Kapitel 2

– Det står väl inget konstigt här, sa jag och läste igenom telegrammet en gång till.

Kära vän!

Tack för den fina boken barnen fick i present den sjätte augusti när Gunilla fyllde fyra år och Bo sju år. Hoppas du kan komma på kalas den tolfte oktober klockan tre.

Då firar vi svärmor som fyller sextio år och min svåger som fyller trettio år två dagar senare.

O S A senast den åttonde oktober klockan sex.

Telefonera tjugosex Långshyttan, gärna efter åtta på morgonen och fram till tio på kvällen.

De varmaste hälsningar,

Din kusin Gösta

– Eller rättare sagt, det är konstigt skrivet med så många åldrar och siffror. Vem är Gösta?

– Ingen aning. Har bara hört namnet en gång förut, sa Ben och gav mig den bruna boken som legat i lådan.

– Det var när pappa fick den där boken med posten för några veckor sedan. Den var inslagen som en present och när jag frågade vem den var ifrån sa han det namnet, Gösta .

Boken såg väldigt tråkig ut. Hembygdens fornminnen och lämningar var titeln och på framsidan fanns en bild på ett gammalt hus.

– Tacka vet jag Biggles eller Skatten i Silversjön, sa jag och räckte tillbaka boken.

Ben ställde sig så nära mig att om jag vände mig om skulle min panna snudda vid hans näsa. Jag vände sakta på huvudet, men precis då slog han upp boken. En lite unken och gammal doft slog emot mig.

– Det blir mer spännande när man tittar i den, sa han och pekade på ett understruket ord på sidan sex.

Ordet var fara. Ben tittade i telegrammet och bläddrade fram ytterligare några sidor och pekade på ordet sol och sedan på vik .

Då förstod jag. Siffrorna i telegrammet motsvarade först en sida i boken, sedan en rad på den sidan och sist ett speciellt ord på den raden. Det var ett hemligt meddelande.

– Jag förstår inte, vad är det för sol och vik de pratar om, och vilken telegraf ska man minnas?

– Jag har klurat på det här sedan i morse. Meddelandet blir Fara sol vik minns telegraf våg, sa Ben ivrigt. Det finns en plats som heter Solvik. Det är en liten fiskeby i Norge, och telegraf våg ska nog vara Telavåg.

Han uttalade Telavåg som om det var något jag skulle känna igen, men jag hade aldrig hört talas om det tidigare.

– Vad är en telavåg för något? frågade jag som trodde att det kanske var någon form av hemlig telegrafmaskin.

– Telavåg är också en plats. Det var en fiskeby, men den finns inte längre, sa Ben allvarligt.

– Vad hände med byn?

Jag luktade på mina fingrar som hållit i boken. Den unkna doften dröjde sig kvar.

– Nazisterna utplånade hela byn. Brände alla hus, dödade alla djur, skickade männen till koncentrationsläger och fängslade kvinnorna och barnen.

– Varför då?

– Därför att de som bodde i Telavåg hjälpte flyktingar och motståndsmän. De blev avslöjade och statspolisen och Gestapo kom dit. Det blev skottlossning och två Gestapoofficerare sköts ihjäl. Som en hämnd för det så beslutade nazisterna att hela byn skulle utplånas.

– Oj, viskade jag.

Ben tittade allvarligt på mig, sedan vek han snabbt ihop telegrammet och lade det i fickan.

– Den som skrivit telegrammet tror alltså att samma sak kommer att hända med Solvik? sa jag. Ben nickade och tog försiktigt mina händer. De var iskalla, han började massera dem mjukt.

Det pirrade från fingertopparna ända upp i handlederna, som små elektriska stötar.

– Men varför skriver de till din pappa? Han är ju inte med i motståndsrörelsen längre, han utbildar ju hemliga poliser nu, sa jag.

– Därför att pappa hade vänner i Telavåg och jag kommer ihåg att när han fick reda på vad som hade hänt skrev han till mamma om att han och hans vänner hade ingått en pakt. Fick de reda på att nazisterna tänkte utplåna ännu en norsk by skulle de göra allt de kunde för att stoppa dem.

– Så du tror att Gösta är en av dem som var med i pakten?

– Ja, det tror jag och jag är övertygad om att pappa verkligen skulle göra allt han kunde för att rädda de som bor i Solvik.

Ben såg tankfull ut. Han släppte mina händer och gick ut från sovrummet.

– Varför ger du inte bara din pappa telegrammet så kan han samla ihop medlemmarna i sin gamla motståndsgrupp? ropade jag efter honom.

– Därför att mamma kanske är på väg att föda för tidigt och då kan både hon och barnet dö. Pappa måste vara kvar på sjukhuset. Jag tänker inte berätta för honom om telegrammet, sa han och slamrade med något i köket.

– Kanske någon annan kan hjälpa? Du berättade ju förut om någon som din pappa kände som hade varit hög polischef i Norge, men som var motståndsman nu.

– Mr W, menar du? Han har varit försvunnen jättelänge. Pappa tror att nazisterna dödat honom.

Jag tänkte på den mystiske Mr W som Ben sagt var en legend inom motståndsrörelsen. Han hade sprängt broar, fritagit fängslade motståndsmän och hjälpt massor av flyktingar över gränsen. Det var kanske inte så konstigt att han blivit dödad, han hade ju utfört extremt farliga uppdrag. Jag ville fråga Ben mer om Mr W, men när jag kom ut i köket hade han dragit ut en av lådorna och tagit fram en karta.

– Det är inte så långt till Solvik härifrån, inte om man går över bergen och sedan tar en båt från Fredrikstad.

Klättrar i bergen och tar en båt? Det verkade inte lika enkelt som han ville få det att låta. Vi hade korsat den norska gränsen flera gånger och klarat oss, men det hade aldrig varit så farliga tider som nu.

– Alla säger att nazisterna är grymmare än någonsin! De