Dödsdömda

Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen:

Pärlor av glas 2020

Flykten till Amerika 2020

Försvunnen i New York 2020

Gömd på Manhattan 2021

Barnhemmet i Brooklyn 2021

Hemmet för bortrövade barn: Planen 2021

Hemmet för bortrövade barn: Pojke 265 2022

Svarta rosorna: Uppdraget 2022

Svarta rosorna: Isbarnen 2022

Mörka julnätter 2022

Svarta rosorna: Förrädarna 2023

Svarta rosorna: Dödsdömda 2023

Svarta rosorna: Isbarnen

Copyright © 2014 Camilla Lagerqvist

Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023

Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström

Foto på omslaget: Getty Images och Shutterstock

Isbarnen är tidigare utgiven av B. Wahlströms Bokförlag

Tryckt hos ScandBook EU, 2023

ISBN 978-91-7977-223-9 www.bonniercarlsen.se

Prolog

– Ni ska föras till Akershus!

För ett ögonblick svajade rummet. Jag tog tag i Hildes arm. Vi skulle dö! Alla här i Grinis fångläger visste vad som hände om man fördes till Akershus. Det var där avrättningsplatsen fanns. Det var många motståndsmän som hade skjutits ihjäl där.

Hilde stod bredvid mig, det lät som om hon hostade, men sedan kände jag att det stänkte något på mina skor och snart fylldes baracken av den fräna lukten.

– Förlåt, mumlade hon och torkade sig om munnen med baksidan av handen.

Hon var likblek i ansiktet.

Soldaten tittade äcklad bort.

– Du där, torka bort spyorna!

Han pekade på en kvinna i mammas ålder. Hon satt på Grini för att hennes man spridit Hitler-fientliga flygblad.

Jag tittade ner på min vänstersko. Den var prickig av kräks. Soldaten föste oss ut på gårdsplanen. Jag drog skon mot gräset. Fast egentligen spelade det ingen roll – vi skulle ju dö i alla fall. Tjocka, ljusgråa moln täckte himlen. Jag tittade bort mot baracken där Ben fanns. Bakom den såg jag ett träd där alla bladen skiftade i rött och orange. Det luktade jord och ruttna växter, men kräksdoften fanns också kvar i mina näsborrar. Jag strök skon mot gräset igen. Hilde famlade efter min hand och jag tog den. Sedan öppnades dörren till baracken. Ben stapplade ut, följd av en lägervakt. När han kom närmare såg jag att han hade mörka ringar under ögonen och att byxorna var trasiga på knäna.

Han försökte le mot oss, men det blev mer som ett grin av smärta. Hade någon slagit honom?

Det värkte under ögonlocken och jag kramade Hildes hand hårdare. Den var lika kall som min.

Utanför taggtrådsstaketet bromsade en bil in och stannade. Soldaten viftade med sitt gevär mot utgången. Vi hade inte varit utanför grinden sedan vi fördes hit för en vecka sedan. Gårdsplanen var ojämn, hundratals fångar vankade här varje dag, drömde om friheten utanför. Nu på morgonen var marken ett fruset lerfält med stelnade fotspår.

Soldaten nickade till vakten i tornet. Sakta öppnades den första grinden. Ben var bara någon meter ifrån oss nu. Jag ville sträcka ut handen och röra vid honom, men i samma stund marscherade två soldater till in genom grindarna. De tog oss hårdhänt om armarna och förde ut oss.

Bilen var svart, och längst fram fladdrade de röda flaggorna med det svarta korset i mitten. Hilde tvärstannade, hennes naglar grävde sig in i min hand.

– Jag vill inte!

En av soldaterna tog henne om midjan och kastade in henne i bilen. De föste in mig efter och sedan Ben.

Hildes blåa ögon var uppspärrade. Jag ville säga till henne att det inte var någon fara, men jag såg i hennes ögon att hon visste det också. Den tyske soldaten körde snabbt, vi törnade mot varandra när bilen krängde i kurvorna. Ben tryckte min hand och jag lutade mitt huvud mot hans axel samtidigt som jag höll i Hildes hand med den andra handen.

Soldaterna i framsätet pratade snabbt på tyska. Det lät hårt och kallt.

Vi hade inte åkt särskilt länge när vi fick syn på en stor borg som tornade upp sig framför oss.

– Akershus! flämtade Hilde.

Jag tittade upp på borgens väggar av sten. Tornen var rosafärgade. Det såg ut som ett sagoslott. Men det var inget slott. Här skulle Svarta rosorna – jag, Ben och Hilde – dö.