Kapitel 1

– Maja, du har besök!

Mammas röst studsade upp till mig i badrummet där jag stod och borstade tänderna. Jag spottade snabbt och tvättade mig om munnen.

– Fy vad äcklig du är! Du spottade på kranen, ropade Gullbritt som var på väg in i badrummet. Jag knuffade till henne och sprang ner för trappan.

Ben stod i dörren. Han log inte som han brukade utan hade en rynka mellan ögonbrynen.

Kanske berodde den på att han skulle få ett syskon. Han hade berättat det för några veckor sedan.

Jag fick en chock. Håller de på med sådant fortfarande, de är ju så gamla! hade han sagt. Han var blek i ansiktet trots att armar och ben var så solbrända.

Han hade suttit en lång stund i syrenbersån och bara stirrat rakt framför sig. Jag tyckte inte Greta och Harald var så gamla, de var väl i mina föräldrars ålder. Dessutom hade de ju bara Ben. Pappa fyller fyrtio nästa år! Det gör min också hade jag velat säga, men det gjorde jag inte. Jag visste att Ben inte skulle vilja höra det. Greta och Harald hade väntat med att berätta om barnet tills det bara var några månader kvar.

Jag som trodde hon ätit för många kakor.

– Följer du med på en promenad? frågade han nu.

Jag tittade på mamma. Hon hade satt på sig förklädet och var på väg till växthusen. De sista tomaterna skulle skördas och jag hade lovat hjälpa till.

– Det är okej om du inte blir borta så länge, sa hon och lade ner två av Per-Eriks leksaksbilar i en gammal tvålförpackning som det stod Sunlight på.

– Kom Per-Erik, så går vi ut till växthusen! ropade hon. Strax hördes springande steg inifrån köket.

– Titta Ben, jag har fått en brandbil! sa Per-Erik och visade hur man kunde höja och sänka brandstegen.

– Vilken häftig! sa Ben och log.

– Han fick den i femårspresent förra veckan, han har sovit med den sedan dess, sa jag och drog med mig Ben ut på trappan.

– I går när han vaknade stod det Scania på hans ena kind. Bokstäverna var så tydliga att mamma var rädd att de skulle bli kvar som en tatuering, men de försvann efter några timmar.

Jag skrattade.

Ben skrattade också, men det var inte hans vanliga skratt. Det lät hackigt, som om han ansträngde sig.

Han sparkade iväg en klump gula löv som klistrats ihop av gårdagens regn. Idag lyste solen, men det hade regnat så mycket de senaste dagarna att vägen var full med vattenpölar.

Jag tog ett stort kliv för att inte trampa på en vinbärssnigel, lite längre fram låg ett krossat skal och något vitt kletigt från en snigel som inte haft samma tur.

Ben gick snabbt nu, jag fick småspringa för att hinna med.

– Var är vi på väg? frågade jag och sneglade bort mot Handelsboden. Jag kunde känna de hårda kanterna på ransoneringskupongerna i fickan. Mamma hade lovat att vi skulle baka jitterbuggar om jag köpte mjöl och socker. Jag älskade blandningen mellan seg maräng och krispig kaka. Jag skulle ta med några kakor till Hilde när jag sov över hos henne i morgon kväll.

– Hem till mig, svarade Ben.

Jag hejade på några yngre killar som gick ett par klasser under oss. De verkade glada över att ha höstlov. Egentligen var det inget riktigt höstlov, men vår lärare Kristina hade blivit tvungen att åka till Karlstad några dagar i en familjeangelägenhet. Elin, som kallades Svarta Rosen, hade slutat som vår lärare för ett halvår sedan. Motståndsrörelsen behövde henne mer än vi skolbarn. Men nazisterna hade satt ett pris på hennes huvud, Ben hade hört att den som fångade eller dödade henne skulle få tiotusen kronor.

Det glittrade på sjön längre bort och jag kunde se taket på Bens stuga.

– Har det hänt något? frågade jag och väntade mig att få se Harald eller Greta ute på gården, men dörren var stängd och fönstren mörka.

– Jag berättar när vi kommer in, sa Ben, fortfarande med samma korta ton i rösten.

Det luktade rök inne i stugan, men det var ändå lite kyligt, som om ingen hade eldat på ett tag.

Ben stängde dörren bakom oss och låste. Han brukade aldrig låsa, Greta brukade till och med skämta om att de inte ens låste om sig på natten.

– Var är Harald och Greta? frågade jag.

Ben drog fram en köksstol och satte sig ner med en suck.

– De är på lasarettet i Årjäng. Mamma fick ont igår kväll.

– Men det är väl ett tag kvar innan hon ska föda? frågade jag.

Ben drog handen genom håret, han såg trött ut.

– Två månader, sa han och drog ut köksstolen bredvid sin så att jag kunde sätta mig.

– Okej, då förstår jag att du är orolig, sa jag och gav honom en kram.

– Det är inte det, mumlade han mot mitt hår. Eller i alla fall inte bara det. Jag har hittat något och nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag satte mig med en duns på stolen igen och väntade på att Ben skulle berätta vad han hittat.

– De fick väldigt bråttom i natt, pappa beställde en taxi, men han glömde plånboken.

Ben reste sig upp och gick fram till vedspisen. Han öppnade luckan med spiskroken och tände eld på en bit papper som han lade in. Det tog bara några sekunder innan det började spraka och knäppa. Han stängde luckan, men genom springan kunde jag se orangea eldslågor där inne.

– I morse låg plånboken kvar på köksbordet. Jag tyckte det kändes dumt att den låg där, hade någon tittat in genom köksfönstren hade de ju sett den, sa Ben och sköljde bort sotet på händerna under vattenkranen.

Jag nickade. Bens pappa Harald arbetade som instruktör för polistrupperna i Dalarna. Han utbildade unga norska män till poliser i hemlighet, så att de skulle kunna ta tillbaka Norge.

Han hade säkert viktiga saker, förutom pengarna, i plånboken.

– Följ med mig ska jag visa dig en sak, sa Ben. Vi gick genom hallen in till Harald och Gretas sovrum. Jag hade aldrig varit där inne tidigare. Det var ett litet rum som nästan helt upptogs av en stor träsäng. Den var obäddad och ett av täckena låg på golvet.

– Pappa brukar ha plånboken i lådan där, sa han och nickade mot nattduksbordet.

Han gick fram och drog ut lådan. Jag stod tvekande kvar i dörren. Det kändes konstigt att gå in i deras sovrum, särskilt eftersom sängen inte var bäddad och det fortfarande luktade lite instängt.

– Du måste komma hit, annars ser du inte, sa Ben otåligt. Jag gick in och var nära att snubbla på ett hörn av trasmattan.

– Det lät så konstigt när jag drog ut den, som om det var något som hade ramlat bakom och fastnat. Jag lyfte ut hela lådan och då hittade jag den här.

Han viftade med en brun bok, sedan tog han upp ett vitt papper ur fickan, och vecklade ut det. Jag kände igen monogrammet högst upp. Det var ett telegram.

– Och i morse knackade det på dörren. Telegrammet var till pappa, men jag öppnade det eftersom budet sa att det var mycket brådskande. Maja, jag tror att Svarta rosorna måste ta på sig ett nytt uppdrag, sa han och tittade allvarligt på mig.