Nedräkning

bi rgi t ta b ouc h t

Nedräkning

Schildts & Söderströms

Nedrakning_inlaga.indd 3

31/01/2019 11.11

Boken är utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

978-051-52-4816-9 © Birgitta Boucht 2019 Grafisk form: Emma Strömberg Omslagsbild: Pexels Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2019 litteratur.sets.fi isbn

Nedrakning_inlaga.indd 4

31/01/2019 11.11

innehåll

Möte med ett gummidäck 9 För sextio år sedan 12 Vi är varandras änglar 14 Berättelsens läkande kraft 15 Det är aldrig för sent 20 De kommer och går 21 Jag är inte den som tiger om hemligheter 22 Till den jag dödat 23 När mörkret väller in tar ljuset över förutsatt att 25 Den vita mappen 27 Hon som flyttat in 36 Jag oroar mig 39 Le Havre 42 Vad är det för fel på rynkor? 45 Vardagens absurdism 57 Mellan sömn och vaka 58 Nu har han tystnat 59 Tre damer for till Zanzibar 67 Being weird isnʼt enough 71

Nedrakning_inlaga.indd 5

31/01/2019 11.11

Böcker kan rädda liv 72 Kejsaren 74 Sade hennes föräldrar 82 Den gamla kroppen 84 Passion eller neuros? 85 Händer som händer 89 Kära Kerstin, 90 Herr statsminister! 92 Kära kropp 96 Kroppens svar 98 Min lycka 99 Benämningar 100 Dagboksblad 101 Kära George, Aurora, baronessa Dudevant, 109 På resa 111 Så länge vi minns 112 Mot slutet 121 a p p e n di x

Nedrakning_inlaga.indd 6

123

31/01/2019 11.11

Det är hemifrån man startar. Ju mer man åldras, dess mera främmande blir världen, dess mera invecklat mönstret av levande och döda. Inte ett enda spännande från efteråt och förut isolerat ögonblick men hela livet brinnande i varje ögonblick och inte heller ens en enda mänskas liv men också gamla oläsbara stenars.

Aftonen under stjärnljus har sin tid och aftonen i lampans sken har sin (aftonen över fotografialbumet).

Kärleken är allra mest sig själv när inte längre här och nu betyder något. Åldringar borde bli upptäcktsresande här eller där betyder inte något vi måste bara oupphörligt vidare mot annan spänning för vidgad enhet, djupare förbund genom det kalla mörkret och den öde tomheten, vågornas rop och vindarnas, de vida vattnen för stormfågel och tumlare. I mitt slut är min början.

T.S. Eliot: East Coker DIKTER

i svensk tolkning av Gunnar Ekelöf

Nedrakning_inlaga.indd 7

31/01/2019 11.11

Nedrakning_inlaga.indd 8

31/01/2019 11.11

Möte med ett gummidäck

Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

Jag åkte buss och skulle stiga av vid utgången längst bak där det är ganska många trappsteg ner till marknivån. Jag hade hunnit halvvägs när chauffören stängde dörrarna. En hård smäll mot axel och arm och jag slängdes med kraft ur bussen, ner i rännstenen med huvudet intill busshjulet.

Jag hann tänka: Kör han nu så krossas jag. Det tog en sekund att inse att det sista jag skulle se i livet var ett jättestort räfflat gummihjul.

Men nej. Jag blev snabbt uppdragen av personer vid hållplatsen som väntade på andra bussar. Min buss stod stilla, någon medpassagerare hade uppfattat vad som hänt och skrikit, chauffören kom springande, rädd och uppskakad. Han förklarade att det var svårt för honom att uppfatta om en passagerare hunnit ut ur bussen.

Och det var rusningstid.

9

Nedrakning_inlaga.indd 9

31/01/2019 11.11

Jag stod uppdragen på egna ben. Ingenting kändes brutet, inget blod strömmade. Jag tog mig hem – och vad jag sedan gjorde minns jag inte.

Nästa dag hade jag två programpunkter som jag inte inhiberade. Tyckte att jag kände mig okej. Mejlade mina döttrar och berättade om det som hänt. De var mera uppskakade än jag, insisterade på att jag skulle uppsöka läkare för koll.

Jag var på noggranna undersökningar, hos allmänläkare och neurolog, gick igenom tester, röntgades och magnetundersöktes. Inga skador upptäcktes. Jag fick beröm för min goda kondition, ”i din ålder”.

Men själv vaknade jag upp till en ny verklighet. Jag var oerhört trött, föll i sömn mitt på dagen, flera timmar.

Jag hade frossa. Jag var osocial, ville inte träffa folk, inte gå på bio. Jag glömde saker, hade minnesluckor. Jag slutade åka buss, använder fortfarande helst spårvagn.

Jag förvånade mig över att ingen läkare ställde den naturligaste frågan: Hur mår du innerst inne? Du har fått en allvarlig påminnelse om människans dödlighet, har det påverkat dig?

Själen kan inte röntgas. Men om det vore möjligt så vet jag att den hade uppvisat blåmärken, panikstörningar, trauman. Och det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig för om det skall stå stilla 10

Nedrakning_inlaga.indd 10

31/01/2019 11.11

eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen.

Jag fick ytterligare några år på mig att göra det jag tycker bäst om: att skriva. Texten tillägnas tians spårvagn som inte har svårbemästrade trappsteg eller hotfullt räfflade gummidäck.

11

Nedrakning_inlaga.indd 11

31/01/2019 11.11

För sextio år sedan

Det ringde på summern vid ytterdörren, fem trappor ner. Där jag bor får vi inte släppa in vem som helst i huset, vi måste först förvissa oss om att vi känner personen och att denna är hederlig.

– Hallå, vem där?

– Det är pappa. Jag fryser.

– Pappa! Du är ju död sen sextio år.

– Just det. Det är därför jag fryser. För att ingen bryr sig om mig längre. Ingen kom ihåg min 60-årsdödsdag förra veckan. Inga blommor på graven, inga tårar, inget porträtt i glas och ram med ett ljus framför sig.

Varken du eller din bror ägnade en tanke åt mig, ni berättade inte om mig för era barn och barnbarn. De vet inte ens vad jag heter i förnamn. Torsten Edvard!

Jag tycker inte om att utplånas på det sättet.

När ni var små berättade jag sagor för er varenda kväll. Jag hittade på dem själv, jag ville att ni skulle skratta, gråta, bli litet rädda, krypa upp i min famn, i 12

Nedrakning_inlaga.indd 12

31/01/2019 11.11

bästa fall somna i min famn. Varenda kväll! Och ni orkar inte ens komma ihåg mig en gång om året. Antagligen minns ni överhuvudtaget inte min dödsdag. För att inte tala om min födelsedag.

Tänker du släppa in mig eller inte? Jag håller på att frysa ihjäl här trots att jag redan är död. En varm toddy skulle inte skada. Jag bestämde mig för att komma på besök för att ge dig lite skjuts med ditt skrivande.

Annars kommer du väl aldrig igång, blir aldrig färdig.

Jag tryckte på knappen som öppnar ytterdörren. I min ålder överraskas man inte av någonting. Och min pappa är en gudabenådad berättare. Precis vad jag behöver nu.

13

Nedrakning_inlaga.indd 13

31/01/2019 11.11

Vi är varandras änglar

Jag hjälpte mannen som fallit omkull på gatan.

Han sade: Är du en ängel?

Jag lyfte på locket till pappersinsamlingens låda på gården på Mechelingatan. Där låg en ung man insvept i Helsingin Sanomat och husets andra bortkastade tidningar.

Han öppnade ögonen, såg på mig: Du är en ängel om du låter mig sova en stund till.

Jag drog försiktigt igen locket, lämnade en tillräckligt bred springa för luften att ta sig in.

Vem tröstar dig när du gråter?

Kanske den lille mannen du möter på gatan, han som lyfter på sin skärmmössa och önskar dig en god fortsättning på dagen. Och försiktigt försiktigt stryker dig över kinden.

14

Nedrakning_inlaga.indd 14

31/01/2019 11.11