulle se bilderna. Men nu …« Till höger och vänster om sjukhuset stod två identiska tegelhus i kolonialstil med vitt listverk, gallerförsedda fönster och rutor som var gulfärgade av salt och havsvind. Själva sjukhuset var uppfört i mörkgrått tegel som slipats jämnt av havet och klättrade sex våningar upp i luften, och högt där uppe stirrade fönstren i vindskuporna ner mot dem. McPherson sade: »Det byggdes som divisionshögkvarter just före inbördeskriget. Tanken var tydligen att förvandla det hela till ett utbildningsläger. När kriget så ryckte närmare, koncentrerade de sig på fortet, och sedan på att göra om det till ett krigsfångeläger.«
Patient67ABLehane.fm Sida 47 onsdag 15 oktober 2003 16:27
Teddy tittade på tornet som han hade sett från färjan. Toppen kikade upp just ovanför trädgränsen på öns bortre sida. »Vad är det där för torn?« »En gammal fyr«, sade McPherson. »Den har inte använts som fyr sedan början av -talet. Nordstatsarmén hade vaktposter däruppe, eller det har jag i alla fall hört, men nu är det en behandlingsanläggning.« »För patienter?« Han skakade på huvudet. »För avfall. Det är helt osannolikt så mycket skit som finns i vattnet här. Det ser vackert ut från färjan, men all möjlig bråte från så gott som varenda flod i hela den här delstaten hamnar inne i bukten och sedan driver det ut till havs och hamnar så småningom här hos oss.« »Fascinerande«, sade Chuck och tände en cigarrett. Han förde bort den från munnen för att kväva en liten gäspning medan han blinkade mot solen. »Bortanför den där muren, åt det där hållet …« – han pekade bortanför B-paviljongen – »ligger det ursprungliga kommendantsbostället. Ni såg det förmodligen under promenaden hit upp. Det kostade en förmögenhet att bygga på sin tid, och kommendanten avskedades när regeringen fick räkningen. Det är ett rent otroligt ställe.« »Vem bor där nu?« sade Teddy. »Doktor Cawley«, sade McPherson. »Ingenting av det här skulle existera om det inte vore för doktor Cawley. Och fängelsedirektören. De har skapat någonting helt unikt här.« De gick runt sjukhusbyggnaden till baksidan av det inhägnade området och träffade på fler trädgårdsarbetare i fotbojor och ett
Patient67ABLehane.fm Sida 48 onsdag 15 oktober 2003 16:27
antal vårdare. Några stycken av patienterna var sysselsatta med att hacka och rensa bort ogräs från den mörka lerjorden mot den bakre väggen. En av trädgårdsarbetarna, en medelålders kvinna med stripigt veteblont hår som glesnat till en kal fläck uppe på hjässan, stirrade på Teddy när han gick förbi och sedan höjde hon ett ensamt finger till läpparna. Teddy lade märke till att ett mörkrött ärr, lika tjockt som en lakritsstång, löpte över halsen på henne. Hon log. Hon höll fortfarande fingret mot läpparna och sedan skakade hon mycket långsamt på huvudet mot honom. »Cawley är en legend inom sitt område«, sade McPherson när de svängde runt andra hörnet av sjukhuset. »Primus både på Johns Hopkins och Harvard. Han publicerade sina första avhandlingar om patienter som lider av tvångsföreställningar redan när han var tjugo. Han har bistått Scotland Yard, MI och OSS vid ett flertal tillfällen.« »Varför?« sade Teddy. »Vad då varför?« Teddy nickade. Det var ju en helt befogad fråga. »Jo …« Det verkade inte som om McPherson visste vad han skulle säga. »OSS«, sade Teddy. »Börja med dem. Varför skulle de konsultera en psykiatriker?« »Krigsarbete«, sade McPherson. »Okej«, sade Teddy långsamt. »Men vilken sorts?« »Den säkerhetsklassade sorten«, sade McPherson. »Eller det tror jag i alla fall.« »Hur säkerhetsklassat kan det vara«, sade Chuck med ett roat öga mot Teddy, »om vi pratar om det?«
Patient67ABLehane.fm Sida 49 onsdag 15 oktober 2003 16:27
McPherson hejdade sig framför sjukhuset med ena foten på första trappsteget. Han tittade som hastigast längs den brandgula väggens lätt böjda fasad och sedan sade han: »Ni får väl fråga honom. Hans möte borde vara slut nu.« De gick uppför trappan och in genom en marmorfoajé med kassettak. En gallergrind knäppte upp med ett elektriskt surr och de gick in i ett stort förrum med en vårdare bakom ett skrivbord till höger och ytterligare en vårdare bakom ett skrivbord till vänster och där bortanför en lång korridor på andra sidan om ännu en gallergrind. De fick återigen visa sina brickor för vårdaren vid trappan som ledde upp till första våningen och McPherson skrev ner deras namn på ett skrivbräde medan vårdaren kontrollerade deras brickor och identitetskort och sedan räckte tillbaka dem. Bakom vårdaren fanns en bur, och Teddy såg en man där inne klädd i en uniform som liknade fängelsedirektörens. På väggen bakom honom hängde nycklar från en ställning på väggen. De gick upp till första våningen och vek av in i en korridor som luktade såpa. Ekgolvet glittrade och badade i vitt ljus från det stora fönstret längst bort. »Ni är noga med säkerheten här«, sade Teddy. McPherson sade: »Vi vidtar alla tänkbara försiktighetsmått.« Chuck sade: »Och säkerligen är allmänheten djupt tacksam mot er för er omsorg, mr McPherson.« »Ni måste försöka förstå vår situation«, sade McPherson och vände sig om mot Teddy medan de gick förbi flera kontor med stängda dörrar och små silverskyltar med namn på läkare. »Det här är den enda institutionen av sitt slag i USA. Vi åtar oss bara de
Patient67ABLehane.fm Sida 50 onsdag 15 oktober 2003 16:27
värsta fallen. Vi tar dem som ingen annan klinik klarar av att hantera.« »Gryce är här, eller hur?« sade Teddy. McPherson nickade. »Vincent Gryce, ja. Han sitter på C-paviljongen.« Chuck sade till Teddy: »Var det Gryce som …?« Teddy nickade. »Dödade alla sina släktingar, skalperade dem, gjorde hattar till sig själv.« Chuck nickade snabbt. »Och gick omkring med de där hattarna på stan, eller hur?« »Enligt tidningarna.« De hade stannat framför ett rum med en pardörr. På en mässingsskylt mitt på den högra dörren stod: : . . . McPherson vände sig mot dem med ena handen på dörrvredet, och tittade på dem med en otydbar intensitet. McPherson sade: »Under ett mindre upplyst tidevarv skulle en patient som Gryce ha avrättats. Men här kan de studera honom, definiera en patologi, kanske isolera abnormiteten i hans hjärna som förorsakade att han så fullständigt avlägsnade sig från det vedertagna beteendemönstret. Om de kan göra det, kanske vi en dag kan komma så långt att den sortens avvikelse helt kan utrotas från samhället.« Han verkade vänta på ett svar och höll fortfarande stelt i dörrvredet. »Det är inget fel på att drömma«, sade Chuck. »Eller hur?«