SVENSKA Lä m til na lba gä ka rna mi g
3.10–1.11 2020
SUNRISE, SIMULATION Metahaven Curator: Oscar Ramos
@rodastenkonsthall rodastenkonsthall.se
INTRODUKTION Text av Anastasiia Fedorova
Att hitta ett språk för vår rådande verklighet är en hybrid, en ickelinjär, poetisk process. Trots att vi har vuxit upp, omgivna av berättelser, är vi oförberedda. Berättelsebågen, vars berättarstruktur bygger på tre akter och där ord motsvarar sin exakta betydelse, överensstämmer inte med berättandet om samtidens verklighet. Våra historier, vår identitet och vår nostalgi vilar i de små mellanrummen på våra datortangentbord, i receptbelagda läkemedel, i nyhetsflödet och i poesiböcker, i de ständigt föränderliga digitala kartorna, i glimten av metallgrönt som går att skymta på den lila himlen. Metahavens mångfacetterade konstnärskap återspeglar samtidens snabba skiftningar och vår plats i historien. Hometown, ett två-kanals videoverk från 2018 som visas på Röda Sten Konsthall, är som en uppslukande installation, och erbjuder dig att doppa tårna i en berättelse om samtida tillhörighet – och låta den flyta genom dig. Hometown tar med dig på en resa genom en okänd stad. Din närvaro som betraktare är dämpad: du flyter genom gatorna,
vilar i den frodiga grönskan vid betongstängsel och sträcker dig fram efter elektriska kablar. Staden är en yta, en färd men också en lysande, flytande konsistens – aldrig statisk, alltid i ett flöde. Stadsbilderna är obehagliga, animationer glimmar och rör sig som ett vackert bensinutsläpp eller ett digitalt landskap som styrs av en okänd algoritm. ”Poetisk film kan korsbestämma konsekvenserna mellan ord och bild, vilket gör att den inte är deterministisk. Berättande film, däremot, styr en berättelse i en riktning. Potentiellt kan poetisk film verka cyklisk, medan berättande film som styrs av oordning tendera att kännas linjär. Hometown skapades ur en spänning mellan poetisk och berättande film där inslag från respektive form tar plats men utan att vara uppdelad. Filmen innehåller istället berättande fickor, nästan som vers och refräng” förklarar Metahaven. (källa: https://easteast.world/ en/posts/16) Hometown är en fortsättning i filmserien ”truth-futurist” som inleddes med The Sprawl
(Propaganda About Propaganda) och Information Skies. ”Truthfuturism” utforskar begreppen sanning, lag och fakta i den postsannings-era som genomsyrats av konstgjorda trossystem, deepfakes och fejknyheter. Genren, som är skapad av Metahaven, utforskar vår existens som fysiska, spirituella, historiska och geopolitiska varelser. Trots den futuristiska vinkeln, är Metahavens verk inte spekulativ fiktion – däremot utvidgas och sammanfogas kategorier som tid och rum, politiska och visuella sammanhang, för att ifrågasätta hur vi uppfattar rådande verklighet och historia. Metahaven grundades av Vinca Kruk och Daniel van der Velden, vars arbete sträcker sig över konst, filmskapande och grafisk design. Kollektivet använder experimentellt berättande för att utforska samtida estetik och politisk diskurs. Lokalitet, politisk geografi och fantasi har alltid varit avgörande för Metahavens arbete, där Hometown inte är något undantag. Hometown är inspelad i Beirut och Kyiv och är berättad av två protagonister – Ghina och Lera – på arabiska och på ryska. Även om Hometown skapar och porträtterar en rent fiktiv stad, har valet av de två platserna och
språken en djupgående betydelse i relation till samtida politik. Idag gestaltas ofta världen utifrån tekno-orientalismens bildspråk: en stereotyp asiatisk eller östlig miljö som är bebodd av vita västerländska huvudpersoner. Hometown innefattar verkligheter, sammanhang och röster som vanligtvis ligger helt utanför den existerande föreställda nutiden och framtiden. Den rör sig i periferin av den eurocentriska världen, vilket bevisar att själva uppfattningen om periferin är överflödig. Den påminner oss om att framtiden först kommer att anlända till platser som anses vara utkanter – som inhemska visdomar och överlevnadsstrategier, som polyfoniska berättelser som är flytande och formskiftande. Den digitala filmen, mediet som Metahaven i stor utsträckning har använt sig av i sin praktik, bär både på möjligheter och begränsningar. Videoberättelsen är till synes linjär och begränsad till hur mycket information det mänskliga ögat och hjärnan kan ta in. Genom att använda flera skärminstallationer, hoppig redigering och invecklat arbete med ljud och miljö har Metahaven skjutit på genrens förväntade gränser. Det påminner oss om hur vi vår samtid ständigt testar våra uppfattningsgränser – både när det gäller hur snabbt vi skapar oss
ett intryck eller känner empati. Vi är ofta uppmärksamma men ändå bedövade. Vi flyter igenom de flöden av information som kvällsnyheterna och sociala medier göder oss med. Flödet som är mättat med bilder av katastrofer i Ukraina eller Libanon som är så nära – och ändå så långt bort. Hometown erbjuder, trots sin fiktiva natur, en möjlighet till en gripbar förbindelse – och tränger igenom det bedövade och avdomnade. Hometown är ett slående vackert verk i sin filmografi och poetiska paradoxala språk. I sitt nyanserade, poetiska, ömsinta och ofta oxymoroniska berättande, hämtar Hometown referenser från personliga upplevelser av den brasilianska romanförfattaren Clarice Lispectors och konstnären, romanförfattaren och professorn Svetlana Boyms verk. Svetlana Boyms studie av den kollektiva nostalgins plats under 2000-talet känns särskilt gripande – det ekar tyst men ändå kraftfullt ”Jag återvänder till där jag aldrig bott tidigare”.
Hometown erbjuder en ny poesi präglad av tillhörighet – för de tider då vi mestadels är landsflyktingar, invandrare och flyktingar – om inte idag, så kanske imorgon. Det är ett kärleksbrev till alla saker vi har förlorat och alla saker vi fortfarande har. Till alla saker vi kommer att älska men inte känner till ännu. Det är ett kärleksbrev till vår egen mänskliga natur – förändrad och oförändrad. Till våra ansträngningar att försöka relatera, känna, minnas, att berätta våra historier. Som ett försök att förstora en bild genom att flytta fingrarna över bildytan. Försöket misslyckas naturligtvis – men det finns något vackert med att tillämpa nya gester på gamla historier. Att försöka sammanlänka det förflutna med framtiden och det med hjälp av våra fingertoppar. Till en glömd stad för alltid ihågkommen Högst upp i den djupaste dalen Snötäckt i den blåsande värmen Jag återvänder och känner mig pigg efter en lång, hård resa Jag återvänder till där jag aldrig bott tidigare
Anastasiia Fedorova bjöds in av Röda Sten Konsthall för att reflektera över Metahavens konstnärskap. Anastasiia Fedorova är författare och curator baserad i London. Hon deltar regelbundet i bland andra Dazed, i-D, GARAGE, Kaleidoscope Magazine, 032c, The Guardian och Highsnobiety.
BIOGRAFI Metahaven
Metahavens arbete består av filmskapande, skrivande och design. Till Metahavens filmer hör The Sprawl (Propaganda about Propaganda) (2015), Information Skies (2016, nominerad till 2017 European Film Awards), Hometown (2018), och Eurasia (Questions on Happiness) (2018). Separatutställningar: Turnarounds, e-flux, New York (2019), Version History, ICA London (2018), Earth, Stedelijk Museum Amsterdam (2018), Hometown, Izolyatsia, Kiev (2018), Information Skies, Auto Italia, London (2016), The Sprawl, Yerba Buena Center for the Arts, San Francisco (2015), och Islands in the Cloud, MoMA PS1, New York (2013). Grupputställningar: Ghost:2651, Bangkok (2018), the Busan Biennale (2018), the Sharjah Biennial (2017), the Gwangju Biennale (2016), Private Settings: Art after the Internet, Warsaw Museum of Modern Art (2014), och Frozen Lakes, Artists Space, New York (2013).
Senare föreläsningar och events: ”An Evening with Metahaven,” MoMA, New York (2019) och ”After The Sprawl,” Castello di Rivoli, Turin (2019). Senare publikationer: PSYOP: An Anthology (Koenig Books, London, 2018), och Digital Tarkovsky (Strelka Press, Moscow, 2018).
KONSTVERK I UTSTÄLLNINGEN
LOUNGEN
VÅNING 2
Affischer
Hometown 2018 Två-kanals video 31 minuter
2020 Screentryck, 115 g 120×120 cm 225 exemplar
Affischerna går även att se på planket vid Vasagatan 16 och Nils Ericson Terminalen.
Skriven och regisserad av: Daniel van der Velden och Vinca Kruk (Metahaven) Språk: arabiska, ryska Rollista: Ghina Abboud, Lera Luchenko Filmfotograf: Karim Ghorayeb, Yarema Malashchuk, Roman Himey Musik: Mhamad A. Safa Produktion: Jinane Chaaya, Tania Monakhova
HOMETOWN Transkribering av videon
I en liten by, likt fyra länder, väl anslutna utan telefon eller nätverk, förtöjer inte ett fartyg flygplatsen. I den här staden, världsberömd och känd av ingen, bor en pensionerad kvinna, fem eller sex år, som inte är jag, såvida du inte insisterar. Här är vårt epos. Oroa dig inte, det är kort. Det är en hemlighet som alla har hört. Innan vi fortsätter, låt oss komma överens om tiden: stationsklockan, alltid pålitlig, säger felaktigt att det är middagstid, gjord utav ett och två. Så låt oss komma överens: det är tre. Vi växte upp med detta! Utseendet, sannolikheter, olikhet, roterande dörrar och speglande väggar. Förmåner. Bröd, mjölk, socker. Egengjorda kläder. Egengjord valuta. Farfar är en forskare. När han hämtar mig från skolan och jag har på mig den blå tröjan, säger han att den är röd. Han håller mina händer i sina händer, räknar fingrarna på varje hand. Hur många? Han ritar en larv, säger att det istället är en fjäril.
Hur så, farfar? Du skämtar bara. När det regnar måste solen skina. Molnigt igen, dagtid, syntaxfel. Ett pussel. Skrattade – Löst! Solen gömmer sig i månlöst blått. Nu under satelliternas blick, mellan knutpunkterna, anslutna under jorden, över marken, inträffade ett brott: en larv mördades kallblodigt. Mörklila, bläckliknande. Här är vi oeniga, där ett och ett blir tre. Eftersom jag säger det, för det är jag. Men när ett och ett blir tre på grund av att lagen säger det så är det inte jag! – säger vem? Och är en så kallad lag annorlunda från en lag som säger att ett och ett blir två? Nu under satelliternas blick, mellan knutpunkterna, anslutna under jorden, över marken, inträffade ett brott: en larv mördades kallblodigt. Mörklila, bläckliknande. Vi växte upp med det till synes, sannolikheter, olikhet, roterande dörrar och speglande väggar, mångsidiga mynt, ankommande
och avgående helikoptrar från där och till dit, TV-nyheterna. En tryckpress tvingades sluta trycka. Efter skolan droppar den smältande glassen i min hand. När den en gång frusna glaciären utsöndrar smaker av frukt, fruktträdgården, vår forntida jord och datacentervärme, du väljer: soluppgång – simulering, nattens intåg – förbetald. Jag dödade inte larven. Det var Jag som dödade larven. Aldrig utan avsikt. Min hemstad. Till en glömd stad, för alltid ihågkommen, på den övre toppen av den djupaste dalen, snö täckt av den blåsande värmen, jag återvänder, känner mig pigg, efter en lång, hård resa. Jag återvänder till där jag aldrig bott tidigare. Stationsklockan stannade, det är alltid samma timme. Låt oss komma överens om en plats. Efter att ha tänkt länge kom idén till mig direkt: jag möter dig i gryningen, där vägen delar sig i två.
MED STÖD FRÅN
Låt oss komma överens om en plats. Efter att ha tänkt länge kom idén till mig direkt: jag ser dig i gryningen, där vägen delar sig i två. Smulande som en sockerkaka, vår nya morgondag är som koltrastens sång: en högtidlig röst, morgondagens tysta puls. Som arv, helt seriöst, fick jag: ruinernas framtid. Nu i den sjunkna staden, se dig omkring. Människor lever, förlorade och förtrollade. De glömde hur barn lärde dem vad som inte kan läras: den inre gryende moralen. Deras barn bär namn på det som inte kan namnges: Luka, från ljus, Nadezhda, från att vänta, Alyosha, från hjälp. Vi är förenade i kaos. Den en gång frusna, fasta massan, är nu en flod som blir våra liv och tvättar bort minnesbankerna i staden. Betala nedskärningar eller strömavbrott, det finns inget val: nattens intåg, allt-är-fritt-för-alla, släpper loss vertikal eld. Min hemstad.
Mån stängt Tis, tor, fre kl. 12–17 Ons kl. 12–20 Lör, sön kl. 12–17