SVENSKA Lä m til na lba gä ka rna mi g
6.6–27.9 2020
SACRIFICE Kalle Brolin Tanya Busse Carolina Caycedo Curator: Mariangela Méndez Prencke
@rodastenkonsthall rodastenkonsthall.se
2
3
1
VÅNING 2
VÅNING 2 1. Jag är Bergtagen [I am Spirited Away] Kalle Brolin
4.1
2. Yuma, or the Land of Friends Carolina Caycedo
3. Patrón Mono [Blonde Boss]
4.2
4.3
Carolina Caycedo
VÅNING 3
VÅNING 3
4. The Poet’s Antidote Tanya Busse 4.1. T he Poet’s Antidote (video) 4.2. B lood, Sweat, and Tears (three photographs)
6
5
4.3. A rms I, Arms II, Arms III (three prototype sculptures) VÅNING 4 5. Foresight Filaments Carolina Caycedo
6. Esto No Es Agua [This Is Not Water] Carolina Caycedo
VÅNING 4
INTRODUKTION Man kunde tänka sig att självbevarelsedriften skulle ha kickat igång, men ändå så har vi (moderna människor världen över) bara fortsatt att titta på våra skärmar, oroade ja, men fortsatt bara betraktande. Framtida generationer kan komma att fråga sig varför vi, om vi nu visste, inte sa eller gjorde någonting… Sacrifice är engelskans ord för offer. Ett offer är ofta en våldsam handling där en levande varelse; ett djur, en människa eller till och med en flod, överlämnas till en högre makt. Att offra betyder att ge upp något som man värderar, att överlämna en mycket uppskattad tillhörighet, även sitt eget liv, som en gåva till någonting som vi uppfattar som större och väldigare. Ett offer görs i utbyte mot förmåner, till exempel välstånd eller fortlevnad. Västvärldens globala makt har skapat en rad offerzoner som sträcker sig över de amerikanska, afrikanska och asiatiska kontinenterna och många platser i Europa så som Skåne och det nordligaste Skandinavien. Dessa geografiska platser utmärks av att de är permanent skadade av
miljöförstöring eller ekonomisk desinvestering, marginaliserade områden som bär den industriella kapitalismens bördor. Både människors och ekosystemens välbefinnande negligeras genom beslut fattade av utomstående aktörer utifrån abstrakta och illusoriska uppfattningar om ”framsteg” eller ”utveckling”. Gruvor, jordbruksindustrier och vattenkraftverk är bara några exempel på projekt som är kända för att skapa offerzoner. De är system som gett sig själva rätten att på sina egna villkor dominera alla former av levande varelser, vilket i värsta fall kan innebära det mänskligas och icke-mänskligas utplåning. Utställningen Sacrifice presenterar tre konstnärer vars verk berör miljökatastrofer, extraktivism och aktivism som förespråkar andra sätt att förstå och att tänka-känna med jorden. Genom att kombinera rörlig bild, skulptur, fotografi och ljud har Kalle Brolin, Tanya Busse och Carolina Caycedo dragit upp unika betydelsebärande linjer och skärningspunkter mellan politik, förödelse, ekologi, livscykelanalyser och mineraler (några uppkallade
efter kärleksgudinnor). Dessa möter livsflöden genom dejtingappar, spiritualism, mytologi och samiska schamaner (Noaidi), urbefolkningar, bönder och nunnor som kämpar mot det koloniala kapitalistmaskineriet.
maskiner och vapen. Hursomhelst, stålets hårdhet till trots, så kanske kombinationen av heliga växter som växer i närheten av gruvan kan vara nog för att ”skaka om den moderna krigsguden ordentligt.”
Carolina Caycedo intresserar sig för dammars effekter på landskap och samhällen i amerikanska bioregioner. Hon följer hur floder och gemensamma vattenresurser omvandlas till privat egendom. Hennes ”Vattenporträtt”, som hon själv kallar flera av sina arbeten, är en inbjudan att revidera den moderna synen på naturen där människan är avskild från de omgivande ekosystemen. I Kalle Brolins samling av bilder och citat är de ekologiska effekterna av gruvdrift för att utvinna mineralet vanadin i Skåne – som används i batterier som påstås behövas för en övergång till en fossilfri framtid – komplext relaterade till social inverkan av smartphones och de möjligheter som dejtingappar representerar när det gäller kärlek och fertilitet. I Tanya Busses verk är en ”svart substans” som kommer från staden Kirkenes i norra Norge huvudpersonen. Ämnet är järnmalm, ett mineral vars utvinning drastiskt omvandlar naturliga miljöer. Det är också den viktigaste metallen för att producera det stål som behövs för infrastruktur, fartyg, bilar,
De konstverk som presenteras i Sacrifice erbjuder kunskap producerad i relation till jorden – inte i separation från den. De visar på metoder hos dem som kämpar till jordens försvar, i förhandlingen mellan materiella och spirituella verkligheter på denna, vår enda planet. Dessa installationer, eller mer precist förslag, syftar till att uppmuntra existentiellt motstånd mot de dominerande formerna av kapitalistisk modernitet. Sociologen Arturo Escobar påpekar att vi ”står inför moderna problem för vilka det inte längre finns moderna lösningar.” Kunskap från territoriell kamp på olika platser runt om i världen visar den djupa kulturella och ekologiska förändring som krävs för att vi ska träda in i en hållbar framtid. Verken av Kalle Brolin, Tanya Busee och Carolina Caycedo påminner dem av oss som lever i täta urbana världar att vi också bor i en värld som är levande. Verken kan uppfattas som en inbjudan att återigen se oss själva som en del av livets ström och om nödvändigheten att anpassa oss till jordens behov.
KONSTNÄRERNA
Kalle Brolin arbetar med videoinstallation, text och performance. Hans senaste serie av verk kretsar kring kolgruvor och sockerfabriker i södra Sverige och har ställts ut på Malmö konstmuseum och Moderna Museet i Stockholm. Dessa verk visas också i en turné av utställningar och visningar runt gruv- och sockerstäderna i Skåne. Han är baserad i Skåne. Kalle Brolin har studerat vid Valands konsthögskola och Umeå Konsthögskola (MFA). Tanya Busse arbetar med rörlig bild, installation och fotografi. Hennes praktik framhäver naturen, ofta i kombination med en industriell, posthuman närvaro. Hon är intresserad av deep-time (geologisk tid), osynlig arkitektur och hur makt produceras och artikuleras genom materiella förhållanden och platsers historia. Busse är från Kanada och baserad i Norge. Hon har studerat vid NSCAD University i Halifax, Kunstschule Berlin Weissensee i Tyskland och Konstakademin i Tromsø (MFA).
Carolina Caycedo arbetar med olika medier som performance, teckning, fotografi och video. Hennes praktik har ofta en kollektiv dimension i vilken den undersökande processen är en del av resultatet. Hon deltar aktivt i sociala rörelser kring territoriell kamp, solidarisk ekonomi och bostäder som en mänsklig rättighet. Caycedo är från Colombia/Storbritannien och baserad i Los Angeles. Caycedo är utbildad vid Los Andes University, Bogotá (BFA) och Roski School of Fine Arts University of Southern California (MFA).
KONSTVERK I UTSTÄLLNINGEN
KALLE BROLIN Jag är Bergtagen 2020 Två-kanals videoinstallation Videoinstallationen Jag är bergtagen behandlar fossilfria ekonomier, livscykelanalyser och de intrasslade mytologierna om kärlek, fertilitet och dejting-appar. I Skåne, en region vars förflutna är kopplat till kolutvinning på 1800-talet, och som för närvarande hotas av prospektering för utgrävningar av mineralet vanadin, utspelar sig scener som väver samman frågor kring utvinning, mänskliga relationer och arbetskraft. En scen visar dokumentation från 1800-talet, där kolgruveföretag utnyttjade barn som arbetskraft, med avsikt att även föda upp ett lag av arbetare som lämpade sig extra väl för arbete under jord. En annan kretsar kring kärlek, relationer och utnyttjandet av gruvarbetarna kopplat till hur dagens ungdomar, boendes i de gamla gruvstäderna, använder sig av dejting-appar. Här presenteras
forskare och studenters försök att göra livscykelanalyser av både mobiltelefoner och de nämnda dejting-apparna, där detaljer kring användningen av råmaterial, energiförbrukning och avfall avslöjas. En tredje scen kartlägger förekomsten av dessa material i dagens Skåne och undersöker de konflikter som är kopplade till gruvdrift idag exempelvis hur nunnor på ett lokalt kloster försöker stoppa utvinningsindustrins nya uppstartsförsök. I installationen Jag är bergtagen presenteras scenerna, bestående av intervjuer, körsånger, samlade berättelser och bilder, i ett flöde av data till synes utan början eller slut, på någonting som kan liknas vid skärmarna på två gigantiska smartphones. Berättandet sker också i form av texter som skrivs direkt på skärmen. Likt en dejting-app dras porträttbilder åt vänster eller höger när de raderas och andra bilder scrollas förbi och zoomas; ett slags dynamiskt tittande som påminner om vårt sätt att interagera med telefoner och surfplattor i vårt ändlösa skärmliv.
Hela installationen utgår från ett fotografi från 1883 som visar barn från kolbrytarbyn Skromberga som framför Den bergtagna, en sagopjäs där en ungmö tvingas gifta sig med Bergakungen. Pjäsen delar sitt namn med en kort berättelse om kärlek med dödlig utgång, skriven av Victoria Benedictsson, en författare från Hörby, staden där det idag prospekteras på gruvdrift av vanadin. Många delar av detta arbete är symboliskt laddade. Vanadin, det prospekterade mineralet, som används i batterier som påstås behövas för övergång till en fossilfri framtid, är uppkallat efter gudinnan Vanadis (även kallad Freja), den nordiska gudinnan för skönhet och fruktbarhet, och i förlängningen kärlek. Nunnor sägs vara Guds brudar, om än svurna att inte reproducera, kan deras handlingar ses som ett sätt att skydda och bevara naturen, medan gudinnan för fruktbarhet och kärlek tvingas gifta sig med en underjordisk gruv- och dödsgud. Med Kalle Brolins ord: ”Det är en dialog kring den kolonisering av kärlek och relationer som gruvindustrin i södra Sverige gjort, där det navigeras mellan olika historiska, tekniska och mytologiska dimensioner som om de vore ett landskap.”
TANYA BUSSE The Poet’s Antidote 2020 Installation med video, fotografi, gipsformar, väggtext och enbärsgrenar The Poet’s Antidote (video) 2019 Video, 12 min 33 sek Blood, Sweat, and Tears (tre fotografier) 2020 Elektronmikroskopscanningar överförd till baryta papper, aluminium, björkträram 1 meter x 1.5 meter Total utgåva: 2 / 3 Arms I, Arms II, Arms III (tre prototypskulpturer) 2020 Gipsform av raketgevär Gipsform av handgranat Gipsform av granatkastare Väggtext och enbärsgrenar I verket The Poet’s Antidote, undersöker Tanya Busse visuella bilder, strukturer och ljud för att fånga krigsmaskinens natur i syfte att hitta sätt att avleda dess förstörande krafter. Videomaterial som visar arkitekturen efter andra världskriget, där det militärindustriella komplexet
är djupt inbäddat i det arktiska landskapet, kombineras med gjutna vapenprototyper i blek hudfärg, makroskopiska visioner av blod, svett och tårar, en rad enbärsgrenar för skydd och fragment av ett samtal med en noaidi (en samisk shaman). Som en bakgrund till denna mix finns också Norge – ett land där konstnären idag bor och har fött ett barn, men också ett land som är en av världens största vapenexportörer. En del av installationen fokuserar på en svart substans som förekommer i flera olika tillstånd, från fast form till flytande. Substansen symboliserar en ”mörk sjukdom” som plågar människor i deras omättliga önskan om krig, makt och kapital. Utöver denna metafor, är det svarta ämnet också beskrivet som järnmalm, den viktigaste ingrediensen i tillverkning av stål – använt för att bygga infrastruktur, verktyg, fartyg, bilar, maskiner och vapen. Denna del filmades främst i Kirkenes, nära den ryska gränsen i norra Norge, en stad med jorden rik på järnmalm och därmed historiskt bunden till gruvindustrin, i synnerhet till den typ av gruvdrift som drastiskt förvandlar landskapet. Liknande Kiruna, staden som i sin helhet ska flyttas tre kilometer österut på
grund av utvinningen av samma metall. Inkarvad i områdets kärna har gruvan blivit likt ett ihåligt hjärta som förmodas öka regionens ekonomi och välstånd. Ytterligare en central del av verket är konstnärens konversation med en noaidi i arbete att skapa en besvärjelse i syfte att förstöra krigsmaskinen. Noaidens besvärjelse bygger dock inte endast på motstånd, för ”mörker kan inte driva ut mörker, krig kan inte vinnas med krig”. Istället föreslår hon att man använder ord som vapen och en kombination av osynliga krafter så som hos olika arktiska växter, för att skydda oss och ”skaka om den moderna krigsguden ordentligt.” Även om mycket relaterar till den specifika, lokala kontexten, inriktar sig verket The Poet’s Antidote på universella mikroformer av motstånd, som de hos urbefolkningar, bönder och boende i norr, söder, öster eller väster som kämpar för att skydda sina områden från mänskliga ingripanden, militära strukturer och extraktivism. Som noaidien säger i sin konversation med konstnären: ”Vi befinner oss i en tid i historien där människor inte längre tror på de gamla gudarna. De har ersatts av kapitalismens gudar – internet, media, extraktivism, fossilbränsledrivna samhällen, vapenindustrin etc.”
Genom att vägra att endast kasta en besvärjelse mot de nya gudarna, menar noaidien att vi har tagit fel, förvirrat oss och blandat ihop de båda begreppen krig och katastrof. Med tanke på vår tragiska historia av till synes oändliga krig, där vi förstör den naturliga livscykeln, kan vi inte se de nya berättelserna som vi står inför. Har de otaliga skildringarna av apokalypsen lurat oss att tro att vi är redo för framtiden? Det är vi inte, och noaidien oroar sig över hur man ska skydda livet och planeten, nu och imorgon.
CAROLINA CAYCEDO Yuma, or the Land of Friends 2014 Digitalt tryck på akrylglas, satellitbilder Dimensioner: 580×473 cm Patrón Mono [Blonde Boss] 2018 Del av serien ”the Water Portrait” Tre-kanals HD Video 4 min 32 sek, färg Esto No Es Agua [This Is Not Water] 2015 Del av serien ”the Water Portrait” En-kanals HD Video Ljud av Daniel Pineda 5 min 20 sec
Foresight Filaments 2015 Digitalt textiltryck Sedan 2012 har Carolina Caycedo undersökt effekterna av vattenkraftsutvecklingen på landskap och samhällen i flera amerikanska bioregioner. En utgångspunkt var ett besök i El Quimbo – ett av Colombia största infrastrukturprojekt för dammar under de senaste åren – där Caycedo tillbringade en tid med lokala fiskesamhällen. Genom att få kunskap kring hur dammarna påverkade levnadsförhållande och ekosystem fick hon en bättre förståelse för de skiktade politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser som dessa utvecklingsprojekt innebär. Caycedos arbete, som innefattar både performance och filmande, växer fram genom hennes engagemang för olika samhällen och sociala rörelser och deras territoriella kamp. Hon genomför också utforskningar kring hur gemensamma vattenresurser, till exempel floder, omvandlas till privat egendom. Caycedo porträtterar floder som levande varelser med politisk agens och rättigheter och påvisar de påstått välvilliga, vattenkraftprojektens katastrofala effekter och konsekvenser.
Hon arbetar för att korrigera och förändra synen på termen ”landskap” – inklusive dess användning i konsten – för att revidera vår förståelse av naturen som en passiv, åtskild enhet, vars enda syfte skulle vara att utnyttjas av människor. I de inhemska kosmogonierna (kombinerade skapelseberättelser och naturvetenskapliga förklaringar på universums uppkomst), som får röst i Caycedos verk, är alla vattendrag sammankopplade. Floder är planetens vener, och deras vatten omfattar samhällen och ekosystem som även människor är en del av. I videoverket This Is Not Water, en del av en serie kallade ”Water Portraits” (Vattenporträtt), blandas konstruerade ljud och visuellt material för att skapa en bild av vattendrag med egen social agens i de samtida miljökonflikterna. Här flödar floden i flera riktningar och förgrenar sig till nya floder, som om de ses genom ett kalejdoskop. Kaskader av vatten faller horisontellt, diagonalt eller till och med klättrar uppåt. Den inhemska kosmovisionen (världsbilden) innefattar inte idéen om att någonting skulle vara under eller ovanför och det finns inte heller någon överlägsenhet eller underlägsenhet i naturen; allt är cirkulärt och hållbart, eftersom floden också är moln och regn
och träd och havskatt och andra varelser. Foresight filaments är en taktil skulptur utformad för att framkalla flodens sensoriska närvaro. Ett objekt i sig självt, samtidigt som det är del av och tjänar någonting annat; en mjuk, flexibel, tillmötesgående och porös skulptur som inte avbryter flödet. Som sociologen Arturo Escobar påminner oss om: ”Levande varelser av alla slag utgör varandras förutsättningar för existens. De vävs samman för att bilda en enorm och kontinuerligt utvecklande gobeläng.” Även videoinstallationen Patrón Mono [Blonde Boss] inbjuder oss att förändra vårt förhållande till vatten. Att motstå att se floden som en resurs som ska utnyttjas och istället förstå den som en levande varelse med en outtömlig förmåga att ge och dela med sig, om man tar hand om den. Patrón Mono skildrar den nedre delen av floden Cauca i Colombia, för närvarande påverkad av vattenkraftsdammen Hidroitungo. Denna flod har varit en leverantör av fisk och guld till de omkringliggande samhällena, som tack vare floden har kunnat försörja sig på hantverksmässigt arbete. De kallar floden Patrón Mono på grund av sin gula färg, färgad av guldet som finns i sandstränderna och för att ”det är den bästa arbetsgivaren i världen eftersom den inte lägger schema
eller någonsin vägrar att betala och alltid ger oss det vi behöver”.
och vinst, eller till och med offras och utplånas.
Triptyken av projektionerna i Patrón Mono innehåller bilder av den faktiska flodbädden och guldklimparna som finns där, men ger samtidigt också en vision om världen, grundad i inhemska kosmovisioner, som utmanar den västerländska världens relation till naturen. I själva verket handlar detta arbete om hur man kan se på ”pluriverse”; att världen består av flera världar och ontologier, vilket är omöjligt att reducera till eurocentriska perspektiv och termer. Fotomuralen Yuma, or the Land of Friends, bestående av satellit- och flygbilder, avbildar olika stadier i byggandet av El Quinbo-dammen. Konstruktionen krävde omdirigering av floden Magdalena, den viktigaste flodartären i Colombia, vilket påverkar ett stort område och tränger undan bönder och ursprungsbefolkningar i regionen. Trots sin storlek och intrikata innehåll kan Yuma, or the Land of Friends endast antyda den miljöförstöring som orsakas av megastrukturen. Dock kan verket få oss att förstå de destruktiva konsekvenser som kommer med önskan att behärska och styra naturen; statsmaktens medbrottslighet, hur allt omvandlas till resurser, varor
Carolina Caycedos arbete frammanar tankar kring vatten som någonting gemensamt, delat av alla levande och uppmärksammar den nära relationen mellan politiska och sociala konflikter och miljörättvisa. ”Konst har alltid varit ett verktyg för mig för att existera i samhället och att utöva medborgarskap,” säger hon, ”miljöintresse separeras och förskjuts aldrig från sociala och politiska aspekter.”
GUIDADE VISNINGAR
Kort om konst Tisdag–söndag kl. 13.00 Varje dag bjuder vi på korta introduktioner till utställningarna. Passa på att vara med om du vill ha lite information innan du upplever utställningarna på egen hand. En timme om konsten Söndagar kl. 16.00 Följ med på en allmän visning med någon av våra konstpedagoger! Ställ frågor, säg vad du tycker och prata med oss om konsten.
MED STÖD FRÅN
Öppettider: Måndag stängt Tisdag–söndag kl. 12–17