9789185419449

Reginald Hill

Dödsmässa Översättning Ulf Gyllenhak

STOCKHOLM 2010

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright Š Reginald Hill 2009 Engelska originalets titel Midnight Fugue Omslag Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-85419-44-9

Regndropparna spelar sin midnattsfuga mot min fönsterruta.

Kunde jag än en gång hålla dig i mina armar skulle du inte gå din väg igen. richard morland: Night music

ETT Accelerando

Preludium Midnatt.

Trä som flisas sönder, en sovrumsdörr som vräks upp, fotsteg som dunsar mot golvet, ett duntäcke som slits bort, bistra ansikten som tittar ner på honom, hans hustru som skriker när hon naken släpas bort från hans sida …

Han sätter sig rätt upp i sängen och skriker: ”NEJ!” Duntäcket ligger där det ska, rummet är tomt, dörren stängd.

Och genom de tunna gardinerna sipprar gryningens grå ljus in i rummet.

Och Gina har inte legat vid hans sida på … flera dagar? … veckor? … det skulle kunna vara månader.

Digitalklockan på nattduksbordet visar 5.55. Han blir inte överraskad.

Det är alltid dubbelsiffror när han vaknar nuförtiden: 1.11, 2.22, 3.33 …

Vilket inte bådar gott.

Om det fortsätter så här kommer han att vakna en morgon, se på klockan och konstatera att den visar 6.66 …

Han skakar fortfarande, han är genomsvettig och hjärtat dunkar hårt.

Han kliver upp ur sängen och går ut på trappavsatsen.

Inte ens åsynen av att ytterdörren är ordentligt stängd lyckas få pulsen att slå normalt, lika litet som det kalla duschvattnet som kyler ner honom och gör honom ren förmår tvätta bort skräcken.

Han försöker analysera sin dröm och vinna kontroll över den genom att förstå innebörden.

Han frammanar bilden av männen för sitt inre. Några bär uniform, andra mask. Några är välbekanta, andra främlingar. Några är beväpnade med polisbatonger, andra med hammare …

9

Han ger upp, inte för att innebörden är för gåtfull utan för att den är alldeles för påträngande.

Han har ingen att vända sig till och ingenstans där han kan gömma sig.

Han tittar ut genom fönstret mot den fridfulla gatan, som är honom så välbekant ända sedan barndomen, när det nu var. Nu är det något som inte stämmer. Husen är sneda, perspektiven förvrängda och all färg har försvunnit, likt en stillbild i sepia från en gammal skräckfilm.

Han inser att han inte längre vet vart den leder.

Kanske är det där räddningen ligger.

Om han inte vet, hur skulle då de kunna veta?

Det enda han behöver göra är att gå längs den gatan. När han väl rundat hörnet kommer han att befinna sig någonstans ingen känner till. Han kommer att vara fri.

En del av honom frågar: Kan det stämma? Tänker du logiskt nu? Är detta den enda vägen?

Han gör ett sista försök att tänka klart. Han vill hitta ett svar genom att vända blicken mot det förflutna, mot den väg som fört honom hit, men utsikten skyms av en liten vit låda. Av något skäl har den ett silverfärgat presentband runt sig, vilket gör att den ser ut som en bröllopspresent.

Kanske var lådan just det.

Han försöker se bortom lådan, men det är som att stirra in i dimma som kommer rullande in från havet vid skymningen. Ju mer man skärper blicken, desto mörkare blir det.

Det är dags att vända ryggen åt den där lådan, dimman och mörkret.

Det är dags att gå sin väg.

10

08.10–08.12 ”Skit”, sade Andy Dalziel när telefonen ringde.

Om tjugo minuter skulle månadsgenomgången av pågående fall äga rum, och det var den första genomgången sedan han kommit tillbaka. På den gamla tiden var sådant där inget problem. Han skulle ha kunnat dyka upp sent och de skulle ändå ha hoppat till på sina feta arslen och sträckt på sig. Men om han var sen nu skulle de förmodligen tro att han hade glömt bort var stationen låg. Alltså var tiden knapp och trafiken på måndagarna var alltid ett helvete. Visst var det något han kunde avhjälpa genom att slå på sirenen och köra mot rött några gånger, men om han inte lade på en rem nu blev han nog tvungen att köra över ett par fotgängare också.

Han snappade åt sig bilnycklarna och skyndade mot ytter­ dörren.

Bakom honom gick telefonsvararen på och en röst han inte kände igen förtonade bakom honom när han gick iväg längs den smala korridoren. ”Andy, hej. Det här är Mick Purdy. Kommer du ihåg mig? Vi träffades på Bramshill för några år sedan. Härliga minnen. Hur är det med dig nuförtiden? Sätter du fortfarande på fåren där uppe i den kalla norden? Hörrudu, jag skulle uppskatta om du slog mig en signal. Mitt nummer är …”

När Den Tjocke krånglade sig in i bilen grävde han i sin minnesbank. Numera, och då särskilt när det gällde sådant som inträffat på sistone, verkade det ibland som om ju mer han ansträngde sig för att minnas, desto svårare blev det. Men underligt nog verkade det lättare att minnas sådant som var mycket avlägset, och hans minnen av Mick Purdy var minst sagt avlägsna.

Det var inte ett par år sedan han hade varit på den där kursen 11

på Bramshill, det var snarare åtta eller nio år. Redan då hade han varit betydligt äldre än alla andra poliser som deltagit eftersom han i drygt tio år lyckats smita undan varje gång hans namn fördes på tal. Men till sist hade han brustit i koncentrationen.

Det hade inte varit så illa. Den officiella delen hade varit något mindre långtråkig än han hade fruktat, och där hade funnits flera gemytliga kolleger, som var tacksamma över att det fanns någon som kunde hjälpa dem till sängs när deras egna ben visade sig vara mindre stadiga än vad de hade trott. Kommissarie Mick Purdy hade oftast varit en av dem som stått upp längst och han och Dalziel hade inlett en semesterbekantskap som byggde på gemensam yrkesmässig skepsis och delade regionala lojaliteter.

De utbytte vänskapliga anekdoter som gav tydliga exempel på den universella sanningen att de flesta av dem som bekläder ledande ställningar inom Hennes Majestäts poliskår inte klarade av att hitta till sängen ens på en bordell. När de sedan tröttnade på endräkten lät de geografin bli en stötesten med Purdy som påstod att han trodde att man i Yorkshire åt upp sina barn när maten knep, ett påstående som Dalziel bemötte med att hävda att den unga generationen i London var så svårsmält att inte ens en uthungrad gam ville äta sådan föda.

De hade skilts åt med de vanliga flosklerna om att de önskade varandra allt gott och att de hoppades att deras vägar skulle korsas igen. Men det hade aldrig skett. Och nu ringde Mick Purdy hem till honom tidigt på måndagsmorgonen och ville återuppta bekantskapen.

Vilket, såvida Purdy plötsligt inte givit vika för en sedan länge undanträngd trängtan, innebar att han ville att Dalziel skulle göra honom en tjänst.

Intressant. Men inte så intressant att det inte kunde vänta. Det viktiga den här morgonen var att vara på plats när hans hoprafsade skara släntrade in till mötet, att han satt på sin tron och tydligt visade att han var kung över alla han såg, beredd att ställa dem till svars för vad de hade gjort utifrån sin begränsade förmåga under hans frånvaro.

12

Han vred om nyckeln i tändningen och hörde det välbekanta björnbrummandet. Han tänkte förnöjt att den gamla Rovern hade mycket gemensamt med sin förare. Karossen var skit, själva kupén var full med mer skräp än ett skeppsvarv, men tack vare grabbarna på polisens garage skulle motorn mer än väl ha passat ett fordon som var tio gånger yngre och fem gånger dyrare.

Han lade in ettan och körde snabbt ut från trottoaren.

13

08.12–08.20 Hastigheten i Dalziels avfärd överrumplade Gina Wolfe.

Hon hade bevakat huset efter tecken på liv och inte lagt märke till några förrän ytterdörren plötsligt vräktes upp och en rund gestalt dök upp. Hon hade fått höra att hon inte skulle låta sig avskräckas av hans storlek. Också kung Henrik VIII hade varit fet och i likhet med honom använde sig Andy Dalziel av sin vikt för att krossa sina motståndare. Men hon hade inte förväntat sig att någon som var så fet kunde röra sig så snabbt.

Han gled in i sin bil likt en spindel på väg ner i en avloppstrumma, den gamla rishögen startade vid första försöket och försvann iväg i en hastighet lika förvånande som sin ägares. Inte för att hon tvivlade på att hennes Nissan 350Z skulle hinna ikapp, men det här var obekanta gator och hon skulle bli tvungen att hålla honom inom synhåll.

När hon väl fått på sig säkerhetsbältet, kört ut från parkeringsplatsen och tagit upp jakten, hade Rovern nått fram till en trevägskorsning trehundra meter bort och svängt åt vänster.

Som tur var fick hon syn på den med en gång när också hon svängde i korsningen. Ett kort tryck på gaspedalen och hon knappade in på avståndet mellan bilarna. Sedan lade hon sig tre bil­ längder bakom honom. Hennes kringflackande samma morgon hade givit henne en viss uppfattning om stadens geografi och hon visste att de var på väg mot centrum. Förmodligen polisstationen.

Efter sju eller åtta minuter blinkade han för att svänga åt väns­ ter. Hon följde efter honom bort från huvudvägen och märkte att hon hade hamnat i ett bostadsområde som såg gammalt och dyrt ut. Emellanåt skymtade hon ett kraftigt kyrktorn någonstans i mitten av området.

14

Längre fram saktade Rovern ner och stannade nästan. Det såg ut som om föraren talade med en kvinna på trottoaren. Gina sänkte också hastigheten. Om han lade märke till det, skulle hon bara se ut som en löjlig kvinnlig chaufför som inte vågade köra om på den här smala gatan. Ett par sekunder senare körde Rovern iväg igen. Hon behövde inte följa efter särskilt långt den här gången.

Efter ett par hundra meter svängde han in på en bilparkering med en skylt där det stod Endast för besökare till katedralen.

Ytterligare en överraskning. Ingenting hon fått sig berättat om honom hade antytt att han var from.

Hon körde in bakom honom, parkerade i raden bredvid och klev ur bilen. Han tog betydligt längre tid på sig att lämna bilen än komma in i den. Hon granskade honom över det låga taket på sin bil. Han såg disträ ut, ja, till och med bekymrad. Han hittade henne med blicken. Hon tog av sig glasögonen och log prövande mot honom. Om han hade reagerat, skulle hon ha börjat prata med honom, men han vände sig tvärt om och gick iväg mot katedralen med långa kliv. Än en gång blev hon överrumplad över hur snabbt han rörde sig och hon hamnade genast på efterkälken när hon följde efter honom. När han stannade för att tala med någon vid dörren, hann hon nästan ifatt. Sedan försvann han in i byggnaden.

När hon kom in tittade hon efter honom längs mittgången där de flesta av de andra besökarna befann sig. De var på väg bort mot högaltaret. Men han syntes inte till. Han hade väl inte fått syn på henne och åkt hit som en avledningsmanöver för att skaka av sig henne? Nej, det kunde inte stämma.

Sedan såg hon honom. Han hade hittat en plats i det norra sidoskeppet dit det gyllene oktobersolskenet som sipprade in genom de östra fönstren inte nådde. Han satt framåtlutad med huvudet i händerna. Trots att han var så stor såg han besynnerligt sårbar ut. Hon kom fram till att han förmodligen plågades av något mycket allvarligt eftersom han bad så intensivt.

Hon satte sig ner ett par rader bakom honom och väntade.

15

08.12–08.21 När Gina Wolfe körde iväg med sin Nissan från trottoarkanten för att följa efter Andy Dalziels Rover, lade sig en blå Volkswagen Golf bakom henne. Det fanns två personer i bilen: i det främre passagerarsätet satt en bredaxlad man med rödblommigt ansikte och snaggat, rödblont hår och bredvid honom en kvinna med likartad kroppsbyggnad och befryndade ansiktsdrag. Hennes korta, ljusa hår smet så hårt åt om ansiktet att det kunde ha skulpterats av Praxiteles.

Han hette Vincent Delay. Kvinnan bakom ratten var hans syster. Hon hette Fleur. En del människor fick lust att skratta första gången de hörde det, men den lusten brukade försvinna snabbt.

Hon hade inga problem med att hålla den klarröda sportbilen inom synhåll längs den förhållandevis raka huvudvägen. Egentligen var den visuella kontakten onödig. I hennes brors knä återfanns en bärbar dator som var kopplad till en GPS-sändare. Den ljusgröna pricken som pulserade på skärmen var Wolfes Nissan som hon såg ett stycke längre fram. Nu blinkade den för vänstersväng för att följa efter Rovern. Också Fleur svängde av från huvudvägen och en halv minut senare bromsade hon in för att inte hamna för nära den röda bilen. Det var föraren i Rovern som orsakade trafikstoppet.

Han hade sänkt hastigheten så mycket att han nästan stod still för att växla några ord med en kvinnlig fotgängare. Men samtalet var snabbt avslutat. Nu körde han iväg igen.

När de åkte förbi kvinnan vände Vincent på huvudet för att stirra på henne genom det öppna fönstret. Hon lade märke till hans intresse och blängde tillbaka samtidigt som hon mimade något ohörbart. ”Åt helvete med dig också, din gamla fågelskrämma”, fnyste mannen.

16

”Vince, dra inte uppmärksamheten till oss”, sade Fleur. ”Vad då uppmärksamhet? Hon var säkert hundra. Och förmodligen är hon stendöv och minns ingenting som hände för mer än fem minuter sedan.” ”Kanske”, sade kvinnan. Hon svängde in på parkeringsplatsen och hittade en ledig plats några bilar bort från den röda sportbilen. Här satt de och tittade medan den fete gubben gick iväg mot katedralen tätt följd av den blonda kvinnan. ”Vem fan är det?” sade Vince. ”Det kan väl ändå inte vara killen vi är ute efter?”

Kvinnan sade: ”Svär inte, Vince. Du vet att jag inte uppskattar svordomar och allra minst på söndagar.” ”Ursäkta”, sade han trumpet. ”Du behöver inte hetsa upp dig.

Jag bara undrade vem fetknoppen är.” ”Och det är en bra fråga”, sade hon med försonande röst. ”Men vi vet var han bor, så det kommer inte att bli särskilt svårt att få reda på den saken. Gå efter dem nu.” ”Jag?” sade Vince med tvekan i rösten. Att följa efter någon krävde finess. Han brukade inte göra sådant som krävde finess. ”Ja. Det klarar du väl?” ”Visst.”

Han klev ur bilen och sedan böjde han sig fram mot fönstret. ”Och om de går in?” ”Följ efter dem”, sade hon ilsket. ”Ta en psalmbok. Försök se religiös ut. Sätt fart nu!”

Han skyndade iväg. Framför sig såg han Blondinen gå in i katedralen.

Han följde efter. När han väl kom in stod han still ett ögonblick och lät ögonen anpassa sig till ljuset. Blondinen var lätt att få syn på och med hjälp av henne lokaliserade han Fetknoppen.

När kvinnan satte sig ner, hittade han en plats flera rader bakom henne, plockade åt sig en psalmbok och slog upp den på måfå.

Hans läppar rörde sig medan han läste orden.

17

Världen är mycket ond, Tiderna allt ondare, Var oförvillad och håll vakt, Domaren står vid porten.

De där djävla domarna, tänkte Vincent.

18

08.12–08.25 Under de första kilometerna hade Andy Dalziel reagerat på den förvånansvärt glesa trafiken med lättnad. Han borde hinna till mötet långt före utsatt tid och utan att behöva tillgripa vad den där intelligensstroppen Pascoe kallade för hans son et lumière.

Men när han närmade sig centrum, började han tycka att frånvaron av andra bilar var misstänkt snarare än förvånande. Trots allt var det måndag morgon, och då var trafiken annars som allra värst.

Kunde det vara långhelg, månntro? Knappast. September hade just övergått i oktober. Den senaste långhelgen, som han tillbringat på ett konvalescenthem vid havet, hade infallit i slutet av augusti. Nästa långhelg skulle inte inträffa förrän till jul, samtidigt som resten av EU skulle ha haft ett halvdussin långhelger under samma tidsperiod. Minsta lilla antydan till en gåtfull helgondag och de där idioterna paraderade runt med gudabilder, brottades med tjurar och kastade ner åsnor från Eiffeltornet. Inte undra på att vi var tvungna att vinna kriget åt dem!

Han vaknade till liv ur sina eurofobiska drömmerier för att upptäcka att han visserligen var ute i god tid, men att hans autopilot nu styrt honom via hans vanliga genväg längs Holyclerk Street, trots skylten som begränsade tillträdet till området ”inom klockans omkrets”, det vill säga kvarteren i katedralens omedelbara omgivning, till de boende och de religiösa. Och nu hade hans misstankar om den glesa trafiken börjat anta en betydligt dystrare ton.

Ett antal personer promenerade mot katedralen med det där förstoppade utseendet som engelsmän gärna lägger sig till med när de försöker se religiösa ut. Det var ingen större skara, men betydligt större än vad han hade förväntat sig att se så här dags 19

en måndagsmorgon. Kanske hade en väckelsevåg dragit fram över Mid-Yorkshire under hans frånvaro. Eller kanske var det hans frånvaro som hade utlöst den!

Han sänkte farten till samma hastighet som en kort gammal dam som bar på en stor fyrkantig läderinbunden volym vars hörn var förstärkta med trekanter av mässing och som glittrade som knogjärn. Han lutade sig mot passagerarsätet och vevade ner fönstret. ”Hej! Är du på väg till kyrkan? Underbar morgon för en gudstjänst.”

Hon vände sig om, stirrade på honom med ett rinnande öga och sade: ”Herregud, vad desperat han måste vara, då! Jag är sjuttionio. Försvinn, patetiska människa!” ”Nej, jag är inte ute efter något sådant”, protesterade han. ”Jag vill bara veta vilken dag det är.” ”Så han är såväl ett fyllo som en horbock! Försvinn, sade jag!

Jag kan minsann försvara mig, din otäcking.”

Hon måttade efter honom med den mässinghörnsförstärkta boken, och hade hon träffat skulle hon ha brutit näsan på honom.

Han ökade farten, men nu var tvivlet så starkt att han såg sig föranledd att svänga in på parkeringsplatsen vid katedralen hundra meter längre fram.

En röd sportbil svängde in bakom honom. Chauffören, en blondin på närmare trettio år, klev ur samtidigt som han själv.

Hon var iförd heltäckande solglasögon mot höstsolen. Hon drog ner dem över näsryggen, deras blickar möttes och hon log mot honom. Han funderade på att fråga henne vilken dag det var men bestämde sig för att avstå. Den där bruden kanske skulle få ett hysteriskt anfall eller börja spruta tårgas på honom, och i vilket fall som helst närmade sig den korta lilla damen längs trottoaren likt det amerikanska kavalleriet. Det var dags att tala med någon i officiell ställning av manligt kön.

Vid katedralens stora ingång mot öster fick han syn på en man med likblekt ansikte klädd i svart rock som fungerade som dörrvakt. Kragen var inte bakåtriktad så han kanske var kyrk20

vaktmästare. Eller en vampyrtransvestit.

Dalziel gick fram mot honom. När han kom in i skuggan inne i den stora byggnaden drog han sig till minnes den gången när han hade förts längs den här gatan som Gud ovanpå en medeltida kortegevagn och något som påminde om en ängel hade svävat ner från det höga tornet …

Han trängde undan det störande minnet samtidigt som han kom fram till den helige dörrvakten. ”Vad är det som är på gång här, då?” frågade han glatt.

Mannen tittade lätt förbryllat på honom och svarade: ”Nu är det nattvard. Klockan tio är det morgongudstjänst.”

Det betydde ingenting, intalade han sig utan övertygelse. De religiösa envisades med att hålla gudstjänster varje dag, även om den enda församling man lyckades få ihop bestod av några åldringar och en kyrkmus. ”Alltså inget särskilt?” sade han. ”Med andra ord är det inte någon särskild söndag? Den tjugoförsta före fettisdagen och så vidare?”

Han hoppades få höra någon i stil med: ”Vad då söndag? Du måste ha haft en riktigt blöt helg. Det är måndag i dag!” Men det var inget han längre förväntade sig. ”Nej, det är inget särskilt. Om ni vill veta mer exakt kan jag upplysa er om att det är den tjugonde söndagen efter trefaldighet.

Vill ni gå in?”

Tämligen oväntat märkte Dalziel att han ville det.

Delvis beroende på att han skulle bli tvungen att gå förbi den gamla damen med knogjärnsboken på vägen tillbaka till bilen, men delvis också för att hans ben och hans hjärna från sina motsatta poler sände budskapet att han behövde sätta sig ner någonstans där det var lugnt och stilla och umgås förtroligt med sitt inre jag.

Han gick in genom vapenhuset och var tvungen att stanna till som hastigast för att låta ögonen anpassa sig efter det klara morgonsolskenet utanför till kyrkorummets mättade dunkel.

Det enorma kyrkorummet gjorde att de väntande tillbedjarna 21

krympte samman från ett betydande antal till blott en handfull, som i huvudsak återfanns i den västra delen. Han vek av från mittgången och hittade en plats i skydd av en gammal grav som pryddes av vad som förmodligen var avbildningar i naturlig storlek av dess invånare. Dalziel tänkte att det måste ha känts lite kusligt för de avlidnas anförvanter att se mamsen och pappsen ligga där varje gång de kom till kyrkan. Särskilt om skulptören hade lyckats med porträttlikheten, något som en högst levande liten hund vid deras fötter lät antyda.

Hans tankar försökte undvika den föga lockande mentala uppgift som låg framför honom. Men han hade inte kommit dithän i livet där han nu befann sig genom att vända om när stigen blev törnebeströdd.

Han slöt ögonen, vilade huvudet i händerna som om han bad, och begrundade en av det tjugoförsta århundradets stora filosofiska frågor.

Det kvittade om det var den tjugonde eller tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, för frågan var, hur i helvete hade han lyckats att ta miste på en hel dag?

22