SVENSKA
I HAVE SCRUTINIZED EVERY STONE AND LOG ON THE SOUTHWEST SIDE OF THE MOUNTAIN
Lä m til na lba gä ka rna mi g
CAROLA GRAHN 1.2–5.4 2020 @rodastenkonsthall rodastenkonsthall.se
INTRODUKTION
I utställningen I Have Scrutinized Every Stone and Log on the Southwest Side of the Mountain utvecklar Carola Grahn sin pågående undersökning av klyftan mellan hur samhället ser på henne, som same, konstnär, vit, kvinna, mor, vadsomhelst... och hur hon uppfattar sig själv och världen. Grahn undersöker skillnaden mellan jaget och alla roller en förväntas spela i förhållande till andra människor och till samhället i stort. Utställningens titel är en fras hämtad ur en video i serien Look Who’s Talking (2016), där en person berättar i jagform om sina misslyckanden att hitta en sieidi (en helig plats i naturen som ofta markeras av en sten med ovanlig form) trots farbrödernas vägbeskrivning. Med filmen tycks Grahn förutse en fråga som ännu inte är ställd: gör misslyckandet att hitta sieidin karaktären i filmen mindre samisk, förvisad eller bortstött från sitt eget arv? Carola Grahns arbete går i linje med den feministiska slogan ”det personliga är politiskt.” Hon är intresserad av dynamiken mellan privat och offentligt och arbetar
ofta i jagform med ett utraderande av dessa gränser. Hon är rösten i sina dikter och hennes porträtt är tryckt på både kaffemuggar och tröjor. Det är ett fotografi av hennes hus som pryder frysboxen och hennes filmer berättar ofta om situationer som hon själv har upplevt. I stort sett hela hennes arbete utgår från verkliga händelser. Ändå kan hennes verk inte reduceras till att vara självbiografiska. Hennes strategi är snarare att skapa en persona – en tydlig profil – för att tackla samhällets krav och påtvingade roller som att vara en ”adekvat” kvinna, en ”acceptabel” annan eller en ”autentisk” representant för ursprungsbefolkningen. Som hon själv har uttryckt i en av sina dikter är det ”omöjligheten som lockar”. Grahns arbete involverar iscensättning och performativa metoder för att parodiera föreställda konstruktioner av ”den andra”. Lekfullheten, den mörka humorn och den ironiska attityden i hennes verk, undvikandet av nostalgi och frånvaron av romantiska
blickar utmanar förutfattade meningar och stereotyper som ofta tilldelas urfolk. Genom sin praktik får hon oss betraktare att ifrågasätta vår förståelse av ”tradition”, rötter och kollektiv identitet; våra definitioner av oss själva i förhållande till andra, våra normer för identitet, klass, kön och etnicitet. Vilka kulturer ordineras att förbli fastfrusna i det förflutna när de betraktas utifrån den koloniala historien? Varför konsumeras vissa kulturella identiteter som varor - som glass, som souvenirer i museibutiker?
Och dessutom, vem har rätt att skapa och reproducera en sådan praktik? Vem kontrollerar bilden? Och hur är din bild av dig själv, av andra människor och av världen formad och kontrollerad? Grahn är intresserad av konflikt och motsägelse, i att spåra och avslöja de sprickor eller friktioner som finns i varje dags vardaglighet. Hennes val av material och föremål, såsom ved, plast eller till och med glass, grundar sig i denna vardaglighet – att de är överallt närvarande eller väldigt allmänna.
De erbjuder direkta referenser, samtidigt som de förblir flexibla, föränderliga och öppna, och utmanar förenklade definitioner av ursprung, identitet och tillhörighet. Mur [Wall] och Fasad [Façade], de två stora skulpturerna som är placerade i Röda Sten Konsthalls största utställningsrum är gjorda av brasved – ett material som är laddat för många. Vedtravar, som är en välkänd företeelse för de flesta, används här för att bygga en mur. Och murar skiljer människor och kulturer, delar länder, separerar människor från naturen – eller naturen från kulturen. Samtidigt har en mur alltid två sidor och distinkta betydelser för människorna på vardera sidan. Dessa omfångsrika skulpturer av staplat trä berättar också om mängden fysiskt arbete som nu utförs för att göra dem, lika mycket som att skydda och ta hand om, för att stå stadigt och att stå emot, som utförts av många av våra förfäder. Likt trä när det möter eld så utvecklas ständigt våra jag, våra personligheter, när vi träffar och engagerar oss i andra människor – oavsett kön, vår kulturella bakgrund eller ursprung. Grahns historier och berättelser, såväl skulpturer som föremål, textverk, installationer och videoklipp, kan ses som ett
samlat forskningsmaterial, både faktiskt och uppdiktat, med vilket hon kartlägger rörelserna mellan flera olika jag och upplevelser. Hon visar på de individuella collage vi alla är. I sina assemblage av berättelser och referenser för Grahn fram fragmentering och skillnad. Det är hennes sätt att enas, hon erbjuder oss dessa referenser där vi fortfarande skulle kunna mötas.
BIOGRAFI
Carola Grahn (1982) är född och uppvuxen i Jokkmokk, Sápmi. Hon tog examen från Kungl. Konsthögskolan (2013) och har även studerat på Beckmans Designhögskola och Fotoskolan i Gamleby. Sedan examen har hon haft en omfattande utställningsverksamhet och bland annat ställt ut på Onsite Gallery, OCADU, Toronto, CA (2019), IAIA Museum Of Contemporary Native Arts (MoCNA), SantFe, US (2019), Esker Foundation, Calgary, CA (2019), Konstmuseet i Norr, Kiruna (2018), Leonard & Bina Ellen Art Gallery, Montreal, CA (2018), Konsthall C, Stockholm (2018), Carleton University Art Gallery, Ottawa, CA (2018), Art Gallery of Southwestern Manitoba, Brandon, CA (2018), Nordic Matters, Southbank Centre, London, UK (2017), Kulturrådets årskonferans, Oslo, NO (2017), Art Museum University of Toronto, CA (2017), Kunsthall Trondheim, NO (2017), Sámi Dáiddaguovddáš/ Sami Center of Contemporary Art, Karasjok, NO (2017) och Office for Contemporary Art Norway (OCA), Oslo, NO (2017). Grahn
har tilldelats en rad stipendier och finns representerad i samlingarna på Statens Konstråd och Konstmuseet i Norr samt i arkiven på Iaspis och Ajtte, svenskt fjäll- och samemuseum. Hon har skrivit om samisk konst för Afterall Magazine och varit redaktör för ett nummer av Hjärnstorm med samiskt tema. Grahn är en av grundarna till Sámi Girl Gang tillsammans med Silje Figenschou Thoresen. Hon lever och är verksam i Malmö.
KONSTVERK I UTSTÄLLNINGEN
UTOMHUS Utflykt / Tending fire 2020 Performance Längd: 6 timmar under öppningsdagen Lågintensiv performance – elden tänds och hålls levande under hela öppningsdagen.
ENTRÉPLAN Shop 2020 Muggar, tröjor, hylla Efter att ha övertygat Västerbottens museum om att låta henne göra en selfie session iklädd gáktis från deras samling, beslutade sig Carola Grahn för att trycka fotografierna på muggar, tröjor och glassetiketter. Tanken var att skapa produkter och en museibutik, men en butik vars varor inte är till salu. Carolas butik är en kommentar till hur museer har ”visat den andre”, hur urfolks kulturer världen över har ställts ut och visats upp för att konsumeras av västvärldens antropologiska blick. Butiken är installerad i
entréplanet och den fungerar som en prolog till utställningen som fortsätter på alla plan i Röda Sten Konsthall. År 2013 frågade Carola Grahn Moderna Museet i Stockholm om de hade några konstverk av samiska konstnärer i sin samling. Museet svarade att de inte kategoriserar så. Hon frågade då om de hade arbetat med eller ställt ut några av de samiska konstnärer vars namn hon angett i en lista. Museets svar var ”nej”. Bristen på samiska konstnärers representation i museets konstsamlingar står i kontrast till deras närvaro i souvenirbutiker och historiska och etnografiska museer.
Ice Ice Baby 2020 Fototapet, frysbox med vinyl, vaniljglass, glassetiketter Frysboxen bredvid är fylld med vaniljglassar med Carola Grahns porträtt tryckt på omslaget. Bilden på frysboxen och på fototapeten på väggen är av Carolas hus och en vintrig gata i Jokkmokk. Titeln Ice Ice Baby är från den första hiphop-låten av en vit rappare som tog sig in på Billboard-listan 100 i USA; året var 1991.
VÅNING 2 Mur 2020 Birch wood (veden är lånad av Boatorp, Frillesås) Fasad 2020 Björkved (veden är lånad av Boatorp, Frillesås) ”Det mest samiska jag har/är smärtan”, är den första meningen i Carola Grahns diktcykel, presenterad tillsammans med två skulpturer av staplad ved. Samernas historia är enligt Carola Grahn till stor del en historia av sorg och förtryck. Hennes vedskulpturer blir ett sätt att framföra, dela och hantera denna sorg och smärta. Titlarna på de båda stora skulpturerna som är gjorda
specifikt för utställningsrummet Katedralen, Mur [Wall] och Fasad [Façade], kan leda tankarna till något fördolt, till något som blockerar eller täcker för, medan deras form och volym synliggör ett stort arbete. Grahn för fram det fysiska arbetet som en form av socialt utbyte, och menar att den enformiga och repetitiva handlingen att trava ved är ett substitut eller en del i ett sorgearbete. När veden ställs ut i denna byggnad, ett tidigare pannhus, så skapar den som material en spänning, eftersom dess användbarhet fortfarande är intakt. Veden är en resurs som kan användas, men för att peka på vår relation till naturen och vem denna tillhör – om ens någon – så måste den bli till en skulptur. Efter utställningen kommer skulpturerna att demonteras för att därefter användas, utan att lämna några spår följer det en hållbarhetens filosofi.
Dikter* 2013–2019 Djuptryck, papper *Titlar, dikter från vänster till höger: Björn Tjäder Borkan Det mest samiska Mamma! Björk Idag Kaffepannan Näver Galenskapen Svarta ripor Lämmel Omöjligheten Ängsmyr Ge upp
naturens röst, andra gånger är det konstnären som talar, bara för att skifta tillbaka till naturen igen; hon ett berg, en sten, en ripa, en björk... Det finns ett flöde av liv och död och smärta och liv; ett desperat men oförväget försök att åter anknyta till landet/marken/jorden.
VÅNING 3 Sieidivárre 2016 Hoppborg, fläkt, nylonmatta, metallfästen
Närvaron av text i Carola Grahns arbete pekar på likheter och starka kopplingar mellan att läsa eller lyssna och betrakta. Hennes dikter är både gjorda av – och väcker – starka bilder. Kan marken själv ropa? Carola Grahns poesi ger naturen en röst. Hennes diktcykel, skriven från 2013 och framåt, äger rum i ett nordligt landskap. Dikterna för fram en tungsint och dyster syn, de förkroppsligar inre kamp, ofta förmedlar de farliga upplevelser på existensens rand eller ett stoiskt förhållande till döden. Jaget i dikterna är både individuellt och kollektivt. Ibland verkar det vara
Sieidivárre betyder heligt berg på samiska. Denna installation, monumental för en skulptur men liten för ett berg, är gjord av uppblåsbar plast. Berget växer och krymper som om det andas, men i verkligheten drivs det av en elektrisk motor. Det är inte självständigt som naturen, utan måste vara anslutet. Ett heligt berg av plast som både är respektlöst och sorgset; det hånar och sörjer hur naturen
har grävts ut och förgiftats av konsumtionssamhället. Denna lekfulla installation visar oss naturen som vi ofta ser den – som endast en bakgrund, en yta att hoppa på. Den framställs inte som den kraftfulla levande varelse som vi alla är en del av, inte heller som en enda subjektiv enhet som kan tänkas besitta både medvetande och känslor. Istället presenteras naturen som ett trögt, mekaniskt animerat skräpföremål av plast. Det här verket talar om vår avbrutna förbindelse med jorden, vi är så bortkopplade att vi inte längre ser den. Notes on Hide [Anteckningar om hud] 2017–2020 Renskinn, kläde, sentråd, träram Notes on Hide är en serie ”inramade fragmenterade tankar”. De är ett slags skrivande om kropp, etnicitet och tillhörighet, där vardagliga material från samisk kultur ramas in och omvandlas till konst, till kulturkonsumtion. Ordet Lappland har sytts med senor över ett ljust skinn, vilket kommer att bli mörkare allteftersom det exponeras till ljus. Men skinnets valör varierar också beroende på vem som ser eller tolkar det. Dukarna kan ses som stöd för de ärr som huden bär på efter sår
orsakade av rasism, diskriminering, kolonialism och sorg, samtidigt som de manifesterar konsthistoriska referenser. De senast tillkomna verken med geometriska fält av färg är en slags målningar utförda efter duodjins – det samiska hantverket som förenar funktion och estetik – principer, där föremål är tänkta att vara lätta och mobila, som kläder, smycken eller bruksföremål avsedda att bära med dig, till och med som din egen hud. Godnatt lille lapp 2019 Yllefilt, bomullstråd Orden Godnatt lille lapp, godmorgon svensk är broderade med bomullstråd på en liten yllefilt. Filten användes i de internatskolor dit samiska barn skickades under den rådande politiken mellan 1900 och fram till slutet av 1970-talet. Den broderade frasen visar på försvenskningen som ingick i den svenska statens politik gentemot samer, med syfte att radera deras samiska identitet och omforma dem till svenskar. Det förtryckande
systemet med internatskolor separerade samiska barn från sina familjer, fjärmade dem från sitt modersmål, samtidigt som det främjade en läroplan som inte var avsedd att leda till en högre utbildning. Internatskolesystemet gjorde det inte möjligt för samerna att fungera i det svenska samhället och det stöttade inte heller den samiska kulturen som sådan. Skolbarnets motstridiga upplevelser summeras i den broderade filten med av svenskar föreställda bilder av samiska motiv.
VÅNING 4 Look Who’s Talking 2016 12 videor 9 minuter loop I några av hennes verk förefaller det som om Carola Grahn har frångått en outtalad regel om diskretion. Urvalet av filmer som ingår i denna installation är en blandning av politik, kultur och personliga upplevelser. Hon har satt ihop ett collage av känslor och referenser. Filmerna är fiktiva dokument från en biografi som i själva verket är kopplad till en plats, till samiskt arv, till kön och naturligtvis till konstnären själv... Men det är också en biografi som är förknippad med en medierad identitet – representerad och felaktigt föreställd – som försöker
leva upp till, eller kanske inte, vissa förväntningar och föreställningar om hur hon borde vara eller se ut som kvinna, same, konstnär, mor, ja vadsomhelst. Hennes videoberättelser berättar inte nödvändigtvis sanningen om den ena eller den andra platsen, den ena eller den andra aspekten av det samiska eller om konstnärens verkliga persona. De antagna personligheterna i hennes skrivande och i hennes arbete i stort, är approprieringar av en individs röst, en individ som bär på en kamp för att ta sitt eget utseende, sin egen identitet, i besittning.
ORDLISTA AV UTVALDA NORDSAMISKA ORD
Bures boahtin Välkommen Cájáhus Utställning Daidda
Konst
Dolla
Lägereld
Duodji
Slöjd
Eadni
Mor
Eana
Jord
Gákti Traditionell dräkt, ytterplagg Giella
Språk
Giitu
Tack
Goahti Torvkåta av mer permanent karaktär Johka
Älv
Kolonialisma
Kolonialism
Lávvu Flyttbar kåtliknande boning Liiki
Hud, skinn
Luohti
Yoik
Luondu
Natur
Muorra Ved Olmmoš Människa, kvinna, man Plastihkka
Plast
Rasisma
Rasism
Sieidi En helig plats i naturen, ofta markerad av en sten med ovanlig form Siida
Sameby
Válddus
Extrahering
Várri Berg Vealaheapmi
Förtryck
Vilges Vit
GUIDADE VISNINGAR
Kort om konst Tisdag–söndag kl 13.00 Varje dag bjuder vi på korta introduktioner till utställningarna. Passa på att vara med om du vill ha lite information innan du upplever utställningarna på egen hand. En timme om konsten Söndagar kl 16.00 Följ med på en allmän visning med någon av våra konstpedagoger! Ställ frågor, säg vad du tycker och prata med oss om konsten.
MED STÖD FRÅN
Mån stängt Tis, tor, fre kl 12–17 Ons kl 12–20 Lör, sön kl 12–18