SANNA TAHVANAINEN
DEN LILLA S VA R TA
SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS
Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
© Sanna Tahvanainen 2016 Schildts & Söderströms Omslag och inlaga: Tiina Palokoski Inlagans sättning: Jukka Iivarinen/Vitale Författarporträtt: Cata Portin Tryckt hos: Otavas tryckeri, Keuru, 2016 ISBN 978-951-52-4003-3 sets.fi
OM JAG FINGE VÄLJA EN AV ALLA DE BÖCKER SOM PUBLICERAS HUNDRA ÅR EFTER MIN DÖD SKULLE JAG VÄLJA ETT MODEMAGASIN FÖR ATT SE HUR KVINNORNA GÅR KLÄDDA. DERAS BJÄFS KOMMER ATT BERÄTTA MER FÖR MIG OM DETTA FRAMTIDA SAMHÄLLE ÄN ALLA FILOSOFER OCH PREDIKANTER. ANATOLE FRANCE (1844 –1924)
TILL MINA FASTRAR, EEVA OCH MARJA, SOM LÄRT MIG ALLT JAG VET OM STIL.
INNEHÅLL
sidan 11 PROLOG SALONG
sidan 21 DEL ETT EN DOFT AV FRIHET
sidan 121 DEL TVÅ SJÄLENS KLÄDER
sidan 173 DEL TRE ETT LITET STYCKE SVART TYG
sidan 203 DEL FYRA LAX OCH TWEED
sidan 257 DEL FEM ETT EGET HUS
sidan 309 EPILOG AMERIKA
PERSONER
Vaclav Nijinsky, polsk-rysk dansare och koreograf Cécile Sorel, fransk skådespelare Dmitri Pavlovich, rysk storfurste Misia Sert (Godebska), polsk pianist Josep Maria Sert, katalansk konstnär Gabrielle »Coco« Chanel, fransk modeskapare Arthur »Boy« Capel, engelsk polospelare och affärsman Diaghilev, Ryska balettens grundare och impressario Céline, Coco Chanels hushållerska Jean Cocteau, fransk författare, poet, konstnär Paul Morand, fransk författare och diplomat Maria Pavlovna, rysk storfurstinna Ernest Beaux, parfymkreatör Pierre Reverdy, fransk poet Pablo Picasso, spansk konstnär Vera Bate, engelsk societetsdam »Bonnie«, hertigen av Westminster, Englands rikaste man Samuel Goldwyn, amerikansk filmproducent Serge Lifar, rysk balettdansör och koreograf Boris Kochno, rysk poet
PROLOG SALONG
PARIS, EFTER FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS SLUT
»CHAMPAGNE FRÅN 1895!« ropar Nijinsky. »Ett tjugofemårigt elixir«, fortsätter han och slänger ett coupeglas högt upp i luften. Lekande lätt fångar han glaset, gör en piruett och häller i av den bubblande drycken. Den ryska dansaren leker barmästare klädd i en vit kyparjacka. Han är på permission från en schweizisk nervklinik. Det viskas om schizofreni. Damerna flockas kring Nijinsky som bygger en pyramid av champagneglas på bardisken. Han har flickaktiga, nätta anletsdrag. Fylliga läppar och så mörka och täta ögonfransar att de ser målade ut. »Mes dames«, säger han och svingar sig upp på en pall. »Jag ber om största möjliga tystnad.« Och så ställer han det sista glaset på plats medan hans beundrare fnittrar nervöst. För ett ögonblick ser det ut att lyckas, men sedan kollapsar det sköra bygget. Ett regn av glas faller stumt. Musiken och sorlet från festen överröstar ljudet av glas som krossas mot golvet. Det är samma sak med kvinnornas skrik. Munnarna formas till förskräckta utrop, men allt som hörs är jazz och stoj och glam. Nijinsky sjunker ihop,
12
döljer sig bakom händerna. Det som ingen ser är att han för en stund suger på tummen, innan han kommer på sig själv. Han reser sig upp, torkar obemärkt av tummen mot kyparjackan och sträcker ut händerna i en dramatisk gest och bugar sig. Men det finns ingen där. Festen fortsätter som om ingenting hänt. Det är inte mer än ett par år sedan krigsslutet. Alla har bråttom att leva. Tre svarta män utstyrda i orientaliska dräkter spelar banjo, kornett och basun. På golvet ilar betjänter med sopskyfflar. Glasskärvorna blänker. Det ser ut som om någon strött paljetter på golvet. Cécile Sorels lägenhet bubblar. Värdinnan tar emot gästerna klädd i ett dramatiskt pannband med en droppformad pärla som faller ner mellan ögonbrynen. På golvet ligger persiska mattor omlott. Borden är draperade med tjocka guldtyger. Frukter ligger placerade här och där, för att dölja fläckar och brännmärken i de dyrbara tygerna. Fönstren täcks av djurhudar, som skapar en illusion av att världen tar slut utanför Quai Voltaire. Alla som räknas är bjudna. I våningen med svindlande takhöjd trängs prinsar med primadonnor. Affärsmän med konstnärer. Fransk aristokrati med författare. Ryska skönheter svärmar kring den vitklädde storfursten Dmitri Pavlovich. De niger djupt och kysser hans hand och kvittrar »Ers Höghet«. Cécile Sorel må vara kvällens värdinna, men det är Misia som står i centrum, klädd i djupröd sammet. Den polska pianisten Misia Godebska, som satt i Franz Liszts knä och spelade stycken av Beethoven när hon var barn. Numera är hon Misia med tout Paris och spelar piano när hon har lust och endast för sina vänner. Allt är runt på Misia. Kinderna, brösten, händerna. Inte undra på att hon en gång var Renoirs favoritmodell. Bara i ögonen finns en
13
vaksamhet som kan liknas vid kantighet. Ingenting undgår den blicken. Hon älskar att vara först med det allra senaste. Samlar på människor istället för prydnadssaker. En enda person faller utanför feststämningen den här kvällen. Det är sömmerskan som kommit från ingenstans och öppnat butik mitt i Paris. Hon har hundratals anställda, filialer i både Deauville och Biarritz och en livréklädd chaufför. Misia upptäckte henne i samma ögonblick hon steg in i salongen, helt klädd i svart med en air av sorg omkring sig. Det var som att få syn på ett oemotståndligt smycke i vitrinen hos juveleraren. »Där är hon. Hon den lilla svarta«, viskar Misia till sin trolovade Sert. »Du menar att du vill foga henne till din samling«, säger Sert och nyper Misia i baken. »Hon förlorade sin älskare i en bilolycka. Engelsmannen! Det stod i tidningen om det. Han svek henne. Gifte sig med en engelsk adelsdam. Och så dör han i en bilolycka bara några veckor senare. Det är som taget direkt ur en kärleksroman. Mannen hette någonting märkligt, vad kan det ha varit ...« »Sluta skvallra, lilla sockertopp«, säger Sert och försöker distrahera sin blivande fru med en kyss. Sert är inte intresserad av skvaller om någon liten sömmerska. Misias blivande man är katalan och konstnär, känd för sitt besynnerliga sätt att måla nakna kroppar i gråskalor. Hans yttre är minst lika omisskännligt som hans konst. Huvudet är skalligt och blankt, som en polerad möbel, medan den stora kroppshyddan är kraftigt behårad. När Sert skrattar, och det gör han ofta, ser han ut som en glad apa.
14
Men det går inte att hejda Misia när hon väl kommit igång. »Det sägs att hon bor på hotell, att hon sover inlåst i ett vitt rum. Ingen vet varför. Sert! Varför lyssnar du inte? Du din stora ludna bon vivant! Säg inte att du är hungrig igen?« »Misia, Misia«, suckar Sert. »Går du omkring och minns allt det där om en människa du inte känner?« »Inte känner? Vi har i och för sig aldrig träffats, men du ska få se. Jag kommer att lära känna henne. Vi kommer att bli bästa vänner.« »Tänk om vi skulle ta och smaka på buffén istället?« säger Sert. »En hel gris bars nyss in. Och här finns ostar i storlek med dina hattaskar. Kom ska du få se!« Misia är inte ett dugg intresserad av maten. »Den kvinnan är ett mysterium. Ingen vet varifrån hon kommer. De som känner henne säger att det är omöjligt att sätta fingret på henne. Att hon är som dimma eller cigarettrök. Jag vet inte. Håller du inte med om att hon ser sällsynt tydlig ut i sina svarta kläder?« Misia vänder sig om för att peka ut henne för Sert, men schäslongen är tom. »Var är hon? Jag är säker på att hon satt där nyss. Inte har hon väl hunnit gå? Jag som tänkte gå fram och prata med henne.« Medan Misia fortsätter babbla söker sig Sert närmare bordet som dignar av läckerheter. Misia mumlar för sig själv att han lika gärna kunde gå omkring med ett par picardiska korvar instoppade djupt i öronen. Han lyssnar ändå aldrig på vad hon säger. Musiken tystnar och sorlet dämpas. Det går ett sus genom salongen när värdinnan klättrar upp på biblioteksstegen. »Älskade gäster! Nu blir det program. Min orientaliska vän har lovat att roa oss.«
15
Dubbeldörrarna slås upp. In kommer två storväxta män bärande på en sammetsklädd bädd. Först när de kommer närmare kan man se att bädden är överströdd med glasskärvor. Så hörs flöjtmusik och en liten gestalt med håret dolt under en turban visar sig. Det är en fakir klädd i sammetsväst och korta paljettprydda haremsbyxor. På fötterna har han snabelskor med platåklack. En ädelsten blänker mitt på turbanen. Händerna är små och välvårdade. Längst ut på lillfingret gnistrar en liten gul sten som är infattad i guld. Männen ställer bädden på golvet, medan fakiren långsamt rör sig närmare. Han gör några svepande handrörelser i takt med flöjtmusiken och tar sig vigt upp på bädden. Utan att röra en min sätter han sig i lotusställning på glasskärvorna. Ett nytt sus går genom salongen när bädden lyfts upp på matsalsbordet. Gästerna trängs runt fakiren. Det krossade glaset och paljetterna på haremsbyxorna glittrar. Alla vill röra vid glasskärvorna. Fakiren sitter oberörd kvar. När Misia sträcker sig efter en skärva möter hon för en kort stund fakirens blick. Ögonen är mörka och intensiva. Hon blir så påverkad av blicken att hon kramar om glasskärvan tills hon skär sig. Det börjar blöda ymnigt från handen. Hon försöker hitta något att torka av handen på. Sammetsöverkastet! Misia torkar av handen på bädden. Fakiren försvinner lika snabbt som han kom. Dubbeldörrarna slukar det lilla ekipaget och flöjtmusiken dör ut. »Mon Dieu!« utropar Misia där hon står omgiven av sina vänner som flytt undan bolsjevikerna. »Det gjorde ont i baken på mig bara av att se på. Fanns det fakirer vid det ryska hovet?« frågar Misia och sveper vidare utan att vänta på svar. Exilryssarna är underbara, men de suger musten ur henne. Och deras dryckesvanor sedan! De envisas med att hälla i sig av den söta
16
ljusröda drycken som de kallar rysk champagne. Borde den inte vara slut vid det här laget? Är det inte evigheter sedan den där revolutionen? Misia försöker få syn på sömmerskan i folkvimlet, men schäslongen vid fönstret är tom. Antingen har hon lämnat festen eller så finns hon någonstans i myllret. Först fram på småtimmarna lyckas Misia hitta henne. »Åh, där är ni! Jag har längtat efter att få byta några ord med er hela kvällen. Vad tyckte ni om fakiren?« Coco Chanel tittar upp. Ögonen hon borrar rakt in i Misia är paralyserande och ännu mörkare än det svarta håret. Mörka som kolstycken ... Misia blir ställd. Sömmerskans ögon är skrämmande lika fakirens. Misia tvingar sig att titta på någonting annat. Kvinnans hud. Hon studerar den bleka och utsökta huden ingående. Det är tveksamt om den ens är pudrad. Coco Chanel ser inte ut att vara en dag över tjugo. Händerna är små och naglarna kortklippta. På lillfingret glöder en liten gul sten infattad i guld. En exakt likadan ring som fakirens! Var fakiren i själva verket Coco Chanel? Misia skakar på huvudet i ett försök att tänka klarare. Det kan inte stämma. Det måste vara bålen. Hur många glas har hon egentligen druckit? Misia bestämmer sig för att koncentrera sig på inredningen. Blicken landar på gardinerna. Det är varken tyll eller siden, utan malätna djurhudar som stänger ute världen. »Vilka fantastiska gardiner!« säger Misia och slår teatraliskt ut med händerna. »Tycker ni?« säger Coco. Istället för att fortsätta konversationen fiskar hon upp spegel och läppstift ur sina fickor och börjar bättra på färgen på läpparna med en
17
snillrik pensel. Misia tror inte sina ögon. Att Coco vågar ägna sig åt någonting så privat, på gränsen till intimt, mitt framför näsan på henne. Det betyder att hon inte har en aning om vem det är som står och tilltalar henne. Misia önskar att hon själv ägde en likadan pensel. Hon noterar att spegeln, läppstiftet och penseln låg i fickorna. Det är så Sert gör. Han har allting i fickorna. Misia har aldrig sett en kvinna göra så tidigare. Hon har aldrig träffat en kvinna med stora fickor. Coco knyter en scarf omsorgsfullt runt halsen. Hon är väl inte på väg bort? Misia försöker hitta på någonting nytt att säga. »Ni har träffat Sert? Min blivande man. Han är konstnär. Målar mest nakna kroppar i underliga färger. Det brukar vara grått. Mest bara grått.« Coco skakar på huvudet. I bakgrunden skrattas och skålas det. En karl i stora vita byxor har fått för sig att tömma fruktfaten och börja jonglera med aprikoser. »Nu vet jag! Följ med oss på bröllopsresa.« Coco ser oförstående ut. »På bröllopsresa?« »Vi gifter oss i övermorgon. Bröllopssviten är rymlig.« Coco skakar bestämt på huvudet. »Jag måste arbeta. Dessutom, vad skulle er man säga om det?« »Inte springer väl klänningarna iväg från er? Det är inte frågan om livstid utan bara om fyra veckor. Och vad gäller Sert, så har han ingenting att säga till om. Det blir urtråkigt om bara Sert och jag åker. Vad ska jag göra i en hel månad i Italien med honom? Han bara ser på konst och äter. Medan jag har tråkigt. Om ni kommer med blir det annorlunda. Vi skulle vara en sådan underbar trio ... Misia, Sert och lilla Coco.«
18
Någonting tänds i ögonen på Coco Chanel. »Så ni är Misia? Den Misia?« »Vi behöver inte göra något stort nummer av det«, säger Misia med spelad anspråkslöshet. »Och snälla ni, säg du.« Coco plockar fram en röd mantel med pälskant som tydligen legat under schäslongen hela kvällen. Hon stiger upp och sveper plagget över axlarna. Misia bara gapar. »Jag önskar att jag hade en likadan mantel som ni … Jag menar du«, säger Misia. »Istället släpar jag omkring på en skabbig rävpäls som är alldeles för trång över axlarna.« Coco skakar av sig det extravaganta ytterplagget och lägger det omsorgsfullt runt Misia. »Menar du att jag får den?« »Visst«, säger Coco. »Jag känner mig som en drottning!« säger Misia förtjust. »Jag är en drottning. Och du, du är ... Jag vet inte vad. Men jag vet att vi kommer att bli bästa vänner.«
19
DEL ETT EN DOFT AV FRIHET
1. VENEDIG, BÖRJAN AV 1920-TALET
redan innan hon stiger ombord på vaporetton. Hon har bestämt sig för att vara den som först får syn på Venedig. Hon har aldrig tidigare åkt båt, aldrig varit utomlands. Stadens silhuett får henne att tappa andan. Palatsen och kyrkorna tecknar en oförglömlig bild framför henne. Misia sover bort allting. När Coco försöker skaka liv i sin väninna mumlar hon att om staden inte hunnit sjunka är den säkert sig lik. För Coco är allting nytt. Dofterna, ljuset och vattnet som finns överallt. Sert pekar ut basilikor och renässanspalats. Coco hinner inte med, hon bländas så. Venedig är en spegel, en stor guldspegel som tar emot dem. Staden finns i två versioner, samtidigt. Coco kan inte bestämma sig för vilken som är vackrast. Själva staden med byggnader och broar eller spegelbilden som ligger och glittrar i vattnet. När en pråm fullastad med sopor åker förbi dem tycker Coco att till och med den är vacker. Ett stycke längre fram ser hon två män hissa upp en fåtölj genom ett fönster. »Det måste vara någon som flyttar«, ropar Coco och pekar på möblerna som står staplade längs kajkanten. COCO KÄNNER AV SJÖSJUKAN
22
De når Markusplatsen alldeles för snabbt. Vart hon än ser möts hon av guldlejon. »Det kan inte vara en slump«, säger Coco. »Jag är född i lejonets tecken.« Sert väcker Misia när vaporetton saktar in. Det blir stor uppståndelse när hon i sitt yrvakna tillstånd får för sig att den tredje hattasken har försvunnit. Men hattasken hittas och det lilla sällskapet står snart på fast mark. För Coco känns det som att stå på havet. Hon försöker nagla fast blicken vid gondolerna som ligger förtöjda tätt intill varandra. De ser ut som svarta blanka kistor som rör sig rytmiskt i vågskvalpet. Dörrarna till hotell Danieli slås upp. Coco blir stående. Smekmånadsparet går mot receptionen. Misias skratt ekar i foajén. Coco försöker att få världen att sluta gunga. Det är marmor, guld och röda tyger överallt inne i det anrika hotellet. Speglarna har guldramar tjocka som överarmarna på en vuxen man. Kristallkronorna hänger så tätt att det ser ut som om det inte finns något tak. Coco önskar att hon kunde ta på sig glasögonen för att se ordentligt, men hon visar sig aldrig med glasögon. Aldrig. Glasögonen får henne att se äldre ut, inte äldre än vad hon i själva verket är, men äldre än hon har lust att vara. Coco står kvar, förlamad av alla intryck, när de nygifta kommer gående. »Har du aldrig bott på Danieli förut?« säger Misia. »Bröllopssviten finns högst upp.« En hiss helt klädd i speglar tar dem till högsta våningen. »Det väckte vissa frågor när det framgick att vi är tre som delar på bröllopssviten. Så jag meddelade att du är min ogifta lillasyster. Sert försökte få det till att han har med sig sin älskarinna på vår bröllopsresa. Fy på dig, Sert«, säger Misia och nyper tag i Serts örsnibb.
23
Sert drar Misia våldsamt mot sig och börjar hungrigt kyssa henne utan att bry sig om hisspojken. Coco tar ett steg tillbaka och stöter mot spegelväggen. Genom spegeln ser hon hur Serts öra glöder rött efter Misias oömma hantering. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Coco stiger ensam ut. Serts händer har försvunnit in under Misias kläder. Coco låter rumsnyckeln falla. Då väcks de ur sin förtrollning. Misia hinner inte gå många steg innan Sert tar tag i henne och lyfter henne i vädret. När han bär Misia över tröskeln står Coco och håller upp dörren. Bröllopssviten går helt i rött, endast golvet är svart. Djuprött blandas med fuchsia och pudriga rosa toner. Mitt i det stora sovrummet tronar en himmelssäng. Det är dit Sert för Misia. Coco går in till det mindre sovrummet. Också det är inrett i rött. Tapeten är rikt ornamenterad. Hon låter handen vandra längs mönstret. Det är som att återvända till det röda rummet hos farbrorn i Issoire. Hon drar tillbaka handen som om hon bränt sig och påminner sig om att hon är på smekmånad. Det röda rummet hör till det förflutna. Men minnena sköljer över henne och är lika omöjliga att bli av med som en annalkande storm. Varför åkte de till Issoire? Var det för att modern var sjuk och de behövde hjälp? Coco minns inte. Men hon minns att hon låstes in i det röda rummet tillsammans med sina två systrar och två bröder. På den tiden var hon lilla Gabrielle. Vem var farbrorn? Var han en släkting? Inte heller det minns hon. Men det röda rummet glömmer hon aldrig. Hon kan inte ha varit mer än sex sju år gammal när det hände. Lilla Gabrielle. Först uppförde de sig fint. Flickorna höll sig till sitt hörn och pojkarna till sitt. Tills någon började fingra på tapeten och upptäckte att den var inbjudande mjuk, nästan fuktig. De rev loss en liten flaga var. Men tiden blev så
24
lång att de fortsatte, de rev lite till och ännu lite till. Tapeten var som en stor sårskorpa som det var omöjligt att låta bli att pilla på. Till slut hade de rivit bort så mycket att stenväggen lyste blek där under. De fortsatte tills de hade klätt av hela rummet. De nakna väggarna hade samma färg som en plockad kyckling. Tapetflagorna låg som brinnande höstlöv på golvet och var så klibbiga av gammalt tapetklister att de fastnade överallt. Barnen gick omkring med fuktiga remsor i finstrumporna. Lilla Gabrielle klistrade fast en remsa under näsan och pratade med grov röst så att syskonen vek sig av skratt. De nöjde sig med att leka med tapetresterna en stund, innan de riktade blickarna högst upp i rummet där det fanns en strimma rött kvar. De staplade alla stolar som fanns ovanpå varandra och klättrade turvis upp och rev loss det sista. De hörde inte när nyckeln vreds om och modern kom in. Hon stod kvar tills de upptäckte henne. De hörde hennes tunga andetag när hon backade ut ur rummet. Det värsta var att hon inte sade ett ord. Moderns tystnad var det mest skrämmande som fanns. Sedan började modern hosta. Hon hostade och hostade. Hela vägen hem hostade hon. Efter det som hände med tapeten blev det aldrig några fler besök hos farbror i Issoire. Och modern kunde inte sköta sina sysslor. Hon orkade varken tvätta eller diska. Fadern fanns inte där, inte heller den gången. Han fanns aldrig där. Han släpade omkring på sin skramlande vagn och stod och sålde flanellunderkläder och emaljkärl på marknaderna. Dörren mellan sovrummen i smekmånadssviten står öppen. Misia och Sert provligger himmelssängen. Kläderna ligger utströdda på golvet. Coco ser Serts nakna kropp. Han är luden överallt utom på huvudet. Misia omfamnar honom och kysser honom intensivt.
25
»Nu är du min«, säger hon. Coco blir stående på tröskeln mellan sovrummen. De har glömt bort att hon finns. Coco står och tittar ända tills det gör för ont. Då backar hon in till sig och lämnar Misia och Sert ifred. Det är deras bröllopsresa. Inte hennes. Det var otänkbart för Boy att gifta sig med Coco. Boy, hennes livs kärlek. Nu är allting för sent. Boy är död. Strax innan han dog gifte han sig med en annan. En engelsk adelsdam. Så långt ifrån Coco han kunde komma. Boy spelade med öppna kort. Lämnade henne ensam i lägenheten på Boulevard Malesherbes varje kväll när han gick ut med sina vänner. Han kunde inte visa sig tillsammans med en sådan som hon. En modist och demimonde. Att gifta sig med någon som hon var otänkbart. En sådan som hon. Med någon som hon. Även om Boy inte kunde visa sig tillsammans med henne, var han den enda som förstod henne. Han var den enda man som visat respekt för henne. När Coco talade lyssnade han. Han ville alltid höra hennes åsikt, oberoende om det handlade om dagspolitik eller vilken färg de skulle ha på sängöverkastet. Det som kanske ändå mest knöt ihop dem var deras önskan om att inte ha något förflutet. Boy ville aldrig tala om sin familj. Omständigheterna kring hans födelse var höljda i dunkel. Coco förstod och ställde aldrig några frågor. Hon om någon visste hur det var att ha saker att dölja, att aldrig till fullo accepteras i de aristokratiska kretsarna. Boy frågade heller aldrig någonting om hennes familj. De hade en outtalad ömsesidig överenskommelse. Boy retade henne alltid för att hon slaviskt bar scarf. När saken kom på tal blev hon tyst och tvär. Han kunde inte veta att Cocos mor dog på grund av sina klena lungor. Nätterna när modern hostade tills hon
26
spydde blod, Coco minns dem som om det var igår. Hon har inget minne av moderns ansikte. Näsdukarna är det enda hon ser framför sig. De fanns överallt, de rödfläckiga näsdukarna. De blev hårda när blodet torkade. Och luktade järn, så som händerna luktade när lilla Gabrielle hade lekt hela dagen på gravgården och rört vid de rostiga järnkedjorna som fanns runt de största gravarna. Det var inte en mor att krypa upp i famnen hos. Coco och hennes syskon fick lov att smyga på tå runt henne. Inte undra på att Boy blev allting för Coco. Hennes syster, bror, mor, far. Allting. »Hallå! Är det någon hemma?« Misia viftar med båda händerna framför ögonen på Coco. »Förlåt, jag ... « »Sert vill gå ut, men jag har ingen lust. Du kan väl göra honom sällskap?« »Jag ska bara byta om så är jag klar.« Cocos resegarderob går i avslappnad maritim stil med randiga blusar som lämnar en del av magen bar, vida byxor med bälten av hampa och platta ballerinaskor. Hon väljer vita byxor och mörkblå blus och kröner sin enkla klädsel med en marinblå turban. Misia vet inte vad hon ska säga när hon får syn på Coco. Hon sväljer ett par gånger medan hon samlar sig. Att den lilla sömmerskan alltid måste vara udda. Hon har sytt en ny garderob åt sig inför resan och lämnat sin änkeutstyrsel i Paris. När Coco frågar vad Misia tänker ägna sig åt får hon ett svävande svar. Sert blinkar och säger att det är lika bra att lämna henne ifred. Han teaterviskar att Misia inte bryr sig om så mycket annat än sig själv. När de har stängt dörren efter sig rusar Misia ut, klädd i bara en kimono.
27
»Du har väl din amulett med dig? Den jag gav dig på tåget? Du får inte gå ut utan den. Inte i den här staden. Och i synnerhet inte när du är med honom«, säger Misia och pekar på Sert. Allt Coco hittar i sina fickor är puder, läppstift och nycklar. När Misia erbjuder sig att titta på nattduksbordet, insisterar Coco på att själv gå in och hämta den. Hon behöver inte leta länge innan hon hittar den lilla elefanten. När Coco lämnar sitt rum låser hon dörren efter sig. Misia säger ingenting, men noterar allting. Nyckeln sätts i samma ficka som amuletten.
28