Om utställningen 1 september - 18 november
INGEN RÖK UTAN ELD. SHOUT FIRE! Mary Coble, Annika Lundgren, Felipe Mujica, Joar Nango, Carla Zaccagnini 1 september - 18 november 2018 Intendent Mariangela Méndez Prencke
Cirkeln är ett återkommande motiv och en ofta använd metafor i mänsklig kultur. Den representerar en omfamning, livets kretslopp, det kvinnliga, gruppers styrka, en lavvo, en helig trumma... Solen – som också är en cirkel – symboliserar en brinnande skapande kraft. Eld är i sin tur en kraft som vi helst låter brinna stadigt snarare än blossa upp okontrollerat. När människan tämjde elden för mer än miljoner år sedan fick hon makt över en stark, omdanande och till synes gränslös kraft. Att samlas i en ring för att dela kunskap är en uråldrig tradition för kollektiv kommunikation, självorganisering och beslutsfattande som används både av ursprungsbefolkningar i Amazonas och av grupper i otaliga möten i skola och riksdag, i syjuntor och bokcirklar, världen över. Historier som berättas runt elden, runt middagsbordet eller medan man handarbetar är lika viktiga som den officiella historieskrivningen. Kunskap förmedlas från person till person, generation till generation, mun till mun eller hand till hand. I muntlig kommunikation förändras kunskapen under processens gång, den växer, utvecklas och berikas av de faktorer som påverkar och berör människors vardagsliv. Att ropa är att skicka ut rösten på högsta volym, för att nå fram långt bort. Precis som rök indikerar eld, så markerar ropet en förändring och möjlig transformation; liksom skriket från det nyfödda barnet, så betyder ropet förnyelse och uppenbarelse. I skenet av en hotfull eld är ropet en begäran om uppmärksamhet. Men att i en folkmassa ropa ”det brinner”, när det inte syns någon eld, är att bryta cirkeln, att upplösa gruppen, men det är också en handling med potential till omorganisering och förnyelse i en nödsituation. För i stunder av omvälvningar och utbrott kan människan finna sig själv ha kraft och styrka som hon inte visste att hon hade förrän då. De här begreppen – cirkeln, elden, hantverket, ordet, samtalet och ropet – har varit gnistan och inspirationen till utställningens namn: Ingen rök utan eld. Shout Fire!, uttryck vars syfte är att påkalla uppmärksamhet,
att varna och aktivera oss i denna stund av hotande skuggor och framväxande mörker. Mäktiga revolutioner bleknar långsamt bort eller stagnerar om lågan inte hålls vid liv. Genom att symboliskt skicka ut röksignaler och ropa ”det brinner!” vill vi dela en serie konstverk och ett program med dig i syfte att tända hoppets låga – och hålla fast vid tron på att det vi alla gör spelar en roll. Även om vi inte kan förutse hur och när det gör det och vem och vad som påverkas. Ingen rök utan eld. Shout Fire! är en utställning med konstnärerna Mary Coble, Annika Lundgren, Felipe Mujica, Joar Nango och Carla Zaccagnini. Därtill performance av Oskar Bråne och Karl Berg, Echo Morgan och Erdem Günduz i samarbete med Live Action samt programsamarbeten med Folkuniversitet, Nordiska Folkhögskolan, Nätverkstan, den konstnärsdrivna scenen Skogen och de skolklasser som medverkar i vårt program under hösten. Med en kombination av nya konstverk och redan befintliga verk uppmärksammar Ingen rök utan eld. Shout Fire! aktuella tankar kring kulturell autonomi, demokrati, aktivism och civilkurage. Konstverk som åberopar sig på ordets makt och uppmuntrar samtal och utbyte. Handlingar som engagerar kroppen, rösten. Metoder för insamling av kollektiv kunskap och frågor som måste besvaras ännu en gång. Allt det påminner oss om att makten kommer från marginalen, att saker faktiskt förändras, och att vi kan spela en roll i den förändringen om vi agerar. Behärskad och självsäker är cirkeln dessutom en hierarkisk struktur. Att öppna cirkeln för en kör av unika röster och att göra den genomsläpplig så att andra språk kan inkluderas, andra former av kunskap, och till och med hörnor – är ett sätt att sparka in den etablerade ordningens dörr. Att ropa ”det brinner!” är detsamma som att bryta cirkeln, att minnas vår mångfald, att erkänna att avbrott och improvisation ger oss nya roller och den mäktiga känslan av att nu är allt möjligt. Den sovande jätten är ett annat namn för folket. När den vaknar, när vi vaknar är vi inte lägre bara folket: vi är civilsamhället, en supermakt vars ickevåldsmetoder ibland, i ett lysande ögonblick är mäktigare än våld, mäktigare än regimer och arméer. Rebecca Solnit, Hope in the Dark
– Mariangela Méndez Prencke
OM VERKEN Entréplan och 2:a våningen, Katedralen
FELIPE MUJICA There Are No More Exotic Countries in Latin America, 2018 Tyg, broderi, garn
Broderierna på gardinerna har skapats i en workshop ledd av Felipe Mujica och Johanna Unzueta tillsammans med deltagarna: Carl-Henrik Andersson, Rachel Barron, Agneta Eliasson, Brita Huggert, Anna Lo Huntington, Katia Ibarra, Charlotte Juhlin, Zdenka Kalisky / Kvinnocenter: Bergsjön, AnnaKatrin Karlsson, Naomi Mignone, Maria Nyman, Anita Rådberg, Ellen Skatvenstedt, Gunnel Svensson, Kolbrún Inga Söring, Marie-Louise Thomasson och Anders Walfridson. För konstnären Felipe Mujica är de här hängande tygerna gardiner. Inte flaggor, inte banér. De hänger i rummet, glider och rör på sig. De är ickemålningar och ibland på gränsen till arkitektur. Tyget väger, har textur, en känsla. Mujica är framförallt intresserad av tygets sårbarhet, skörhet, lätthet och närhet. Han är också intresserad av handarbetet och de privata dimensioner som är involverade i utförandet. Mujicas förhållningssätt till hantverket i skapandet av gardinerna är utbytet – han överlåter sin design och tyget – och de som broderar bidrar med sin kunskap och sin hantverksskicklighet. Deltagarna i Mujicas workshops påverkar verkets slutgiltiga version genom att bestämma färgkombinationer, broderistilar och tekniker. De slutgiltiga broderierna inrymmer timtals av mänsklig energi. Stygnen innehåller kunskap och kultur, tanke och själ – allt förmedlat genom händernas arbete. Gardinerna i There Are No More Exotic Countries in Latin America kan flyttas av betraktaren i utställningen. De kan glida i sidled eller snurra runt sin egen axel. Ibland tycks de andas, som när de försiktigt rör sig i vinden eller av förbipasserandes rörelser. Mujica ser rörelserna som att konstverket befinner sig i konstant kris. För honom representerar den interaktivitet och rörelse som tillåts av besökarna en demokratisk illusion.
Gardinernas beteende beror på hur de placerats i rummet, deras relation till andra konstverk eller också atmosfäriska faktorer. Gardinerna innehåller så lite information som möjligt, men är ändå öppna för att ta emot så mycket information som är tänkbar: från det personliga till det sociopolitiska. Gardinerna kan ses som en slags teckning. En monokrom, abstrakt målning, textiler vävda av ett kollektiv, av maskinen som syr och handen som broderar. fotnot:
Den moderna abstrakta konstens otillgänglighet och oläsbarhet har av vissa setts som en typ av verklighetsflykt. Dess oförmögenhet att reflektera sociala verkligheter och dess ineffektivitet att höja social medvetenhet. Men, enligt andra, måste fantasin få tjäna ett högre syfte. Vad konstnärer behöver, mer än något annat, är att vara fria från påverkan, både från staten och andra. För om konsten dikteras ovanifrån kan den också manipuleras för propagandistiska syften och förlora sin kritiska revolutionära ådra. Men konstens kritiska potential kommer också med ett offer: den förlorar massornas uppmärksamhet. Ett kulturens kalla krig har förklarats och en järnridå har rests framför vissa av de abstrakta uttryck som skilts från det figurativa och från representation. Konsten är dock inte abstraktionens enda domän. Politiker undviker gärna riskfyllda ämnen, som hotar dem att tappa ansiktet, genom att kringgå det uppenbara och att kommunicera indirekt. Denna skeva kommunikation uttrycks istället genom undvikande omskrivningar, antydningar och metaforer.
FELIPE MUJICA född i Santiago, Chile, 1974, studerade konst vid Universidad Católica de Chile. Efter konststudierna 1997 startade Mujica det konstnärsdrivna Galería Chilena (GCH) tillsammans med Diego Fernández och José Luis Villablanca. Galería Chilena drevs från 1999 till 2005, först som ett nomadiskt och kommersiellt konstgalleri och senare som ett konstnärligt samarbetsprojekt, ett curatoriellt ”experiment”. På tidigt 2000-tal flyttade Mujica till New York, USA, där han nu bor och verkar. Parallellt med sina egna konstprojekt har Mujica organiserat och producerat många samarbetsprojekt, som också knyts samman med den egna konsten, med formgivning och bokutgivning. I centrum för hans arbete finns abstraktionen som ett språk som möjliggör andra typer av samtal. Mujicas konst har visats på utställningar i Kina, Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Schweiz, USA, Brasilien, Chile, Colombia, Guatemala och Mexico. Mujica deltog bland annat i Incerteza viva, den 32a São Paulobiennalen 2016. För hösten 2018 förbereder Mujica ett verk för FEMSA-biennalen: Nunca fuimos contemporaneous, curaterad av Daniel Garza-Usubiaga, som visas på flera platser i den historiska staden Zacatecas i Mexiko.
Entréplan och 2:a våningen, Katedralen
CARLA ZACCAGNINI Alfabeto Fonético Aplicado VIII [Applied Phonetic Alphabet VIII], 2010-2018 32 anodiserade 30 x 70 cm aluminiumplåtar
Med hjälp av Akio Aoki, Amilcar Packer, Birger Lipinski, Geir Haraldseth, Katharina Schlieben, Laercio Redondo, Lucas Lenglet, Olivia Plender, Raghavendra Rao, Runo Lagomarsino, Santiago Garcia Navarro, Sophia Tabatazde, Tatiana Larkina, Tove Storch och Unnar Örn.
Alfabeto Fonético Aplicado VIII [Applied Phonetic Alphabet VIII] av Carla Zaccagnini
De internationellt använda och uppmärksammade bokstaviseringsalfabeten härstammar från 1900-talets två världskrig. Dessa akrofoniska alfabet (där ett ord representerar sin första bokstav) används för att undvika missförstånd. Det är dock inte så enkelt att finna ord som kan uttalas och förstås på olika språk. Det för närvarande mest använda är det internationella bokstaveringsalfabetet för radiotelefon, OTAN, som brukas av civila flygbolag och radioamatörer över hela världen. OTAN-alfabetet innehåller dock ett flertal ord som tydligt anspelar på den anglosaxiska kulturen, till exempel Foxtrot, Golf, Whisky och Yankee. Ironiskt nog finns också Romeo och Juliet med, karaktärer som är dömda till ett tragiskt slut på grund av just ett missförstånd.
Carla Zaccagnini har producerat sitt fonetiska alfabet som ett förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet med ord som är internationellt gångbara. Även om deras uttal måste anpassas till varje enskilt språks fonetik. Några av de valda orden, med rötter i grekiska och latin, var ursprungligen mytologiska eller vetenskapliga begrepp, men som nu har blivit vardagliga ord (som atlas eller flora). Andra är så kulturspecifika att de används varje gång en refererar till en viss sak (som exempelvis harem eller ninja). Några tycks också ha blivit transnationella då de är nödvändiga för främlingar överallt (som camping eller taxi). Applied Phonetic Alphabet VIII är åttonde utförandet av detta bokstaveringsalfabet. I kod skrivs här fram ett yttrande av Mary Richardson, politisk aktivist och del av den brittiska suffragettrörelsen, som ledde fram till kvinnors rösträtt 1918 och 1928: ”Jag bryr mig mer om rättvisa än om konst”. CARLA ZACCAGNINI, tog sin Masters i Poéticas Visuais 2004 vid Universidade de São Paulo och är nu Professor i Conceptual and Contextual Practices på Royal Danish Academy of Fine Arts. Hon har deltagit i grupputställningar på bland andra LACMA (Los Angeles): Guggenheim Museum (New York): Museo Reina Sofía (Madrid): Malmö Konstmuseum (Malmö): och MAM (São Paulo). Några av hennes senaste separatutställningar inkluderar Van Abbemuseum (Eindoven); Firstsite (Colchester) och MASP (São Paulo). Carla Zaccagnini har varit residenskonstnär på bl.a. 18th Street (Santa Monica), Künstlerhaus Bethanien (Berlin) och IASPIS (Stockholm). Hennes konst har presenterats i publikationerna Cream 3 och Art Cities of the Future och hon representeras av Galeria Vermelho (São Paulo). Carla Zaccagnini bor och arbetar i Malmö och São Paulo.
2:a våningen, Katedralen
JOAR NANGO European Everything, 2017
Neon, metall, trä, päls, textil och ljudinstallation 8-kanalig ljudinstallation av den samiska kompositören Anders Rimpi Textverket E (på tv-skärm) är skrivet av poeten Martijn in’t Veld Övriga som bidragit till projektet är: Uyarakq + Tarrak (rap), Wimme Saari (joik), Elin Mar Øyen Vister (ljudlandskap), Sigbjørn Skåden (författare), Håvard Arnhoff/ FFB (arkitektur), Isak Samuel Hætta (ljud/instrumentmakare), Tanya Busse (videokonstnär), Adrian Gaspar (musiker) och andra europeiska hantverkare.
Olika beståndsdelar, löst organiserade runt ett talarpodium, utgör Joar Nangos förslag till ett parlament.
Ett parlament i bemärkelsen av ett konferensrum, ett rum som skapats för att diskutera offentliga angelägenheter. I detta parlament går orden European (europeisk) och Everything (allting) ihop. Det finns inget som kan uppfattas som enbart eller typiskt europeiskt i installationen, även om allt är europeiskt. Joar Nangos installation skapades för utställningen Documenta 14 och började som en resa över Europas gränser, från Tromsö i nordligaste Norge till Aten i Grekland. Under resan valde Nango en väg som sammankopplade bortglömda, försummade och ignorerade områden. Nango körde över 7000 kilometer och resan tog honom två månader. Han stannade på platser där olika hantverksobjekt visades för honom, och som nu är delar av denna installation. Konkreta vittnesmål, belägg för andra typer av ekonomier baserade på kunskapsutbyte, färdigheter, återbruk av skrot och inte minst generositet och improvisation (möjligheten att förändra) som själva medlet för överlevnad. Joar Nangos ”resande teater” upplät scenen till romer, feministers, konstnärers och ursprungsbefolkningars röster, både längs resan och i utställningen i Aten och Kassel. För installationen på Röda Sten Konsthall utforskar Nango hur arkitektoniska rum skapar diskurs, hur de påverkar dialogen och hur vi talar och lyssnar. På så sätt har han skapat en öppen, till synes kaotisk plats som ursprungligen är organiserad för att vara inbjudande snarare än skrämmande. För att uppmuntra människor att ta ställning och att fritt använda podiet, för att tala och lyssna. Nango har skapat sitt parlament som ett öppet, cirkulärt rum där vi kan mötas på nya premisser. Ordet parlament är kopplat till det gamla franska ordet parlement, som refererar till diskussion, möten, förhandling eller samling. Parlament i sin tur har sitt ursprung i ordet parler, som betyder att prata, att finna orden för att bygga ett samhälle. Joar Nango är en av få praktiserande samiska arkitekter, en arkitektonisk tradition grundad i det mobila och rörliga, i det provisoriska och det obeständiga och i kunskaper som utvecklats och praktiserats på resande fot. European Everything, med sin scen skapad av material och teknik från ursprungsfolk runt om i världen, är gjord för att vara rörlig. Joar Nangos verk befinner sig i en gränslös nation, det antar formen av migranters pågående förflyttning och för hans nomadiska förfäder på öppna vägar och fält fria från gränser och stängsel.
JOAR NANGO Documentation of European Everything, 2017
Videoinstallation med ljud som dokumenterar bilresan, i en Mercedes Sprinter från 1996, från Tromsö till Aten i Mars 2017, och från Aten till Kassel i maj 2017. Projektet beställdes av Documenta 14, medfinansierades av Arts Council Norway, Sámiraddi/Sami Council, Sparebank, Norske Billedkunstnere, Office of Contemporary Art, Fritt Ord och Sami Parliament of Norway.
JOAR NANGO är av samiskt ursprung, är konstnär och arkitekt med examen från NTNU i Norge. Nango arbetar med platsspecifika installationer, publika interventioner, performativa projekt och egenproducerade publikationer i ett gränsland mellan arkitektur, design och bildkonst. Han tar upp frågor om ursprungsfolks identitet, bland annat genom att undersöka de motsägelser som finns i modern arkitektur och i dagens samhälle. Han har arbetat på temat ”The Modern Same Space” genom, bland annat, utgivningen av en egen serie av fanzines, Same Huksendáidda: the Fanzine, designprojektet Samiska Skyddsrum och projektet Land & Language med mixtape/ kläder. Nango är också grundare av arkitekturkollektivet FFB som arbetar med tillfälliga arkitektur och publika projekt i stadsmiljöer. Hans verk har visats internationellt i Ukraina, Finland, Sverige, Kanada, Kina, Ryssland, Colombia och Bolivia. 2017 var han en av de deltagande konstnärerna i Documenta 14. Han är nu involverad i att starta ett nätverk av samiska arkitekter i Sápmi.
2:a våningen, Katedralen
MARY COBLE PULSE, 2016-2018
Liveperformance 10 november kl. 19-20. Performancen startar på Röda Sten Konsthalls tak. Två öppna workshops, söndagen 4 november kl. 15-18 och onsdagen 7 november kl. 17-20, lägger grunden till den performance som genomförs på Röda Sten Konsthall.
En serie meddelanden i morsekod kommer skickas ut som ljussignaler från Röda Sten Konsthalls tak till personer på strategiskt utvalda platser i Göteborg. De kommer sedan sända meddelandet vidare med hjälp av egna ljuskällor. Morsemeddelandena har komponerats av ramsor från de senaste årens protester och kamp för mänskliga rättigheter. En öppen inbjudan kommer att annonseras för att bjuda in alla som är intresserade av att medverka vid performancen. De som är intresserade av att delta ses i en workshop inför performancen, för att diskutera valresultatet av höstens val och ämnen som anses vara av stor vikt för invånare i och runt Göteborg. Tillsammans med konstnären kommer gruppen ta fram de ramsor och meningar som ska sändas ut i morsekod av deltagarna den 10:e november.
Coble kommer skicka ut den första signalen, som sedan upprepas och sänds vidare genom staden.
Foto: Henry Chan Från liveperformancen PULSE, 2016
Några av de ramsor som sänts ut då PULSE genomförts tidigare är: One voice; Resistance is justified, when people are occupied; Who’s streets, our streets; The people are rising, no more compromising; Black Lives Matter; Police brutality-shut it down, mass incarceration-shut it down; For those who can’t we raise our fists; No hate, no fear, refuges are welcome here. PULSE (2016) visades som en del av MONOMYTHS, ett årslångt projekt initierat och curaterat av Jess Dobkin och Shannon Cochran genom FADO Performance Art Centre (Toronto, Kanada). PULSE och PULSING erkänner dem som förlorade sina liv, eller fick sina liv förändrade för alltid, under skjutningen på queerklubben Pulse i Orlando, Florida, 2016. 2:a våningen, Katedralen
MARY COBLE PULSING Gothenburg, 2018
Platsspecifik, ljusinstallation av LED-lampor pulsingingothenburg.tumblr.com
PULSING Gothenburg är en platsspecifik ljusinstallation som omvandlar budskap till morsekod och sänder ut textmeddelanden genom ljussignaler. På PULSING Gothenburgs hemsida bjuds göteborgare, och intresserade längre ifrån, att skriva meddelanden om medborgerliga rättigheter, texter från protestsånger, verser från politiska dikter eller andra texter de känner sig styrkta av. Meddelandet kan vara högst femhundra tecken och det går att skriva på arabiska, danska, engelska, grekiska, hebreiska, persiska eller svenska. Texten kommer översättas direkt till morse och sänds ut som pulserande ljus från ett fönster på Röda Sten Konsthall. PULSING är ett projekt som initierats av konstnären och aktivisten Mary Coble och som har tagits fram i samarbete med kärnenergitekniker, energiaktivist och programmeraren Nick Touran. Projektet hade inte varit möjligt utan hans kunskap, nyfikenhet, entusiasm och stöd. Besök hans hemsida på partofthething.com
HUR FUNGERAR DET? ••• Gå till PULSING Gothenburgs hemsida pulsingingothenburg.tumblr.com. ••• Skriv ditt meddelande i angiven ruta (max 500 tecken) ••• Alla meddelanden som kan uppfattas som diskriminerande eller som hets mot folkgrupp kommer tas bort ••• Ett dataprogram, designat av Nick Touran, översätter texten till morsekod i realtid och ljussignaler sänds ut från Röda Sten Konsthall. Ditt bidrag läggs sedan till i den pågående kören av röster av motstånd som installationen skapar och till PULSINGprojektets arkiv. ••• Det finns en ”internationell” morsekod som baseras på det latinska alfabetet. Programmet använder dock även specifika bokstäver för alla språk som går att signalera med i PULSING (arabiska, danska, engelska, grekiska, hebreiska, persiska och svenska). INTERNATIONELL MORSEKOD
1. Längden på en punkt är en enhet 2. Längden på ett streck är tre enheter 3. Mellanrummet mellan delarna av samma bokstav är en enhet 4. Mellanrummet mellan bokstäver är tre enheter 5. Mellanrummet mellan ord är sju enheter A•– B–••• C–•–• D–•• E• F••–• G––• H••••
I•• J•––– K–•– L•–•• M–– N–• O––– P•––•
Q––•– R•–• S••• T– U••– V•••– W•–– X–••–
Y–•–– Z––•• One voice – – – –• • •••––––••–•
2:a våningen och 3:e våningen
MARY COBLE We are Here, 2017/2018
Installation med över 250 fotografiska bilder monterade på trä, A3-format
Den fotografiska installationen We are Here (2017/2018) utgår från de kvarlämnade plakaten efter Women’s March on Washington, i Washington 21 januari 2017. Marchen var en intersektionell demonstration som organiserades av kvinnor dagen efter Donald Trumps presidentinstallation i USA. Verket visar Mary Cobles noggranna dokumentation av staketen runt Vita huset där demonstranterna staplat sin protestskyltar efter marschen.
Alla fotografier och skyltar som utgör installationen We are Here kan flyttas runt i utställningsrummen av besökarna och på så sätt få ny innebörd och ny kraft i en annan kontext. Alla individuella verk i installationen går också att köpa genom en donation på 200 kr till nätverket Ingen människa är illegal. Konstnären kommer samla alla donationer under utställningens gång och ge dem till nätverket efter utställningen.
We are Here av Mary Coble
Ingen människa är illegal arbetar praktiskt och politiskt med flyktingars och migranters rättigheter. För mer information, besök deras hemsida: ingenillegal.org
HUR FUNGERAR DET? Du kan donera genom att swisha 200 kr till 076-345 45 06. När du swishar, skriv numret på det verk du vill köpa. ••• På baksidan av varje verk finns en klisterlapp, skriv ditt namn och telefonnummer på lappen. ••• Memorera numret på det verk du vill ha. ••• Uppge numret till personen i receptionen. ••• Betala med Swish eller kontant i receptionen. ••• Du kan hämta ditt verk under utställningens sista vecka (13/11-18/11), på Röda Sten Konsthalls ordinarie öppettider. MARY COBLE är konstnär, aktivist och lärare som arbetar med live art, installation och fotografi. Coble söker att visa på problem inom det kroppsliga, samhälleliga och symboliska med särskilt fokus på frågor om social orättvisa och normativa gränser. Återkommande teman inom Cobles arbeten kretsar kring queerfeministisk politik, lek, misslyckanden och intersektionell aktivism. Verken är ofta platsspecifika, forskningsbaserade och kollektiva, med aktivistiska strategier som ett återkommande och arbetssätt, både på och utanför etablerade institutioner. Coble har haft gruppoch separatutställningar i Danmark, Tyskland, Norge, Skottland, Sverige och USA. Mary Coble föddes i North Carolina i USA och bor och verkar i Göteborg. Coble har arbetat som lärare i 17 år och är universitetslektor inom Fri Konst vid Akademin Valand på Göteborgs universitet.
2:a våningen, Katedralen
ANNIKA LUNDGREN Enade vi stå (del II) - Demokrati och Förhandling, 2018 Performance
Längd: 30 min. Denna performance genomförs vid två tillfällen: 1 september kl. 14.30 och 9 september 18 i Katedralen, Röda Sten Konsthall. Den här performancen är skapad med deltagande av 14 volontärer som har bidragit med sin tid och sina röster för att skapa en talkör: Yosuf Akbary, Karl Bergh, Mary Coble, Gunilla Grundström, Cizzi Grönkvist, Jan-Erik Lundström, Mariangela Méndez Prencke, Petra Modigh, Felipe Mujica, Maria Nyman, Ellen Olaison, Eva Sik, Jessica Sörenson, Shukrullah Yaghubi.
För Enade vi stå (del II) - Demokrati och Förhandling har Annika Lundgren producerat ett partitur som tolkas live av en talkör med femton deltagare. Denna grupp frivilliga deltagare har som uppgift att tala eller ropa de meningar som tilldelats dem. Talkören följer partituret som korresponderar med opinionsundersökningar gjorda bland svenska väljare under perioden september 2014 till 2018. De speglar den politiska opinionens förändringar under den senaste mandatperioden, utifrån kategorier som sjukvård, skola och utbildning, arbete/arbetslöshet, ekonomi, invandring/integration, miljö och klimat, pensioner och försvar. Talkören har i uppdrag att upprepa meningar som valts från Sveriges riksdags definition av demokrati: Demokrati handlar om människors lika värde och rättigheter. I Sverige finns rättigheterna angivna i grundlagen. All offentlig makt utgår från folket. Rätten att rösta är en förutsättning för demokrati. Alla i kören talar inte samtidigt hela tiden, utan antalet röster som ingår i kören kommer att variera under uppförandet enligt ett bestämt mönster. Vid vissa tillfällen är det bara en eller några få röster som talar, vid andra tillfällen talar alla. Utöver performancen har Annika Lumdgren också en slideshow som beskriver hur högertrafiken infördes. Presentationen finns på Röda Sten Konsthalls fjärde våning och visas under hela utställningsperioden.
3:e våningen
CARLA ZACCAGNINI In Order of Appearance, 2013-2018 Bearbetade tidningar
8 enheter, olika dimensioner
För Ingen rök utan eld. Shout Fire! presenterar Carla Zaccagnini en ny del av sitt pågående projekt Elements of Beauty, ett forskningsprojekt med fokus på berättelserna om de attacker på konstverk som WPSU – den militanta kvinnorättsorganisationen Suffragetterna – genomförde 1913 i sin kamp för kvinnors rösträtt. Tidigare hade suffragetterna attackerat olika kommunikationssystem genom att klippa av telegraflinjer, kasta syra i brevlådor eller rista ”röster för kvinnor” på mynt. Carla Zaccagnini fascineras av dessa aktioner som ifrågasatte vad som visas och vad som gömts, liksom relationen mellan offentligt och privat, tydligt uttryckt i deras koreograferade attack 1912 mot ett skyltfönster i centrala London. Att krossa glas, den genomskinliga barriären mellan offentligt och privat, är också en del av attackerna på konstverken då dessa innefattade att krossa en vitrin eller tavlors skyddsglas på museer. Glas är dessutom ett material i Zaccagninis nya verk - In Order of Appearance. I In Order of Appearance visas de dagstidningar som rapporterade om suffragetternas aktioner och deras ödeläggelse av konst på museer och gallerier, i original. Dessa delvis övertäckta tidningsartiklar, skyddade av glasskivor, har redigerats för att visa hur nyheterna om aktionerna rapporterades och konstruerades i media. Och, följaktligen, hur verkligheten konstruerades då – och fortfarande konstrueras. Med In Order of Appearance efterlyser Carla Zaccagnini på nytt vår delaktighet, i konstruktionen av verkligheten, genom att uppmuntra oss att ompröva vår syn på hur vissa berättelser når oss. Hennes verk synliggör de val journalister gör när de väljer ord för att beskriva kvinnorna som genomförde dessa aktioner. Zaccagnini ställer frågan: Vilka var föreställningen om kvinnor och vilken bild av makten fanns vid den här tiden? Vilken slags information erbjöd artiklarna om suffragetternas kamp? Hur mycket har rapporteringsmetoderna bidragit till att upprätthålla status quo?
4:e våningen
ANNIKA LUNDGREN Enade vi stå (del I) - Det Stora Svenska Skiftet, 2018 Videopresentation Längd: 10 min.
Söndagen 3 september 1967 bytte Sverige från vänstertrafik till högertrafik. Dagen kallas för Dagen H där H står för Högertrafikomläggningen. Att förbereda detta skifte var ett kostsamt och komplicerat uppdrag. Efter tre års förberedelser (mindre än en mandatperiod) så stannades all trafik kl. 04.50 på Dagen H. Alla fordon var sedan instruerade att försiktigt köra över till vägens högra sida och vänta. Vid klockslaget 05.00, efter en nedräkning på radio, utropades: ”Nu har Sverige högertrafik” och trafiken återupptogs.
Källa: Public Domain
I Enade vi stå (del I) presenterar Annika Lundgren det svenska skiftet från vänster- till högertrafik 1967. I en traditionell powerpoint, och inte utan ironi, följer vi högertrafikomläggningen som ett framgångsrikt, kollektivt skifte från ett system till ett annat, i motsats till dagens permanenta och demokratiska förhandlingar. Denna videopresentation kompletterar de performance som Annika Lundgren genomför vid två tillfällen under utställningsperioden. Och som påminner om att kollektiva och samtidiga förändringar har varit möjliga och därför kan ske igen, om än i andra riktningar. ANNIKA LUNDGREN är konstnär, tidigare professor i Fri Konst vid Akademin Valand och för närvarande konstnärlig ledare tillsammans med Johan Forsman för Skogen, en plattform för performativ konst i Göteborg. Lundgrens praktik består av text- och tidsbaserade arbeten där det narrativa, det politiska och det performativa är centrala element, bland annat uttryckt i en serie “tal-verk” som kombinerar poetiskt och politiskt tilltal. Hon var senast aktuell med arbetet Winter Is coming - On Spirits and Populists som undersöker relationen mellan ockult spiritualism och den nya form av högerpopulism som vuxit fram i det politiska landskapet. Verket visades under 2017–2018 som performance och installation i Prag, Göteborg och Århus.
Tisdag, torsdag & fredag kl 12-17 Onsdag kl 12-20 Lรถrdag & sรถndag kl 12-18