Frid • tema
VI MÅSTE VÅGA TALA OM SJÄLVMORD Tre veckor före sin 34-årsdag avslutade Dennis von Martens sitt liv. Efter många år av depressioner och ångest såg han ingen annan utväg. Kvar fanns förtvivlade föräldrar och sju syskon. TEXT: KAJSA SÖDERBERG, TIDIGARE PUBLICERAD I KYRKANS TIDNING FOTO: EVA THELANDER
– Vi såg det komma och gjorde allt vi förmådde, men det gick inte att stoppa, berättar hans pappa Markus von Martens.
Berättelsen om Dennis von Martens är en berättelse om drömmar och längtan, om existentiell ångest, om en livslust som slocknade, om en stor syskonskara och två föräldrar som levde tillsammans under 30 år. Många djur, mycket musik och ett litet hus på landet i Blekinge. – När vi skilde oss samtalade jag med vart och ett av mina barn och frågade om uppväxten och om hur jag varit som pappa. Dennis och en av hans bröder var tätt inpå varandra i mitten av skaran, med tre äldre och tre yngre syskon. Som ett av mellanbarnen kunde Dennis ha sagt att han kände sig osedd, men som det busiga och spralliga barn han var märktes och syntes han. Han var definitivt sedd.
När Markus von Martens, kyrkoherde i Åker-Länna församling, minns sin son, nummer fem i syskonskaran, är det inte bilden av en liten sprallig och musikalisk pojke som dyker upp. I stället är det två andra bilder som kommer för honom. – Den ena minnesbilden är från visningen av hans döda kropp. Vi var samlade och såg honom en sista gång. Den andra bilden är från när han hittades. Jag såg honom inte själv, men har fått det återberättat. Han ligger hopkrupen under en filt på en madrass i tvättstugan i det hus han bodde. Det är den 31 juli 2017. Dennis är död.
Dennis gick estetisk linje på gymnasiet, spelade cello och drömde om musikaliska studier. När han inte kom in på den utbildning han ville, fattade han ett annat beslut som ledde till en helt ny yrkesbana som förvånade Markus. – Han studerade till jurist, satt ting, blev amanuens och undervisade. Men det var inte hans drömmar som förverkligades. Hans liv blev inte som han hade önskat.
Markus von Martens tystnar. Skymningen faller över åkrarna utanför Klockargården intill Åkers kyrka i Sörmland där han bor tillsammans med sin hustru Eva. På bordet framför honom ligger ett fotografi av Dennis från ett av de sista besöken på Teneriffa där Markus var kyrkoherde fram till för ett år sedan. Dennis ler på bilden men ser ändå sorgsen ut.
Skulden är något som jag måste hantera på ett sådant sätt att den inte kommer i förgrunden, att den tar över. På de många resorna världen över upptäckte han orättvisor och fattigdom och han led mycket över vad han såg. Han testade droger och drack periodvis mycket. De sista sju åren blev en kamp för överlevnad. – Jag förstod de tre sista åren hur sjuk han var, men det var ju fler år innan dess som han mådde väldigt dåligt. Naturligtvis rannsakar man sig som förälder, vad hade jag kunnat göra mer?
Bredvid fotot ligger andra papper, kopior på Dennis anteckningar om sitt mående, listor på läkare och terapeuter han sökte hjälp hos, noteringar om sjukhusvistelser och så en kopia på avskedsbrevet, några randiga sidor ur ett kollegieblock. I början är handstilen klar och tydlig när han tar farväl. Längst ner på papperet med de sista orden är bokstäverna suddiga. Han skriver om hur han kämpat men inte orkar mer. Papperen låg intill honom när han hittades. – Hans bröder hade varit som livvakter på slutet, vaktat vartenda steg. Jag var på mitt lantställe i Estland och jag minns hur jag stod när jag tog emot beskedet på telefon. Det var fruktansvärt.
Redan 1991 drabbades Markus von Martens av suicid när hans lillebror Jakob tog sitt liv, 24 år gammal.
7
