Flykt
www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89501-89-8
Copyright © Emmy Walt 2023
Omslag: Elina Grandin
Tryck: ScandBook, e U 2023
Till mina föräldrar, för att ni har lärt mig att tro på mig själv.
Prolog
Regnet hängde i luften. Kontorsbyggnader, restauranger och affärer övervakade varje steg han tog. Han sneglade mot fasadernas glaspartier, ville skrika åt sin egen spegelbild: Sluta stirra på mig!
Han vände blicken ner i marken för att slippa se, fortsatte framåt på stumma och motsträviga ben, fötterna tunga mot asfalten. Snart skulle han vara framme. Snart skulle han få vila, slippa tröttheten som bultade i huvudet.
Han hade vaknat tidigt, lakanet fuktigt med en unken lukt av svett och ångest. Den varma kroppen bredvid honom hade andats stilla och rytmiskt, i djup sömn. Hon hade inte störts av hans rastlöshet, inte vaknat när han under småtimmarna gått planlöst fram och tillbaka i lägenheten, inte reagerat när han öppnat balkongdörren för att svalka sig. Han hade stått i dunklet och betraktat himlen där tunga moln gjort världen utanför formlös och helt utan färg, låtit den svala natten smeka hans hud.
Nu ett halvt dygn senare dröjde sig molnen fortfarande kvar, precis som han hade hoppats.
Några sena semesterfirare skulle antagligen i ren desperation chansa på en tur till stranden, hoppas att solen segrade över det annalkande regnet så att de kunde pressa ut det sista ur sommaren, göra kroppen än mer cancerogen. Ett långsamt
självmord i en värld där ytlighet var allt som betydde något.
Men de flesta skulle vallfärda till centrum, shoppa och fika. Galleriorna skulle vara fulla av irriterade och trötta småbarnsföräldrar med sockerstinna barn, klungor av tonåringar som tappat både syn, hörsel och omdöme, pensionärer vid överfulla cafébord sippande på den sjunde påtåren.
Det var bra.
Gallerian var bättre än stranden. Molnigt var bättre än soligt. Trappan som ledde till arenan tornade upp sig framför honom och han höll till höger för att undvika människorna som ockuperat den, kände hur stegen blev tyngre och tyngre ju närmare målet han kom.
Överallt syntes ansikten som trots molnen doldes bakom stora solglasögon. Händer fulla med glassar, cigaretter och mobiltelefoner, stämningen uppsluppen och lättsam. Som om det här var en helt vanlig dag.
Ett litet barn klättrade på ett räcke och vinglade betänkligt medan pappan hade näsan nere i sin telefon. Någon hade målat ett hjärta och en stjärna med ansiktsfärg på barnets kind.
Det högg till i bröstet och hans tankar vandrade till det sista mötet under morgonen, till ljudet av tassande fötter och sovrumsdörren som öppnats på glänt, till de bruna ögonen och det lockiga håret, fuktigt och trassligt efter natten. Han hade vinkat till sig pojken som fnittrande smugit sig fram över golvet, så liten med sin slitna, ljusgrå gosedjurskanin under ena armen och tummen i munnen.
Schhhh, inte väcka mamma , hade han viskat och hjälpt den späda kroppen upp i sängen.
Som han älskade den pojken. Älskade hans skratt, hans påhittighet, hans kreativitet. Så lik honom själv och samtidigt så lik henne.
Han hade alltid trott att människor överdrev fascinationen
inför att se sig själva i en annan individ och kunde höra sin fars ord klinga i huvudet:
Du kommer att förändras när du blir pappa! Allt du tyckte var viktigt innan kommer att verka fullständigt irrelevant. Tro mig.
Fadern hade haft rätt. Den där tveklösa kopplingen till en annan människa var fantastisk, och skrämmande. Allt han gjorde, alla val och uppoffringar, var för honom. För hans framtid. Så även det här.
Området utanför gallerian var fullt med folk, precis som han väntat sig. Människor gled i strid ström ut och in genom de roterande dörrarna. Bredvid honom tornade arenan upp sig, tyst och stängd i väntan på nästa stora evenemang.
En digital banderoll meddelade att det fanns biljetter kvar till träningsmatchen mellan Sverige och Portugal om knappt två veckor. Han läste texten och kände hur något sved till inom honom. En gång hade han drömt om att själv få stå på planen, att få göra mål i ett avgörande läge och ta emot publikens jubel. Men det var då. Så mycket hade förändrats sedan dess.
Droppar började sippra nedför hans panna, och det var inte regn. Men han brydde sig inte om att torka bort dem. Händerna skakade för mycket och han tryckte ner dem i jackans rymliga fickor, knöt dem hårt. Sakta, men med bestämda steg, gick han mot gallerians entré, kryssade mellan människor medan han tog sig in i byggnaden.
Den enorma trappan som vette ner mot gallerians kärna var fullpackad med besökare och med betydligt försiktigare steg än tidigare började han ta sig nedåt, avvaktade flyktigt på varje avsats, kände efter, bedömde. Halvvägs ner stannade han helt och spanade ut över fontänen som bredde ut sig likt en rund bassäng mitt bland människorna. Luften dallrade och vibrerade omkring honom. Det här var perfekt.
Individerna i folkmassan flöt ihop, blev till en tätt sammanpackad flock av kroppar, liknade häckande fåglar på en klipphäll. Ljudet blev till en kakofoni utan substans.
Han drog upp den skakande vänstra handen ur fickan och betraktade klockan på handleden. Tre minuter i två. Det var nära nog.
Det fanns inte en chans att han kunde stå här och vänta i tre minuter. Då skulle han inte klara av det.
Försiktigt drog han ner dragkedjan på jackan och tog tag i kolven på automatvapnet. Ingen verkade reagera när han diskret drog ut det.
Han slöt ögonlocken, blundade hårt. En sekund, två sekunder. Ljudet omkring honom tonade bort och blev till ett dovt surrande i hans huvud. Tankarna gick återigen till pojken, den varma barnkroppen som tryckt sig mot honom i sängen, hur han lagt näsan mot pojkens hår och dragit in hans doft.
Jag vill minnas varenda molekyl av dig.
Sedan tog han ett djupt andetag, öppnade ögonen och började skjuta.
Långt innan han till slut tryckte på utlösaren till bombvästen hade det tidigare så klara vattnet i fontänen nedanför trappan färgats rött.
lördag 15 aUgUSt I
Mila
Tältdukarna trängdes bredvid varandra, låg vägg i vägg intryckta mellan sjön och den ogästvänliga motorvägen där bilköerna ringlade sig långa. Mila betraktade hur morgonens tidiga solstrålar glittrade i vattnet, lät sedan blicken svepa över tältplatsen.
Vissa av lägrets invånare hade lyckats få tag på en plats under den intilliggande viadukten, men de flesta hade tvingats slå upp sina tillfälliga bostäder på den knastertorra gräsytan under bar himmel.
Fram och tillbaka rörde sig människor med smutsiga ansikten och tomma blickar. Kläder hängde på tork mellan tälten, matrester och annat avfall låg utspritt på marken och här och var stod plastpåsar som verkade vara fyllda med invånarnas ägodelar.
Mila hade läst att de flesta flyktingarna i Frankrike numera tvingades tälta i över ett år innan deras asylprocess ens kunde påbörjas. I just det här lägret, som låg vid sjön Le Lac i Bordeaux, fanns det människor som tältat i snart två år.
Hon plockade upp sitt anteckningsblock och såg sig omkring, fastnade med blicken på en ung pojke som inte kunde vara mer än sju eller åtta år. På höften hade han ett spädbarn och bådas kinder var randiga av smuts. Hon sökte efter någon som skulle
kunna vara barnens föräldrar, men ingen vuxen verkade ta notis om dem.
Mila började anteckna och handen darrade så mycket att bokstäverna blev svåra att tyda. Tanken på att barnen kanske var här själva fick andetagen att trycka uppe i bröstkorgen.
Det här hade hon inte varit beredd på, att synen av flyktingarna skulle påverka henne så starkt. Hon hade sett fram emot att få åka till Frankrike, dokumentera den eskalerande flyktingkrisen i Europa på nära håll. Men nu när hon var här kändes det fel, som att hon spionerade, kapitaliserade på människornas misär.
Fast det var hennes jobb, och det var viktigt att reportaget blev genomfört. Dagbladets läsare behövde få se hur det verkligen såg ut, hur Europa höll på att tappa greppet om flyktingpolitiken.
Dessutom kunde det här reportaget öppna helt nya dörrar för henne om det blev bra, en chans att ta sig bort från den tråkiga lokaljournalistiken en gång för alla. Hon var så oändligt trött på alla triviala uppdrag, att skriva notiser, bara rapportera från Västerås och dess närområden. Hon ville jobba med nationell och internationell bevakning, stora och viktiga frågor, göra skillnad och berätta för andra hur verkligheten såg ut.
Små svettpärlor började tränga fram vid tinningarna och hon tog ett tveksamt steg närmare tälten, hjärtat bultade. Det var så mycket som hängde på det här jobbet.
När Dagbladets nyhetschef för ett par veckor sedan ringt och frågat om hon kunde hoppa in för en annan frilansare som fått förhinder, hade hon inte tvekat en sekund och tackat ja på stående fot. Det här var kanske hennes enda möjlighet att visa vad hon verkligen gick för.
Marcus hade inte varit lika exalterad när hon berättat om uppdraget.
Men vi hade ju bestämt att vi skulle göra något kul tillsammans de sista dagarna innan Sophia börjar skolan igen.
Omedelbart hade det dåliga samvetet sänkt sig över henne, men för en gångs skull hade hon pressat undan det, sagt att hon måste prioritera den här möjligheten.
Det var då han hade tryckt på den riktigt ömma punkten, frågat om hon verkligen var redo att ta sig an ett så stort och viktigt jobb, påpekat att själva resan i sig skulle bli påfrestande.
Mila kände hur irritationen bubblade inom henne när hon tänkte tillbaka på diskussionen. Hur mycket hon än försökte förklara verkade Marcus inte förstå.
Det handlade inte bara om spänningen, om möjligheten. Hon var så förbannat trött på att vara ett ständigt offer för sin utmattning. Just därför måste hon utmana sig själv, våga lita på att hon orkade, pusha sina gränser.
Ända sedan hon för två år sedan, likt ett höghastighetståg, gick in i väggen hade hon kämpat för att komma tillbaka till en någorlunda normal vardag. För att bli sig själv igen.
Otaliga gånger hade hon legat hopkrupen i sängen i fosterställning, övertygad om att hon aldrig mer skulle kunna leva ett vanligt liv, att det för all framtid skulle ta en vecka att hitta energi för att orka ta en dusch.
Sakta men säkert hade hon ändå återhämtat sig, orkade mer och mer för varje dag och även om hon fortfarande drabbades av bakslag hade hon trots allt arbetat heltid i snart ett år.
Fast självförtroendet hade inte återhämtat sig i samma takt. Varje dag försökte hon intala sig själv att hon kunde, att hon dög, att hon räckte till. Att hon inte behövde oroa sig för precis allting. Men det var lättare sagt än gjort, speciellt när hennes mamma hela tiden lyckades föra över sin egen ängslan på henne.
Ljubavi, min älskling. Måste du verkligen åka? hade mam-
ma bönat så sent som föra veckan. Det är så otryggt i Europa.
Vanligtvis blandade mamma inte in kroatiska när hon talade. Bara när hon var stressad eller upprörd, som om hon fortfarande inte kunde uttrycka alla sina känslor enbart på svenska. Och speciellt nervös blev hon när Mila eller hennes syster Jana skulle resa iväg någonstans, även om det främst var Jana som reste. Det här var första gången Mila var utomlands på många år.
Mamma däremot hade inte lämnat Sverige sedan de flydde för snart trettiotre år sedan, sagt att det inte fanns någon anledning att åka någon annanstans.
”Madame!”
Mila tittade upp från blocket, såg hur en gänglig man rörde sig målmedvetet mot henne medan han viftade ivrigt med handen. Hon tvingade iväg tankarna, sträckte på sig och anlade vad hon hoppades var ett professionellt leende.
”Bonjour! Gick det bra att hitta?”
Tolken gav henne ett fast handslag och presenterade sig som Louis.
”Absolut! Tack. Bara att följa sjön, precis som du sa.”
Trots att hon talade flytande franska kändes orden ovana i hennes mun, som om de snubblade på varandra när de skulle ut. Språket hade alltid fascinerat henne och efter studierna på gymnasiet fortsatte hon utveckla sina kunskaper på egen hand, läste franska böcker och såg på filmer med franskt tal. Men trots det hade hon aldrig tidigare varit i Frankrike och det var uppenbarligen något helt annat att konsumera litteratur än att prata med en fransman.
”Kom du i går?” fortsatte Louis och verkade inte notera hennes osäkerhet, visade bara med handen mot tälten och hon nickade medan de började gå.
Runt om dem verkade människorna stanna upp, snegla åt deras håll.
”Och hur länge tänker du stanna?” fortsatte Louis och ledde henne längre in i lägret.
”Jag åker hem sent i kväll, men tänkte försöka hinna med att se en del av Bordeaux innan jag åker.”
”Ah, första gången i stan?” sa Louis med höjda ögonbryn.
En obehaglig lukt från överbliven mat och sopor trängde sig på, blev starkare ju längre in i lägret de kom. Mila försökte andas genom munnen medan hon fortsatte.
”Ja, jag blev tipsad om den där spegelplatsen med vattnet.”
”Oui, Place de la Bourse. Det är verkligen speciellt.”
”Du kanske kan tipsa mig om något annat jag inte borde missa?”
”Bättre upp, jag kan visa dig om du vill”, sa Louis med ett brett leende och slog ut med armarna mot det håll centrum låg. ”Jag har ändå inget för mig efter det här, om du har lust alltså”, tillade han och sneglade på henne.
Hon saktade in på stegen i ett försök att vinna tid, förbannade sig själv för att hennes pladder fått det att låta som att hon ville ha sällskap. Det var alltid likadant. Hon kunde aldrig hålla tyst när hon var nervös, som om hon behövde fylla sin osäkerhet med ord. Men hon var inte alls sugen på att gå på stan med någon främling, visste ingenting om honom utöver att han jobbade som lokal guide för den hjälporganisation hon haft kontakt med inför reportaget.
Tackade hon nej nu skulle hon garanterat upplevas som oartig.
Hon letade i huvudet efter en utväg, en som inte innebar att hon behövde skämmas eller be om ursäkt, men hittade ingen. Och medan tankarna snurrade insåg hon att det var något med erbjudandet som ändå lockade.
Möjligheten att bli guidad av någon med lokalkännedom dök inte upp varje dag, och kanske skulle det till och med
resultera i extramaterial till reportaget. Dessutom kunde hon när som helst bara gå därifrån.
”Ja, kanske det”, sa hon och log.
”Det var inte meningen att vara framfusig”, sa Louis som uppenbarligen fångat upp hennes tvekande signaler. ”Jag tänkte bara att eftersom jag har tid så vore det kanske trevligt.”
”Nej, det är lugnt”, sa hon och bestämde sig. ”Jag tar gärna en guidad tur när vi är klara.”
Louis ansikte sken upp.
”Kul! Är du allergisk mot katter? Om inte borde vi passa på att fika på Le Comptoir des Chats. De har stans godaste cheesecake.”
”Okej, visst. Det låter bra. Vi kör på det.”
”Annars finns alltid Ikea om du har hemlängtan”, sa Louis och släppte fram ett bullrigt skratt.
Förvirringen måste ha avspeglat sig i hennes ansikte och Louis pekade bakom hennes axel. Hon vände sig om och mycket riktigt, bakom en klunga träd stod en enorm byggnad med klargula bokstäver som lyste mot en fasad i silver och mörkblått. En bit av Sverige. Ett stenkast från ett flyktingläger i södra Frankrike. Kontrasten mellan hennes normala vardag, och människorna runt omkring henne som tvingats sätta sina liv på paus, blev än mer påtaglig.
”D’accord. Ska vi sätta igång?” frågade Louis och nickade in mellan tälten. ”Jag har redan förberett några familjer som gärna vill berätta om sina erfarenheter.”
Marcus
Den mjuka kramen hängde fortfarande kvar runt Marcus hals när han tog trappan i tre långa kliv.
Ha det så fint, min älskling, och ring när du vill, hade han sagt in i Sophias hår innan han backat ner från tåget. Han hade hört den återhållna undertonen av frigörelse i hennes röst.
Det är lugnt, pappa. Vi ses i morgon.
Sedan hade dörrarna slagit igen och Sophias hand hade vinkat intensivt genom fönstret medan tåget sakta rört sig bort.
Han kunde inte förstå hur det gått till. Nästa år skulle hon bli tonåring, började redan bli mer och mer självständig. En ung flicka som uppenbarligen redan kunde åka ensam till Stockholm.
Först hade Marcus varit tveksam till att släppa iväg henne, trots att hans några år äldre syster Katrin, och Sophias jämnåriga kusin Alva, lovat att möta henne på perrongen. Men Sophia hade bönat och bett och till slut hade han gett med sig.
Det var första gången han eller Mila lät henne åka iväg från Västerås på egen hand, och trots att han innerst inne visste att det inte var någon fara, att han bara var överbeskyddande, kunde han inte hjälpa att det kändes fel.
Han suckade tyst för sig själv. Snart skulle hon inte behöva honom alls. Snart skulle hon inte ens vilja att han följde med och vinkade av henne. Men än tänkte han inte släppa taget.
Ringklockan hann ljuda två gånger innan dörren slogs upp med sådan kraft att han höll på att få den i ansiktet.
”Sorry, jag mediterade och hörde inte. Kom in!”
Marcus steg in i den dunkla hallen och blinkade några gånger för att vänja ögonen. En parfymerad doft hängde i luften, gjorde den tung att andas. I vardagsrummet kunde han skymta några kuddar som låg på golvet och rökelsepinnar i en liten vas.
”Vill du ha något att dricka?” frågade Jana och gick in i köket.
”Visst. Jag kan inte stanna så länge, men jag hinner en kopp. Har du kaffe?”
”Bara snabbkaffe som morsan har lämnat. Fungerar det?”
”Det blir bra.”
Marcus krängde av sig skorna och följde efter Jana in i köket.
”Här”, sa hon och räckte fram ett turkost bylte mot honom. En av Sophias tröjor som blivit kvar där sedan middagsbjudningen förra veckan när de firade Lukas födelsedag, Janas och Milas pappa som dog innan de kom till Sverige.
I år skulle han ha fyllt sjuttio och stämningen under middagen hade inte alls varit lika uppsluppen som den brukade, snarare elektrisk. De ihärdiga skratten kom endast sporadiskt och de mer intensiva kroatiska låtarna som brukade spela i bakgrunden var utbytta mot ballader.
”Tack”, sa Marcus. ”Det var tydligen akut.”
”Kan tänka mig det. Det är alltid akut när det gäller syrran”, flinade Jana medan hon plockade fram två muggar och placerade dem på bordet. En klargul med en orange sol och en lila med rosa prickar. Omaka, precis som systrarna.
Mila älskade när allt var stilrent, avskalat, hårt och färglöst. Jana å andra sidan gillade överflöd av både färger och former och föredrog när saker inte passade ihop. Alla stolarna i köket var udda, gardinerna grällt gröna och på två av kökets väggar satt storblommiga tapeter.
”Har du snackat med henne i dag?”
Glasburkar klirrade mot varandra medan Jana rotade i ett av skåpen och en av dem höll på att ramla ner i golvet.
Marcus flyttade diskret undan en stor hög med papper och böcker från en av köksstolarna, satte sig sedan och betraktade det röriga köket.
”Nej, jag skickade ett meddelande i morse, men har inte fått något svar. Jag tror hon skulle stanna hela förmiddagen på någon förläggning eller liknande.” Han tog den gula muggen och släppte ner två skedar kaffe på botten. ”Hon ringer väl sen när hon är klar.”
”Fattar. Jag antar att hon inte hört av sig till morsan heller då, för hon har varit på mig som en igel och frågat hur det går. Hon verkar mer nervös än vanligt.”
Vattenkokaren gav ifrån sig ett hårt pip och Jana hällde upp det ångande vattnet i kopparna innan hon slog sig ner mitt emot honom.
”Är det inte bara på grund av förra veckan då?” frågade Marcus och smuttade på sitt kaffe, kände hur det brände skönt på tungan. ”Mila tycker alltid att Sonja är extra stirrig runt Lukas födelsedag.”
”Kanske”, sa Jana och tittade ut genom fönstret. ”Men för det behöver hon inte terrorisera mig hela dagarna. Hon får väl ringa Mila direkt istället. Eller börja använda Insta som alla andra människor.”
Marcus förstod sig inte på jargongen mellan de båda systrarna och deras mamma. Ofta lät det som att de helst inte ville umgås när de pratade om varandra. Och samtidigt kunde de ha stunder där de endast kommunicerade med blickar och gester, som om de hade ett gemensamt hemligt språk.
Han tittade på klockan och svepte det sista av kaffet.
”Måste dra nu. Tack för fikan.”
”Bråttom tillbaka till soffan eller?”
”Mm, precis.”
Han sa ett snabbt hej då och lämnade lägenheten.
Jana visste antagligen precis hur rätt hon hade. För sanningen var att han tänkte göra absolut ingenting resten av dagen, njuta av att han för första gången på länge hade lägenheten helt för sig själv.
På måndag skulle fyra veckors semester vara över och han bävade, såg inte alls fram emot att återgå till alla tråkiga reklamuppdrag på den grafiska byrån, där beställarna ändå aldrig litade på att han visste vad han höll på med och ville placera fula loggor på bakgrundsfärger som skar sig.
Medan han rörde sig upp mot Västerås centrum scrollade han igenom sitt Instagramflöde och såg två nya inlägg från Mila. En av bilderna föreställde lampor som hängde i flera olika rep från ett innertak, och på en annan syntes ett antal tält framför en sjö där några segelbåtar skymtade i bakgrunden.
Själv brukade han sällan dela med sig av innehåll i sociala medier, högst något eller några inlägg per år. Han nöjde sig med att titta på det andra lade upp och Mila var en flitig användare. Ibland visste han redan det mesta om vad hon gjort under dagen, innan hon ens hunnit berätta det för honom.
Han öppnade deras gemensamma chatt och skrev ett nytt meddelande:
Hej igen älskling, hoppas allt går bra! Sonja har sökt dig, så ring henne. Vi hörs senare. Puss!
En stund tittade han på texten, funderade över om han skulle nämna att Sophia åkt till Stockholm. Sedan tryckte han på skicka och stoppade ner telefonen i bakfickan. Han orkade inte förklara just nu varför han inte kollat med henne innan han sagt okej till Stockholmsresan. Det samtalet fick han ta senare, helst efter att han hunnit få i sig en öl eller två.