We see You

We see you – berättelser och vittnesmål

WE SEE YOU berättelser och vittnesmål

Redigerad av Jenny Wiik, Siv Skogman och Linda Bäckman

Schildts & Söderströms

Utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

ISBN: 978-951-52-4833-6 © Författarna 2019 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Jenny Wiik Omslagsbild: Hannele Alanko Tryckt hos: Livonia Print, Lettland 2019 litteratur.sets.fi

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord – Jenny Wiik, Siv Skogman, Linda Bäckman

10

Vi kommer minnas allt – om hur We see you startade – Lina Teir, ­Linda Bäckman

12

I: ”HELLRE DÖ HÄR ÄN STYCKAS DÄR” Min vän M – Linda Bäckman

21

Morgon före Migri – Linda Bäckman

26

Om jag får ett pass ska jag komma tillbaka och hälsa på er – Lina Teir

28

Historien om H – Siv Skogman

33

Pojken som försvann – Siv Skogman

39

Invandraren, ensam i världen – Ali Abulhassani

41

Mörkret täcker all min glädje – Alireza Heidari

43

En dyrbar last – Lena Nykänen

45

II: “THERE IS NO THEM AND THERE IS NO US” The scary park and the Great Wall – Omar Basil Mahdi

51

A paradise without people is not needed – Mohammed Husham Mohammed

56

Motherhood in the migration process – Vanessa G ­ arrido ­Fereira

58

Humans are not just Numbers – Hope Nwosu

60

To sacrifice your identity for the sake of your life – Dure ­Sameen

62

Falling walls of boxes toward the tribe that came from nothing – Mahdi Hamidi

66

“You should see a professional psychiatrist” – ­Bahaulddin Rawi

69

Wow, our Baghdad is safe! – Bahaulddin Rawi

72

III: ”JAG FORTSATTE UTAN ATT VETA VAR JAG SKULLE LANDA” Enkel biljett från Afghanistan – Ahmad Hosseini

75

IV: ”DÅ ALLT FALLER IHOP FINNS INGA ORD KVAR. BARA NÄRVARO” Ett samtal vid köksbordet – Ylva och Adrian Perera

105

Flyktighet, en ögonblicksbild – Sofia Stenlund

109

Sommaren jag aldrig glömmer – Ida-Maria Skytte

112

Då verkligheten överträffar fiktionen – Matilda von Weissenberg

115

Samtal om tro i misstrons rum – Malena Björkgren

120

Life is overrated – Kaarina Heiskanen

124

Stop deportations! Stop deportations! – Linda Bäckman

128

Pop up-juristerna – Siv Skogman

134

Why this person and not me? – Camilla Marucco

137

De osynliga kvinnorna – Minna Saunders

141

I slutet förvar – Riikka Theresa Innanen

148

Twitter når långt – Ambrosius Wollstén

157

”Målet är viktigt, inte vilket namn vi använder” – Jukka Eräkare

161

EU-prejudikat löser inte alla problem – Elias Vartio

168

Rebellisk forskning – att kombinera forskning, aktivism och konst – Eveliina Lyytinen

174

V: ”ÄR INTE TYSTNADEN DEN VÄRSTA TYRANNIN?” Dikter – Saga Buckbee

181

“The light of peace in the darkness” – Nurshan Huseynli

190

Vi kommer minnas allt – Lina Teir

192

”Förnuftet riktar blicken” – Kaarina Heiskanen

194

Aldrig aldrig aldrig – Lina Teir

196

Bilaga 1: Vad vi såg i asylpolitiken

199

Bilaga 2: We see you:s politiska påverkningsarbete

204

FÖRORD

Människorna bakom siffrorna. Vilka är de?

Den här boken berättar om dem som myndigheterna kallar enskilda fall. De är människor med röster och ansikten som myndigheterna ser endast som siffror och diarienummer.

Boken innehåller också vittnesmål av frivilliga och professionella om deras engagemang för dem som vårt rättssystem inte klarar av att se. De medverkande har själva valt vilken berättelse de vill berätta, med sin personliga röst skriver de om vad de såg och ser.

Boken bildar ett collage av minnesfragment och intryck från tiden mellan hösten 2015, då avsevärt fler personer än under tidigare år sökte skydd i vårt land, och i dag. Konsekvenserna av Finlands asylpolitik, vardagen och erfarenheterna av att ha levt sida vid sida dokumenteras ur både nykomlingens och medvandrarens perspektiv.

Vi hoppas boken inspirerar skolor, föreningar och enskilda medborgare till diskussion kring människovärde, mänskliga rättigheter, integration och socialt ansvar. Överskottsintäkterna för boken går oavkortat till arbetet för flyktingar och asylsökande genom We See You r.f. och projektet Kaikkien Naisten Talo – Turun Valkonauhaliitto r.y.

Jenny Wiik, Siv Skogman, Linda Bäckman redaktörer

11

Vi kommer minnas allt: om hur We see you startade

Lina Teir och Linda Bäckman Lina: Det är svårt att skriva den här texten. Det är svårt att förmå sig att minnas, för de senaste åren har varit så svåra. De har varit obeskrivligt svåra för de asylsökande i Finland och för oss som har stått dem nära har det varit så svårt att jag nästan inte kan beskriva det.

Aldrig tidigare har jag bevittnat en sån iskyla inför andra människors lidande. Det är det som är traumatiskt och jag tror att det kommer att ta tid att kunna sätta ord på allt. När jag ser tillbaka kan jag bli osäker på om allt faktiskt har hänt. Har jag sett bilder på barn som skrattat på en julfest i Kristinestad och sedan legat med sondmatning på sjukhus på grund av dödsskräck? Har jag blivit stannad på gatan i min lilla hemstad av papperslösa människor som vädjar om hjälp? Har jag hjälpt människor att fly från mitt eget hemland?

Jag försöker minnas. Ingenting känns viktigare än det, att låta alla människors liv bli en del av berättelsen. Alla människor måste vara så mycket värda.

Lina: Det är lätt att minnas mina föräldrars lilla växthus i min hemby Henriksdal i Kristinestad. Jag minns precis var jag satt när jag 12

pratade med Linda i telefon för första gången. Jag minns hur hon berättade att hon har lärt känna asylsökande genom Åbo Akademi Volunteers. Jag minns att jag berättade om hur jag lärt känna asylsökande som kommit till grannbyn Sideby. Jag minns att jag tänkte att vi båda två vet vad vi pratar om, att vi vet vad den andra pratar om utan att behöva fråga. Jag minns att vi i vårt första samtal bestämde oss för att göra något. Vi kände båda att den sannfinländska riktning Finlands asylpolitik tagit var både skrämmande och overklig. Vi agerade på impuls. ”Kanske en kampanj i sociala medier”, sa Linda. Vi kom snabbt fram till att den kunde heta ”We see you”. Jag minns det som att vi kom på det samtidigt. Så minns jag det mesta av det som jag och Linda kommit på under åren med We see you.

Som en dialog som aldrig har slutat sen den där stunden i växthuset. Och där jag inte kan säga vilka tankar och idéer som kommit ur vilken mun. Jag kommer aldrig att glömma hur en av mina närmaste vänner kom in i mitt liv.

Linda: Jag minns den föreläsning vi hade på kursen i migrationsstudier vid Birminghams universitet någon dag efter att en båt hade sjunkit utanför Lampedusa i Italien hösten 2013 och flera hundra flyktingar mist livet. Vi diskuterade på vems ansvar dessa förlorade liv var, och jag insåg att det minsta vi kan göra är att inte blunda för dem. Inte någonsin glömma att de är människor, människor som vi alla. Det minsta vi kan göra är att inte titta åt ett annat håll. Jag minns hur jag precis hade flyttat tillbaka från England sommaren 2015 då nyheterna berättade om att ett större antal asylsökande än tidigare också hade anlänt till Finland. Att göra något var aldrig ett medvetet val, det var en självklarhet. Även om jag kände till problemen i asylpolitiken i Storbritannien och den avsiktligt fientliga 13

atmosfären som politiker såg som ett sätt att stoppa ”flyktingströmmarna” till landet, litade jag på den finländska rättsstaten och våra myndigheter och att det skulle vara annorlunda här. Jag trodde på att alla åtminstone skulle få en rättvis process. Då det under våren och sommaren 2016 började visa sig att så inte var fallet, var det likaså en självklarhet att göra något.

Linda: Jag minns att jag fick ett meddelande av min vän Laura, med en skärmdump av Linas upprop på Facebook. ”Det här låter som något som kunde intressera dig”, skrev hon. Veckan innan hade Åbo Akademis flyktingstödgrupp ordnat ett möte för asylsökande som ville skriva till Juha Sipilä, som en del av brevkampanjen startad av Monika Fagerholm och Merete Mazzarella. Flyktingstödgruppen Åbo Akademi Volunteers, bestående av ÅA-personal, doktorander, asylsökande och flyktingar som kommit till Finland tidigare, hade existerat i närmare ett år. Tillsammans hade vi ordnat evenemang, workshops, seminarier och fester, gått på picknick, lärt känna varandra och blivit vänner. Flera av mina vänner hade under våren och sommaren 2016 återvänt från utlänningspolisen i Reso med en blick där hoppet slocknat. De hade trott att de äntligen var i trygghet, och nu menade Migri att de skulle återvända till det hem de hade flytt ifrån.

Linda: Jag minns att jag ringde Lina följande dag. Mitt första minne av henne är att hon berättade att hon hade suttit uppe nästan hela natten för att skriva ett brev till Juha Sipilä i form av en sång. ”Vi kommer minnas allt”, skulle den heta. Under de kommande veckorna skulle jag ofta lyssna på den sången, och den skulle ge mig

14

energi under dagar som kändes övermäktiga. Vi kommer minnas allt. I telefon funderade vi på hur vi kunde göra det så enkelt som möjligt för människor att visa sitt stöd, och tillsammans med Laura satt vi uppe sent en kväll för att göra en sida på Facebook med namnet ”We see you”. Blicken var tänkt att riktas å ena sidan mot beslutsfattarna och Migri, som ett tecken på att vi ser dem och väntar oss att de bär sitt ansvar. Å andra sidan riktades blicken mot alla de asylsökande som levde mitt i den hårdnande flyktingpolitikens konsekvenser. De som hade flytt hit, för att bemötas med stängda dörrar och ord som ”din rädsla är inte objektivt befogad”.

Lina: Jag minns demonstrationen på torget i Kristinestad, några dagar efter att jag lärt känna Linda. Jag minns hur alla var där. De asylsökande tonåringarna som kommit med i min gitarrgrupp ett år tidigare. F, N, K, Y. Jag minns hur F höll upp ett plakat på raka armar på ett foto i Vasabladet några dagar senare. Jag minns hur min vän Hope gnistrade när hon höll sitt tal, hur den finskspråkiga läraren i sitt tal lågmält framhöll att flyktingarna inte har något hem att ”go home” till. Jag minns hur jag tittade ut över de några hundra människorna, nya och gamla sydösterbottningar, när jag sjöng ”Vi kommer minnas allt”. Jag minns den okända rakade mannen med nackkrage och kamouflagebyxor som stod och filmade mig från sidan. Jag minns det nu, men länge hade jag glömt det. Velat glömma det.

Lina: 850 dagar senare är det mycket jag minns, mycket jag glömt och mycket jag önskar aldrig hade hänt. 850 dagar senare har Y och hans pappa återvänt till Irak ”frivilligt”. Jag minns hur jag tänkte att

15

kunskapen om gitarrackord kan man ta med sig vart som helst om man inte har asylskäl och alltså inte får stanna. Det fanns skäl.

Y:s nya storebröder som han fick i Kristinestad fick asyl i Frankrike till slut. Jag minns hur det att dödsskräcken lättade för dem gjorde att också jag kunde pusta ut. Jag minns hur jag och A gick på en promenad i Rouen när jag hälsade på i mars 2018. Han visade mig var han, hans bror och en annan man sovit i några månader. De hade legat tätt ihop utmed utsidan av en katolsk kyrka, med flaskor under huvudet för självförsvar. Jag minns att jag grät och önskade att Juha Sipilä fått sova där åtminstone en natt. Eller varför inte Päivi Nerg. Varför inte den kvinnliga migritjänsteman i min ålder som skrivit asylbeslutet som advokaten kommenterade med ”Nu är nog linjen alltför hård”. Jag minns att jag önskade att politiska beslut skulle kännas in på den egna huden.

Lina: Jag minns den hårda linjen och vad den gjorde med de så vanliga men traumatiserade människorna som demoniserades och trängdes ut. Jag minns den förvånansvärt utbredda tystnaden. Jag minns likgiltigheten, bortförklaringarna, alla ”Men jag är säker på att myndigheterna vet bäst”. Men jag minns också flödet av underbara människor som kom över vår gräns. Det var en våg av värme, av skratt och dans, av stunder där vi hade varandra när verkligheten var så obegripligt smärtsam. Jag minns att jag blev mera en sån människa som jag vill vara, för att andra människor lärde mig det.

Lina: Jag minns alla finländare som steg fram. De växte ut över trygghetszonen genom att säga hej till det okända, nej till det oacceptabla och okej till att stiga in i övermäktiga uppgifter som nu

16

plötsligt dumpades på dem. Jag minns alla finländare som konkret räddade liv. Jag önskar att de här åren är en grym parentes som vi tillsammans bearbetar och lär oss av. Jag önskar att det aldrig händer igen. Jag önskar att människor åtminstone förmådde ta in det faktum att det har hänt ett massövergrepp. Att det är systemet som är galet – inte de som har slagit larm om övergreppen. Jag önskar att jag aldrig mera behöver bli sedd som extrem eller galen för att jag försvarar något så självklart som alla människors rätt till liv. Jag önskar att våra grundläggande principer ska bli mainstream igen.

Linda: Det finns så många ögonblick jag aldrig kommer att glömma.

Ofattbara, overkliga, omänskliga. Men också: kramarna, middagarna, skratten. Eftermiddagarna i biblioteket. Vänskaperna. Känslan av att vara så lika, trots vitt skilda uppväxter och livssituationer. Att tillsammans möta politiker, tjänstemän, publik som kommit till We see you:s evenemang. Att tillsammans uppdatera på sociala medier varje dag, med kvinnor som aldrig har träffat varandra, men som alltid har varit ett team. Det finns många jag aldrig kommer att glömma. Det kunde bli en bok om var och en.

Linda: Jag önskar att We see you kan vara något som förenar människor. En aktör som får oss att mötas, kritiskt diskutera och göra saker tillsammans. Se varandra. Det finns mycket som vi som medmänniskor kan göra för samhörigheten i samhället. För allt detta som kallas integration. Det gäller inte bara flyktingar eller invandrare, det gäller oss alla. Det finns så mycket ensamhet i vårt samhälle, och där hoppas jag att We see you kunde vara ett forum som möjliggör att fler känner sig synliga, sedda. Alla de människor

17

jag själv har lärt känna via We see you har gett mig så otroligt mycket. Ett sammanhang, ett nätverk, en familj. Och jag vet att vi står tillsammans, jag vet att vi fortsätter. Att vi förhåller oss kritiska till institutioner, ifrågasätter och bryr oss. Men jag önskar att rättssäkerheten i asylprocesserna i framtiden inte ska hänga på frivilligas insatser.

Lina: Jag önskar att We see you lever vidare länge, så att vi som vill försvara allas mänskliga rättigheter kan stå i bredd. Jag behöver stärkas av att vi är många. Jag behöver se andra växla upp när jag själv behöver en paus. Jag behöver se det andra gör för att själv inspireras och orka. I en värld där man lätt kan luras att tro att det normala är apati och cynism behöver jag påminnas om hur många vi är som väljer att se och agera. Jag vill minnas historien om de här åren och jag vill vara med och skriva framtiden. Jag önskar att Finland blir ett land där vi ser varandra och där vi ser bortom gränserna.

18