Laudatur blädderex

L au dat u r

Peter Sa ndström Transparente blanche · 2014 Till dig som saknas · 2012 Gigant · 2008 Manuskript för pornografiska filmer · 2004 Syster måne · 2001 Plebejerna · 1998

2

Peter Sandström ──

Laudatur

S& S 3

L au dat u r

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

© Peter Sandström 2016

Schil dts & Söderströms sets.fi Omslag och grafisk form Anders Carpelan Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2016 isbn 978-951-52-3987-7

4

L audatur ──

5

L au dat u r

6

Ett

En kväll i september tänkte jag på far, och att han säkert hade älskat mor trots allt. Han var förstås död sedan länge, men jag kunde fortfarande höra hans röst och hans skratt.

Bara en gång hade jag sett honom gråta. Jag mindes att han då hade sagt ”man borde åtminstone få dö lycklig”, en ordvändning som jag tyckte var utslätad och högtravande på en och samma gång; far brukade inte säga sådana saker.

Han använde denna bisarra formulering under en av de monologer som han höll i mitt sällskap sensommaren nittonhundraåttioåtta, då han under en kortare tid pratade enbart högspråket.

Det handlade om några få augustidagar i ett skede som kändes oändligt, men som givetvis inte var det, utan en ordinär passus i livet, eller ett uppehåll.

Det var en räcka dagar då han lät rosorna vara.

I vanliga fall hade han alltid plockat en ros till mor varje morgon, och jag hade ibland tänkt att det var hans sätt att visa att han var belåten med livet och redo att dö. Varje morgon under blomningstiden flöt en nyss utslagen rosenknopp i det grunda vattnet i skålen på bordet i salongen. Det var tecknet på deras lycka. Några ord behövdes inte.

Den där kvällen i september många år senare tänkte jag att jag aldrig fick veta om han dog lycklig. Han hade gått och lagt

7

L au dat u r

sig i sin säng i en småstad på västkusten och sedan aldrig vaknat mera. Svårare än så var det inte.

Jag tänkte på far och mor då jag låg och läste i min säng och regnet föll över Port Arthur. Det var bara lite minnen. Sedan somnade jag med lampan tänd, och när jag vaknade var minnet av pappas röst inte där längre.

Jag hade hunnit vänja mig vid att vakna av tystnaden, i ett hus som var tomt på kvinnor och barn. På sätt och vis kändes det trösterikt och riktigt för jag hade redan nått den punkt då det var enkelt att acceptera att det började bli sent i livet, något som kunde låta poetiskt men som sällan var det för den som tvingades göra själva insikten. Men lika bra som det gick att börja med stavgång eller vattengymnastik eller grundkurser i spanska på arbetarinstitutet kunde det gå att lära sig acceptera melankolin och den långsamma färden utför, ett skeende som det var tvunget att förhålla sig till. Det var därför jag hade lärt mig att tycka om att vakna av tystnaden, ensam i sängen i källaren, med alla de andra rummen i bostaden stilla och övergivna på våningarna ovanför mig. Ofta var jag glad på morgnarna, det hände ibland att jag vaknade av att jag skrattade, och det bekymrade mig egentligen inte att det fanns folk i släkten som tidigt hade tagit sin flykt in i olika former av galenskap.

Det var redan fredag och september, och jag såg fram emot dagen. Det fanns inte mycket som tyngde mig. Zebra hade meddelat att hon var gravid igen. På golvet i vardagsrummet gjorde jag tjugofyra situps. Sedan kokade jag morgongröten.

Zebra höll allt oftare till hos någon som kallades Mäkinen. Jag tänkte att det var ett av dessa intellektuellt betingade förhållanden där det goda samtalet betonades, och jag insåg att det var en situation som jag för bara några år sedan skulle ha avfärdat som patetisk och låg, men som jag nu kunde acceptera med

8

Ett

någon sorts värme, för jag kunde se det sympatiska i att vuxna människor hittade tröst och förståelse i relationer med andra människor som befann sig i likadana lägen. Eller kanske det helt enkelt var kärlek.

Den här fredagen hade jag ett möte inbokat med professor Tulijärv, som hade läst min senaste bok. Han ville att jag skulle medverka i ett samkväm med en grupp teologistuderande, som skulle diskutera under temat ”Gudsbilden i nyare skönlitteratur”, en formulering som jag egentligen kände mig främmande inför. Men jag ville ställa upp för professor Tulijärv; han var redan en gammal man.

Dagen innan hade han ringt mig. Han ville att jag skulle besöka honom för att diskutera det stundande samkvämet. I telefon pratade vi en del om lyrik, och sedan förlorade Tulijärv sig i en utläggning om en av sina gamla brevvänner, en man som av allt att döma hade valt att ta livet av sig vid sjuttiofem års ålder, för att han ville att liket skulle vara i bra skick. Jag kände en stigande irritation; det där var en av de sidor som jag hade svårast för med Tulijärv, hans sätt att på ett självklart sätt tro att allt som han hade hört och sagt också var av intresse för andra. Jag hade inte ens hört talas om karln som Tulijärv lade ut texten om, så bara för att säga något, och få ett slut på Tulijärvs svada, sade jag: Zebra är gravid.

Tulijärv tystnade. Jag kunde höra hur han andades i telefonluren, som om han hade väntat på en förklaring, men inte vågat hoppas på att den skulle komma.

Men vi ska kanske inte ha barnet, sa jag.

Jaha? sa Tulijärv.

Hon är fyrtionio, sa jag.

Oj, sa Tulijärv.

Jag tänkte att Tulijärv mycket väl visste hur gammal Zebra

9

L au dat u r

var, och att hans förvåning var spelad. Jag fick åtminstone tyst på honom, och vi slog fast att jag skulle besöka honom dagen därpå.

Nu var dagen här. Jag åt gröt i det tysta köket. Jag satt och betraktade en teckning som Neo hade gjort i skolan. Bilden föreställde tsunamin i början på nollnoll-talet. Neo gick inte i skolan nu längre. Jag tänkte att teckningen hade blivit kvar på väggen i tio år. Köket var en plats som förändrades, men det gick väldigt långsamt, ungefär som ett landskap som inte brukades och inte heller skändades; träd som växte vilt och tuktades av stormen, lador som satte sig och blev krumma i ryggen, bergknallar som ständigt tvagades i sol och regn, men som aldrig skulle bli rena.

Det handlade om en tröghet som inte lät sig upptäckas medan den pågick – men om man studerade gamla fotografier kunde man se att rörelsen fanns där, beslöjad av sitt eget låga tempo. En hylla hade försvunnit, en annan kommit i dess ställe. Lampornas skärmar hade spruckit eller blacknat. Magneterna på kylskåpets dörr bytte ständigt ordning, men inte snabbare än rörelsen hos kontinenternas socklar, ett svårmätbart omlopp som försiggick under ett lågfrekvent brummande som var alldeles för mäktigt för att höras, och som kom till ytan endast som en halvkvävd gäspning vid frukostbordet.

Jag kunde fortfarande se spåren. Det var så här vi hade levt.

Vardagliga ting kunde fylla mig med vemod. Jag betraktade ett par röda gummistövlar som jag hade köpt till Neo när han var fem år; jag undrade om ett barn skulle sätta sin fot i de där stövlarna någonsin mer. På samma sätt kunde jag ibland betrakta kappor som häktats på sneda krokar och blivit hängande i flera år, orörda; jag kunde öppna skåpdörrar och lägga märke till skidor och stavar som inte rörts av snö på ett decennium. Jag såg tomma fotbollar, jag såg seriemagasin som ingen längre läste.

10

Ett

Ibland kändes det som om jag hade försökt bedöma vad som kunde slängas, och vad som måste sparas, som om jag sökt ett slags sammanfattning av det värde som man kunde ge tingen utgående från hur de hade brukats och av vem, en uppdelning mellan det mätbara och det affektiva, en ekvation som förvisso aldrig skulle låta sig lösas. Jag lät allt förbli.

Det var första gången jag skulle besöka Tulijärv i hans bostad.

Vi hade haft för vana att ses i miljöer som kunde kallas neutrala. Det var ofta konstmuseet, eller Hasses Pub, eller Honkapirtti, någon gång tog vi en promenad längst ute på udden i Runsala. Jag var inte säker på hur han bodde. Borde jag ta med mig en gåva? Kanske ett halvt dussin peruanska cigariller. Eller en flaska ädelbrännvin. Tanken på allt det där tröttade ut mig.

Jag bestämde mig för att möta Tulijärv tomhänt som vanligt.

Det hade aldrig känts som om han hade väntat sig något av mig, annat än att jag skulle lyssna till det han hade att säga. Jag brukade uppskatta våra stunder på konstmuseet. Jag tyckte att de följde en koreografi som jag visserligen genomskådade, men som jag lät bli att kommentera; jag hade lärt mig att känna respekt för äldre människor. Tulijärv brukade vänta på mig på museets trappa, jag kunde se honom på avstånd om jag kom promenerande genom Puolalaparken. Han stod stilla, som om han hade agerat modell för en silhuettmålare, men jag visste att han hade lagt märke till mig. Jag brukade tänka att han såg ut som någon som utövade ett ämbete, en man som kunde ha gestaltat en statlig agent i ett drama från sjuttiotalet, en karaktär som det skulle gå illa för trots att han enligt manuskriptet hade en roll som till sitt väsen var god. Han brukade stå där och vänta, och när jag kom upp på trappan sade han alltid ”Tjingeling, unge man”. Sedan öppnade han dörren och höll upp den för mig med en lätt bugning.

11

L au dat u r

Jag satt och undrade hur han skulle öppna dörren till sitt hem.

Jag var inte glad över att tvingas besöka honom där. Jag ville inte se hans hyllor och skåp, ville inte känna doften som mättats av nedsuttna länstolar eller soffor som hade städats med dammsugare och fuktade trasor, jag ville inte se hans krukväxter eller spåren av honom i köket, det skulle vara som att gå över en gräns, som att inleda en alldeles för personlig relation med någon som annars fick betalt för sina tjänster, en tandläkare eller en bilreparatör.

Det var sådana tankar jag satt och roade mig med när telefonen pep till. Jag hann redan hoppas att det var Tulijärv som ville ställa in dagens möte, men insåg i samma stund att Tulijärv inte ens hade mobiltelefon; han brukade kontakta mig per trådtelefon eller brev.

Jag kollade mobilen. Textmeddelandet hade mor som avsändare. Mor, denna mytiska gestalt som jag så ofta hade använt i min senare poesi, en kvinna som kunde bota med händerna, eller på egen hand flytta kylskåp i bostadslokaler som städats ur efter folk som hade förts bort i svarta säckar. I somliga av mina dikter var hon en människogestalt som skulle bestå, helt enkelt för att hon inte skydde smärtan och mörkret, hon var en urmoder och en amazon, aldrig utan hjärta.

Bara somt av detta stämde på min egen mor. Hon lagade äppelmos och syltade tomater. Hon drack nästan aldrig alkohol. Hennes stora passion var kläder och hon kunde bära upp nästan vad som helst med en viss värdighet. Hon var dotter till en liktvätterska. Sommaren nittonhundraåttioåtta hade jag sett mor slå min far med en gräfta. Men hennes hjärta var stort.

Nu hade hon skaffat mobiltelefon. Hon tyckte om att använda den. Periodvis sände hon mig tio textmeddelanden i veckan. Det var sällan sådant som krävde svar, istället var det ett slags små rap-

12

Ett

porter; vinbären hade mognat, Transparente blanche var på fallande, Åkerö gav ingen skörd, veden hade levererats och travats mot väggen, systers katt hade bråck på magen. Det var ofta den typen av saker hon rapporterade om. Nu hade hon sänt mig en bild av en dödsannons och texten ”Så var det med den saken”.

Min egen mobiltelefon var gammal. Den hade så liten skärm att jag inte kunde se vad det stod i annonsen som mor hade sänt mig. Jag bestämde mig för att ringa henne. Jag hade så gott om tid. Ute sken solen. Mor brukade fråga vad det var för väder hos mig. Jag brukade alltid svara att solen sken. Nu skulle jag kunna säga sanningen.

Jag ringde henne på trådtelefonen. Jag hörde signalerna gå fram, tänkte att hon skulle svara snart, och signalerna gick från Åbo till Nykarleby, från mig till henne, och hon hade en grön telefonapparat på bordet i salen, och jag tänkte mig att hon snart skulle lyfta luren. Jag mindes hur hon brukade låta när hon svarade, hur hennes röst var öppen och glad, hur hon var redo att tala med vem det än var som ringde henne, och jag undrade varför hon hade fotograferat en dödsannons, men när hon svarade så kunde jag inte ställa just den frågan, utan sade helt enkelt: Är allt bra med dig?

Det var en uppriktig fråga. Hon var åttiosju år.

Mor skrattade. Varför skulle allt inte vara bra med mig, frågade hon.

Hon sade att hon hade börjat vänta på den första nattfrosten, att det var september nu. Ja, sa jag. Hon sade att september var den månad då hon saknade far mest. Hon sade att han alltid hade varit lugnare när hösten kom, att han hade ägnat sig åt äpplena och bären och stamrosorna som skulle ställas i ordning för vintern. Det där var sysslor som hade gett honom den ro han behövde inför vintern då han åter hade tid att sätta sig vid

13

L au dat u r

ritbordet och skapa planer för de trädgårdar som skulle anläggas följande vår.

Han har varit borta så länge nu, sa mor. Ja, sa jag.

Jag ville att vi inte skulle sluta prata, det var så enkelt att höra hennes röst. Mor pratade om gräset som snart skulle sluta växa inför vintern. Mor pratade om att systers katt skulle opereras för sitt bråck. Mor pratade om en av de svenska veckotidningarna som hon äntligen hade sagt upp prenumerationen på, och hon fick allt detta att låta som oundvikliga fakta som livet hade visat henne, ungefär som när man vände upp alla kort i en kortlek, ett efter ett, och väntade sig ett visst kort och begrep att det måste komma förr eller senare, att något annat inte var möjligt såvida kortleken inte var ofullständig. Vi pratade en halvtimme, kanske mera. Sedan ville hon sluta. Hon skulle se en film på teve.

Vem är död, frågade jag.

Mor tystnade tvärt. Det var förstås en fråga som lät helt fel i sammanhanget. Men jag var tvungen att ställa den. Mor harklade sig.

Kroon, sa hon. Han eller hon, frågade jag. Hon, sa mor och sedan tystnade hon igen. Jag sade inget. Jag tänkte att hon skulle fortsätta, sedan sade mor namnet. Ragnheidur, sa mor. Det var första gången jag hörde henne nämna den andra kvinnan vid namn. Ragnheidur var ett namn som inte hade yttrats högt, varken av far eller mor.

Ska du på begravningen, sa jag. Mor gäspade. Den har de redan avverkat, sa hon.

Var finns graven, frågade jag. Jag vet faktiskt inte, sa mor. Tänker du gå och dansa på graven, frågade jag. Mor sade ingenting.

Jag tänkte inte påminna henne om att hon hade sagt just så; att hon skulle dansa långsamt på ”den där kärringens” grav. Det var i augusti nittonhundraåttioåtta.

14

Två

På den tiden var jag tjugofem år gammal, och min far var fortfarande trädgårdsmästare.

En dag i augusti tog jag bussen norrut från Vasa, en stad där jag hade tillbringat en längre tid i vapenfri tjänstgöring. Jag var mitt emellan saker och ting, till hösten skulle jag börja jobba som redaktör i Åbo. Min fästmö hade åkt till Färöarna för att rensa fisk. Min syster jobbade som flygvärdinna med Las Palmas som bas. Jag kände mig mycket ensam.

På bussen till Nykarleby satt jag och småskrattade för mig själv.

Jag tyckte att det var en underbar idé att bo någon vecka hos mor och far. Jag hade alltid uppfattat dem som lugna människor som skötte sitt och inte lade sig i vad andra höll på med. Jag tänkte på att far och mor brukade arbeta tillsammans, och hur det då fanns värme där, mellan dem, på ett självklart sätt. Så kunde de vända ett potatisland på våren och stå alldeles intill varandra, för att sedan i en paus mellan jordkokorna plötsligt släppa taget om greparna och utväxla en kram, snabb men stadig, innan de åter böjde sig ned och fattade tag i arbetet som väntade. Så kunde de sitta intill varandra vid mullbänken i växthuset och skola plantor, och emellanåt snegla mot varandra och röra lätt vid varandras handryggar och skulderblad, leende i ljuset under det sneda glastaket, under solen. Jag tyckte att det såg tokigt ut, men jag hade

15

L au dat u r

tidigt förstått att det handlade om en ordlös kommunikation som var deras egen. Så kunde två människor leva intill varandra, dag efter dag, på ett vis som kanske kunde kallas naturligt.

Far mötte mig vid busstationen på torget, och hans ansikte strålade av glädje när han såg mig. Det var bara jag som skulle av i Nykarleby, och föraren noterade det när han hade baxat ut mina lådor på perrongen. Det är inte många som ska hit, sa han.

Jag sade inget, men jag kunde ha upplyst honom om att inte heller jag skulle stanna länge. Just som jag skulle öppna munnen vände han sig om och klev upp i sin buss igen, och motorn vrålade till och bussen fortsatte sin färd norrut. Då hade far kommit fram till mig, och av någon anledning räckte han fram handen, det var oklart om han ville skaka hand eller om han tänkte att jag skulle ge honom tygväskan som jag hade över axeln, men det blev så att vi skakade hand, och sedan kramades vi. Han hade en skärmmössa på sig som vanligt, han älskade skärmmössor av alla de slag, den här såg ut som en souvenir från ett för länge sedan utkämpat krig, en spillra av en uniform med minst kaptens värdighet, och jag undrade var far hade hittat den, men jag frågade inget. Far gjorde en del affärer, han bytte och sålde klockor och silverbestick och smycken i rent guld, men han stal aldrig av någon, det hade han varit noga med att upplysa mig om. Ofta fick han i samband med affärerna en del udda saker i sin hand, och jag kom ihåg att han genom åren hade kommit hem med en husvagn, två hembyggda snöskotrar, en Zündapp från anno dazumal samt, av någon anledning, en getabock som levererades i en trälåda med lufthål i väggarna. Bocken hade stått inne i lådan och försökt stånga sig ut, men den kom aldrig speciellt långt, åtminstone inte på vår gårdsplan. Mor sade att hon inte kunde tåla getabockar eller tackor eller andra dumma kreatur.

Far ryckte på axlarna. Sedan ringde han ett telefonsamtal, och

16

Två

getabocken hämtades av en karl som kom i skåpbil. Han hade lång vit rock, och jag tänkte att det såg ut som om djuret skulle forslas iväg i ambulans. Mor och far och mannen i den vita rocken hjälptes åt att baxa ombord lådan. Sedan tog far det lugnare med affärerna en tid framöver. Han ägnade sig åt sina äpplen, han planerade trädgårdar, köpte bruna kappsäckar, kokade soppa på gröna tomater över öppen eld i trädgården. Ibland kunde han sitta stilla i livet, den mannen.

Nu ha du tseena staatn, sa far, och kanske han tyckte att det var högtidligt, för far var en gammal frontman, och han hade aldrig sagt ett ont ord om att jag vägrade vapen, kanske han själv skulle ha gjort samma sak om han hade haft den möjligheten.

He ha reina nestan heila såmarn, sa far. Men nu ir i entligen tårrt å heitt.

Han brukade inte prata om vädret; om han inte hade något att säga var han tyst. Vi satt i hans bil nu, och det var en vit Taunus.

Tidigare hade han tyckt om den där bilen, sagt att den kanske skulle bli hans sista, men redan innan vi hade startat från torget sade han att han funderade på att byta bil, att han var trött på alla de gamla Fordarna som trilskades. De var alldeles för lätta i baken i vinterföre, så att man tvingades lägga etthundra kilo sand i säck i bagageutrymmet för att ekipaget skulle hållas på banan i kurvorna, och medan han sade detta gjorde han några lätta svängar fram och tillbaka på ratten, som om han hade varit en pojke som lekte rallyförare. Kanske han kunde ha blivit rallyförare, eller tangosolist, eller porträttkonstnär. Livet hade gjort honom till krigare och sedan örtagårdsmästare, och nu var han gammal och han körde som en gammal man, nedsjunken i sätet, med de knotiga händerna på ratten, och mössan snett på skallen, men han var välrakad, och hans tänder var fortfarande ljusa när han log. Du har ju alltid haft Ford, sa jag.

17

L au dat u r

Han frågade om mitt nya jobb. Vi körde över bron. Vattnet stod högt i floden. Det berodde säkert på regnet. Jag hade lyssnat på regnet när jag satt på mitt rum i Vasa på kvällarna och skrev dikter. Jag hade lämnat det rummet bakom mig nu, jag skulle inte komma att sakna det. Ditt jobb, sa far. Ja, sa jag, det är i Åbo, om ett par veckor. Då missar du skörden, sa han. Ja, sa jag.

I slutet av augusti skulle mor och far plocka Transparente blanche, och de ville ofta ha hjälp. Det var som en ritual för dem, att sonen samlade in frukterna och torkade av dem och lade dem snyggt i lådor av trä som sedan hämtades av vietnameserna som stod och sålde grönsaker och frukt och friterad fisk på torget. Att se sitt eget barn arbeta var kanske en bekräftelse på att de hade gjort rätt val i livet, att de inte hade ägnat sig åt misslyckanden eller brott mot lag och ordning. Far körde sin gamla Taunus, och han gjorde det kärleksfullt; han missade en uppväxling så att lådan skrällde, och då sade han ”anteeks” som var ett av de få ord jag någonsin hörde honom använda på finska.

Mycket vatten i floden, sa jag. Ja, sa far, är det inte.

Jag hade tänkt på regnet under min sista vecka i Vasa. Som barn hade jag alltid tyckt illa om regnet, men jag insåg nu att jag inte gjorde det längre. Jag skrev en dikt om hur det forsade ner, och hur jag kunde släppa in vattnet i mitt rum, låta det skölja fram över väggarna, spola dammet ur min strupe, vräka mig ur sängen där jag låg nedbäddad med kläderna på, redo för ännu en evakuering, för jag visste att det bara var en tidsfråga innan kriget skulle komma åter, kanske det aldrig hade försvunnit helt och hållet, det hade levat kvar i alla gärningar som de återvändande frontmännen utförde i decennium efter decennium efter fyrtiotalets mörker, i gärningar som de utförde för att besvärja detta mörker och gå vidare, men som lika gärna skulle kunna komma att innebära att mörkret inte gav vika, utan spred sig till

18

Två

sönerna, till döttrarna, till alla oss som hade fått det så mycket enklare i livet, och regnet hade öst ned över Vasa, och det var mörkt i augusti, och jag låg i sängen med kläderna på och skorna på golvet, lådorna packade och väskan full av brev och vykort som min fästmö hade sänt mig från Åbo och Reykjavik och Gdansk och en del andra ställen i världen. Det är regnet som ska ta mig härifrån, tänkte jag, och jag var ung då, och jag kunde tänka sådana tankar, allmängods som med tiden skulle te sig skrattretande eller åtminstone naivt på ett sätt som ändå skulle göra det möjligt för mig att senare försonas med tanken på att jag en gång hade varit full av förhoppningar inför det liv som låg framför mig, oändligt och fullt av möjligheter.

Och far körde sin bil. Han hade kommit hem med modeller som hette Cortina och Capri och Taunus, och jag hade sett det där som en del av hans person; far skulle alltid ha en Ford.

Det här är den sista Forden då, sa jag. Far flinade till och saktade farten, vi var snart framme. Han växlade ner och lät bilen dra på ettan upp för backen. Jag såg vita lakan som fladdrade på strecket, jag såg en katt som sov på stenröset mot norr. Mor var inte där. Hon står kanske och kokar någonting, tänkte jag.

Hon är säkert i köket.

Far hade börjat prata, kanske som ett svar på min fråga för jag hörde honom nämna bilmärken som lät japanska. Ili va tyckär tu, sa han. Va, sa jag.

En Mazda tå, kanski, sa far. Jag tittade på honom. Jag såg hans blå ögon, hans sneda flin. Jag ryckte på axlarna. Kanski he, sa jag.

Han stannade Taunusen med fronten i rosenbusken som vanligt, och han slängde upp dörren, klev ur bilen som om han hade haft bråttom, men inte på ett vuxet vis, utan snarare som en yngling, som om han i sin kropp fortfarande hade haft den oro som

19

L au dat u r

hörde växandet till, rastlös, inte möjlig att behärska. Han gick iväg upp mot strecket där lakanen fladdrade, och ett tag tänkte jag att han skulle ta in tvätten, men han gick rakt igenom, som om det hade varit en ridå.

Jag klev ur bilen, och då såg jag henne. Hon satt uppe på taket.

Det såg ut som om hon spanade norrut.

Jag hade aldrig tidigare sett mor uppe på taket. Hon satt där, grensle över nocken, under solen. Hon var klädd i svart, och det var något i allt detta som fick mig att tänka på henne som en människa som hade tvingats klättra för att rädda sig själv; hon satt lugnt och stilla, som om hon njutit av solen medan hon försökte få syn på någon eller något. Samtidigt var det som om hon vilade efter att ha undkommit en fara som var mycket påtaglig; eldsvåda, eller ett hastigt stigande vatten, omständigheter som gjorde det nödvändigt att ta sig uppåt, bort från det som annars skulle ta hennes liv.

Hej mamm, sa jag, men det var alldeles för lågt, mera som ett konstaterande till mig själv, och jag var inte säker på att hon hade hört mig.

Jag öppnade Taunusens baklucka; trunken var full av mina svarta lådor. Jag tänkte att de kunde stå under bar himmel, det var så varmt och torrt. Det var bara någon vecka tills jag skulle åka.

I lådorna fanns LP-skivor i alfabetisk ordning, där fanns poesi från Sverige och Amerika, ett läderbälte med nitar, en ansiktsmask för ishockeymålvakter, ett hundkoppel, och så breven och vykorten från min fästmö. Jag hade inte mycket kläder med mig, det mesta rymdes i två plastpåsar som låg längst in i bakluckan, under lådorna och allt det andra, och jag såg att far hade lite redskap där, en gräfta och en sekatör, en häcksax. Allt det där låg undanskuffat, som om det hade varit rekvisita som inte brukades, men som måste finnas för syns skull.

20

Två

En motorsåg startades. Det var far som fanns någonstans bakom lakanen i skogsdungen. Det var där han brukade såga veden som skulle värma huset vintertid. Far varvade sågen. Han hade aldrig använt öronskydd. Han blir snart döv, tänkte jag.

Kanske han ville bli döv. Jag tänkte att mor och far var för gamla för att lära sig teckenspråk. Jag tänkte att de kunde börja skriva till varandra på papperslappar.

Jag märkte aldrig att mor hade tagit sig ned från taket, men när jag vände mig om stod hon där, alldeles intill mig. Hon tittade mig rakt i ögonen, hennes blick var mörk, och det var som om jag hade skådat rakt in i hennes svärta, ett mörker som inte borde ha varit där, som om jag hade betraktat himlavalvet och med ögat sökt en stjärna som alltid hade funnits, men tvingats begripa att dess plats nu var tom, en insikt som kunde växa till ren och skär förtvivlan. Så blinkade mor med båda ögonen.

Hon gav mig en kram, och sedan började hon lyfta ut lådorna ur bilen. Jag hjälpte till. Hon sade ingenting. Jag sade ingenting.

Det gick inte att prata i ljudet från motorsågen.

Mor lyfte en av lådorna, bar in den i huset.

Motorsågen tystnade och far gjorde entré igen, han kom gående genom lakanen. Han tog av sig mössan, torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han kom fram till mig och bilen, lutade sig mot bilen, suckade och sade att han skulle försöka sälja den där nu, så snabbt som möjligt, det fanns säkert folk som ville ha en Taunus i originalskick. Den är ju vit och allt, sa han, men jag förstod inte riktigt hurdan roll färgen spelade i det stora resonemanget.

Far hade egentligen aldrig förstått sig på bilar. Jag hade sett honom byta däck en enda gång, och det tog honom en hel dag.

Han såg ut som en karl som inte borde syssla med bilar. Om han var tvungen att öppna motorhuven stod han alltid och blun-

21

L au dat u r

dade, som om han hade fruktat det han skulle bli tvungen att skåda där under. Hans händer fick inget grepp om skiftnyckeln eller skruvmejseln eller tången, och om far lyckades få loss någon del ur motorn så visste han inte hur den skulle sättas tillbaka.

Han fick slå numret till verkstan, och det var antagligen förnedrande för honom, och sedan kom de, karlarna i overall och med olja på händerna, och de tittade i motorn och de hummade och de rökte cigaretter, och sedan gjorde de saker med sina händer, och bilen startade.

Vem ska skruva japanerna åt dig, sa jag, och far lyfte händerna, som för att visa att han hade tänkt på allt. Vem som helst kan skruva en japan, sa han. Kanske du kan göra det själv, sa jag. Far ryckte på axlarna.

Han borde ha ägnat sig åt mopeder istället. Jag hade länge tyckt att far såg ut som en mopedist, en karl som kom knattrande på en pjäs med handväxel, med en flygarmössa på huvudet, mörka glasögon, en papyross i munnen. En mopeds teknik var inget skrämmande, och farten var inte högre än att man kunde röka och köra på en och samma gång. Men karlar på moped var ofta kufar, män som brände hemma eller tjuvjagade utter i sankmarkerna bortom Murjas och Svarv.

Far var inte sådan.

22